Teagirl skrev:

Fretshi skrev:Och en till sak när var senaste gången du hade riktigt kul? Är det med hundarna?

Min youtube kanal fredriks coaching (sök på youtube) kanska kan vara bra för dig att kolla på?

Är sällan riktigt glad rakt igenom några längre stunder just nu men jag tycker om att träna med unghunden som jag planerar att prova olika hundsporter med för att hitta vår sak och tävla framöver, vi har väldigt roligt tillsammans, att gosa med dom båda, att leka med dom, att se dom leka eller sova eller bara att titta på dom,när jag tränar själv eller kör yoga och efter jag tränat och framförallt när jag sprungit så får jag massor av endorfiner och mår bra.

Jag blir glad av att prata i telefon med min kompis för vi har samma sorts humor, en av få faktiskt som jag kan prata så som jag tänker. Vi pratar minst en gång per dag, 18.30 och ibland pratar vi utöver det eller ses. Det är en rutin jag gillar.

Jag har helt snöat in på America got talent och Britains got talent och kan det jag gillar utantill och dom klippen tittar jag på om och om igen och blir glad.

Intressen och hobbies är skitbra vid psykisk ohälsa för man behöver en paus från ältandet.
Älskar framförallt youtube och att göra videos ibland, det har hjälpt mig mycket.

Fretshi skrev:

Teagirl skrev:

Fretshi skrev:Och en till sak när var senaste gången du hade riktigt kul? Är det med hundarna?

Min youtube kanal fredriks coaching (sök på youtube) kanska kan vara bra för dig att kolla på?

Är sällan riktigt glad rakt igenom några längre stunder just nu men jag tycker om att träna med unghunden som jag planerar att prova olika hundsporter med för att hitta vår sak och tävla framöver, vi har väldigt roligt tillsammans, att gosa med dom båda, att leka med dom, att se dom leka eller sova eller bara att titta på dom,när jag tränar själv eller kör yoga och efter jag tränat och framförallt när jag sprungit så får jag massor av endorfiner och mår bra.

Jag blir glad av att prata i telefon med min kompis för vi har samma sorts humor, en av få faktiskt som jag kan prata så som jag tänker. Vi pratar minst en gång per dag, 18.30 och ibland pratar vi utöver det eller ses. Det är en rutin jag gillar.

Jag har helt snöat in på America got talent och Britains got talent och kan det jag gillar utantill och dom klippen tittar jag på om och om igen och blir glad.

Intressen och hobbies är skitbra vid psykisk ohälsa för man behöver en paus från ältandet.
Älskar framförallt youtube och att göra videos ibland, det har hjälpt mig mycket.

Ja intressen är jätte bra, gäller att hitta rätt intressen. Hundarna ger struktur och sällskap och kärlek och glädje och träningen gör mig glad och minskar ångest och ger mig mål att sträva emot och agt och bgt gör mig glad, jag skrattar och jag kan känna mig trygg eftersom jag ofta ser samma klipp om och om igen. Min AST-terapeut konstaterade att det blivit ett specialintresse när jag berättade att jag tittar minst 5-6 timmar per dag på dom klippen och på nätterna om jag inte kan sova. Kan dom flesta helt utantill.

Teagirl skrev:

Fretshi skrev:

Teagirl skrev:Är sällan riktigt glad rakt igenom några längre stunder just nu men jag tycker om att träna med unghunden som jag planerar att prova olika hundsporter med för att hitta vår sak och tävla framöver, vi har väldigt roligt tillsammans, att gosa med dom båda, att leka med dom, att se dom leka eller sova eller bara att titta på dom,när jag tränar själv eller kör yoga och efter jag tränat och framförallt när jag sprungit så får jag massor av endorfiner och mår bra.

Jag blir glad av att prata i telefon med min kompis för vi har samma sorts humor, en av få faktiskt som jag kan prata så som jag tänker. Vi pratar minst en gång per dag, 18.30 och ibland pratar vi utöver det eller ses. Det är en rutin jag gillar.

