Vildsvin skrev:

sussi83 skrev:Det finns så många arbetsskygga som inte skulle göra "vad som helst".

Tycker man det är bekvämare att gå på bidrag än att jobba kan man inte vara frisk. Det är dock inte ovanligt med personer som skäms så mycket över en funktionsnedsättning att de hellre säger att de inte tar skitjobb än att de erkänner att de inte skulle klara av det. De tänker att det är bättre att göra ingenting för då kan de inte göra fel.


Sen finns det personer som jobbar svart eller är kriminella och lever på bidrag, men det är något helt annat än att vara arbetsskygg.

Verkligen, det är en myt.

Håller med om att det för vissa kan vara så, men tycker ursäkten blir lite märklig.
Jag säger hellre att jag har mina handikapp och därför landade i det som det är.
Men du kanske menade DV som är en annan sak?

Såg ett reportage på Tv om damer som kastade in handsken och la av med sina skitjobb till praktik de fått av AF.
De fick försörjningsstöd.
Skulle dock inte känna mig bättre av att stanna hemma, men släktingarna ställde upp med pengar i detta fall.
Jag försöker se aktiviteter positivt, eller jag brukar faktiskt ta mig an saker med en bra attityd.
Dessutom lär personen förlora sitt SGI och det är tveksamt vad Soc skulle säga om hon blir behövande på nytt.
Allt för att inte jobba "gratis".

Quagmire skrev:https://www.youtube.com/watch?v=XbaV4cz9zPM&t=386s

Inget man skulle identifiera sig med, skillnad att ibland få vara människa och vara uppskattad fast man är sjuk och behöver hjälp, och att fullt omfamna bidragslivet som en legitim försörjning.
Det är extremt svårt att fejka sig till en ersättning.

Blev erbjuden jobb på ett ställe där man ville erbjuda matlådor istället för en del av lönen, det får man verkligen dåliga vibbar av.
AF höll med om att det inte verkade vara lämpligt heller så blev inget.

Finns riktiga skurkar man ska hålla sig borta från.
Inga regler utan undantag.
Vissa skulle nog inte ens dykt upp på intervjun med tanke på många märkliga saker.

Moderator Alien: Detta är svar på ett inlägg som flyttats till off-topic-tråden.

sussi83 skrev:Håller med om att det för vissa kan vara så, men tycker ursäkten blir lite märklig.
Jag säger hellre att jag har mina handikapp och därför landade i det som det är.

Man skiljer på skuldkulturer och skamkulturer. Den mest utpräglade skuldkulturen är WEIRD (Western, Educated, Industrialized, Rich, Democratic) och där är det värsta som finns att vara brottslig.

Men fattig-Sverige var en hederskultur. Det var värre att vara fel än att göra fel. Handikappade gömdes på vinden eller hamnade på institution där de steriliserades. Det värsta som kunde hända var att hamna på mentalsjukhus. Psykosomatiska sjukdomar var mycket vanliga.

När bokstavsdiagnoserna var nya var det vanligt att etniskt svenska föräldrar var rädda för att barnen skulle få en stämpel. Vilket man får i vilket fall om svårigheterna är så stora att de inte går att dölja.

Jag kommer inte kunna dölja vem jag är.
Det finns inte en chans i världen att någon man träffar, lär känna och litar på inte kommer märka några svårigheter-alls.
Det är så man hamnat i dåliga situationer, diagnosen man får på papper innebär inte att saker och ting försvinner, stödet finns inte där.
Alltså jag vet inte om jag pallar mer stryk i relationer.
Har heller inte funnits tillräckligt med kunskaper i släkten för att förmå en att få rätsida, och i ärlighetens namn har ingen velat se riktigt heller.

Jag skulle nog säga att skam kring handikapp finns kvar djupt rotad i kulturen, och tankar kring mindre värde.
Så jag håller inte med riktigt, personer utan handikapp har FF ett högre värde oavsett.
Vilka svin man stött på som knappt blivit ifrågasatta fast de gjorde många fel, som andra visste om..
De är ju tydligt.

Vildsvin skrev:

sussi83 skrev:Det finns så många arbetsskygga som inte skulle göra "vad som helst".

Tycker man det är bekvämare att gå på bidrag än att jobba kan man inte vara frisk. Det är dock inte ovanligt med personer som skäms så mycket över en funktionsnedsättning att de hellre säger att de inte tar skitjobb än att de erkänner att de inte skulle klara av det. De tänker att det är bättre att göra ingenting för då kan de inte göra fel.


Sen finns det personer som jobbar svart eller är kriminella och lever på bidrag, men det är något helt annat än att vara arbetsskygg.

Tack Vildsvin. Håller med. Jag skulle hellre ha jobbat.

Tack för förklaringen!!!

För mig personligen har det tidigare varit mycket förvirrande att jag inte klarat enkla jobb (men varit bra på ”mer avancerade”).

sussi83 skrev:

Quagmire skrev:Är nog ingen sund människa som vill leva på bidrag om hen kan jobba. Det är en myt. Dom med ersättningar har tagit sig igenom ett nålsöga.

