Jag tror också att media till viss del skapar förvirring, de som får hjälp av samhället porträtteras i olika sammanhang, för inte tala om reportaget om asperger på programmet Fråga doktorn under bästa sändningstid.

Jag menar inte att alla inte ska få finnas och synas på sitt sätt, bara att denna ensidiga bild kan skapa förvirring.
Som tur är har ju fler personer fått träda fram och berätta hur det är att leva med autism.
Från författare till personer med företag.

Jag tror TS kanske jämför dessa två olika sätt att presentera diagnosen och får det svårt att placera in sig själv i sammanhanget.

När jag var ung fanns bara bilden om "den lilla professorn" tillgänglig, självfallet blev det svårt att förstå vad autism innebar.
Det fanns ej tillräcklig litteratur innan Gunilla Gerland kom ut med sin självbiografi En annan människa som jag ej visste fanns ens.

Nu finns massor med alternativ för den som vill kunna se in i hur tankarna kan se ut för en autistisk person.
Finns litteraturlista här på forumet.

Jag gick på en DV där jag vart fel placerad. Den jag går på nu är jag inte ens på då jag bara träffar min jobbcoach så jag har inte något med DVn att göra. På den gamla så träffade jag folk och då var ju de med milda diagnoser alltså de som var som mig ute på praktik och var där typ 1 gång i veckan. Jag skulle inte ens vara där egentligen jag skulle ut på praktik, men de hittade inte någon och därför fastnade jag där i 6 månader.

Så jo jag är precis som de du beskriver som har milda diagnoser och jobbar osv för det är dit jag försöker komma. Men det är ju inte mitt fel att det tar lång tid för som många vet så är det en process att få ett jobb, NT kan visst bara glida in men har man en diagnos så har man svårare pga sin diagnos plus att det måste gå på rätt sätt. Man kan alltså inte bara söka jobb för då hade jag inte haft en diagnos. Då hade jag bara kunnat glida in och ta vilket som helst. Jag säger inte att jag är 100 procent NT utan bara lite mer åt det hållet på vissa saker och det slår ju de saker som jag har svårigheter med för de är så pass få svårigheter jag har då.

Vem har sagt att man inte kan bli bättre på sina svårigheter? Det är ju det som hänt här och därför menar jag att jag har mindre svårigheter och växer ifrån min diagnos. Tror det mer handlar om att man kan hantera sin diagnos än att den försvinner.

Jag resonerade på liknande sätt som Jossie en gång i tiden. Jag såg bara dem som avvek rejält från normen både till beteendet och den fysiska uppenbarelsen. Om man inte kunde identifiera sig med dem antog jag per automatik att man måste ha lindrig form av AS. Till varje pris ville jag undgå att bli förknippad med personer vars uppenbarelse skrek handikapp. Och det kan ju vara förståeligt, då jag känt att jag i stort ligger på en annan nivå än just dessa stereotyper. Men faktum är att man kan vara väldigt autistisk på vissa sätt och fortfarande förefalla normal i sin persona. Typ utseende, klädstil, gångstil osv. är normala. På så sätt maskerar man svårigheterna.

Ta t.ex. Paula Tilli. Skärpt tjej. Snygg. Vältalig. Jossie skulle nog inte i första taget tro att Paula på flera sätt är gravt autistisk. D.v.s Jossie har fördomar om vad grav autism kan innebära.

sussi83 skrev:Jag tror också att media till viss del skapar förvirring, de som får hjälp av samhället porträtteras i olika sammanhang, för inte tala om reportaget om asperger på programmet Fråga doktorn under bästa sändningstid.

Jag menar inte att alla inte ska få finnas och synas på sitt sätt, bara att denna ensidiga bild kan skapa förvirring.
Som tur är har ju fler personer fått träda fram och berätta hur det är att leva med autism.
Från författare till personer med företag.

Jag tror TS kanske jämför dessa två olika sätt att presentera diagnosen och får det svårt att placera in sig själv i sammanhanget.

