Hej!
Våran 10-åring med diagnostiserad autism/asperger tar alltid allting väldigt allvarligt och tar åt sig för precis allt. Detta gör att han upplevs svår att umgås med av kompisarna, och han blir mer och mer ensam för varje år. Från att som litet barn haft jättelätt och högt självförtroende i att skaffa kompisar, till en försiktig och tillbakadragen nästan lite bitter kille.

Han har en trygg uppväxt, det går bra i skolan, och han tränar simning på fritiden, så han borde ha en relativt bra självkänsla och trygghet. Han är dock medveten om att han är usel på bollsporter och andra lagsporter.
Vi pratar mycket om att när någon säger något dumt, härmar en eller gör sig lustig över en, så måste man kunna släppa det direkt som det aldrig hänt. Kan man säga något fyndigt tillbaka är det bra, men tjafsa inte om det och visa inte om du blir arg eller ledsen. Man måste stå ut, till en viss gräns.

Detta fungerar inte, han kan känna sig utanför och vara deppig och tar åt sig på precis allt och tycker andra är dumma. Han ser inte sin egen del eller att man måste anpassa sig till vad andra vill eller har för intressen. Han tar alltså allt personligt och hårt. Småsaker som han borde klara av att låta gå obemärkt förbi.

Så egentligen två frågor, hur ska vi få honom att ta situationer med en klackspark? Hur ska vi hjälpa honom med att se sin egen del i utanförskapet genom att han behöver anpassa sig till de han vill vara med och stå ut med att göra saker som han inte tycker är jätteroliga och prata om saker som han inte tycker ör jätteintressanta, det vill säga att prata om annat än dataspel.

Han har också svårt att släppa när andra gör fel, fast det inte rör honom, till exempel om någon inte gjort läxan i skolan. Släpp det lixom.
Har ni några tips om hur vi kan hjälpa honom?

Ja
Diskutera inte allt.
Ta själva livet med "en klackspark" och le och skratta mycket.
Gläds åt livet och er son kommer att slappna av och vara mycket gladare.
Tror jag.

Om någon sade åt mig att ta saker med en klackspark skulle jag bli skitsur.

Det är ungefär som att säga åt någon "lugna ner dig", vilket aldrig någonsin har gjort någon lugnare utan tvärtom motsatsen. Varför förklaras här https://poddtoppen.se/podcast/143613621 ... na-ner-dig I korthet: den som säger "lugna ner dig" till mig, säger samtidigt att de känslor jag har inte är okej.

Jag kämpar själv med att inte låta starka känslor över diverse olika saker störa min dag och mitt fokus. Det är saker jag kommer få leva med. Någon klacksparkare kommer jag aldrig bli ... för att uttrycka mig hårt: glöm alla tankar på att lyckas göra om er son till en klacksparkare. Det kommer inte att gå.

Starka känslomässiga reaktioner hör till begreppet autism/asperger. Psykologen Tony Attwood beskriver det som att känsloreglaget inte har mellanlägena utan går direkt från 1 och 2 till 9 och 10. Detta kan man i viss mån lära sig hantera men ni lär inte nå fram till er kille i detta om ni inte börjar med att acceptera att han känner som han gör. Psykologerna kalla det validering: att erkänn och bekräfta känslan. Det är grundförutsättningen för att nå fram. De starka känslorna kommer fortsätta uppstå. Frågan är bara vad grabben sen gör av dem.

Att man hyser starka känslor betyder inte nödvändigtvis att man förstår vad det egentligen är man känner. Eventuellt kan en knut ligga där. Jag har hört om yngre autistiska barn som fått hjälp att uttrycka sina känslor via en barnbok som hab förmedlade, så de fick ord för känslorna. Nu är din kille äldre och har kanske superbra ordförråd, så det verbala inte är ett problem.

Du är inte den första föräldern till autistiskt barn som dykt in här för att få tips. Jag tycker det är piggt! att ta in åsikter från olika vinklar inkl. vuxet aspigt folk. Samtidigt antar jag att du även skulle ha nytta av andra föräldrar till barn som liknar din son. Jag vet att det finns föreningar och riksförbund men har inte närmare koll. Mitt grundtips är dock att fråga habiliteringen.

