Har inga problem att förstå konceptet ironi, är själv ironisk. Har däremot svårt att känna in exakt när folk är ironiska/skämtar. Inte ett jättestort problem men en liten neurologisk märkvärdighet som jag stör mig på. Jag har för mig att det får andra att tro att jag skulle vara trögtänkt, något som i och för sig stämmer till viss del.

Cerulean skrev:Har inga problem att förstå konceptet ironi, är själv ironisk. Har däremot svårt att känna in exakt när folk är ironiska/skämtar. Inte ett jättestort problem men en liten neurologisk märkvärdighet som jag stör mig på. Jag har för mig att det får andra att tro att jag skulle vara trögtänkt, något som i och för sig stämmer till viss del.

+1

Det är precis vad jag försökte säga tidigare

Jag är tveksam till hur pass mycket av en neurologisk märkvärdighet det egentligen är. Tycker det är väldigt vanligt att människor blir osäkra av ironi. I så fall bör det vara en mycket vanlig neurologisk märkvärdighet.

Kan man vara säker på att det inte är i viss mån en klyscha att det skulle vara speciellt utmärkande aspigt?

Håller med Major X där. Det är något mer komplicerat än så. Jämför det där med vår oförmåga till "empati" som är vedertagen sanning fast de forskningsrön det bygger på är både gamla och rejält punkterade.

Vad som ligger bakom forskarnas misstag kan väl också vara ett par liknande felslut som för vår "oförmåga till empati": dels har man bara tittat på unga pojkar, innan man riktigt insåg att asperger finns även hos flickor eller fortsätter i livet, och sedan har inte tillräckligt många i en akademisk värld där man hellre läser varandra än går ut och kollar med forskningsobjekten själva velat röra i de rön som ser ut att så prydligt förklara så mycket; dels är ironi är så subtil och kognitivt avancerad, sent utvecklad hos barn och så vidare, att man därför oftare än andra missar nycklar till den i en redan stressande kommunikationssituation även om man fattar principen. Vilket man kanske visserligen inte gör om man är en bokstavstolkare, men att vi alla skulle vara det är ju en annan av dessa vedertagna vanföreställningar.

Själv tror jag jag brukar förstå ironi rätt bra, kan i varje fall njuta kungligt av den, men sådan där nästan omärklig feghets- eller nålsticksironi (som jag spontant vill kalla oärlig) går mig oftare förbi än annan.

Om jag tillåts ha en åsikt.

Det är väl väldigt få här inne på forumet som tror att alla som har Aspergers syndrom fungerar exakt likadant. Däremot är det för mig och således antagligen för några andra på det viset att ironi, roliga historier eller trevliga anekdoter (som jag gillar) inte får avsedd effekt, eftersom jag omedvetet analyserar det som sagts, kategoriserar det och först därefter reagerar. Ofta är reaktionen ett artigt småleende och inte ett skratt. Förståelse av ironins uppbyggnad har tyvärr inte gjort att jag alltid förstår när det används. Anledningen till detta behöver inte ligga i själva ironin, utan grundar sig i att jag och en del andra aspergare också har svårt att tolka kroppsspråk, sociala signaler och röstläge. Jag kanske är en ovanlig aspergare som passar in på en del av beskrivningarna, men tills dess att de formulerar en ny diagnos till vilken jag kan överföras, så får ni dras med mig.

Ironi i komedisammanhang är dessutom inte samma sak som ironi i vardagssammanhang. I det förra fallet har jag och den jag samtalar med eller lyssnar till ett osynligt avtal om vad som gäller. Det senare fallet innebär en svårare situation, eftersom det ironiska kommer oväntat, och om jag inte är på alerten så kommer jag att i förstone tolka det som ett seriöst uttalande, för att först efter analys bedöma det som ironi.

