Det kan bli en svår övergång från att man känner sig normal, till "lurad", tills man iaf vet mer om sig själv. Många valmöjligheter försvinner ju faktiskt från en, som man dessutom trott man haft kontroll över, så det är inte konstigt att det kan utveckla sig till en dålig spiral.

Jag har känt mig i underläge för att folk har mellan raderna eller i olika situationer med kroppsspråk eller sagt saker som för mig är att de tycker att jag är dålig. De har inte sagt du är dålig utan mer gjort det genom att säga eller göra saker som är mildare. Kanske dåligt förklarat. Men tex så tyckte jag det var konstigt att jag inte kunde säga en rolig sak för då var det tydligen fel trots att ingen blev sårad av det. Jag hade lika gärna kunnat säga vad som helst egentligen men det skulle ändå vara fel. Trots att det inte ens framkommer några fel. Det blir lite som att man har gjort ett prov och får alla rätt men så kommer folk och säger att ens rätta svar är felaktiga. Till och med en annan person skulle kunna bevisa att man har rätt men det spelar ändå ingen roll fot de har bestämt sig att du har fel.

Kidzi skrev:

TheWonderer92 skrev:Akilleshälen verkar vara för dig att du blandar ihop ditt egenvärde med diagnosen. Ungefär som om en diagnos är något 100% dåligt och att det skulle dra ner dig som person. Vanlig missuppfattning. Det hjälper ju inte direkt att folk i gemen börjar behandla en annorlunda när man säger att man har t.ex. Asperger.

När man är nybörjare på aspergers så tror man lätt på andra. När jag fick diagnos gick jag ett helt år och trodde på saker folk sa till mig, även de professionella. En sak var att vi aspergare inte är fullvärdiga människor. En annan sak var att vi är som robotar, saknar kreativ förmåga. Tog flera år efter det att acceptera att jag varit kreativ innan och jag slutade med det bara för att de sa till mig att sådana som jag inte kan sådant.

Jag har litat på tok för mycket på vad andra sagt, och det du beskriver är fruktansvärt.
Det är det där med att har man autism så ska man vara 100% autistisk annars är man bara en sämre kopia av alla andra människor.
Jag förstår att det kan vara svårt att lita på att någon med AS kan något när det förövrigt finns så många problem hos de flesta, men ofarliga saker tycker jag att man ska få testa.
Sådant som inte kan ge så stor skada och som inte blir en katastrof om man skulle missa något.
Sådant förstår jag inte varför man ska förhindra, får man inte vara människa som alla andra?

Jag köpte tex en fjällräven när jag gick i nian för jag såg att andra hade det och jag blev inte poppis för det. Jag var fortfarande annorlunda. Jag hade fortfarande en likadan jacka och förstått nu att det handlar om att man är i olika rangordningar dvs populär eller att man är töntig. Ett exempel här är att det fanns en person som hade väldigt grav diagnos och många retade personen. Men trots att det lyste annorlunda om personen så var personen lite som en hund för de andra för att de bara körde med personen.

Jag själv som inte var lika medvetande om min egna diagnos var mer neutral men jag blev ändå den där annorlunda trots att man inte märkte att jag hade en diagnos eller det var ingenting som framkom. Sedan var de några personer som då hade diagnoser också som jag ofta bråkade med och det kom ju fram senare att vi var likadana dvs att vi alla hade diagnoser och då var det mer accepterande.

Man får välja vilken jacka man vill även om man har diagnos.
Folk kommer ha åsikter om allt så se till att trivas för egen skull.

Jag menade att jackan var ett exempel och det kan vara vad fasiken som helst egentligen man har eller gör men folk kommer ändå tycka att man gör på fel sätt. Jag vill veta hur man någonsin kommer förbi den där muren där man står och stampar. Någon pratade om boken Hugo och Josefin och då är Josefin halvt udda och Hugo är 100 procent udda och de andra är NT om man ska förklara det enkelt.

Det är precis så för mig och i detta fallet så gör ju hon precis som de andra tjejerna som har den där jackan eller vad det nu är, jag menar vem har inte tex smink eller kläder från hm? Om jag köper något från hm så gör jag ju exakt likadant som andra personer. Alltså så gör jag rätt likaså som de andra tjejerna gör rätt.. Att köpa något från hm som är populärt är ju inte något som man kan göra fel för att normen är ju så. Det är där folk brukar köpa saker eller gina bikbok Cubus osv. Såvida man inte är någon kändis då brukar NAKD JFR Chiquelle madlady vara där man köper ifrån. Så jag gör ju då rätt som de andra som köper från NAKD eller de andra då eller måste man vara en sk influencer för att det ska räknas?

