Jag tror det är vanligare än vad man tror att inte ha varit i relation. Det finns en norm i samhället som förespråkar tvåsamhet och det är den man ser och hör. Jag har stött på flera som kallar 1-2 månads dejtande för en tidigare relation, så det är också en definitionsfråga. Att inte haft någon vid 30 är inget anmärkningsvärt och inte heller något man behöver ta upp med en dejt, om det nu inte kommer på tal. Det finns ju positiva sidor med det också.

Det är däremot bekvämt att vara singel, och lätt att det rullar på. Vill man förändra situationen får man jobba lite med sin inställning/natur och ge sig ut i dejtingappar och liknande. Det innebär inte att man är desperat, utan att man aktivt bryter sina egna vanor.

Själv gav jag upp länge sen. Dock kan det vara trevligt ibland att fantisera om närhet. Brukar då fantisera att en tjej ligger vid mig i sängen på kvällen, kanske med huvudet vilande på min bringa. Kanske tittar hon upp ibland mot mig med ett leende och rör vid mitt ansikte med sina fingrar. Just dessa fantasierna är inte sexuella i sig, kanske sensuella men det handlar bara om närheten.

Det finns någon för alla. Gäller bara att försöka vara den bästa genuina form av sig själv och komma utanför sin komfortzon lite. Tänker man att man kommer bli ensam livet ut är risken stor att man också blir det. Talar bara av egen erfarenhet. Kärlek har i sin tur en stor förmåga att läka depression och förändra ens personlighet till det bättre.

Relationer är däremot inte alltid en dans på rosor. Det kan kräva att rutiner bryts för oss, både på gott och ont samt medfölja en hel del andra problem. Det finns baksidor med allt.

Skaffa en katt, argumenterar inte, inga problem välja film på fredagsmyset, behöver inte slänga ut pengar på dyra semesterresor, behöver inte låna ut bilen och få igen den skitig och otankad, bara dammsuga lite katthår emellanåt...

Gräddfil skrev:Det finns någon för alla.

Det kan det ju inte göra om det inte råkar finnas exakt lika många (heterosexuella) kvinnor och män.

Marjatta skrev:

MatthiasM skrev:4. Det är inte mer synd om män än kvinnor. Ofrivillig ensamhet är jobbigt oavsett kön.

Mjo. Typ så.

MatthiasM skrev:

antonius skrev:
Försök leva själv och må bra, hittar man harmoni i livet kan man plötsligt råka på någon, de som desperat jagar och jagar brukar bara misslyckas, för det står desperat i ansiktet det gäller både AS och NT, om de råkar få till det och träffar någon är det ofta någon som själv har det lite trassligt, och så blir det ett stormigt uppslitande förhållande som tär på bägge. Sen separerar de och så är cirkusen igång med nytt förhållande som är likadant med polisen som får komma och medla, grannar som ringer störningsjouren och hela baletten, en ändlös cirkel som aldrig slutar, har tyvärr sett det sååå många gånger...

Fast gick jag omkring flera år utan att ens försöka och det var ingen som jag plötsligt dök upp, av förklarliga skäl kan jag tycka. Man måste väl ändå göra någonting. Frågan är väl bara hur.

Det är svårt det där med lagom. Desperat ska man inte framstå som, nej. Men jag känner igen det där att sitta hemma hos mig själv, inte hitta nån, och inte direkt bli förvånad över det.

Hobbies i könsblandade miljöer är en bra grej. Schackklubben är kanske fortfarande inte stället att träffa tjejer på, men det finns ju mycket annat. Sen beror det på hurpass enkelspårig man är, om man kan tänka sig att utöka mängden intressen. Om man gör det bara för att leta partner kommer det förmodligen inte lyckas. När man möts över nåt gemensamt intresse blir det så mycket naturligare än om man ska dejta bara för att dejta, med en massa konstgjorda regler.

Just nu ligger ju då det mesta föreningsliv nere. Men livet ska väl nån gång bli mer normalt igen.

Asså, "punkt fyra" går att nyansera. I vissa saker är det “mer synd om män än kvinnor.” I andra saker är det “mer synd om kvinnor än män”. Det där var väl mest uttryck för min trötthet över ett bittert inlägg. Jag är inte intresserad av den tonen. Jag är intresserad av lösningar och de finns inom en själv. Men jag vill nog hursomhelst ändå hävda att ofrivillig ensamhet är jobbigt oavsett kön

Jo, jag har intressen och är engagerad inom föreningslivet. Det är klart jag kan gå in i fler saker, men det finns ju en gränsdragningsproblematik där. Man ska inte ta på sig för mycket. Sen är ju frågan vad jag gör sen. Jag tycker det även där finns en massa konstgjorda regler. Visst jag kan fråga någon tjej om vi ska hänga, men hur intresserad behöver jag vara av personen ifråga? Vilka signaler sänder jag om jag gör så? Ska jag försöka bli kompis först? Osv…

sussi83 skrev:

MatthiasM skrev:Ja.