Fetstilningarna i citatet är mina.

Vispen74 skrev:Våran 10-åring med diagnostiserad autism/asperger tar alltid allting väldigt allvarligt och tar åt sig för precis allt. Detta gör att han upplevs svår att umgås med av kompisarna, och han blir mer och mer ensam för varje år. Från att som litet barn haft jättelätt och högt självförtroende i att skaffa kompisar, till en försiktig och tillbakadragen nästan lite bitter kille.

Han har en trygg uppväxt, det går bra i skolan, och han tränar simning på fritiden, så han borde ha en relativt bra självkänsla och trygghet. Han är dock medveten om att han är usel på bollsporter och andra lagsporter.

Nej, han "borde" inte ha bra självkänsla och trygghet. Det har man inte när man ständigt krockar med omvärlden, vilket aspiga barn gör. Att växa upp med bra självkänsla och trygghet är nog ganska få aspisar förunnat.

En aspig människas liv brukar ofta bli sämre i antingen mellanstadiet eller högstadiet, när de andra ungarna utvecklas till mer utvecklat socialt samspel och det aspiga barnet inte på samma sätt lär sig detta. Då upptäcker barnet på allvar att det inte riktigt funkar med omgivningen. Förmodligen håller han långsamt på att inse något som för många av oss, på något plan, är en sorg. Om det inte är en livskris, vet jag inte vad som är det.

Han blir mer och mer ensam, skriver du, och knyter det till viss specifik grej: att han hakar upp sig på saker. Det är knappast det enda eller ens det största skälet. Att till en början ha funkat hyfsat med andra ungar men att det blir sämre är den genomsnittliga aspiga utvecklingskurvan. Det är inget som man bara kan begära att han liksom ska sätta sig över.

Man kan påverka, förstås, men om man inte inser utgångsläget blir det dock svårt att puffa i rätt riktning. För att kunna hjälpa en människa måste man först veta var den människan befinner sig - gammal klyscha, men sann.

Vispen74 skrev:Vi pratar mycket om att när någon säger något dumt, härmar en eller gör sig lustig över en, så måste man kunna släppa det direkt som det aldrig hänt. Kan man säga något fyndigt tillbaka är det bra, men tjafsa inte om det och visa inte om du blir arg eller ledsen. Man måste stå ut, till en viss gräns.

Har metoden att ofta prata om det hittills visat resultat? Om inte, är det förmodligen dags att byta metod.

Jag tror att du behöver lära dig mer om asperger/autism, för att inte i onödan ställa just såna krav på din son som han har väldigt svårt att motsvara och istället kunna hitta bättre sätt. Det måste väl finnas någon som håller i kurser för föräldrar till barn med autism. Hab? de här organisationerna för asperger/autism? vet ej.

Autister är väl ofta pedanter och har svårt för kaos. Men jag har insett efter alla år att man ska ta allt med en klackspark, för normala människor är väldigt slarviga.

Tack så väldigt mycket för era svar, de betyder mycket och ger oss som föräldrar en bättre förståelse.
Som ett tips här, att knyta kontakt med andra föräldrar i samma situation skulle vara värdefullt, helt klart.
Svara gärna fler ni som önskar, det är som sagt mycket värdefullt. Tack!

Jag föreslår att ni går med i Autism- och Aspergerförbundet (https://www.autism.se/) och kontaktar lokalföreningen.

Barnhabiliteringen kan ha kurser/föreläsningar för föräldrar till AS-barn, men kanske inte nu i coronatider.

Det är inte bra att skapa uppdämningar av känslor hos något barn.
Det är många vuxna som inte kan skaka av sig påhopp så hur ska barn kunna det?
Jag tycker man ska ta dessa saker på allvar, Bup rekommenderar jag inte, Habiliteringen är lämpligare.
Jag tror du förväxlar självkänsla med anknytning?
Det hör ihop på sätt och vis men i grunden är vi olika individer med olika behov och förutsättningar.
Ett barn med asd kommer behöva mer stöd i vardagen för att förstå och hantera händelser runt sig.