När jag var ung fanns bara bilden om "den lilla professorn" tillgänglig, självfallet blev det svårt att förstå vad autism innebar.
Det fanns ej tillräcklig litteratur innan Gunilla Gerland kom ut med sin självbiografi En annan människa som jag ej visste fanns ens.

Nu finns massor med alternativ för den som vill kunna se in i hur tankarna kan se ut för en autistisk person.
Finns litteraturlista här på forumet.

Det är så det är, jag jämför de olika diagnos typerna dvs NT och att ha mild eller grav diagnos och att man kan ha adhd men då kommer folk inte fatta direkt att man har adhd såvida man inte vet någonting om ämnet. Det är det jag menar med att man kan se om folk har diagnoser utifrån diagnos egenskaperna som är väldigt standard och ytliga. Adhd är ju att man är rastlös, har koncentrationssvårigheter, man skakar i benen, måste ha något att pilla på tex en fidget spinner, man hörs och syns väldigt mycket och därför får man uppmärksamhet eftersom man är gapig och skrikig och tjafsar med allt och alla. Bråkiga personer är ju de som oftast har adhd bara att folk verkar inte fatta att de har adhd dvs svårigheter/diagnos utan tror de bara är jobbiga och som trotsiga ungdomar.

Fördomar, jag skulle snarare säga att det är den bilden jag har lärt mig när jag har sett riktiga händelser.

Vet ej om jag bara babblar rätt ut i luften utan att hörsammas, men jag ser en person som förstått att något inte funkar, men inte finner rätt väg ut ur trasslet.
Att känna att världen på något sätt besegrat en
är inte en rolig känsla fast det inte är helt sant, jag tror att den slagna hjälten inombords behöver sin tröst och sin sorg tills man själv kommer på vad man kan utveckla.
Lika långt som när man ville passa in får man gå för att göra systemåterställningen och satsa på det som kommer att fungera och stärka en istället för att slå ner en.
Man får hitta de ämnen och sammanhang som man kan känna sig kompetent i.

Bilden av vad som är normalt och onormalt, mycket eller lite, kommer inte tjäna en bra längre.

Jossie94 skrev:Fördomar, jag skulle snarare säga att det är den bilden jag har lärt mig när jag har sett riktiga händelser.

Ja, och där ligger ju felet. Du har bara sett ett urval av "riktiga händelser" och du tror att det är hela sanningen. Du är fellärd. Tyvärr vill ju media fortfarande gärna porträttera AS på ett förhållandevis stereotypiskt sätt.

Ett konkret tips är att titta på massa videos på Youtube. Sök t.ex. "girls with Asperger/Autism" så får du se till synes helt normala snygga tjejer berätta om sina osynliga svårigheter. Såna som både du och jag antagligen kan identifiera oss mera med. Börja på den vägen.

TheWonderer92 skrev:

Jossie94 skrev:Fördomar, jag skulle snarare säga att det är den bilden jag har lärt mig när jag har sett riktiga händelser.

Ja, och där ligger ju felet. Du har bara sett ett urval av "riktiga händelser". Tyvärr vill ju media fortfarande gärna porträttera AS på ett förhållandevis stereotypiskt sätt.

Ett konkret tips är att titta på massa videos på Youtube. Sök t.ex. "girls with Asperger/Autism" så får du se till synes helt normala snygga tjejer berätta om sina osynliga svårigheter. Såna som både du och jag antagligen kan identifiera oss mera med. Börja på den vägen.

Ja, fast personer på Youtube kommer såklart inte vara fullständigt uppriktiga får man ha i bakhuvudet.
Det är också så tyvärr att de som lyckas får synas mest, dvs de som majoriteten kan acceptera fast de är annorlunda.
I verkligheten har många svårigheter som inte får komma fram.

Men hur lärde du dig tänka så som du gör nu än jämfört med det sättet du tänkte på innan som är mer likt mitt tänk? För jag har sett det visuella och man ser ju inte det på mig tex. Men man kan se om folk går konstigt eller något ytligt att de kan ha diagnoser. Men man kan se på mig i vissa sammanhang men man ser ju inte det om jag fikar med en tjejkompis.

