Hej! Börjar med en sak som hände i en gruppbehandling jag går, som främst är fokuserad på missbruk. Idag tog vi upp sex- och relationsmissbruk och jag la korten på bordet att jag aldrig haft någon relation. Det kändes som en sten släppte, för jag har nog aldrig tagit upp det med någon annan än min familj. Har hela tiden gått med en känsla av att jag är konstig som aldrig fått till det (nu är jag 30 år.) Fastän jag stack ut i detta fick jag ingen känsla av de tyckte det var konstigt, de var snarare stöttande.

Det här gjorde dock att jag känner att jag nu gärna vill höra om någon har liknande problematik. Jag har varit förälskad flera gånger. Jo, det har till viss del varit trevligt, men har mest lett till ångest. Har alla gånger, förutom en, blockerat mig själv för att göra något åt saken. Kanske gör min diagnos också att jag har svårt att tyda signaler om någon annan är intresserad och framför allt att visa att jag är intresserad. Jag vet inte.

Vad jag vet är att jag vill ha en relation, men den här känslan av att vara ”udda” på grund av att jag gått så länge ensamstående är handikappande. Kanske blir det en ond cirkel. Har gått på ett handfull dejter, men det har inte lett till något, inte blivit mer än ”första dejten.”

Så någon som känner igen sig? Vad kan man göra åt det?

Nej det kan bli lite hipp som happ och därför förespråkar jag intressen, kan man finna lite avkoppling i dem så har man alltid något att falla tillbaka på. Det är super att veta att allt inte kommer att rämna pga en annan person.
Jag menar inte att man ska vara en skitstövel men man är som man är dygnets alla timmar, ibland går det att reda ut saker och ting.
Jag kommer inte gå in i något och på fullaste tro att det kommer funka så som det gör för de utan diagnos.

Mitt råd är att skaffa sig en klar bild över hur man behöver göra för att må bra med sitt liv.
Särbo? Etc

sussi83 skrev:Nej det kan bli lite hipp som happ och därför förespråkar jag intressen, kan man finna lite avkoppling i dem så har man alltid något att falla tillbaka på. Det är super att veta att allt inte kommer att rämna pga en annan person.
Jag menar inte att man ska vara en skitstövel men man är som man är dygnets alla timmar, ibland går det att reda ut saker och ting.
Jag kommer inte gå in i något och på fullaste tro att det kommer funka så som det gör för de utan diagnos.

Mitt råd är att skaffa sig en klar bild över hur man behöver göra för att må bra med sitt liv.
Särbo? Etc

Jag tror inte riktigt jag förstår ditt svar. Menar du att jag ska försöka tänka på annat? Jag har intressen. Spelar t.ex. slagverk i ett band och i en mindre ensemble. Jag mår i princip bra som jag har det. Har vänner. Men jag vill av förklarliga skäl ha en relation. Min frågeställning är väl egentligen tudelad: Vad krävs för att det ska bli av, med tanke på den problematik jag har? Hur ska jag släppa den här känslan av att jag är "udda" som gått utan relation så länge?

sussi83 skrev:Nej det kan bli lite hipp som happ och därför förespråkar jag intressen, kan man finna lite avkoppling i dem så har man alltid något att falla tillbaka på. Det är super att veta att allt inte kommer att rämna pga en annan person.
Jag menar inte att man ska vara en skitstövel men man är som man är dygnets alla timmar, ibland går det att reda ut saker och ting.
Jag kommer inte gå in i något och på fullaste tro att det kommer funka så som det gör för de utan diagnos.

Mitt råd är att skaffa sig en klar bild över hur man behöver göra för att må bra med sitt liv.
Särbo? Etc

Jag förstår ingenting av det ovanstående.

Men värt att tänka på när du kommit ut som evigt singel här på forumet är att aldrig skriva något negativt om, eller ens till, kvinnor om du inte vill bli definierad son en vidrig ”incel”. Det spelar ingen roll om du talar om att du är en trevlig och omtyckt person, att du inte alls är besatt av att du aldrig funnit kärleken och inte är hatisk mot kvinnosläktet. Sjukpensionerade kvinnor som kanske aldrig har jobbat eller haft en man kommer ändå påstå du är en helt hopplös varelse, en samhällsparasit utan liv och framtidsutsikter, allt du gör är fel. Du är fel.