Du kan inte möta kvinnor genom dina vänner?

Har inte så många vänner om jag ska vara ärlig, åtminstone inte så många jag träffar. Kan inte säga att jag har ett särskilt aktivt socialt liv. Men som jag var inne på längre upp är ju frågan vad jag gör sen. Det här med sociala koder gör mig fundersam.

sussi83 skrev:Har du testat nätet som utgångspunkt?

Jag har testat dejtingappar: Tinder, Badoo och Bumble. Får kolla in detjingsidor också.

sussi83 skrev:Bägge ger ju lite försprång innan det bli slag i saken för dejt så du hinner bli varm i kläderna.

Hur menar du?

sussi83 skrev:Jag kan nog inte komma på något revolutionerande tyvärr, ta Benzo innan dejt så att det inte känns oöverstigligt bara som en knuff.
Jag undviker snarare relationer för att jag är rädd.

Benzo är inte aktuellt för mig.

sussi83 skrev: Att renodlad dejting via appar eller sajter mest blir en massa första dejter och inte mer är nog det vanliga, för de flesta. Men själva känslan, som du tycker är handikappande - jag förstår dig, det blir som en självuppfyllande profetia. Så var det när jag var ung.
Det är inte så förfärligt ovanligt som man tror. Vet inte om det skulle kännas bättre att hitta siffror på det. Det är väldigt lätt att känna att man är ungefär onormalast i världen.
Kanske första steget är taget ut ur den känslan, i och med att du tog upp det i den där gruppen? Släpa fram trollen i ljuset, så spricker de.

Så kan det nog vara med dejtingappar och -sidor. Det är ju vanligt det där att jämföra sig med andra som lyckats och få en skev bild av verkligheten.

Det kan absolut vara så att jag kan släppa det bara jag sätter ord på känslan. Jag känner redan nu att det är skönt att höra att man inte är ensam.

LordNelson skrev:

MatthiasM skrev:Fast gick jag omkring flera år utan att ens försöka och det var ingen som jag plötsligt dök upp, av förklarliga skäl kan jag tycka. Man måste väl ändå göra någonting. Frågan är väl bara hur.

Min erfarenhet är att ”kåt och desperat” ger mer intresse än ”spela normal men spännande ensamvarg ” eller att helt skita i det och vänta på någon. Iallafall som jag minns det.

Jag har hört annorlunda. Men även om det vore sant som du säger så kommer jag inte bete mig “kåt och desperat”. Ett resultat är inte bra bara för att det är ett resultat.

nescio skrev:

Gräddfil skrev:Det finns någon för alla.

Det kan det ju inte göra om det inte råkar finns exakt lika många (heterosexuella) kvinnor och män.

Ibland tar brödet slut i butiken också men det betyder ju inte att man aldrig kan köpa bröd igen eller hur?

sussi83 skrev:Nej det kan bli lite hipp som happ och därför förespråkar jag intressen, kan man finna lite avkoppling i dem så har man alltid något att falla tillbaka på. Det är super att veta att allt inte kommer att rämna pga en annan person.
Jag menar inte att man ska vara en skitstövel men man är som man är dygnets alla timmar, ibland går det att reda ut saker och ting.
Jag kommer inte gå in i något och på fullaste tro att det kommer funka så som det gör för de utan diagnos.

Mitt råd är att skaffa sig en klar bild över hur man behöver göra för att må bra med sitt liv.
Särbo? Etc

Jag tror förstå och håller med Sussie 83, särboskap där man kan träffas ibland och sedan kan ladda de mentala batterierna iensamhet är ert bra alternativ. Man kan upprätthålla sina intressen och ha en sexuell relation när man känner för det.

Gräddfil skrev:

nescio skrev:

Gräddfil skrev:Det finns någon för alla.

Det kan det ju inte göra om det inte råkar finns exakt lika många (heterosexuella) kvinnor och män.

Ibland tar brödet slut i butiken också men det betyder ju inte att man aldrig kan köpa bröd igen eller hur?

Nej man får ta de torra överblivna frallorna med sänkt pris.

sussi83 skrev:

Gräddfil skrev:

nescio skrev:Det kan det ju inte göra om det inte råkar finns exakt lika många (heterosexuella) kvinnor och män.