De flesta youtubers har diagnoser och varit väldigt öppna med det. Vissa har skrivit böcker om sina diagnoser, andra har gjort karriär inom musik, programledare mm. Så jag skulle aldrig förstått att de hade diagnoser om de inte varit öppna med detta

Jossie94 skrev:Fördomar, jag skulle snarare säga att det är den bilden jag har lärt mig när jag har sett riktiga händelser.

Jag håller med om att det är väldigt missvisande information man får ibland, som kan göra världen väldigt svartvit för den som försöker förstå.
Omgivningen man kommer i kontakt med är inte alltid så bra på att få en att förstå heller, speciellt inte om man ber om hjälp.
De förstår för de har ingen diagnos men du gör det inte, du behöver någon du litar på som hjälper dig förstå hur Du fungerar.

Har man förstått diagnosen som "mycket eller lite" är det inte konstigt att det uppstår frågetecken.

"Varför blir jag avvisad när samhällets bild av autism inte stämmer in på mig?
Det måste vara något annat fel som gör att jag blir utanför, mina kläder, mina intressen osv."

Jossie94 skrev:De flesta youtubers har diagnoser och varit väldigt öppna med det.

Det där påståendet tror inte jag ett ögonblick på, kanske dom du följer stämmer det in på men faktum med att majoriteten utav befolkningen inte har någon diagnos.

Jossie94 skrev:Men hur lärde du dig tänka så som du gör nu än jämfört med det sättet du tänkte på innan som är mer likt mitt tänk? För jag har sett det visuella och man ser ju inte det på mig tex. Men man kan se om folk går konstigt eller något ytligt att de kan ha diagnoser. Men man kan se på mig i vissa sammanhang men man ser ju inte det om jag fikar med en tjejkompis.

Det är en aldrig sinande törst efter mer fakta än det som presenteras i folkmun. Det är vad som har ändrat mina tankar och mitt perspektiv. Det är ju såklart en process som tar tid - men låt det ta tid. Steg ett är att faktiskt erkänna att man har haft en skev bild av AS tidigare. Det är som om sanningen hur det faktiskt är för de flesta inte alls får samma plats i media.
Det har t.ex. hjälpt mig oerhört mycket att läsa runt här på forumet. Många med AS är så vettiga och klarsynta. Jag har dessutom sett många inspirerande, karismatiska, positiva och sympatiska personer med AS som föreläser eller på annat sätt pratar om sin diagnos. Eller för all del, som nämner det i förbifarten, som Kishti Tomita

Var öppen och släpp schablonbilden. Erkänn att du i viss mån blivit lurad. Det sorgliga är att många neurotypiska personer som har en yrkesroll att kunna mkt om AS inte ALLS besitter den nödvändiga kunskapen. De har också gått på myter och förenklat för sig själva. Så det är inte konstigt att man känner sig förorättad av en diagnos om den presenteras för en på ett inskränkt sätt.

Man behöver förstå att mycket man ser och läser i media styrs av politik och föreställningen att personerna som tar emot informationen förstår den på samma sätt.
Dvs att man har utvecklat förmågan att läsa mellan raderna och dra egna slutsatser.

Man har blivit lurad av både sig själv och andra , samtidigt har man då försökt sig sjuk och depperimerad.
Tankarna har inte blivit riktade på rätt sätt som skulle underlättat från start.

Jag tror verkligen inte på lyckligt ovetande, för det leder inte till någon förbättring, utan personen kan stå och stampa på samma ställe i år.

Alla yrkesverksamma styrs även de av politik, även om de inte hunnit bli experter så har de ingen diagnos.
Kan man formulera vad man behöver hjälp med är chansen större att man får råden mm behöver men för att kunna formulera vad man behöver kanske man behöver hjälp, så det är ett moment 22.

För övrigt... Kommunikation (som jag antar tråden en gång handlade om) är en tvåvägskorsning, en dynamik i sin natur och en oskiljaktighet mellan passivt och aktivt.