EDIT: Jag kan lägga till att om jag inte genom livet hade märkt en påtaglig skillnad mellan mig och vänner, klasskamrater och andra i det här avseendet, så hade jag naturligtvis inte påtalat olikheterna mellan mig, med Aspergers syndrom, och normalbefolkningen, vanligtvis utan Aspergers syndrom.

Det är intressant det där jag tror Zombie nuddade vid; om man upplever stress vid kommunikationen med andra så blir man mindre mottaglig överhuvudtaget, inte minst då för subtila signaler och ironiska undertoner. Det blir jag i alla fall.

Så, svårighet att uppfatta ironi i sig eller påverkat av andra faktorer kan vara svårt att klura ut riktigt vilket som är vilket.

Lakrits skrev: Anledningen till detta behöver inte ligga i själva ironin, utan grundar sig i att jag och en del andra aspergare också har svårt att tolka kroppsspråk, sociala signaler och röstläge. Jag kanske är en ovanlig aspergare som passar in på en del av beskrivningarna, men tills dess att de formulerar en ny diagnos till vilken jag kan överföras, så får ni dras med mig.

Det är nog en viktig punkt. Det anknyter till det jag skrev om att en förutsättning för ironi är att mottagaren förstår det orimliga, eller mera precist, att sändare och mottagare båda är av uppfattningen att det sagda är orimligt. Utöver de faktorer jag nämnde så har du förstås helt rätt i att kroppsspråk etc. också bidrar till att signalera om man menar allvar eller inte, och därmed öka sannolikheten att man tolkar lika. Ja, om man inte är aspergare då.

Ja, signalerna mellan t.ex. Cronartium flaccidum och dess värdar kan jag åtminstone inta ett empiriskt förhållningssätt till. Det går ju att säga till den man samtalar med: "Stopp! Håll den minen och den posen medan jag mäter rumsförändringarna i de punkter jag definierade tidigare, samt tar vävnadsprover för RT-PCR:en jag kommer att köra nästa vecka. Så där, ja. Varsågod och fortsätt". Men jag fruktar att det inte skulle vara särskilt uppskattat, vare sig att bli avbruten och analyserad stup i ett, eller att få etthundra små ljusaktiva klisterlappar i ansiktet.

Det här är en av de sakerna som fått mig att tvivla in i det längsta på om jag verkligen kan ha AS fast jag har 150 andra tecken. Jag har alltid använt mig av stora mängder ironi och gillar det.
När farsans fullt neurotypiska fru först flyttade in med oss förstod inte HON när vi var sams eller bråkade eftersom vi ironiskt smågnabbas konstant när vi är sams. Hon kom helt enkelt från en kultur av tystlåtna norrländska bönder som inte använder ironi och skämt i varannan mening. Kan tillägga att farsan är fullt NT så det var inget udda alienspråk vi använde oss av heller. ^^

Som Zombie påpekade i all sin vishet, så är aspergerdragens frekvens och uttryck någonting som varierar inom aspergerpopulationen. Vissa, som jag t.ex., kan bocka av nästan hela diagnosprotokollet, medan andra är gränsfall och inte riktigt har alla drag som finns noterade. Vi befinner oss inom det som brukar kallas autismspektrumtillstånden, men man måste komma ihåg att också vi som har en aspergerdiagnos skiljer oss från varandra och befinner oss i ett "aspergerspektrum". Det finns många tillfällen när jag har läst en redogörelse här på Aspergerforum och inser att jag inte överhuvudtaget känner något slags släktskap med den bild av Aspergers syndrom som författaren målar upp. Och visst kan det bli så i framtiden, att dagens diagnos delas upp i flera, eller att delarna av diagnosen glider över till en andra diagnoser. Men tills dess är vi alla i samma båt och får försöka lista ut hur alla babordsåror skall kunna användas för att föra oss framåt.

En diagnos av det här slaget är alltid en bedömning baserad på indicier. Den kan vara felaktig och om man inte anser att den stämmer, särskilt inte alla de som har fått diagnosen som barn men sedan har "vuxit ifrån" den, så skall man absolut begära att få den omprövad.