Jag har helt snöat in på America got talent och Britains got talent och kan det jag gillar utantill och dom klippen tittar jag på om och om igen och blir glad.

Intressen och hobbies är skitbra vid psykisk ohälsa för man behöver en paus från ältandet.
Älskar framförallt youtube och att göra videos ibland, det har hjälpt mig mycket.

Ja intressen är jätte bra, gäller att hitta rätt intressen. Hundarna ger struktur och sällskap och kärlek och glädje och träningen gör mig glad och minskar ångest och ger mig mål att sträva emot och agt och bgt gör mig glad, jag skrattar och jag kan känna mig trygg eftersom jag ofta ser samma klipp om och om igen. Min AST-terapeut konstaterade att det blivit ett specialintresse när jag berättade att jag tittar minst 5-6 timmar per dag på dom klippen och på nätterna om jag inte kan sova. Kan dom flesta helt utantill.

Hahah att titta på klipp på natten känner jag igen mig i
Du kanske borde starta en youtube kanal och göra videos själv?
Visst det finns hat på youtube, men de får man försöka att inte bry sig om

Förövrigt så har du sjukpension, går du på daglig verksamhet via SoL eller LSS då?
Eller måste du hitta sysselsättning själv?

Teagirl skrev:

Fretshi skrev:

Teagirl skrev:Är sällan riktigt glad rakt igenom några längre stunder just nu men jag tycker om att träna med unghunden som jag planerar att prova olika hundsporter med för att hitta vår sak och tävla framöver, vi har väldigt roligt tillsammans, att gosa med dom båda, att leka med dom, att se dom leka eller sova eller bara att titta på dom,när jag tränar själv eller kör yoga och efter jag tränat och framförallt när jag sprungit så får jag massor av endorfiner och mår bra.

Jag blir glad av att prata i telefon med min kompis för vi har samma sorts humor, en av få faktiskt som jag kan prata så som jag tänker. Vi pratar minst en gång per dag, 18.30 och ibland pratar vi utöver det eller ses. Det är en rutin jag gillar.

Jag har helt snöat in på America got talent och Britains got talent och kan det jag gillar utantill och dom klippen tittar jag på om och om igen och blir glad.

Intressen och hobbies är skitbra vid psykisk ohälsa för man behöver en paus från ältandet.
Älskar framförallt youtube och att göra videos ibland, det har hjälpt mig mycket.

Ja intressen är jätte bra, gäller att hitta rätt intressen. Hundarna ger struktur och sällskap och kärlek och glädje och träningen gör mig glad och minskar ångest och ger mig mål att sträva emot och agt och bgt gör mig glad, jag skrattar och jag kan känna mig trygg eftersom jag ofta ser samma klipp om och om igen. Min AST-terapeut konstaterade att det blivit ett specialintresse när jag berättade att jag tittar minst 5-6 timmar per dag på dom klippen och på nätterna om jag inte kan sova. Kan dom flesta helt utantill.

Känner igen det där med att titta på samma om och om igen. För mig är det filmer. Kan titta på samma film, kväll efter kväll flera veckor bara för att den ger mig en speciell känsla som får mig att må bättre. Inte alltid jag ser hela, det behövs inte bara jag får känslan. En slags trygghet. Sen byts det till en annan men sen kommer samma tillbaka igen. Kollar inget nytt längre är helt fast i 80-90-tals filmer då det är den perioden av filmer jag kan relatera till och har mest känslomässiga kopplingar till.

Mammaspojke skrev:Känner igen det där med att titta på samma om och om igen. För mig är det filmer. Kan titta på samma film, kväll efter kväll flera veckor bara för att den ger mig en speciell känsla som får mig att må bättre. Inte alltid jag ser hela, det behövs inte bara jag får känslan. En slags trygghet. Sen byts det till en annan men sen kommer samma tillbaka igen. Kollar inget nytt längre är helt fast i 80-90-tals filmer då det är den perioden av filmer jag kan relatera till och har mest känslomässiga kopplingar till.