Ja det tvivlar jag inte en sekund på.
Man blir nästan lite orolig, för om behovet kommer så har jag ingen anhörig som kan stötta och hjälpa mig,
Träffar jag en elak man kan de vilja att man stannar, jag vet hur svårt det är att bli hörd i dessa frågor.
Känns som att det bara är fritt fram att slå ihjäl en eftersom en handikappad inte är en fullvärdig människa.
Om jag inte kvalar nu vad gör mig annorlunda med sjukersättning?

"Gå ner i gränden Sussi så ska vi berätta nåt för dig", nästa sekund är man medvetslös och såld till Balkan.

Mörkt...

LordNelson skrev:

sussi83 skrev:

Quagmire skrev:Är nog ingen sund människa som vill leva på bidrag om hen kan jobba. Det är en myt. Dom med ersättningar har tagit sig igenom ett nålsöga.

Ja det tvivlar jag inte en sekund på.
Man blir nästan lite orolig, för om behovet kommer så har jag ingen anhörig som kan stötta och hjälpa mig,
Träffar jag en elak man kan de vilja att man stannar, jag vet hur svårt det är att bli hörd i dessa frågor.
Känns som att det bara är fritt fram att slå ihjäl en eftersom en handikappad inte är en fullvärdig människa.
Om jag inte kvalar nu vad gör mig annorlunda med sjukersättning?

"Gå ner i gränden Sussi så ska vi berätta nåt för dig", nästa sekund är man medvetslös och såld till Balkan.

Mörkt...

Kolsvart.
Finns knappt något att leva för.

Såg de diskuterade ersättning ovan och säger såhär:
Det är bättre att kunna betala så mycket det går av räkningarna med sin sjukersättning eftersom den inte är behovsprövad!
Den får man som ett uppehälle för sjukdom samma hela livet .
Bostadstillägget baseras på både tillgångar OCH sambos sparande och ägodelar.

sussi83 skrev:

LordNelson skrev:

sussi83 skrev:Ja det tvivlar jag inte en sekund på.
Man blir nästan lite orolig, för om behovet kommer så har jag ingen anhörig som kan stötta och hjälpa mig,
Träffar jag en elak man kan de vilja att man stannar, jag vet hur svårt det är att bli hörd i dessa frågor.
Känns som att det bara är fritt fram att slå ihjäl en eftersom en handikappad inte är en fullvärdig människa.
Om jag inte kvalar nu vad gör mig annorlunda med sjukersättning?

"Gå ner i gränden Sussi så ska vi berätta nåt för dig", nästa sekund är man medvetslös och såld till Balkan.

Mörkt...

Kolsvart.
Finns knappt något att leva för.

Såg de diskuterade ersättning ovan och säger såhär:
Det är bättre att kunna betala så mycket det går av räkningarna med sin sjukersättning eftersom den inte är behovsprövad!
Den får man som ett uppehälle för sjukdom samma hela livet .
Bostadstillägget baseras på både tillgångar OCH sambos sparande och ägodelar.

Ja... mycket viktigt klargörande.

.

Jag upplever ingen brist alls på det sociala för att jag inte jobbar utan upplever tvärtom att det är för mycket. Svårt att orka men vet inte hur jag ska fixa det utan att förstöra dom kontakter jag har

Pratar några minuter med mamma nästan varje dag, oftast pga min ångest jag behöver stöd i. Och har en kompis jag pratar i telefon med flera gånger i veckan. Hon vill ses live men jag orkar inte.

Brukade träffa min mormor och morfar en eller ett par gånger i veckan och gå promenader. Jag har varit lite krasslig så vi har inte umgåtts så mycket nu. Hoppas jag blir frisk helt nu.

Sen har jag två samtalskontakter, en på AST-TEAMET och en på psykiatrin/ätstörnings
-enheten.

Och mina föräldrar vill träffas varje helg när dom är lediga.

Och sen utöver det alla människor man ser på apotek, affärer, ute på promenader, grannar, sjukvårdspersonal när man tar blodprov som känner igen mig vilket personalen på apoteket också gör (tar blodprov väldigt ofta). Människor överallt! Inget socialt på ett trevligt sätt men hjärnan blir helt mosig och får för mycket intryck.

Teagirl skrev:Jag upplever ingen brist alls på det sociala för att jag inte jobbar utan upplever tvärtom att det är för mycket. Svårt att orka men vet inte hur jag ska fixa det utan att förstöra dom kontakter jag har

Pratar några minuter med mamma nästan varje dag, oftast pga min ångest jag behöver stöd i. Och har en kompis jag pratar i telefon med flera gånger i veckan. Hon vill ses live men jag orkar inte.

Brukade träffa min mormor och morfar en eller ett par gånger i veckan och gå promenader. Jag har varit lite krasslig så vi har inte umgåtts så mycket nu. Hoppas jag blir frisk helt nu.

Sen har jag två samtalskontakter, en på AST-TEAMET och en på psykiatrin/ätstörnings
-enheten.