Ibland tar brödet slut i butiken också men det betyder ju inte att man aldrig kan köpa bröd igen eller hur?

Nej man får ta de torra överblivna frallorna med sänkt pris.

Eller vänta till nästa dag med nytt färskt bröd man gillar. Man behöver inte ha så bråttom.
Tar gärna en torr överbliven fralla för övrigt. Bara man blir lycklig och kär. Man är ju egentligen själv den torra frallan eller hur .

sussi83 skrev:

nallen skrev:

sussi83 skrev:[...] inte ha någon känslomässig självständighet eftersom livet står och faller med den andra personen.

Men... varför skulle man krångla med att ha ett förhållande om man klarade sig lika bra utan?

Det betyder att man förstår att man är två olika individer som trivs i både sitt eget och partnerns sällskap, inte att man huggit i sten att man ska vara singel hela livet utan man vill fortfarande dela det med någon annan.

Jag har ingen aning om vad du tror att du svarar på.

Gräddfil skrev:Det finns någon för alla.

Trams!

Är det en floskel jag hatar så är det den där.

Gräddfil skrev:Gäller bara att [...] komma utanför sin komfortzon lite.

Jag tror inte du är riktigt klok. Syftet med att ha ett förhållande är ju att man ska ha allt man behöver inom sin komfortzon, så att man inte behöver ha med folk i övrigt att göra över huvud taget.

antonius skrev:Skaffa en katt [...]

...och en rulle gaffa?

Tulson74 skrev:[...] särboskap [...] är ert bra alternativ. Man kan upprätthålla sina intressen och ha en sexuell relation när man känner för det.

Nej, det kan man inte. Har man en sån relation förväntas man ändå gå och handla, fika, laga mat och äta, titta på ointressanta TV-program, laga hennes soffa, grilla och göra 4711 andra saker som tydligen är mycket viktigare än att ha sex

Gräddfil skrev:

nescio skrev:

Gräddfil skrev:Det finns någon för alla.

Det kan det ju inte göra om det inte råkar finns exakt lika många (heterosexuella) kvinnor och män.

Ibland tar brödet slut i butiken också men det betyder ju inte att man aldrig kan köpa bröd igen eller hur?

Man kan också tänka på att ord som kompis och kompani förmodligen härstammar från latinets cum panis (= byta bröd eller bryta bröd), inte att förväxla med cum penis.

Att bryta bröd är en vänskaplig akt bröder emellan.

Det är viktigt att vi alla delar med oss av vårt dagliga bröd. Delad glädje är dubbel glädje. Oavsett pålägg är dubbelmackor helt ok.

Tänker jag!

*förvirrad*

Tulson74 skrev:

sussi83 skrev:Nej det kan bli lite hipp som happ och därför förespråkar jag intressen, kan man finna lite avkoppling i dem så har man alltid något att falla tillbaka på. Det är super att veta att allt inte kommer att rämna pga en annan person.
Jag menar inte att man ska vara en skitstövel men man är som man är dygnets alla timmar, ibland går det att reda ut saker och ting.
Jag kommer inte gå in i något och på fullaste tro att det kommer funka så som det gör för de utan diagnos.

Mitt råd är att skaffa sig en klar bild över hur man behöver göra för att må bra med sitt liv.
Särbo? Etc

Jag tror förstå och håller med Sussie 83, särboskap där man kan träffas ibland och sedan kan ladda de mentala batterierna iensamhet är ert bra alternativ. Man kan upprätthålla sina intressen och ha en sexuell relation när man känner för det.

Jo, jag är väl ibland skyldig till att inte leda en fram hela vägen, men när man kokat ner allt till en enda punkt så är det så jag resonerar.
Jag vet ganska bra hur jag fungerar och hur fd relationer, hur bra eller dåliga de än varit, reagerat på mitt sätt att fungera i en relation på gott och ont.
Jag föreställer mig inte en bild av en idealisk situation och det hjälper en att inte ta singellivet eller relationer på så stort allvar, även som reflektion på TS frågor.

RapeRegs skrev:

Gräddfil skrev:

nescio skrev:Det kan det ju inte göra om det inte råkar finns exakt lika många (heterosexuella) kvinnor och män.

Ibland tar brödet slut i butiken också men det betyder ju inte att man aldrig kan köpa bröd igen eller hur?

Man kan också tänka på att ord som kompis och kompani förmodligen härstammar från latinets cum panis (= byta bröd eller bryta bröd), inte att förväxla med cum penis.

Att bryta bröd är en vänskaplig akt bröder emellan.