Det fenomenet är nog signifikativt för många, och har likande egenskaper som vad en favoritmarätt kan ge, eller dofter från t ex en speciell sommaräng från en tid i barndomen då man mådde lite bättre, samma sak är det så klart med musikstycken osv som man spelar om och om igen, detta har väl säkert något fancy namn på latin hos psykologerna, men i min amtörpsykologhjärna tror jag det är en försvarsmekanism i psyket för att inte göra en helt galen...

Ett tag kollade jag samma episoder av TV-serier men det var för att jag inte orkade ta in nya saker.

Annars kollar jag helst på nytt. Fast gärna i samma genre.

Kan bli ledsen om en bra TV-serie tar slut.

Det är nog just det som är grejen, man orkar inte ta in nya saker. Filmer är ju gjorda för att beröra så mycket som möjligt, och det sliter på sinnet. TV-serier är bra för att det är nytt, men samtidigt mer av det gamla. Blir en lagom blandning.

Till er som har sjukpension: Klarar ni er hyggligt på de pengarna som kommer in varje månad?
Eller måste ni leva väldigt snålt?
Vad händer om man börjar få in lite extra från passiva inkomster? Drar de av pensionen då?

Fretshi skrev:Till er som har sjukpension: Klarar ni er hyggligt på de pengarna som kommer in varje månad?
Eller måste ni leva väldigt snålt?
Vad händer om man börjar få in lite extra från passiva inkomster? Drar de av pensionen då?

Hade inte min hyra blivit löjligt hög hade jag klarat mig bra. Bostadstillägget är inte beräknat efter de nya hyrorna.

Kidzi skrev:

Fretshi skrev:Till er som har sjukpension: Klarar ni er hyggligt på de pengarna som kommer in varje månad?
Eller måste ni leva väldigt snålt?
Vad händer om man börjar få in lite extra från passiva inkomster? Drar de av pensionen då?

Hade inte min hyra blivit löjligt hög hade jag klarat mig bra. Bostadstillägget är inte beräknat efter de nya hyrorna.

Okej jag har ganska låg hyra, men på grund av att jag inte kan hålla i pengarna (har fått god man nu) så blir det ofta knapert de sista dagarna på månaden.

Antar jag måste lära mig laga mer vegetariskt nu

Nu har jag inte sjukpension, men jag skulle inte se bristen på pengar som det största problemet.
Mer att andra ska bestämma hur man får leva, det skulle nog kännas jobbigare.
Jag har levt på burkmat i perioder men har varit fri att välja mycket annat.
Ens tillkortakommanden är inte självvalda vilket många har svårt att förstå, det är också svårt för andra att koppla det de ser med ett handikapp.
Sällan folk ställer frågor för att reda ut vad som hänt.
Man blir ganska ensam i sin diagnos och i sitt eget huvud, man är inte "sjuk på riktigt" även om de flesta skulle hålla med om att en förlust av social förmåga skulle vara en katastrof.
När jag gjorde en praktik och mötte personer som fått olika typer av skador på hjärnan så var förlusten av det sociala livet verkligen bland det viktigaste.
Många tycktes iaf få mer lindring i sällskap av andra.
När corona kom så fick nog många erfara vad det innebär med ensamhet, men en förlust av förmåga är ju en helt annan historia.

Vet inte hur många gånger man hört att andra är sjuka på riktigt, vad skulle man då behöva utstå med sjukersättning?
Allt tas väl förmodligen ur sitt sammanhang.

Det finns något som folk verkar tycka är så provocerande när det gäller sjuka människor, kanske har jag varit för snäll ibland, men jag tycker man fortfarande har sitt människovärde.
Jag har inget emot att visa tacksamhet men det smakar illa i munnen om omgivningen samtidigt talar om hur värdelös man är.

Sedan detta med att andra betalar för en, ja men.
Andra betalar vår sjukvård, vår barnomsorg, vår skola med löner från skattade medel.
När jag har haft praktik har andra betalat "min lön" genom ersättningar, så det måste ju fullt vara en status fråga.