Major X skrev:Jag är tveksam till hur pass mycket av en neurologisk märkvärdighet det egentligen är. Tycker det är väldigt vanligt att människor blir osäkra av ironi. I så fall bör det vara en mycket vanlig neurologisk märkvärdighet.

Kan man vara säker på att det inte är i viss mån en klyscha att det skulle vara speciellt utmärkande aspigt?

Det är inte ovanligt att de med neurologiskt funktionshinder kan ha svårt att läsa av andra och då kan det vara svårt med ironi/sarkasm.

Xzirie skrev: När farsans fullt neurotypiska fru först flyttade in med oss förstod inte HON när vi var sams eller bråkade...

Jag upplever ofta att jag kan förstå när andra är ironiska men de kan nästan aldrig förstå min ironi. Inte ens mina närmaste vänner.

Jag har ganska svårt att förstå ironi och andra har även svårt att förstå min ironi.

På tal om just sociala svårigheter, jag har svårt med skämt ironi osv, men har blivit bättre på det genom åren, hade mer svårigheter med det som yngre. Men om personer driver/ skämtar/ ironi (Finns det ens någon skillnad?) så kan det vara svårt att tyda det hela om personen har ett väldigt seriöst tonläge. Man kan iaf inte jag höra tonläget eftersom det låter seriöst och inte som att personen skulle skoja. För vi säger som i exemplet jag syftar på i detta fallet, så var det svårt pga att jag hörde ett seriöst tonläge på att personen faktiskt skulle kunna köpa det där plagget, men nu skulle jag förstå att personen bara drev.

Visserligen var ju detta kanske 1-2 gången jag var med dessa tjejkompisar som egentligen inte var några riktiga kompisar. Dels för jag inte kände de så bra och att jag har ingen aning om varför vi ens umgicks, kanske bara för att det var lättare i gymnasiet att bara haka på folk om de skulle till någonstans och det var inge konstigheter för oftast så kände man alltid någon/visste vem någon var.

Så pga den infon så kunde jag omöjligt ha förstått att hon skulle driva om det där plagget. Hon lät väldigt seriös om det hela plus att det finns en sk regel att man kan inte bara skoja med vem som helst när som helst, för vi kände ju inte varandra så bra. Detta lär man sig i typ 2-3an i grundskolan.


Jag har fått höra att man kan se om någon skojar om man man kan utgå från vad personen har i vanliga fall eller för klädstil, men tänk om personen bara får en flipp och vill utforska lite? Testa olika stilar.

Så det är ju väldigt otydligt att veta eftersom det inte finns en standard. Personen som skojade skulle lika gärna kunnat vilja ha den där tröjan. Jag menar, hon kollade på den och sa att hon tänkte köpa den och lät väldigt seriös, vem skulle då bara ha fattat om hon drev? Fattar om hennes andra kompisar förstod det eller låtsades fatta det, men jag som inte kände de så bra, hur skulle jag förstå det?

Detta är ju ett väldigt skevt exempel så vad jag förstått det som så är det ibland lite otydligt och att man kan tolka det på olika sätt. Men enligt den där mallen så är detta ett skämt och det ska man förstå.

Detta har diskuterats förut här. Ingenting är nytt under solen. (Se forstar-du-ironi-omrostning-t13594.html och att-vara-ironisk-t46094.html)

Ett tillämpligt citat från denna tråd:

Kvasir skrev:Går man till folk i allmänhet så tycker jag mig kunna konstatera att ironi bara fungerar mellan människor som har tillräckligt lika referensramar och kunskaper, och inte skiljer alltför mycket i intelligens. Skiljer det för mycket på dessa punkter så uppstår osäkerhet om huruvida det sagda kan vara sant eller inte, och då fungerar det inte. Förutsättningen för att ironi ska fungera är att mottagaren inser det uppenbart osanna.

post383947.html#p383947

Att du inte förstod hennes ironi berodde ju på att du inte kände henne. Men det är ju inte som att någon avstår från ironi för att en av personerna är ny. En annan orsak är att du inte avläste små saker som minspel el speciell röst. Detta är ju svårt med personer man inte känner väl och dessutom allmänt svårt för aspergare.