Folk kommer ju se mig i det för ytliga och då kommer de tänka att jag är som vilken tjej som helst om jag köper ngt från hm eller någon utav de jag nämnde. Det är inte så att jag bara gud vad hon eller han är dålig för den köper något på Cubus, fy skäms!! Ingen bryr sig. Men samtidigt som jag gör likadana saker som alla andra så blir det som att jag ändå gör fel med vad? Fattar inte folk när man försöker socialisera sig med folk eller bestämmer de sig bara för att hon där gör fel nu men jag kan inte säga vad för egetligen är det inget fel, men eftersom jag är bäst så är det fel. Eller är det att de tänker att man inte har vänner om man vill få nya?

Men återigen till den där boken så är min fråga om hon Josefin då måste vara antingen eller, eller vara både och eller hur gör hon för att göra rätt ? Utan att folk ska tycka att hon gör fel, går det, eller handlar de egentligen bara att man måste sluta bry sig om vad andra tycker? Är det nyckeln?

Jag menar inte att jag bryr mig om vad andra tycker men jag vill ändå kunna göra rätt utan att folk ska påpeka att jag gör fel, hur hanterar man sådant? Alltså något man kan säga som får folk bli häpna eller får ett Wake up call och inser att de också gör fel isf. Jag menar jag kan skriva en lista på det men de vet ju inte om det bara. Däremot kan de säga felen till mig utan att jag ens har gjort något. Jo jag fanns eller sa hej till någon. Typ så. Egentligen väldigt dagis nivå , vadå är vi typ 3 eller? Får man inte sägs hej eller?

Jossie94 skrev:Någon pratade om boken Hugo och Josefin och då är Josefin halvt udda och Hugo är 100 procent udda och de andra är NT om man ska förklara det enkelt.
---
Men återigen till den där boken så är min fråga om hon Josefin då måste vara antingen eller, eller vara både och eller hur gör hon för att göra rätt ? Utan att folk ska tycka att hon gör fel, går det, eller handlar de egentligen bara att man måste sluta bry sig om vad andra tycker? Är det nyckeln?

Det var inte bara det att Hugo var helt och hållet udda, utan att han hade ett självförtroende som gjorde att ingen gav sig på honom. Josefin hade inte det. En av de elaka tjejerna sade till henne "Jag föraktar dig!" I stället för att bli rasande och säga "Jag föraktar dig också, du är en översittare!", så längtade Josefin efter att bli kompis med just den tjejen. Det var som hon accepterade domen över henne och bara ville få vara med i gänget.

Jag vet inte om Josefin kunde gjort något för att bli populär. Men om hon kunnat bli arg och strunta i tjejerna, hade hon mått bättre själv.

Sen löste det hela sig i boken kanske när Hugo och Josefin blev vänner.

Fast vem vill vara vän med någon som säger att den föraktar den personen? Nu vet jag inte riktigt vad det innebär men man kan nog säga något ännu enklare som man kanske använder mer vardagligt än just det ordet. Hur många säger egentligen jag föraktar dig idag? Det låter bara konstigt men då kanske det var naturligt att säga så.

Jossie94 skrev:Fast vem vill vara vän med någon som säger att den föraktar den personen? Nu vet jag inte riktigt vad det innebär men man kan nog säga något ännu enklare som man kanske använder mer vardagligt än just det ordet. Hur många säger egentligen jag föraktar dig idag? Det låter bara konstigt men då kanske det var naturligt att säga så.

Det är klart att man inte säger så idag. Barn nu skulle nog säga att de hatar det andra barnet eller liknande. Men det är ju barn.

Vuxna är bara avvisande, de brukar sällan säga något sådant, det är inte socialt acceptabelt. Därför säger de bara något avvisande.

Du har ju själv blivit avvisad men vill fortfarande umgås med den typen av människa. Så du är väl ungefär som Josefin.

Ja för det är ju inget fel på Josefin, jag ser inte någon skillnad på henne eller på de andra tjejerna, om de andra tjejerna hade diagnoser så skulle de inte märkas, på samma sätt märks inte Josefins diagnos här om hon nu skulle ha en.

Oftast om man är annorlunda så brukar det ligga en diagnos bakom, vad jag har lärt mig. Jag skulle säga att många konstnärer, de som gör udda filmer eller tex de som gör annorlunda låtar, människor som är kreativa helt enkelt har en diagnos. Men på vissa märks det inte för det ser ut som vanliga personer eller NT.