Det kan verkligen göra mer skada än nytta att inte anpassa sin föräldraroll när man har barn med autism.

En tanke var att kanske uppmuntra till kontakter med andra som har gemensamma intressen?

Karamell skrev:Autister är väl ofta pedanter och har svårt för kaos. Men jag har insett efter alla år att man ska ta allt med en klackspark, för normala människor är väldigt slarviga.

Det har jag gradvis också insett. Ändå pratar dom mycket om hur noga dom är.

Riksförbundet Attention har föräldracirklar.
https://attention.se/npf/anhorigportal/ ... racirklar/
Sen är ju frågan hur mycket som arras just 2020.

Jag frågade en person och fick följande karaktäristik av de två organisationerna:
Riksförbundet Attention består mest av personer som själva har neuropsykiatriska funktionshinder. Riktar sig mot all NPF men ADHD dominerar, som namnet antyder. Intresseorganisation, jobbar opinionsbildande.
Asperger- och autismförbundet är mer tydligt riktat mot just autism. Har mer lokal verksamhet (åtminstone där min sagesman bor, kan kanske variera) och fler anhöriga som medlemmar.

Utifrån det, låter det ju rätt att föreslå Asperger- och autismförbundet.

RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa, har också verksamhet riktad mot NPF fick jag veta. Inte så konstigt eftersom många med NPF även har andra psykiska problem. Tror inte att RSMH är något för Vispen74 men kanske någon annan kan ha nytta av infon, så jag skriver ner det. Exakt vilken av förbunden som är bäst kan nog bero rätt mycket på lokalföreningen. Man kan för den delen vara med i flera, om man har tid och ork till det.

Attention har en lista med anhörigforum på nätet
https://attention.se/npf/anhorigportal/ ... -pa-natet/

Marjatta skrev:Attention har en lista med anhörigforum på nätet
https://attention.se/npf/anhorigportal/ ... -pa-natet/

Jättebra information

Marjatta skrev:Om någon sade åt mig att ta saker med en klackspark skulle jag bli skitsur.

Det är ungefär som att säga åt någon "lugna ner dig", vilket aldrig någonsin har gjort någon lugnare utan tvärtom motsatsen. Varför förklaras här https://poddtoppen.se/podcast/143613621 ... na-ner-dig I korthet: den som säger "lugna ner dig" till mig, säger samtidigt att de känslor jag har inte är okej.

Jag kämpar själv med att inte låta starka känslor över diverse olika saker störa min dag och mitt fokus. Det är saker jag kommer få leva med. Någon klacksparkare kommer jag aldrig bli ... för att uttrycka mig hårt: glöm alla tankar på att lyckas göra om er son till en klacksparkare. Det kommer inte att gå.

Starka känslomässiga reaktioner hör till begreppet autism/asperger. Psykologen Tony Attwood beskriver det som att känsloreglaget inte har mellanlägena utan går direkt från 1 och 2 till 9 och 10. Detta kan man i viss mån lära sig hantera men ni lär inte nå fram till er kille i detta om ni inte börjar med att acceptera att han känner som han gör. Psykologerna kalla det validering: att erkänn och bekräfta känslan. Det är grundförutsättningen för att nå fram. De starka känslorna kommer fortsätta uppstå. Frågan är bara vad grabben sen gör av dem.

Att man hyser starka känslor betyder inte nödvändigtvis att man förstår vad det egentligen är man känner. Eventuellt kan en knut ligga där. Jag har hört om yngre autistiska barn som fått hjälp att uttrycka sina känslor via en barnbok som hab förmedlade, så de fick ord för känslorna. Nu är din kille äldre och har kanske superbra ordförråd, så det verbala inte är ett problem.

Du är inte den första föräldern till autistiskt barn som dykt in här för att få tips. Jag tycker det är piggt! att ta in åsikter från olika vinklar inkl. vuxet aspigt folk. Samtidigt antar jag att du även skulle ha nytta av andra föräldrar till barn som liknar din son. Jag vet att det finns föreningar och riksförbund men har inte närmare koll. Mitt grundtips är dock att fråga habiliteringen.