Alltså räkna med att du kommer att ha svårt att förstå ironi av dem du inte känner.

Det var ju också det jag skrev i texten. Men jag menade mer hur man kan lära sig ironi och hur man kan se dels ironi och andra sociala signaler. Jag kan ju standard ansiktsuttryck glad ledsen arg osv. Men när det kommer till mer avancerade sociala signaler så är det lite oklart. Jag trodde ju att hon ville köpa tröjan eller vad det var eftersom hon lät så himla seriös och hon kunde lika gärna ha velat ha den där tröjan också, så det är därför det blir svårt. Jag hör inte riktigt tonläget om det låter seriöst, men jag hör ju absolut tonläget om det är väldigt tydligt. Eller om man kanske säger något och sen skrattar. Det är rätt enkla signaler att förstå att någon är oseriös skulle jag säga.

Sedan är det ju lätt att sitta hemma och kunna de sociala signalerna men när man väl är mitt i, så kanske man har svårt att tyda dem. I efterhand så har jag kunnat resonera kring sådana saker och då är man oftast efterklok. Sådär skulle jag ha gjort, varför föll polletten ner nu?

Tex så var det en grej som jag och min sambo fick höra och vi båda fattade inte denna saken direkt men eftre en stund så fattade vi, för mig tog det lite längre tid. Det roliga var ju att vi båda tänkte samma sak och det var lite därför också vi inte riktigt fattade från första början.

Just den här grejen var ju ett exempel på hur man kan tolka en sak på olika sätt. Säger man något i stil med jag ska bli som en brandman tex, så kanske personens pappa är en brandman och då ska man ju förstå att brandmannen som är en pappa är en pappa. Alltså så menar personen på att den ska bli en förälder.

Sedan ska man ju också lägga till att miljön och sammanhanget spelar in också, dvs om det har varit en stressig dag på jobbet eller liknande, då kanske man inte kan tänka helt klart på en slags gåta...

Min poäng är att det inte går att veta om personer man inte känner är skämtsamma, ironiska el sarkastiska. Såvida inte det de säger är helt orimligt, då kan man räkna ut det rent logiskt. Typ när man klantat sig och någon säger "Det där gjorde du riktigt bra!", då fattar man ju att det är sarkasm.

Alltså du får finna dig i att du kommer att missförstå vissa gånger. När du levt tillräckligt länge kommer du att fatta bättre. Men vad jag vet finns det inga kurser i detta.

Jossie94 skrev:På tal om just sociala svårigheter, jag har svårt med skämt ironi osv, men har blivit bättre på det genom åren, hade mer svårigheter med det som yngre. Men om personer driver/ skämtar/ ironi (Finns det ens någon skillnad?) så kan det vara svårt att tyda det hela om personen har ett väldigt seriöst tonläge.

Har svårt förstå samma..ironi å skämt. Tolkar å typ metaforer bokstavligt. Åså svårt förstå nån prova lura mig. Tror i princip på allt jag berättas. E jätte lätt manipulerad. Å kan övertalas göra mesta..innan ja förstår..å då ofte för sent. Hela liv varit i behov skyddas..från folk vill utnyttja hur ja e.

Har ni tips på hur man kan berätta ett roligt skämt?

Vissa har ju det där extra och bara berättar något roligt och så sitter det. Skillnaden är väl om man är komiker för då har de ju tränat innan de ska upp på scenen osv. Men jag tänker i sociala sammanhang och man bara ska dra ett skämt inför den gruppen man är med på middagen eller vad det nu kan vara för social tillställning.