Man tänker inte den där personen har en diagnos såvida man har kunskap om ämnet och om diagnosernas egenskaper, då kan man ju se de ytliga egenskaperna. Och eftersom man har den kunskapen om diagnoser, så har man förmågan att se att de kan ha diagnoser. Här utgår jag från att tänka ett steg längre, inte bara att personen är annorlunda utan också kunna tänka varför den är annorlunda/vad det beror på. Ser man det, så kan man förstå att personen har en diagnos.

Jag ser ju att folk har diagnoser för att jag har det tänket och att jag själv har en väldigt lätt diagnos och då är det lätt för mig att se andra med diagnoser även om dem inte är synliga. Men då har de oftast tex Aspergers eller Adhd eller add, för de är osynliga diagnoser jämfört med någon som har downs.

Jag kan inte se direkt på personen att den har adhd tex men utgår jag från adhdns egenskaper då kan jag se att personen har en diagnos. Och då är det dessa ytliga egenskaper jag ser tex att om någon skakar i benen (är rastlös) eller måste pilla på ngt tex en fidget spinner, ja har man en sån så har man nog en diagnos för den har blivit ett hjälpmedel om man måste ha något att pilla på/göra på lektionerna. Finns säkert de som bara har en sån för att.

Jossie94 skrev:Fast vem vill vara vän med någon som säger att den föraktar den personen? Nu vet jag inte riktigt vad det innebär men man kan nog säga något ännu enklare som man kanske använder mer vardagligt än just det ordet. Hur många säger egentligen jag föraktar dig idag? Det låter bara konstigt men då kanske det var naturligt att säga så.

Häng inte upp dig på ordet "förakta". Den första boken i serien utkom 1961 och Maria Gripe själv var född 1923. Barn på den tiden hade inte tillgång till internet utan läste böcker, så de fick ett rikare ordförråd.

Fascism är just "förakt för svaghet" och att Josefin blir mobbad beror nog dels på att hon var annorlunda (ett ensamt drömmande sladdbarn i prästgården), dels på att hon var ensam och svag (medan Hugo var ensam och stark). Fascismen dyrkar styrka. Även Josefin beundrar den självsäkra flickan som "föraktar" Josefin. Jag tror att mobboffren ofta själva beundrar styrka och föraktar svaghet. Det är därför de inte går ihop och kämpar mot översittarna.

Jossie jackan var inte helt bokstavlig för mig heller.
Men gör man det man tycker om så är det också lättare att stå för, man blir mer stabil.

Det kan räcka med små saker för att folk ska bestämma sig för att man inte duger.
Och att man är osäker.
Har man autism så blir små saker stora, det räknas som ett handikapp.

Man kan gå i cirklar och fundera, vid detta laget analyserar många minsta detalj, och slår på sig själva.

Behöver ofta själv förklaringar konkretiserde så jag kan dock inte bidra med så mycket detaljer.
Hur jag än gör så dyker svårigheterna upp, förut slog jag mer på mig själv, det är väl den största skillnaden.
Dock inte som att man upplever världen enklare för att man begriper mer, stundvis kan det kännas tyngre.
Det finns inget som plötsligt kommer förändras utan allt är en process, du behöver strategier även de konkreta.

Jossie94 skrev:Jag har väldigt svårt att formulera mig när jag ska förklara saker. Jag är pga min diagnos osäker om folk faktiskt förstår mig samt att folk visar att de inte alls förstår mig heller på olika sätt. Oftast är det att de säger att de förstår men visar något helt annat. Alltså att de inte alls förstår.

Hur förklarar man saker så att folk verkligen förstår vad man menar? Har ni några tips?

Har samma sätt.. e rätt dålig förklara saker. Har å lätt mis uppfatta andra. Även dom känner bäst mig ofta inte förstå. mamma pappa. Va provar berätta jag. Enligt min kompis ja rätt ömöjlig förstå ofta.

Autism å språk störning dåli komb när får prata

E bättra på skriva än e prata. Då å då skickar text iställe. Oftast när berätta nått e kort besked.. ovavsätt så. Å med text dom fattar.

Jossie94 skrev:Ja för det är ju inget fel på Josefin, jag ser inte någon skillnad på henne eller på de andra tjejerna, om de andra tjejerna hade diagnoser så skulle de inte märkas, på samma sätt märks inte Josefins diagnos här om hon nu skulle ha en.

Oftast om man är annorlunda så brukar det ligga en diagnos bakom, vad jag har lärt mig.

Det är länge sen jag läste den boken men jag ser inte Josefin som en person som är direkt avvikande som person. Inte så att hon skulle ha något neuropsykiatriskt funktionshinder. Det finns många sätt att skilja sig från mängden på. I en skolklass där alla bor i villa blir den som bor i fattigt hyreshus avvikare, och tvärtom. Hugo avvek mer än vad Josefin gjorde, men blev ändå inte retad.