Jag har inte stannat hemma pga smittorisk eller något sådant, fullt medveten om att gör jag jobbet bra så blir man utnyttjad av den som är befriad från att betala lön.
Man bidrar faktiskt till lönsamheten generellt, och skatt betalar man in precis som alla andra.
Tänker man efter så är det många saker i det allmänna som inte ger någon större lönsamhet alls, direkt, men indirekt kan det göra det.

sussi83 skrev:Det finns något som folk verkar tycka är så provocerande när det gäller sjuka människor, kanske har jag varit för snäll ibland, men jag tycker man fortfarande har sitt människovärde.
Jag har inget emot att visa tacksamhet men det smakar illa i munnen om omgivningen samtidigt talar om hur värdelös man är.

Sedan detta med att andra betalar för en, ja men.
Andra betalar vår sjukvård, vår barnomsorg, vår skola med löner från skattade medel.
När jag har haft praktik har andra betalat "min lön" genom ersättningar, så det måste ju fullt vara en status fråga.

Jag har inte stannat hemma pga smittorisk eller något sådant, fullt medveten om att gör jag jobbet bra så blir man utnyttjad av den som är befriad från att betala lön.
Man bidrar faktiskt till lönsamheten generellt, och skatt betalar man in precis som alla andra.
Tänker man efter så är det många saker i det allmänna som inte ger någon större lönsamhet alls, direkt, men indirekt kan det göra det.

Det är väl lite tendenser i samhället att ”man ska skämmas” när man inte arbetar, även om man är sjuk. Gamla föreställningar sitter i. Jag påverkas av detta.

Bellebelle Ja men för vad ska man skämmas egentligen?
Jag skulle skämmas om jag aldrig gjort mitt yttersta för att försörja mig själv, men det vet såklart inte andra.
Senaste praktiken jag hade var slitsam även för en ung person, jag klagar aldrig och gör det jag ska, jag kan ibland känna att det är andra som är otacksamma.

De finns så mycket andra gör som skulle få samhället att stanna upp om det försvann.
Jag är så himla glad över att jag alltid hälsade på städerskan eller vem det än var som gav service.
Tågvärdar som hjälper en rätt, folk som plockar skräp i centrum, folk som dirigerar trafik vid byggen mm mm.
Det var en man som jobbade på Ikea anställd av Samhall som jag ställde frågor till, han kunde inte svara just då men han var så trevlig att jag kommer ihåg det.

Ni vill ha folk som gör de enkla jobben som ingen vill ha, se er omkring, den arbetskraften behöver inte importeras.
Jag sitter inte bara här och är svag utan jag gör faktiskt något också.
Det finns så många arbetsskygga som inte skulle göra "vad som helst".

Faktiskt att göra vad som helst tyder på att man har en avslappnad syn på sig själv, en ganska sund syn.

sussi83 skrev:Bellebelle Ja men för vad ska man skämmas egentligen?
Jag skulle skämmas om jag aldrig gjort mitt yttersta för att försörja mig själv, men det vet såklart inte andra.
Senaste praktiken jag hade var slitsam även för en ung person, jag klagar aldrig och gör det jag ska, jag kan ibland känna att det är andra som är otacksamma.

De finns så mycket andra gör som skulle få samhället att stanna upp om det försvann.
Jag är så himla glad över att jag alltid hälsade på städerskan eller vem det än var som gav service.
Tågvärdar som hjälper en rätt, folk som plockar skräp i centrum, folk som dirigerar trafik vid byggen mm mm.
Det var en man som jobbade på Ikea anställd av Samhall som jag ställde frågor till, han kunde inte svara just då men han var så trevlig att jag kommer ihåg det.

Ni vill ha folk som gör de enkla jobben som ingen vill ha, se er omkring, den arbetskraften behöver inte importeras.
Jag sitter inte bara här och är svag utan jag gör faktiskt något också.
Det finns så många arbetsskygga som inte skulle göra "vad som helst".

Faktiskt att göra vad som helst tyder på att man har en avslappnad syn på sig själv, en ganska sund syn.