Och mina föräldrar vill träffas varje helg när dom är lediga.

Och sen utöver det alla människor man ser på apotek, affärer, ute på promenader, grannar, sjukvårdspersonal när man tar blodprov som känner igen mig vilket personalen på apoteket också gör (tar blodprov väldigt ofta). Människor överallt! Inget socialt på ett trevligt sätt men hjärnan blir helt mosig och får för mycket intryck.

Träffar du - under ”normala förhållanden” - dina samtalskontakter ”live”?

Det beror nog bl a på ålder hur mycket kontakt man har med föräldrar. Äldre medlemmar på forumet har kanske inga föräldrar i livet längre.

Att det kan vara ”jobbigt” träffa ”normala människor” när man lever på sjukersättning kan bl a bero på att det kan kännas jobbigt att få den vanliga frågan ”vad jobbar du med?” Särskilt om man sörjer över att man inte kan yrkesarbeta.

Men man får försöka bygga upp en ny tillvaro.

Funderar själv på att ansöka om sjukpension. Antar att man får vänta 8-9 år innan man kan få pension, men aktivitetsersättning ska jag ansöka om nu.

Jobbade tidigare med att städa (gratis), MC-donalds och sedan industriövervakare (mellanchef).

Går mest hemma i lägenheten och har ingen lust att studera mera (för att få csn) då jag redan har en kortare uni examen. Svårt att klara sig då man är autistisk. Hade jag inte haft svårigheter hade jag fortsatt inom industri, då det är bra betalt.

BellaBelle skrev:

Teagirl skrev:Jag får 7500 kr/månad

Efter skatt? Har du bostadstillägg eller inte?

Efter skatt blir det den summan

Jag har efter jäääätte lång tid med sjukpenning,aktivitetsersättning och sjukersättning skaffat mina rutiner, min egen vardag, tider och struktur och lyckas fylla dagarna lätt. Har 2 hundar också och det hjälper till. Tyckte första tiden som sjukskriven var värst. Nu fungerar det mycket bättre.

BellaBelle skrev:

Teagirl skrev:Jag upplever ingen brist alls på det sociala för att jag inte jobbar utan upplever tvärtom att det är för mycket. Svårt att orka men vet inte hur jag ska fixa det utan att förstöra dom kontakter jag har

Pratar några minuter med mamma nästan varje dag, oftast pga min ångest jag behöver stöd i. Och har en kompis jag pratar i telefon med flera gånger i veckan. Hon vill ses live men jag orkar inte.

Brukade träffa min mormor och morfar en eller ett par gånger i veckan och gå promenader. Jag har varit lite krasslig så vi har inte umgåtts så mycket nu. Hoppas jag blir frisk helt nu.

Sen har jag två samtalskontakter, en på AST-TEAMET och en på psykiatrin/ätstörnings
-enheten.

Och mina föräldrar vill träffas varje helg när dom är lediga.

Och sen utöver det alla människor man ser på apotek, affärer, ute på promenader, grannar, sjukvårdspersonal när man tar blodprov som känner igen mig vilket personalen på apoteket också gör (tar blodprov väldigt ofta). Människor överallt! Inget socialt på ett trevligt sätt men hjärnan blir helt mosig och får för mycket intryck.

Träffar du - under ”normala förhållanden” - dina samtalskontakter ”live”?

Det beror nog bl a på ålder hur mycket kontakt man har med föräldrar. Äldre medlemmar på forumet har kanske inga föräldrar i livet längre.

Ja det gör jag, AST varannan vecka och psykiatrin 1-2 ggr/veckan. Så vissa veckor 3 samtal men minst 2 per vecka. Det blir lite mycket ibland.Har även mail och smskontakt en del utöver. Dom vill ge mig en till kontakt, jag sa nej men det blev jag tvingad till, får inte avgöra det själv fast jag trodde öppenvård är på fri vilja men det här lyckades jag inte att prata mig ur. Så nu har jag en sjuksköterska utöver som jag ska ha ork med. Men vill ha så lite som möjligt med henne som det går men hon är Litiumsköterska och håller koll på prover och annat för oss bipolära.

Vet att det kan låta bortskämt att inte vilja ha vård men hon fyller inget syfte utöver proven. Hon är jätte snäll men jag behöver inte mer än hjälp med Litiumet.Hon ska dock tydligen göra suicidbedömning med jämna mellanrum, får gå med på det och att prata med ett månadsintervall, det
får gå helt enkelt.

Kontakt med föräldrar beror nog inte bara på åldern. Jag har turen att tillhöra en väldigt familjig familj och vet att det är en lyx alla inte har. Vi är väldigt nära, har mycket kontakt,går promenader med hundarna,fikar, åker till storköpet ibland och ses ca 1-3 dagar i veckan, vi pratar, dom skjutsar mig om jag behöver ta mig någonstans och vi hjälps åt med allt.Hittar på saker, styr med hundarna, gör utflykter, reser osv. Om jag mår dåligt handlar dom åt mig. Och jag vet att alla inte har det så, men det är också ok.