Been there.
Det är viktigt att vi tvingas bryta våra dåliga mönster.
För de får vi enkelt.
Är mycket provocerande MEN mycket viktigt!
Allt kommer gå sååå mycket bättre för en om man fattar att kunna svänga fokus.

By the way har jag själv barn.
Med liknande sätt som mig som barn.
Autister behöver brytas för att byta fokus ibland.
Men på ett positivt roligt sätt.

Alyana skrev:By the way har jag själv barn.
Med liknande sätt som mig som barn.
Autister behöver brytas för att byta fokus ibland.
Men på ett positivt roligt sätt.

Hur gör man det då?

Och hur gör man det som vuxen?

Marjatta skrev:

Alyana skrev:By the way har jag själv barn.
Med liknande sätt som mig som barn.
Autister behöver brytas för att byta fokus ibland.
Men på ett positivt roligt sätt.

Hur gör man det då?

Och hur gör man det som vuxen?

Man tvingas/tränar på att snabbt byta fokus/inställning/humör.

Jag vill ge tips om snabba ögonrörelser/flytta blicken och höja blicken, se uppåt, se på himlen och vänd din blick upp emot trädens kronor.

Det finns en terapi faktiskt som har med snabba ögonrörelser att göra.

Vispen74 skrev:Han har också svårt att släppa när andra gör fel, fast det inte rör honom, till exempel om någon inte gjort läxan i skolan. Släpp det lixom.
Har ni några tips om hur vi kan hjälpa honom?

Ja det är ju det här med att inte övertänka så mycket, drabbar såklart många med en aning lite högre IQ än övriga klantskallar, i lagsporter är det så tydligt att man slänger käft hela tiden, så det är synd att han inte är med på dylika aktiviteter, men kan det inte finnas något annat som ger ungefär samma gruppdynamik, är han musikalisk kan han ju starta ett band, eller typ sådant som kan ge en ny syn på livets trivialiteter...

Ha ha, kom på att jag redan som liten var intresserad av miljö och djur.
Man uppfattades som lite präktig och irriterande stundvis men jag hade väl insett att alla behöver skärpa sig för att spara miljön, Mitt i naturen var bättre än Bollibompa och jag ogillade tonåringar som bara tömde fickorna på gatan.

Det man som barn hade behövt förstå är att man utmanar andras frigörelse inför vuxenblivandet genom att agera emot, det är inte åldersenligt att påpeka sådana saker för andra i tonåren.
Man ska utveckla sin gruppmentalitet och vara extra rädd för att inte bli accepterad, inte vara lite för "vuxen" för sin ålder på ett lite osmidigt sätt.

En förälder däremot uppmuntrar ofta till dessa saker och ser inte alltid sammanhanget själv heller.
Man gör en otjänst genom att avfärda saker för ensidigt, bästa är om man kan spegla det de andra kanske tänker istället för att direkt avfärda allt som något de andra gör fel.

Man blir bättre som äldre men det finns saker föräldrar kan tänka på.

Förstår att barn känner osäkerhet när de inte själv förstår vad som blir tokigt, på något sätt vill man ju ha en tillhörighet oavsett betygen i skolan.
Inte konstigt att mycket energi går åt till att passa in för oavsett om man har diagnos eller inte så kan relationerna till andra vara viktiga.

Alyana skrev:

Marjatta skrev:

Alyana skrev:By the way har jag själv barn.
Med liknande sätt som mig som barn.
Autister behöver brytas för att byta fokus ibland.
Men på ett positivt roligt sätt.

Hur gör man det då?

Och hur gör man det som vuxen?

Man tvingas/tränar på att snabbt byta fokus/inställning/humör.

Har du nåt praktiskt exempel på hur det kan gå till?

Marjatta skrev:

Alyana skrev:

Marjatta skrev:
Hur gör man det då?

Och hur gör man det som vuxen?

Man tvingas/tränar på att snabbt byta fokus/inställning/humör.

Har du nåt praktiskt exempel på hur det kan gå till?