Jag menade mest att det finns en sådan tendens i samhället och att JAG påverkas av detta. DU OCKSÅ, uppenbarligen, eftersom du skriver inlägg mot detta.

Jag är tacksam för att jag fått sjukersättning - det tog lång tid med sjukdom innan jag fick det - speciellt med tanke på att många sjuka numera t o m nekas sjukpenning.

Jag skulle dock hellre velat vara frisk, ”normal” och yrkesarbetande.

Folk verkar ha ett stort behov idag att trycka till andra. Så de tror att de på sin lilla lön försörjer Sveriges samtliga sjukpensionärer om man får tro på deras gnäll. Men när de blir sjuka så får det kosta. Och samhället ska betala för att ta hand om deras barn.

Jag håller inte på och gnäller om hur mycket DE kostar skattebetalarna. Men de tror väl att de har jobbat ihop så det jämnar ut sig. Vilket oftast inte alls är sant.

Varför har vi ens skatter om de inte är i utjämnande syfte så att de som inte kan jobba kan få bo och äta? Lika bra att strunta i det då,om man ändå bara ska betala till sig själv.

BellaBelle skrev:

sussi83 skrev:Bellebelle Ja men för vad ska man skämmas egentligen?
Jag skulle skämmas om jag aldrig gjort mitt yttersta för att försörja mig själv, men det vet såklart inte andra.
Senaste praktiken jag hade var slitsam även för en ung person, jag klagar aldrig och gör det jag ska, jag kan ibland känna att det är andra som är otacksamma.

De finns så mycket andra gör som skulle få samhället att stanna upp om det försvann.
Jag är så himla glad över att jag alltid hälsade på städerskan eller vem det än var som gav service.
Tågvärdar som hjälper en rätt, folk som plockar skräp i centrum, folk som dirigerar trafik vid byggen mm mm.
Det var en man som jobbade på Ikea anställd av Samhall som jag ställde frågor till, han kunde inte svara just då men han var så trevlig att jag kommer ihåg det.

Ni vill ha folk som gör de enkla jobben som ingen vill ha, se er omkring, den arbetskraften behöver inte importeras.
Jag sitter inte bara här och är svag utan jag gör faktiskt något också.
Det finns så många arbetsskygga som inte skulle göra "vad som helst".

Faktiskt att göra vad som helst tyder på att man har en avslappnad syn på sig själv, en ganska sund syn.

Jag menade mest att det finns en sådan tendens i samhället och att JAG påverkas av detta. DU OCKSÅ, uppenbarligen, eftersom du skriver inlägg mot detta.

Jag är tacksam för att jag fått sjukersättning - det tog lång tid med sjukdom innan jag fick det - speciellt med tanke på att många sjuka numera t o m nekas sjukpenning.

Jag skulle dock hellre velat vara frisk, ”normal” och yrkesarbetande.

Absolut kanske uttryckte mig klumpigt.
Jag menar att det finns många med diagnoser som har sk "enkla jobb", men ändå hjälper inte det då folk ser på en som mindre värd.
Vad man än gör så kan man inte påverka detta, därför tyckte jag att den där mannen på Ikea var en inspiration, han ville bara göra ett bra jobb och hade bestämt sig för det trots allt.
Det finns ingen vits med att tvinga sjuka att jobba, detta handlade mer om maktlöshet.

Är nog ingen sund människa som vill leva på bidrag om hen kan jobba. Det är en myt. Dom med ersättningar har tagit sig igenom ett nålsöga.

Kan tillägga att jag stöttade ljusmanifestationerna utanför Försäkringskassans kontor så att demonstranterna skulle kunna ta sig dit.
Det är fasligt många självmord som skett pga Försäkringskassans beslut och handläggning.

Det man såg på nyheterna om föräldrar som skulle inkomma med dödsdatum för sin son som hade cancer var ju makabert!