Och hur kan man hantera ironi när det är nya personer man inte känner så bra? Tex så var jag med om för massa år sedan att jag var med några tjejkompisar och shoppade och jag kände dem inte så bra och vi hade bara träffats några gånger innan. Så skulle ena tjejen köpa en tröja och de andra kände ju varandra mer så de fattade ju om hon drev eller inte. Jag som var den nya i gruppen (de var ju egentligen inga riktiga kompisar) sa då ja men köp den den är fin. När hon vänder sig om mot mig och bara "Men jag dreev"

Är det inte värre då att bara nej men köp inte den, den är jätte ful? Klart man säger att något är fint om någon frågar Ska jag köpa den här? Inte säger man då att tröjan är ful? Lite vett och etikett.

Jag måste säga att jag inte tycker det är ett dugg roligt att någon låtsas gilla en sak för att driva. Driva med vem? Varför? Konstig humor.

Ja, du gjorde inget fel. Det är klart att man inte säger "Köp inte den, den är ful". Förresten så var det bara hennes subjektiva åsikt att tröjan var ful, inget allmänt känt faktum. Däremot behöver man ju inte ljuga. Man kan säga, "den här tycker jag är finare/den här tycker jag du passar bättre i".

Många saknar vett och etikett.

Jag gillar att vara sarkastisk och ironisk och det är betydligt lättare för mig att veta när jag är det jämfört med när andra är det, för det missar jag ofta. Jag får även ibland för mig att någon är sarkastisk/ironisk, även när de inte är det.

Jag brukar skämta om mig själv, mina diagnoser, sex, våld samt annat kontroversiellt. Ett skämt är menat att chockera publiken, följt av att de skrattar för att informationen i skämtet på någon nivå är relaterbar.

Det är ju lite oklart det där, för ibland kan jag tycka att någon säger något väldigt seriöst som personen lika gärna kan tycka är bra fast det skulle vara ironiskt.

Tex om man säger att man tycker att kakan var väldigt god och låter som om man tyckte den var god, så blir det ju svårt för min del att förstå att kakan var äcklig, dels för att tonläget är neutralt och att man inte har gjort till rösten så att det låter som sarkasm/ironi/skämt.

Men också för att det lika gärna kunde vara sant att kakan var god. Så det blir ju fel om den som ska vara ironisk säger det på ett neutralt sätt när det ska vara ironi. Eller att lyssnaren tolkar att personen tyckte att kakan var väldigt god.

Jag förstår ironi. Svårt ibland i textform. Först tog jag det mesta galna som ironi. Sedan insåg jag att folk ofta är allvarliga och säger galna saker, då blir det svårare vad som är ironi. Men i tal så visst förstår jag det. Kanske kan vara problem om folk säger det med oironiskt tonläge. Men jag är väldigt känslig för tonläge. Därför är ironi inget problem.

Att folk driver med mig... faller jag för alltid. Där har man inte ett annat tonläge utan man menar ju att luras. Där är det innehållet som ska vara så extremt att man inte ska tro på det. Men jag tror på det mesta.

Vi brukar ironiträna vårt autistiska barn. Det är lite spännande. Vi övar på sociala situationer dagligen och kommenterar dessa, vad man har för tankar gällande olika uttryck och så. Det är fantastiskt hur ett autistiskt barn bryter ner varje liten detalj i en social situation, eftersom det finns en vilja att förstå och utveckla sina färdigheter. Jämför man med ickeautistiska syskon finns inte alls samma intresse för djupare förståelse av sociala situationer, för där tycks analyserna ske naturligt och automatiskt. För oss är även det en mycket spännande utveckling att följa, även om manuell inlärning inte är nödvändig i just det området. Med det sagt är det alltså givande att uppleva både och. Vi fascineras dagligen av hur barnen förklarar sina tankegångar.