Det är viktigt att vi alla delar med oss av vårt dagliga bröd. Delad glädje är dubbel glädje. Oavsett pålägg är dubbelmackor helt ok.

Tänker jag!

Tulson74 skrev:

sussi83 skrev:Nej det kan bli lite hipp som happ och därför förespråkar jag intressen, kan man finna lite avkoppling i dem så har man alltid något att falla tillbaka på. Det är super att veta att allt inte kommer att rämna pga en annan person.
Jag menar inte att man ska vara en skitstövel men man är som man är dygnets alla timmar, ibland går det att reda ut saker och ting.
Jag kommer inte gå in i något och på fullaste tro att det kommer funka så som det gör för de utan diagnos.

Mitt råd är att skaffa sig en klar bild över hur man behöver göra för att må bra med sitt liv.
Särbo? Etc

Jag tror förstå och håller med Sussie 83, särboskap där man kan träffas ibland och sedan kan ladda de mentala batterierna iensamhet är ert bra alternativ. Man kan upprätthålla sina intressen och ha en sexuell relation när man känner för det.

Jo, jag är väl ibland skyldig till att inte leda en fram hela vägen, men när man kokat ner allt till en enda punkt så är det så jag resonerar.
Jag vet ganska bra hur jag fungerar och hur fd relationer, hur bra eller dåliga de än varit, reagerat på mitt sätt att fungera i en relation.
Jag föreställer mig inte en bild av en idealisk situation och det hjälper en att inte ta singellivet eller relationer på så stort allvar, även som reflektion på TS frågor.
Jag tror också att man kan ta det man har föregivet och ständigt söka sig nytt, och det är väl inget konstigt med det då det är lite av mänsklig natur, men att föreställa sig hur det var om allt bara försvann sätter lite perspektiv på saken.

sussi83 skrev:Nej man får ta de torra överblivna frallorna med sänkt pris.

Ja precis, leftovers...

sussi83 skrev:2. Man ska vara tillräckligt känslomässigt självständig för att kunna ha en relation, kunna skilja på mina och dina åsikter, veta vad man själv vill kort och gott och veta när det är dax för en kompromiss.
Framförallt att man inte skaffar en relation som ska läka en eller fylla ett tomrum då kan man inte ha någon känslomässig självständighet eftersom livet står och faller med den andra personen.

Det är ju bättre om man är så trygg i sig själv, helt klart. Men om man inte är det då? Är det helt självklart bättre att förbli solo? Förhållandet får sämre förutsättningar, javisst.

Det låter lite besläktat, f.ö., med det som ibland sägs att man måste älska sig själv innan man kan ändra andra. Jag förstår inte riktigt hur det ska gå till att först lära sig älska sig själv och sen interagera med andra människor. Visst, man interagerar med människor på andra sätt än i kärleksrelationer, och lär sig säkert minst lika mycket av det. Men iaf.

Om man själv väljer att avstå för att man tycker man inte klarar av att göra det med relationer på ett bra sätt, det är en sak. Råda att andra att avstå om de inte är tillräckligt trygga och självständiga, det tycker jag är nåt annat. Är övertygad om att massor av rätt bra relationer består av människor som är rätt långt ifrån idealet, på massor av sätt.

antonius skrev:

sussi83 skrev:Nej man får ta de torra överblivna frallorna med sänkt pris.

Ja precis, leftovers...

De människor som betraktar en så.
Dem vill man inte ha.

antonius skrev:

sussi83 skrev:Nej man får ta de torra överblivna frallorna med sänkt pris.

Ja precis, leftovers...

nallen skrev:

sussi83 skrev:

nallen skrev:Men... varför skulle man krångla med att ha ett förhållande om man klarade sig lika bra utan?

Det betyder att man förstår att man är två olika individer som trivs i både sitt eget och partnerns sällskap, inte att man huggit i sten att man ska vara singel hela livet utan man vill fortfarande dela det med någon annan.

Jag har ingen aning om vad du tror att du svarar på.

Ha ha, som vanligt då,
Jag får helt enkelt försvara mig med att gammal hederlig anknytning och egoism spelar en stor roll, den som har ett socialt behov kommer väl tycka att det bli torftigt att ständigt prata med sig själv.

Marjatta skrev:

antonius skrev:

sussi83 skrev:Nej man får ta de torra överblivna frallorna med sänkt pris.

Ja precis, leftovers...

De människor som betraktar en så.
Dem vill man inte ha.