T.ex om du varit ute en hel dag i nollgradigt regn. Någon kvinna på forumet har glatt kommenterat det fantastiska vädret, du skriver surt det inte är bra utan skit, och ifrågasätter hennes omdöme ....då riskerar du få incel nerkört i halsen.

Om du importerar kvinnor från något fattigt land som du sen misshandlar och våldtar i två år tills hon får p.u.t. så kommer din status vara högre bland kvinnor. Om du är gift och är notoriskt otrogen kommer din status vara högre.


Bara genom att skriva det här inlägget fick jag incel-stämplarna att åka fram.

MatthiasM skrev:Vad kan man göra åt det?

Försök leva själv och må bra, hittar man harmoni i livet kan man plötsligt råka på någon, de som desperat jagar och jagar brukar bara misslyckas, för det står desperat i ansiktet det gäller både AS och NT, om de råkar få till det och träffar någon är det ofta någon som själv har det lite trassligt, och så blir det ett stormigt uppslitande förhållande som tär på bägge. Sen separerar de och så är cirkusen igång med nytt förhållande som är likadant med polisen som får komma och medla, grannar som ringer störningsjouren och hela baletten, en ändlös cirkel som aldrig slutar, har tyvärr sett det sååå många gånger...

LordNelson skrev:

sussi83 skrev:Nej det kan bli lite hipp som happ och därför förespråkar jag intressen, kan man finna lite avkoppling i dem så har man alltid något att falla tillbaka på. Det är super att veta att allt inte kommer att rämna pga en annan person.
Jag menar inte att man ska vara en skitstövel men man är som man är dygnets alla timmar, ibland går det att reda ut saker och ting.
Jag kommer inte gå in i något och på fullaste tro att det kommer funka så som det gör för de utan diagnos.

Mitt råd är att skaffa sig en klar bild över hur man behöver göra för att må bra med sitt liv.
Särbo? Etc

Jag förstår ingenting av det ovanstående.

Men värt att tänka på när du kommit ut som evigt singel här på forumet är att aldrig skriva något negativt om, eller ens till, kvinnor om du inte vill bli definierad son en vidrig ”incel”. Det spelar ingen roll om du talar om att du är en trevlig och omtyckt person, att du inte alls är besatt av att du aldrig funnit kärleken och inte är hatisk mot kvinnosläktet. Sjukpensionerade kvinnor som kanske aldrig har jobbat eller haft en man kommer ändå påstå du är en helt hopplös varelse, en samhällsparasit utan liv och framtidsutsikter, allt du gör är fel. Du är fel.

T.ex om du varit ute en hel dag i nollgradigt regn. Någon kvinna på forumet har glatt kommenterat det fantastiska vädret, du skriver surt det inte är bra utan skit, och ifrågasätter hennes omdöme ....då riskerar du få incel nerkört i halsen.

Om du importerar kvinnor från något fattigt land som du sen misshandlar och våldtar i två år tills hon får p.u.t. så kommer din status vara högre bland kvinnor. Om du är gift och är notoriskt otrogen kommer din status vara högre.


Bara genom att skriva det här inlägget fick jag incel-stämplarna att åka fram.

Va? Måste säga att jag inte förstår dig alls.
Kan det bli härligare när två personer med asperger försöker komma över sitt ToM.

Jag ska bryta ner det lite:

1. Ingen vill ha en relation med en klon av sig själv utan den man träffar ska ju på något sätt funnit sig själv så pass mycket att det går att få en bild av vem personen är: Vilka intressen man tycker om, vilka värderingar man har och vad man önskar inför framtiden.

2. Man ska vara tillräckligt känslomässigt självständig för att kunna ha en relation, kunna skilja på mina och dina åsikter, veta vad man själv vill kort och gott och veta när det är dax för en kompromiss.
Framförallt att man inte skaffar en relation som ska läka en eller fylla ett tomrum då kan man inte ha någon känslomässig självständighet eftersom livet står och faller med den andra personen.