Jag har så pass mycket vett i skallen att jag förstår att barnet, mamman, en släkting skulle kunnat vara en avliden.
Jag lever också så pass nära verkligheten att jag själv mycket väl kan behöva mer hjälp från samhället.
Jag känner ingen skam om det händer för jag vet jag gjort ALLT från dag ett för att göra mitt bästa.

Jag vet också hur det är att leva nära avgrunden och då blir man ödmjuk bara en riktigt korkad person skulle förbli oberörd.

sussi83 skrev:Nu har jag inte sjukpension, men jag skulle inte se bristen på pengar som det största problemet.
Mer att andra ska bestämma hur man får leva, det skulle nog kännas jobbigare.
Jag har levt på burkmat i perioder men har varit fri att välja mycket annat.
Ens tillkortakommanden är inte självvalda vilket många har svårt att förstå, det är också svårt för andra att koppla det de ser med ett handikapp.
Sällan folk ställer frågor för att reda ut vad som hänt.
Man blir ganska ensam i sin diagnos och i sitt eget huvud, man är inte "sjuk på riktigt" även om de flesta skulle hålla med om att en förlust av social förmåga skulle vara en katastrof.
När jag gjorde en praktik och mötte personer som fått olika typer av skador på hjärnan så var förlusten av det sociala livet verkligen bland det viktigaste.
Många tycktes iaf få mer lindring i sällskap av andra.
När corona kom så fick nog många erfara vad det innebär med ensamhet, men en förlust av förmåga är ju en helt annan historia.

Vet inte hur många gånger man hört att andra är sjuka på riktigt, vad skulle man då behöva utstå med sjukersättning?
Allt tas väl förmodligen ur sitt sammanhang.

Håller med om att bristen på socialt umgänge nog kan vara den värsta förlusten för den som mår dåligt.
Man hamnar i sitt huvud och som vi alla vet så leder oftast mörker till mer mörker, så när man mår psykiskt dåligt är sociala stöttande relationer extra viktiga för att man ska kunna ta sig ur sitt mörker.

Dock så tror jag att det går att få hjälp med det sociala via olika insatser (kommunen, habiliteringen etc) att lära sig hur man kan närma sig andra människor och kanske lära sig småprata lite (som jag har haft oerhört stora problem med) och också förstå vikten av småprat (jag har förstått varför det kan vara viktigt nu, ett tag var jag bara bitter och nere och krävde för mycket av andra (krävde för mycket av andra på ett dåligt sätt, nämligen att de skulle anpassa sig efter mig och mina intressen).

Vill man inte småprata så får man acceptera det utan att bli bitter, för bitterhet skadar bara en själv mest i slutändan.

En sugig grej är att sparande kan bli svårt?

sussi83 skrev:Det finns så många arbetsskygga som inte skulle göra "vad som helst".

Tycker man det är bekvämare att gå på bidrag än att jobba kan man inte vara frisk. Det är dock inte ovanligt med personer som skäms så mycket över en funktionsnedsättning att de hellre säger att de inte tar skitjobb än att de erkänner att de inte skulle klara av det. De tänker att det är bättre att göra ingenting för då kan de inte göra fel.


Sen finns det personer som jobbar svart eller är kriminella och lever på bidrag, men det är något helt annat än att vara arbetsskygg.

sussi83 skrev:En sugig grej är att sparande kan bli svårt?

Ja kanske det.

Quagmire skrev:Är nog ingen sund människa som vill leva på bidrag om hen kan jobba. Det är en myt. Dom med ersättningar har tagit sig igenom ett nålsöga.

Ja det tvivlar jag inte en sekund på.
Man blir nästan lite orolig, för om behovet kommer så har jag ingen anhörig som kan stötta och hjälpa mig,
Träffar jag en elak man kan de vilja att man stannar, jag vet hur svårt det är att bli hörd i dessa frågor.
Känns som att det bara är fritt fram att slå ihjäl en eftersom en handikappad inte är en fullvärdig människa.
Om jag inte kvalar nu vad gör mig annorlunda med sjukersättning?

"Gå ner i gränden Sussi så ska vi berätta nåt för dig", nästa sekund är man medvetslös och såld till Balkan.