Nej, det var mest ett dåligt skämt.
Kan ej ens räkna mig som en riktig leftover på det sättet då det inte finns någon konkurrerande relation att jämföra med, har ej tidigare barn och det finns ingen ungdomskärlek som gnager i det undermedvetna.
De relationer jag haft har aldrig lett till en seriös satsning från båda håll direkt.
Sedan kan säkert ålder och annat vara en faktor men det väljer andra själv ifall det är intressant eller ej.

MatthiasM skrev:Asså, "punkt fyra" går att nyansera. I vissa saker är det “mer synd om män än kvinnor.” I andra saker är det “mer synd om kvinnor än män”. Det där var väl mest uttryck för min trötthet över ett bittert inlägg. Jag är inte intresserad av den tonen. Jag är intresserad av lösningar och de finns inom en själv. Men jag vill nog hursomhelst ändå hävda att ofrivillig ensamhet är jobbigt oavsett kön

Det är något av min käpphäst, att det är lika synd om manliga som kvinnliga ofrivilliga singlar. Och jag förstår dig helt ang. ton. Rätt stora delar av tråden handlar nu plötsligt om mäns tillgång till sex. Inte helt otippat.

MatthiasM skrev:Jo, jag har intressen och är engagerad inom föreningslivet. Det är klart jag kan gå in i fler saker, men det finns ju en gränsdragningsproblematik där. Man ska inte ta på sig för mycket. Sen är ju frågan vad jag gör sen. Jag tycker det även där finns en massa konstgjorda regler. Visst jag kan fråga någon tjej om vi ska hänga, men hur intresserad behöver jag vara av personen ifråga? Vilka signaler sänder jag om jag gör så? Ska jag försöka bli kompis först? Osv…

Aha. Du har redan de kontaktytorna. Då var det förslaget en smula irrelevant. Ja, det är knepigare när man inte är bra på reglerna. Man kan bli missförstådd som ointresserad fast man är allt annat, osv. Är själv inte bra på det alls, så vet inte om jag har något tips. Möjligen om det kan gå att snacka med någon tjej som du bara är kompis med, men känner att du kan lita på, och be om tips om du kan "ha en chans" hos någon. Det är långt ifrån alltid som tjejer snackar om sånt sinsemellan, men det händer, och ibland kan folk ha en aning ändå. Ja, det skulle jag faktiskt föreslå. Se om du kan få någon tjej - som du inte är intresserad av, och hon inte i dig! - i någon av dina föreningar till förtrogen och litegrann ... har du tur tycker hon det är kul att agera matchmaker. (Jag har full förståelse om du inte känner att det finns nån sån öppning, men ifall att.)

MatthiasM skrev:

sussi83 skrev:Har du testat nätet som utgångspunkt?

Jag har testat dejtingappar: Tinder, Badoo och Bumble. Får kolla in detjingsidor också.

Själv tycker jag ju att sånt suger. Tycker att de sociala spelen blir ännu värre där. Reglerna hårdare. Dessutom förstörs såna ställen oftast av killar som massmejlar runt, varför kvinnorna blir less och det krävs väldigt mycket för att de ska idas svara. Betalsajter kan isåf vara bättre men som sagt: inte för mig. Men testa du. Alltid lär du dig nånting.

Jag har lärt känna folk och även pojkvänner inkl. den nuvarande via nätet men aldrig via formell dejting utan på sajter där man hängt ändå, kring något intresse eller så. Börja hänga på div. ställen på nätet i syftet att leta partner är väl knappast nån vinnarstrategi, men om man redan hänger där. Det är samma logik som i föreningar.

Nåt jag eg. inte kan rekommendera - men vem vet, du kanske har tur! och om inte kanske du lär dig nåt - är speeddejting. När jag anmälde mig tänkte jag ett experiment: nu ska jag anpassa mig för att vara så "normal" jag kan och se hur det går. Sen sket jag i det och tyckte äh, jag är jag och jag avskyr kallsnack och konversation som mest går ut på att kolla den andres sociala och ekonomiska status i samhället (vad har du för jobb, vad har du för hobbies, gillar du att resa ...) så jag försökte göra nåt annat av det. Resultat: ingen av de snubbar jag tyckte kunde få en andra chans - och jag var rätt liberal där - ville träffa mig igen. Nu skulle jag eg. gärna göra om det, men på det sätt jag först tänkte bara som experiment ... men det vore osjysst både mot min käraste och mot snubbarna, så jag avstår. (Rätt dyrt dock, om man ska ta det som regelbundet "nöje". Tror iofs att killar som blir "stammisar" brukar kunna få gå billigare. Eftersom det är fler kvinnor som söker sig dit behöver de aktivt rekrytera killar till träffarna.)