3. Relationer kan säkert vara fantastiska och man kan behöva hitta fler "den rätta" innan man finner den man lever sista tiden med.
Att försöka att inte romantisera bilden av relationer för mycket utan ta det för vad det är tror jag är klokt, det är inget som kommer att "rädda en".

MEN så har man den där diagnosen som komplicerar det hela mer, det kommer man inte ifrån för den lever man med dygnets alla timmar.
Det kan vara svårare att få en relation att fungera helt enkelt för man kan ha behov som skiljer sig mycket åt i relationen.
Jag tror därför att intressen blir extra viktiga, de ger andrum, de ger tröst, de ger självkänsla och ffa är de en del av vem man är.

Jag känner mig inte tragisk för att jag är singel, det är en perfekt tid att utveckla sig själv för en relation innebär inte alltid lycka och ensamhet innebär inte alltid olycklig.

MatthiasM skrev:Hej! Börjar med en sak som hände i en gruppbehandling jag går, som främst är fokuserad på missbruk. Idag tog vi upp sex- och relationsmissbruk och jag la korten på bordet att jag aldrig haft någon relation. Det kändes som en sten släppte, för jag har nog aldrig tagit upp det med någon annan än min familj. Har hela tiden gått med en känsla av att jag är konstig som aldrig fått till det (nu är jag 30 år.) Fastän jag stack ut i detta fick jag ingen känsla av de tyckte det var konstigt, de var snarare stöttande.

Det här gjorde dock att jag känner att jag nu gärna vill höra om någon har liknande problematik. Jag har varit förälskad flera gånger. Jo, det har till viss del varit trevligt, men har mest lett till ångest. Har alla gånger, förutom en, blockerat mig själv för att göra något åt saken. Kanske gör min diagnos också att jag har svårt att tyda signaler om någon annan är intresserad och framför allt att visa att jag är intresserad. Jag vet inte.

Vad jag vet är att jag vill ha en relation, men den här känslan av att vara ”udda” på grund av att jag gått så länge ensamstående är handikappande. Kanske blir det en ond cirkel. Har gått på ett handfull dejter, men det har inte lett till något, inte blivit mer än ”första dejten.”

Så någon som känner igen sig? Vad kan man göra åt det?

Vet inte om jag har nåt bra svar till dig. Jag kände mig iaf förskräckligt onormal som ung av ungefär samma skäl. Var över 20 när jag miste oskulden (på ett sätt jag lika gärna hade kunnat låta bli, men det är lätt att vara efterklok. Och då kändes det förstås viktigt att bli av med den, för att slippa känna mig så onormal).

De förhållanden jag haft har seriöst varit väldigt knackiga. Om det är så dåligt - och då menar jag inte att snubbarna varit elaka, men det har liksom inte varit helhjärtat! - då är jag hellre utan, säger jag idag. Men det är lättare att känna så efter att man haft dessa halvtaskiga förhålladen som man i efterhand undrar över vitsen med. Jag förstår ju det. Hade nog inte lyssnat på det örat när jag var ung.

Ett av dessa förvirrade förhålladen var med en snubbe som var helt orörd. Okysst, jag lovar. Det märktes. Han lärde sig fint, dock. Nog inte autist men riktigt nördig kille. Snäll och sjysst grabb. Om än inte allt var och blev fint mellan oss fick han nog ändå mer självförtroende efteråt. Han började dejta, inte på nätet vad jag vet utan han bad arbetskamrater och liknande att föreslå dejter åt honom bland kvinnor de kände. Ett par år senare gifte han sig. Nu har jag ingen aning om hans liv, så jag vet inte hur det gick.

Men LordNelson kan det vara så att du känner att din manlighet är utsatt för attack?
Då vill jag uppmuntra dig till att bli en spännande lone wolf och ägna dig åt något du tycker är intressant, då kan man istället bli betraktad som lite spännande istället med många bottnar.