Vill du prata bättre? - lär dig lyssna först!
Vill du lära dig att lyssna - lär dig först att tala från hjärtat!
...osv

sussi83 skrev:Man behöver förstå att mycket man ser och läser i media styrs av politik och föreställningen att personerna som tar emot informationen förstår den på samma sätt.
Dvs att man har utvecklat förmågan att läsa mellan raderna och dra egna slutsatser.

Man har blivit lurad av både sig själv och andra , samtidigt har man då försökt sig sjuk och depperimerad.
Tankarna har inte blivit riktade på rätt sätt som skulle underlättat från start.

Jag tror verkligen inte på lyckligt ovetande, för det leder inte till någon förbättring, utan personen kan stå och stampa på samma ställe i år.

Alla yrkesverksamma styrs även de av politik, även om de inte hunnit bli experter så har de ingen diagnos.
Kan man formulera vad man behöver hjälp med är chansen större att man får råden mm behöver men för att kunna formulera vad man behöver kanske man behöver hjälp, så det är ett moment 22.

Att toppskiktet av makthierarkin är skrupelfria finns ju bara i den moderna människans föreställningar. Det har liksom i realiteten aldrig varit så.. Och så länge media funnits har krafter från toppskiktet, oberoende av land och plats, använd det som verktyg.. Det roliga är att de flesta rationella människor jag talar med, litar 100% på allt som sägs från massmedia, vilket ju är rätt irrationellt om man tänker efter - haha..

Jossie94 skrev:Fördomar, jag skulle snarare säga att det är den bilden jag har lärt mig när jag har sett riktiga händelser.

Ett av många bra klipp, sök på:
"niamh mccann ted talk" på Youtube.

Berätta sen om din bild av AS nyanserats något.

Känner att jag inte förstår ett dugg vad ni pratar om. Vissa ord har jag aldrig hört talats om. Absolut är ju media största boven det kan nog alla hålls med om. Och om det är så att jag haft en skev bild eller jag har väl sett den visuella ytliga bilden på diagnoser men jag trodde det var det som räknades. Jag har ju sett hur olika diagnoser kan vara och att det är skillnader när det gäller diagnos och vilken grad diagnosen är i.

Men förstår inte riktigt vad det är jag egentligen missar ? För om någon har adhd och jag ser att den har adhd dels för den är öppen med sin diagnos och att jag har kunskap om diagnosen, vad är det då jag inte fattar som ni fattar?

Nu är jag ärlig och det har jag alltid varor, men ibland kanske jag har missuppfattade mycket saker men jag menar verkligen att jag har båda delarna och därför hamnar jag i mitten och det är därför jag inte har vetat om vart jag hör hemma. Jag har ansett mig själv vara mer åt NT hållet, inte för att jag vill förneka min diagnos utan jag har bara inte haft den inställningen på mig själv att jag har en diagnos och att jag är dålig pga det eller att jag måste bli behandlad annorlunda. Det var andra som gav mig den stämpeln så att säga och tänk er då att det är dels rätt känsligt att få det rakt i nyllet och att du måste försöka bevisa ständigt för andra att du inte är dålig eller måste bli behandlad annorlunda bara för du har en diagnos.

Jag har aldrig velat bli annorlunda behandlad utan jag har alltid sett mig som en helt vanlig tjej så jag har nog alltid haft en positiv bild om mig själv. Så då är det ju jobbigt att man måste gå all in för att bevisa andra att man är bra osv på saker och då behöva bli förhörd eller ifrågasatt om vad man kan eller inte.

Jossie94 skrev: behandlad annorlunda. Det var andra som gav mig den stämpeln så att säga och tänk er då att det är dels rätt känsligt att få det rakt i nyllet och att du måste försöka bevisa ständigt för andra att du inte är dålig eller måste bli behandlad annorlunda bara för du har en diagnos.