Min högstadieklass testade att mobba de flesta. Två av killarna som var ledare blev aldrig trackade, men de flesta andra blev det någon gång. De som blev mer mobbade än andra, var f.a. de som inte var bra för att försvara sig. Vi var nog tre några som kunde sägas vara lite annorlunda, på olika sätt: mig, en tjej med lite udda utseende och en kille som haltade, men de flesta andra som i perioder var mer eller mindre mobbade var nog rätt "normala".

Somliga var ibland mobbade och ibland mobbare. Det är ju inte som att de i perioder gjorde "rätt" och ibland "fel" och då blev de mobbade.

Folk som vill tracka någon, hittar alltid skäl till det. De skälen behöver inte vara "riktiga". Det kan vara rena påhitt. Jag blev exv. retad för påståenden om min bror som inte var sanna, som jag visste inte var sanna och som de som retade mig knappast trodde på heller. Det spelade ingen roll. De låtsades tro på det.

Men här verkar det som att de inte spelar roll vad felet är men ändå är det ju någonting som man ska undermedvetet förstå vad som är rätt. Eller är det jag som krånglar till det? Det jag menar är att folk säger att det finns sk sociala spel regler men i vissa fall känns det som att de gäller och ibland gäller de inte och man ska förstå när de gäller eller inte (antar de handlar om tajming här) hur ska andra då fatta när dessa regler gäller eller inte om det verkar vara lite oklart? Är det någon som tar täten om detta tex att den säger att nu är det detta som gäller ? Kan vara tex att om en person har fel jacka så kanske en person pratar skit om den personen och dens jacka och då kanske andra förstår okej det är den här personen vi ska reta. Typ något sådant.

Du har väl hört uttrycket "undantaget som bekräftar regeln"? Ett uttryck som jag alltid tyckt var totalt nonsens. Hur kan ett undantag bekräfta en regel, det borde snarare upphäva regeln. Men nu tolkar jag det som "ett undantag som inte upphäver regeln, i alla fall inte för dig".

Dels kan man göra undantag för att omständigheterna är speciella. Dels beroende på vem som gör det. En person med hög rang gör undantag, men det betyder inte att en person med låg rang får göra undantag på eget bevåg. Quod licet Iovi, non licet bovi (”Det som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för en oxe”) gäller. Vi vanliga oxar gör bäst i att följa reglerna.

Jag minns när en av de "coola" tjejerna i högstadiet hade på sig en Alfons Åberg-tröja. Jag hängde med så pass bra i tonårsjargongen att jag förstod att hon bar den "ironiskt", men förstod även att om jag själv, som hade stämpeln "tönt", hade burit en Alfons-tröja, skulle det ha tolkats som att jag verkligen diggade Alfons Åberg, läste böckerna och såg filmerna fast jag var tretton år...

Varför är folk på ett visst sätt, det enkla svaret är: Därför att de kan.
Som autist kan man egentligen tillåta sig vara sig själv, för på ett eller annat sätt kommer det att märkas i vilket fall.
Man förstår dessa saker men ofta läggs intryck på som en matta och saker blir mindre tydliga.

Om man ändå är "fel" vad man än gör så kan man välja fritt så länge man står för sin töntiga tröja eller vad det är.
Men man kommer inte bli mer rätt med flera fel.

Hur töntig man en framstår så är det viktigaste att säga ifrån, skit samma ifall ni inte blir bästisar sedan.
Varför ska man umgås med folk som väljer att lyfta fram ens sämre sidor?

sussi83 skrev:Om man ändå är "fel" vad man än gör så kan man välja fritt så länge man står för sin töntiga tröja eller vad det är.
Man kommer inte bli mer rätt med flera fel.

Men om man fortsätter vara sig själv kan man få en hel del skit för det.

LordNelson skrev:

sussi83 skrev:Om man ändå är "fel" vad man än gör så kan man välja fritt så länge man står för sin töntiga tröja eller vad det är.
Man kommer inte bli mer rätt med flera fel.

Men om man fortsätter vara sig själv kan man få en hel del skit för det.

Ja man behöver ju välja striden men jag tror inte det är sunt att låta sig bli nertryckt.
Och jag pratar inte om att vara konfliktsökande utan att det ingår i diagnosen att inte uppfatta det som andra gör.
Ska man slå sig sönder och samman jämt så funkar inte det i längden heller.