Haha, det var inte länge sedan jag blev kallad manhaftig för att jag totalt sket i vad som förväntas, jag suger på hushållsarbete men har ganska bra uthållighet för kroppsarbete och därför har jag hjälpt folk med sådant.
Gräva djupa hål och planera buskar, släpat åtskilliga säckar med jord mm.
Nu tror inte jag att problemet egentligen var att jag var "manhaftig" utan mer att saker inte hade blivit gjorda tidigare..

Folk har nästan kallat mig flata men det bygger egentligen på föreställningar och har inte mycket med mig att göra. För jag försöker inte vara man och flator är olika som personer med.
Funkar inte så bra där uppe om jag inte får "ta ut mig" fysiskt då jag förutom AS har ADHD, och det är egentligen grejen för för mig inte att provocera andra och få dem att känna sig otillräckliga.
Det är en sån där härlig krock som det blir ibland.

Min kvinnlighet har också varit under attack med andra ord, när ska man få vara sig själv?

(Nu tycker säkert någon att man är rebell )

MatthiasM skrev:

sussi83 skrev:Nej det kan bli lite hipp som happ och därför förespråkar jag intressen, kan man finna lite avkoppling i dem så har man alltid något att falla tillbaka på. Det är super att veta att allt inte kommer att rämna pga en annan person.
Jag menar inte att man ska vara en skitstövel men man är som man är dygnets alla timmar, ibland går det att reda ut saker och ting.
Jag kommer inte gå in i något och på fullaste tro att det kommer funka så som det gör för de utan diagnos.

Mitt råd är att skaffa sig en klar bild över hur man behöver göra för att må bra med sitt liv.
Särbo? Etc

Jag tror inte riktigt jag förstår ditt svar. Menar du att jag ska försöka tänka på annat? Jag har intressen. Spelar t.ex. slagverk i ett band och i en mindre ensemble. Jag mår i princip bra som jag har det. Har vänner. Men jag vill av förklarliga skäl ha en relation. Min frågeställning är väl egentligen tudelad: Vad krävs för att det ska bli av, med tanke på den problematik jag har? Hur ska jag släppa den här känslan av att jag är "udda" som gått utan relation så länge?

Håller med om att jag missade målet.
Du menar din missbruksproblematik eller asperger eller båda?

Men faktiskt så hjälps det inte så mycket att tänka i cirklar kring saker som man kanske inte får svar på innan man provat sig fram?
Men att du känner dig motiverad i din behandling och känner denna känslomässiga självständighet, som jag svävade ut om i ett tidigare inlägg, är nog viktigt för att någon annan ska känna sig trygg med att inleda en relation. Att man förstår att någon annan inte kommer att "rädda en" utan att kämpa på egen hand är viktigt annars kommer du kanske inte ha hunnit långt om relationen sedan spricker.
Har man ett aktivt missbruk så kan andra ifrågasätta ens trovärdighet och det är ingen bra början om man ska bygga en relation.

Jag tycker du ska fundera på vad det är som gör att du känner dig udda, eller kanske utanför jämfört med dina vänner? Att det skapar lite stress för att du upplever dig hamnat efter?
För stress brukar kunna framkalla negativa känslor av otillräcklighet och så faller ens försök som dominobrickor för att man inte förmår att stanna upp, lägga allt åt sidan och göra något helt annat ett tag.
Du kanske behöver en paus från det du normalt gör och testa något helt annat?

LordNelson skrev:

sussi83 skrev:Nej det kan bli lite hipp som happ och därför förespråkar jag intressen, kan man finna lite avkoppling i dem så har man alltid något att falla tillbaka på. Det är super att veta att allt inte kommer att rämna pga en annan person.
Jag menar inte att man ska vara en skitstövel men man är som man är dygnets alla timmar, ibland går det att reda ut saker och ting.
Jag kommer inte gå in i något och på fullaste tro att det kommer funka så som det gör för de utan diagnos.

Mitt råd är att skaffa sig en klar bild över hur man behöver göra för att må bra med sitt liv.
Särbo? Etc

Jag förstår ingenting av det ovanstående.