Jag förstår känslan att få något i nyllet man inte bett om eller förväntat sig. Det tar ett tag att smälta. Akilleshälen verkar vara för dig att du blandar ihop ditt egenvärde med diagnosen. Ungefär som om en diagnos är något 100% dåligt och att det skulle dra ner dig som person. Vanlig missuppfattning. Det hjälper ju inte direkt att folk i gemen börjar behandla en annorlunda när man säger att man har t.ex. Asperger. Men sanningen är att det säger mer om deras okunskap än vad det säger om den med diagnos.

Du skriver att du inte förstår vissa ord vi använder på forumet. Du är 26 år gammal men hänger inte med. Det är inte vi som är överdrivet avancerade i språket även om de flesta här har en språklig förmåga utöver det normala. Det blir väldigt svårt att nå fram till dig när du inte tycks ha förmåga att förstå de mest basala resonemangen.

Flinta skrev:Släktingen kan ju ha velat testa dig för att se om du kunde berätta mer om hur vattendropparna uppstår, kanske?

Eller också är släktingen aspig. Har känt aspiebarn och vuxna som förhör sin omgivning som om man var i skolan. När ungarna gör det är det rätt gulligt.

sussi83 skrev:Att känna att världen på något sätt besegrat en
är inte en rolig känsla fast det inte är helt sant, jag tror att den slagna hjälten inombords behöver sin tröst och sin sorg tills man själv kommer på vad man kan utveckla.
Lika långt som när man ville passa in får man gå för att göra systemåterställningen och satsa på det som kommer att fungera och stärka en istället för att slå ner en.
Man får hitta de ämnen och sammanhang som man kan känna sig kompetent i.

Detta borde ramas in och sättas på väggen här i forumet.

TheWonderer92 skrev:Akilleshälen verkar vara för dig att du blandar ihop ditt egenvärde med diagnosen. Ungefär som om en diagnos är något 100% dåligt och att det skulle dra ner dig som person. Vanlig missuppfattning. Det hjälper ju inte direkt att folk i gemen börjar behandla en annorlunda när man säger att man har t.ex. Asperger.

När man är nybörjare på aspergers så tror man lätt på andra. När jag fick diagnos gick jag ett helt år och trodde på saker folk sa till mig, även de professionella. En sak var att vi aspergare inte är fullvärdiga människor. En annan sak var att vi är som robotar, saknar kreativ förmåga. Tog flera år efter det att acceptera att jag varit kreativ innan och jag slutade med det bara för att de sa till mig att sådana som jag inte kan sådant.

Kidzi skrev:och jag slutade med det bara för att de sa till mig att sådana som jag inte kan sådant.

Sån sjuk hjärntvätt att utsätta andra för. Jag vet mycket väl hur det är att suga åt sig som en svamp när andra planterar begränsande tankar i skallen på en. Framförallt när en person som man ser upp till/respekterar gör det så blir det till slut ens sanna uppfattning om sig själv. Tragiskt. Men det går att omprogrammera sig själv. Man måste inse att man blivit matad med lögner men den förlåtande aspekten i det hela är att dessa personer förmodligen inte visste bättre.

Jossie94 skrev:Men förstår inte riktigt vad det är jag egentligen missar ? För om någon har adhd och jag ser att den har adhd dels för den är öppen med sin diagnos och att jag har kunskap om diagnosen, vad är det då jag inte fattar som ni fattar?

För att kunna dra slutsatser från olika ledtrådar andra ger om ex AS behöver man kunna omvandla detta till sitt abstrakta tänkande, de som inte kan något om autism kommer kanske tolka en som en buffel medan en kunnig kan se att det handlar om svårigheter pga bristande perspektivtagande.
Men det gäller då att fånga detta i andras berättelser och se hur de agerar i olika situationer, det är inte som att bocka av en lista då alla är olika.
Även om du är påläst så kommer det finnas många som visar sina brister på olika sätt fast de har samma diagnos.

De som kan dölja det bra möter sällan större problem i vardagen.
De får sällan öppen kritik från omgivningen och de befinner sig i rätt miljö då de har begripit hur de fungerar.