Jossie94 skrev:Men här verkar det som att de inte spelar roll vad felet är men ändå är det ju någonting som man ska undermedvetet förstå vad som är rätt. Eller är det jag som krånglar till det? Det jag menar är att folk säger att det finns sk sociala spel regler men i vissa fall känns det som att de gäller och ibland gäller de inte och man ska förstå när de gäller eller inte (antar de handlar om tajming här) hur ska andra då fatta när dessa regler gäller eller inte om det verkar vara lite oklart? Är det någon som tar täten om detta tex att den säger att nu är det detta som gäller ? Kan vara tex att om en person har fel jacka så kanske en person pratar skit om den personen och dens jacka och då kanske andra förstår okej det är den här personen vi ska reta. Typ något sådant.

Hur man ska fatta när regler gäller och inte - eller rättare sagt. När vissa regeluppsättningar gäller, och när det istället gäller andra ...

... det är sånt som autistiska människor, generellt sett, är dåliga på.

Ibland kan vad som är "rätt" bero på att någon har tagit täten och andra följer, som du beskriver. Ibland. Men det finns tusen saker som spelar in.

Hur mycket folk skrattar åt en rolig historia beror väldigt mycket på vilken status den har, som berättar den. Folk skrattar alltid mer åt chefens skämt, medan nykomlingen måste vara en riktig lustigkurre om någon ska uppmärksamma dens roligheter.

Det är komplicerat. Du kommer inte få något enkelt recept. Något sånt finns inte. NT:arna har känselspröt för det här, vi har det inte ... så vi kan mödosamt lära oss det medan de fattar av sig själva, ofta utan att ens kunna förklara hur det går till.

Min mamma fyade på mig om jag sträckte mig över bordet för att nå smörasken. Konstigt nog gjorde mormor, hennes mamma, precis det som jag inte fick göra för min mamma. Min mormors regler var lantlig arbetarklass, utan större förfining. Min mammas anpassad till universitetsutbildad medelklass. Det här är ändå inte särskilt komplicerat: en sorts regler hos mormor, en annan hos mamma och pappa ... men jag tyckte länge det var väldigt, väldigt konstigt. Det tycker nog inte NT:arna. De snappar sånt fort och enkelt. En uppsättning regler här, en annan där, en tredje sorts regler om Pia är med och en fjärde om Bertil inte är närvarande. En femte regel gäller bara för Robert, som vi alla är lite skeptisk mot. En sjätte regel gäller Fabian, som kan tillåta sig dubbelt så mycket som andra innan folk tycker han är jobbig. Supersmidigt och självklart, tycker NT:arna.

Men vad för typ av jacka någon har spelar liten roll, sen man lämnat högstadiet och gymnasiet. Som en del av en större bild kan det väl spela roll, men i sig självt - nej, sällan bland vuxna människor.

Om jag är dömd till att förevigt vara en outsider på grund av diagnosen jag är född med, känner jag att då vill jag kunna njuta av andra delar av livet istället.
Som är viktiga för mig själv.
Det behövs saker som man känner är ens eget, annars äts man upp av andras åsikter.

Det leder inte till något bra, snarare kommer man närmare och närmare en avgrund.
Ingen kommer sträcka ner en hand för att dra upp en därifrån.
Så det gäller att man hittar de där sakerna som iaf får en att hänga fast hårt vid kanten.

Jag tror att det är bra att hitta sig själv och sakta våga stå för det en bit åt gången.
Det är inte lätt när man vet att att demonerna ständig är närvarande.
Krävs en enorm styrka.

Sen att orka, känner att man inte alls orkar hänga med i det sociala spelet, inte orkar kroka i det andra säger eller ge mothugg Intrycksgränsen har blivit nådd,

Alien skrev:Du har väl hört uttrycket "undantaget som bekräftar regeln"? Ett uttryck som jag alltid tyckt var totalt nonsens. Hur kan ett undantag bekräfta en regel, det borde snarare upphäva regeln. Men nu tolkar jag det som "ett undantag som inte upphäver regeln, i alla fall inte för dig".

Dels kan man göra undantag för att omständigheterna är speciella. Dels beroende på vem som gör det. En person med hög rang gör undantag, men det betyder inte att en person med låg rang får göra undantag på eget bevåg. Quod licet Iovi, non licet bovi (”Det som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för en oxe”) gäller. Vi vanliga oxar gör bäst i att följa reglerna.

Handlar inte uttrycket också om att regeln blir mer synlig när den bryts?
Den som gör undantaget kommer också bekräfta regeln genom att kanske förändra statusen på den?
Allt handlar ju som du säger om vem som säger.
Resten kan i princip vara vad som helst.