Men värt att tänka på när du kommit ut som evigt singel här på forumet är att aldrig skriva något negativt om, eller ens till, kvinnor om du inte vill bli definierad son en vidrig ”incel”. Det spelar ingen roll om du talar om att du är en trevlig och omtyckt person, att du inte alls är besatt av att du aldrig funnit kärleken och inte är hatisk mot kvinnosläktet. Sjukpensionerade kvinnor som kanske aldrig har jobbat eller haft en man kommer ändå påstå du är en helt hopplös varelse, en samhällsparasit utan liv och framtidsutsikter, allt du gör är fel. Du är fel.

T.ex om du varit ute en hel dag i nollgradigt regn. Någon kvinna på forumet har glatt kommenterat det fantastiska vädret, du skriver surt det inte är bra utan skit, och ifrågasätter hennes omdöme ....då riskerar du få incel nerkört i halsen.

Om du importerar kvinnor från något fattigt land som du sen misshandlar och våldtar i två år tills hon får p.u.t. så kommer din status vara högre bland kvinnor. Om du är gift och är notoriskt otrogen kommer din status vara högre.


Bara genom att skriva det här inlägget fick jag incel-stämplarna att åka fram.

Oj.

Hade nog behövt sätta några brasklappar gällande vad det är jag diskuterar egentligen. Men nu när vi ju ändå är så får jag väl vara tydlig för att detta ska spinnas vidare.

1. Jag har inte sagt och kommer aldrig säga att jag är evigt singel och det beror på: a) Jag är inte bitter. b) En sån inställning är jag övertygad om är en självuppfyllande profetia.
2. Jag är inte besatt av att jag aldrig haft någon relation, men jag behöver hjälp med att ta detta faktum på lite mindre allvar. Det var jag tydlig med i trådstarten.
3. Jag skyller inte detta faktum på något annat än de omständigheter jag lade fram i trådstarten. Det betyder att jag är övertygad om att jag har möjlighet att förändra min situation.
4. Det är inte mer synd om män än kvinnor. Ofrivillig ensamhet är jobbigt oavsett kön.
5. Förklaringsmodeller på samhällelig nivå är intressanta att läsa om, men har ingen relevans här eftersom det ligger bortom min kontroll.
6. Invandring har i.n.g.e.n.t.i.n.g med den här diskussionen att göra. Suck.

antonius skrev:

MatthiasM skrev:Vad kan man göra åt det?

Försök leva själv och må bra, hittar man harmoni i livet kan man plötsligt råka på någon, de som desperat jagar och jagar brukar bara misslyckas, för det står desperat i ansiktet det gäller både AS och NT, om de råkar få till det och träffar någon är det ofta någon som själv har det lite trassligt, och så blir det ett stormigt uppslitande förhållande som tär på bägge. Sen separerar de och så är cirkusen igång med nytt förhållande som är likadant med polisen som får komma och medla, grannar som ringer störningsjouren och hela baletten, en ändlös cirkel som aldrig slutar, har tyvärr sett det sååå många gånger...

Fast gick jag omkring flera år utan att ens försöka och det var ingen som jag plötsligt dök upp, av förklarliga skäl kan jag tycka. Man måste väl ändå göra någonting. Frågan är väl bara hur.

Uppfattar det som att du egentligen trivs med ditt liv ganska bra som det är?
Eller?

Om man bortser från din önskan att ha en relation.

sussi83 skrev:

MatthiasM skrev:

sussi83 skrev:Nej det kan bli lite hipp som happ och därför förespråkar jag intressen, kan man finna lite avkoppling i dem så har man alltid något att falla tillbaka på. Det är super att veta att allt inte kommer att rämna pga en annan person.
Jag menar inte att man ska vara en skitstövel men man är som man är dygnets alla timmar, ibland går det att reda ut saker och ting.
Jag kommer inte gå in i något och på fullaste tro att det kommer funka så som det gör för de utan diagnos.