Vet bara att jag tvingades att snabbt reagera och aktivera mig under några/många år.
Hjälpte mig att ändra fokus och se det roliga i livet och träna upp hjärnan på detta sas.
Hade redan förmågan att gå in djupt och analysera/övertänka och behövde inte det mer liksom.
Behövde njuta av livet och inte ta allt så j-a allvarligt.
Det var människor/människa nära mig i vardagen som tvingade upp mig, misstänker dock att det var inte medvetet.
Var plågsamt ofta, men oj vilken skillnad det gjort!
Jo jag är säker på att snabba tvingade reaktioner och att "tvingas" skratta och ja att väcka hjärnan och livsandarna är jätteviktigt!
Också att kunna lära sig att skifta fokus snabbt när det behövs är viktigt, att vara lugn i rätt situation.

sussi83 skrev:Ha ha, kom på att jag redan som liten var intresserad av miljö och djur.
Man uppfattades som lite präktig och irriterande stundvis men jag hade väl insett att alla behöver skärpa sig för att spara miljön, Mitt i naturen var bättre än Bollibompa och jag ogillade tonåringar som bara tömde fickorna på gatan.

En föregångare till Greta och Fridays for climate låter det som.

Tack för alla svar, tips och kontaktvägar.
Jag suger åt mig en del som både att förstå, men även att bryta mönstret känns oerhört viktigt, då en liten sak kan förstöra flera timmar om man inte lyckas få honom att tänka om eller byta fokus.
Jag tänker på när han var i 4-års åldern och började på fotboll, det var kul ända till någon kom och tog bollen från han, då var dagen förstörd, och det var sista gången han spelade. En parantes, men ganska typisk.

Det står nu klart att han inte har några kompisar alls i klassen kvar som vill vara med honom. Tack och lov finns det ett par killar i klassen under som han är med på rasterna. Jag märker dock att han är ledsen över situationen, och vet inte hur vi ska hjälpa honom. Hans mamma har talat med hans tidigare kompis i klassens mamma, och fått klart att förra kompisen tycket våran grabb är svår, blir lätt arg och känns jobbig. Inte mycket att göra där känns det som.

Vi bor på en liten ort, med ganska dåligt urval av kompisar, vilket gör att det är svårt att hitta kompisar med liknande intressen. Detta hade varit ett problem oavsett diagnos eller ej, då han verken gillar fotboll eller har intresse av traktorer och grävmaskiner, vilket tydligen dominerar pojkarna här på landet. Antagligen för att de flestas pappor här jobbar just med traktorer och grävmaskiner, medan vi jobbar på kontor i stan, både mamma och jag. Vi är dessutom "nyinflyttade" sen 15 år tillbaka, vilket också gör det svårare att komma in i gemenskapen här där väldigt många är släkt med varandra här ute.

Vi har även funderat på att flytta närmare stan och byta skola. Just att byta skola till en större är något han själv pratar om att han vill för att få mera kompisar. Här är vi dock lite fega då vi är oroliga för att det kan bli ännu värre.

Jag funderar på om han skulle få prova på karate igen. För att få nya vänner och för att det är bra träning oavsett. Han gick på karate mellan 6 och 8 år, vilket gick bra ända tills de bytte tränare som helt glömde att det var barn han tränade och intresset snabbt dog ut. I så fall skulle vi prova en annan klubb, vilken ligger på en större ort med mycket mera barn i gruppen.

Har ni fler tankar och tips så tveka inte att skriva av er!

T ex jag kan säga att när vuxna pratade med mig allvarligt och för djupt och länge så kunde jag tolka det som ledsamhet/dysterhet, blev nere av det och det påverkade mig mycket och negativt.
Inte så att man inte ska lyssna och bry sig, det ska man såklart, men take it lite easy med dessa barn.
De är känsliga och de kan inte släppa liksom sen utan påverkar dem länge.
Som sagt jag säger bara; var glad, le, skratta, var äkta såklart men träna själv på att vara lite barnslig ibland för att som jag uppfattade de vuxnas sätt att vara och anpassade mig och det var inte jämnt bra för mig.