Mitt råd är att skaffa sig en klar bild över hur man behöver göra för att må bra med sitt liv.
Särbo? Etc

Jag tror inte riktigt jag förstår ditt svar. Menar du att jag ska försöka tänka på annat? Jag har intressen. Spelar t.ex. slagverk i ett band och i en mindre ensemble. Jag mår i princip bra som jag har det. Har vänner. Men jag vill av förklarliga skäl ha en relation. Min frågeställning är väl egentligen tudelad: Vad krävs för att det ska bli av, med tanke på den problematik jag har? Hur ska jag släppa den här känslan av att jag är "udda" som gått utan relation så länge?

Håller med om att jag missade målet.
Du menar din missbruksproblematik eller asperger eller båda?

Men faktiskt så hjälps det inte så mycket att tänka i cirklar kring saker som man kanske inte får svar på innan man provat sig fram?
Men att du känner dig motiverad i din behandling och känner denna känslomässiga självständighet, som jag svävade ut om i ett tidigare inlägg, är nog viktigt för att någon annan ska känna sig trygg med att inleda en relation. Att man förstår att någon annan inte kommer att "rädda en" utan att kämpa på egen hand är viktigt annars kommer du kanske inte ha hunnit långt om relationen sedan spricker.
Har man ett aktivt missbruk så kan andra ifrågasätta ens trovärdighet och det är ingen bra början om man ska bygga en relation.

Jag tycker du ska fundera på vad det är som gör att du känner dig udda, eller kanske utanför jämfört med dina vänner? Att det skapar lite stress för att du upplever dig hamnat efter?
För stress brukar kunna framkalla negativa känslor av otillräcklighet och så faller ens försök som dominobrickor för att man inte förmår att stanna upp, lägga allt åt sidan och göra något helt annat ett tag.
Du kanske behöver en paus från det du normalt gör och testa något helt annat?

Jag nämnde gruppbehandlingen som en introduktion. “Jag satte en scen”, som det heter. Det är så jag skriver. I sig har mitt missbruk inget med ämnet för tråden: ofrivillig ensamhet. Men jag kan klargöra lite saker så det inte blir missförstånd: Jag är inte aktiv missbrukare. Jag har varit nykter i fem år. De andra i gruppbehandlingen har också relativt lång nykterhet/drogfrihet. Det är en behandling som går mer på djupet, försöker utröna bakgrunden till missbruket och andra problem. I mitt fall handlar det mycket om låg självkänsla och social fobi. Jag tror absolut inte en relation skulle rädda mig från de utmaningar jag har. Men de hämmar mig från att ta just steget och inleda en relation.

Jo, jag inser att jag behöver bli trygg i min ensamhet. Men det är också det jag jobbar på och jag tycker jag blivit bättre på det, med KBT och tolvsteg. Vad är det här nya du syftar på? Jag är van vid att vara ensam. En relation skulle vara det nya för mig. Eller menar du att jag ska sluta försöka? Det har jag också "provat." Till skillnad mot förut är jag rätt tillfreds med livet. Så det är väl inte fel att vilja ha någon? Jag förstår att jag inte har rätt till vem som helst. Men jag skulle nog tro att även jag är värd någon.

sussi83 skrev:Uppfattar det som att du egentligen trivs med ditt liv ganska bra som det är?
Eller?

Om man bortser från din önskan att ha en relation.

Ja.

MatthiasM skrev:Man måste väl ändå göra någonting.

Javisst, men om det sker på bekostnad av sin egen hälsa både psykiskt och fysiskt så är ju ändamålet tveksamt kan man tycka, men alla måste ju få göra som de vill. I'm just saying. Jag har sett så många misslyckade förhållanden där de ibland försöker slå ihjäl varann, allt för bara för att platsa in i ngt slags oskriven lag att man måste leva i ett förhållande, tydligen till vilket pris som helst...

MatthiasM skrev:4. Det är inte mer synd om män än kvinnor. Ofrivillig ensamhet är jobbigt oavsett kön.

Mjo. Typ så.

MatthiasM skrev:

antonius skrev:

MatthiasM skrev:Vad kan man göra åt det?

Försök leva själv och må bra, hittar man harmoni i livet kan man plötsligt råka på någon, de som desperat jagar och jagar brukar bara misslyckas, för det står desperat i ansiktet det gäller både AS och NT, om de råkar få till det och träffar någon är det ofta någon som själv har det lite trassligt, och så blir det ett stormigt uppslitande förhållande som tär på bägge. Sen separerar de och så är cirkusen igång med nytt förhållande som är likadant med polisen som får komma och medla, grannar som ringer störningsjouren och hela baletten, en ändlös cirkel som aldrig slutar, har tyvärr sett det sååå många gånger...

Fast gick jag omkring flera år utan att ens försöka och det var ingen som jag plötsligt dök upp, av förklarliga skäl kan jag tycka. Man måste väl ändå göra någonting. Frågan är väl bara hur.

Det är svårt det där med lagom. Desperat ska man inte framstå som, nej. Men jag känner igen det där att sitta hemma hos mig själv, inte hitta nån, och inte direkt bli förvånad över det.

Hobbies i könsblandade miljöer är en bra grej. Schackklubben är kanske fortfarande inte stället att träffa tjejer på, men det finns ju mycket annat. Sen beror det på hurpass enkelspårig man är, om man kan tänka sig att utöka mängden intressen. Om man gör det bara för att leta partner kommer det förmodligen inte lyckas. När man möts över nåt gemensamt intresse blir det så mycket naturligare än om man ska dejta bara för att dejta, med en massa konstgjorda regler.

Just nu ligger ju då det mesta föreningsliv nere. Men livet ska väl nån gång bli mer normalt igen.

Man är väl lite insnöad i sitt så att det blir svårt att skala av det och tänka som en vardaglig person skulle göra som "vill ha en relation", för mig då som kämpar med ganska mycket nu, även om TS berättar om missbruksproblem, svårigheter med relation och det inte heller är lätt.

Alltså sådana saker som ligger flera skikt över var man själv är fattar man knappt längre.
Fattar inte folk som inte kan lägga av med rökning eller börja träna bort kaggen som man gnäller så över. Fattar inte poängen med många saker folk tar upp som problem som de har alla möjligheter att fixa.
Känner att detta är ickefrågor för mig nu.

MatthiasM skrev:

sussi83 skrev:Uppfattar det som att du egentligen trivs med ditt liv ganska bra som det är?
Eller?

Om man bortser från din önskan att ha en relation.

Ja.

Vi fick förtydligande om missbruket. Bra.

Du kan inte möta kvinnor genom dina vänner?
Har du testat nätet som utgångspunkt?
Bägge ger ju lite försprång innan det bli slag i saken för dejt så du hinner bli varm i kläderna.

Jag kan nog inte komma på något revolutionerande tyvärr, ta Benzo innan dejt så att det inte känns oöverstigligt bara som en knuff.

Jag undviker snarare relationer för att jag är rädd.

sussi83 skrev:[...] inte ha någon känslomässig självständighet eftersom livet står och faller med den andra personen.

Men... varför skulle man krångla med att ha ett förhållande om man klarade sig lika bra utan?

MatthiasM skrev: Kanske gör min diagnos också att jag har svårt att tyda signaler om någon annan är intresserad och framför allt att visa att jag är intresserad. Jag vet inte.

Så är det förmodligen. Jag känner iaf igen det. Mycket. Och de få gånger som jag varit medveten om att någon varit intresserad, tordes jag inte nappa.

MatthiasM skrev:Vad jag vet är att jag vill ha en relation, men den här känslan av att vara ”udda” på grund av att jag gått så länge ensamstående är handikappande. Kanske blir det en ond cirkel. Har gått på ett handfull dejter, men det har inte lett till något, inte blivit mer än ”första dejten.”

Så någon som känner igen sig? Vad kan man göra åt det?

Att renodlad dejting via appar eller sajter mest blir en massa första dejter och inte mer är nog det vanliga, för de flesta. Men själva känslan, som du tycker är handikappande - jag förstår dig, det blir som en självuppfyllande profetia. Så var det när jag var ung.

Det är inte så förfärligt ovanligt som man tror. Vet inte om det skulle kännas bättre att hitta siffror på det. Det är väldigt lätt att känna att man är ungefär onormalast i världen.

Kanske första steget är taget ut ur den känslan, i och med att du tog upp det i den där gruppen? Släpa fram trollen i ljuset, så spricker de.

sussi83 skrev:Men LordNelson kan det vara så att du känner att din manlighet är utsatt för attack?

Nej, skulle jag säga. Men jag är mån om att vara en trevlig och snäll person, även om jag inte alltid lyckas, och då känns inte incel-stämpeln bra. Iofs gör den väl aldrig det, för någon.

Men kanske har det ändå lite med manlighet att göra, på samma sätt som man avfärdar kvinnor som lever själva med ”dom inte fått nått på länge” om dom råkar tappar humöret. Det finns liksom inget försvar.

MatthiasM skrev:Fast gick jag omkring flera år utan att ens försöka och det var ingen som jag plötsligt dök upp, av förklarliga skäl kan jag tycka. Man måste väl ändå göra någonting. Frågan är väl bara hur.

Min erfarenhet är att ”kåt och desperat” ger mer intresse än ”spela normal men spännande ensamvarg ” eller att helt skita i det och vänta på någon. Iallafall som jag minns det.

LordNelson skrev:

sussi83 skrev:Men LordNelson kan det vara så att du känner att din manlighet är utsatt för attack?

Nej, skulle jag säga. Men jag är mån om att vara en trevlig och snäll person, även om jag inte alltid lyckas, och då känns inte incel-stämpeln bra. Iofs gör den väl aldrig det, för någon.

Men kanske har det ändå lite med manlighet att göra, på samma sätt som man avfärdar kvinnor som lever själva med ”dom inte fått nått på länge” om dom råkar tappar humöret. Det finns liksom inget försvar.

Eller så gör man som mig och skiter i vad andra tycker.
Men jag har åas ett väldigt litet behov av sex så jag lider inte av det och jag känner inte att jag behöver uppfylla kriterier för att andra ska godkänna mig på den fronten.
Jag är mer mån om att träffa en person som jag vill vara med och när man då möter denna så kommer den dragningen förmodligen vara starkare än att stanna som självständig singel.
Ser ej poängen med halvmesyrer de tillför inget, men suger energi och därför inte värt.

I ditt fall känner du dig avvisad fast du försöker, förstår det naggar självkänslan lite speciellt när det är mannen som förväntas ta initiativ?

LordNelson skrev:

MatthiasM skrev:Fast gick jag omkring flera år utan att ens försöka och det var ingen som jag plötsligt dök upp, av förklarliga skäl kan jag tycka. Man måste väl ändå göra någonting. Frågan är väl bara hur.

Min erfarenhet är att ”kåt och desperat” ger mer intresse än ”spela normal men spännande ensamvarg ” eller att helt skita i det och vänta på någon. Iallafall som jag minns det.

Frågar du mig så tycker jag de personerna du målar upp är obehagliga typer som jag aldrig skulle känna connection med.
Du tänker kanske på sådana alfahanar med mycket självförtroende?
Det går bort med för min del, jag vill ha ett lugnt liv utan för mycket trassel och sociala spel.
Tror de flesta kommer till den insikten med åren och slänger alfahanen på soptippen.

Men så har jag också ett ganska tungt bagage och då vet man iaf till viss del vad en egentligen behöver för att må bra i en relation.
Vad är det riktigt viktiga som ingen får tumma på?
Det är en väldig mur att ta sig över på andra sidan och faktiskt våga ens, börjar det närma sig sådant får jag panikattacker.

nallen skrev:

sussi83 skrev:[...] inte ha någon känslomässig självständighet eftersom livet står och faller med den andra personen.

Men... varför skulle man krångla med att ha ett förhållande om man klarade sig lika bra utan?

Det betyder att man förstår att man är två olika individer som trivs i både sitt eget och partnerns sällskap, inte att man huggit i sten att man ska vara singel hela livet utan man vill fortfarande dela det med någon annan.