Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Pga det jag skrev så blir det ju väldigt konstigt då om man då hälsar på någon som en inledning till att börja småprata och hoppas på en mer kontakt , om personen bara ehm, vi är bekanta, jag går en beteende vetenskaplig linje, jag vet hur man tar kontakt med andra men de verkar inte du förstå (föreläsning)
Vem säger ens så till någon? Då är det ju uppenbarligen något fel på människan
Vem säger ens så till någon? Då är det ju uppenbarligen något fel på människan
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
En annan grej är ju också när det kommer till ironi eller driv. Jag tror det var i början på gymnasiet, så var jag i centrum med några tjejer som jag trodde jag var vän med. Eller vi typ hängde. Detta var ju en tid där man tydligen bara kunde hänga med andra och så var det bara ok. Inte att jag bara att jag hakade på folk så utan bara att man kanske visste vem någon var eller kände någon som kände de andra. Kändes som att det bara blev naturligt att folk hängde med. Jag följde tex med en från klassen typ första dagen och träffade hennes kompis.
Men iallafall så var jag med de där tjejerna i centrum och vi kollade på kläder. Då pratar några med varandra och den ena säger att hon ska köpa ett plagg. Visar tröjan över kroppen som för att prova och säger att hon vill köpa den. Hon pratade inte bara med en utan hon sa det högt men de var en som stod närmare henne så man typ sa saker högre eftersom man inte stod precis på samma ställe. Då säger jag att jag tycker hon ska köpa plagget. Men då svarar hon : Men jag drev? Kan tillägga att hon lät väldigt seriöst så de kunde lika gärna ha varit sant att hon ville köpa tröjan eller vad det nu var..
Men iallafall så var jag med de där tjejerna i centrum och vi kollade på kläder. Då pratar några med varandra och den ena säger att hon ska köpa ett plagg. Visar tröjan över kroppen som för att prova och säger att hon vill köpa den. Hon pratade inte bara med en utan hon sa det högt men de var en som stod närmare henne så man typ sa saker högre eftersom man inte stod precis på samma ställe. Då säger jag att jag tycker hon ska köpa plagget. Men då svarar hon : Men jag drev? Kan tillägga att hon lät väldigt seriöst så de kunde lika gärna ha varit sant att hon ville köpa tröjan eller vad det nu var..
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Detta är en förklaring till varför det har blivit lite fel i mina inlägg. Svarade i en annan tråd så ville bara ”länka” citera mitt svar som ett exempel.
Precis, jag tänker i mitt huvud samtidigt som jag pratar och då ska jag formulera så att folk förstår men för mig så är jag väldigt tydlig men är jag för tydlig så tycker folk att jag är otydlig med saker. Då kan jag ha sagt olika exempel pondet jag menar eller sagt något i stil med kolla det där huset om vi har pratat om hus. Men då kan folk på riktigt tro att jag inte fattar vad ett hus är. Så skulle jag säga att det är. Så det kan ju vara att jag säger för mycket eller för litet. Det kanske kan vara lite förvirrande för folk.
Självklart pga detta blir jag ju själv osäker och förvirrad /blandar ihop saker på vad jag menar för då har ju jag fått förklara en hel del. Min hjärna är lite kaos för den går ju i 180 hela tiden känns det som
Precis, jag tänker i mitt huvud samtidigt som jag pratar och då ska jag formulera så att folk förstår men för mig så är jag väldigt tydlig men är jag för tydlig så tycker folk att jag är otydlig med saker. Då kan jag ha sagt olika exempel pondet jag menar eller sagt något i stil med kolla det där huset om vi har pratat om hus. Men då kan folk på riktigt tro att jag inte fattar vad ett hus är. Så skulle jag säga att det är. Så det kan ju vara att jag säger för mycket eller för litet. Det kanske kan vara lite förvirrande för folk.
Självklart pga detta blir jag ju själv osäker och förvirrad /blandar ihop saker på vad jag menar för då har ju jag fått förklara en hel del. Min hjärna är lite kaos för den går ju i 180 hela tiden känns det som
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Jossie94 skrev:Jag kanske inte förstår den där mallen men om man säger att man lär sig att cykla, så ser man hur andra cyklar och så försöker man cykla själv men då kanske det inte funkar medan för de andra funkar det. Då ifrågasätter man ju varför de andra får det att funka när man själv gör likadant som dem. Så jag har ju sett hur andra gör och absolut kanske det blir fel och så. Tex om folk driver med någon de känner eller med någon de inte känner så får de ju olika reaktioner. Den första som de känner kommer förstå att de driver eftersom de känner varandra men den främmande personen kommer inte förstå för att hon har ingen aning om hur dem som driver är för hon känner inte dem. Sådant fattar man kan bli fel, men säger man hej till andra man vill lära känna och de typ ser ut som frågetecken då kommer man ju tycka deras handling är konstig för det är ju som sagt artigt att hälsa på andra. Antingen låtsas de att de inte hör eller så tror de att du ska förstå att de inte vill vara med dig för alla ska veta att man for inga vänner när man är i vår ålder, man ska ha dem man hade när man typ var 12 år. Sen är det över, du får bara ha den kompisarna resten för livet, ingen ny person!! Typ så..
Jag borde inte svara då jag inte pallat läsa igenom allt..
Men när folk utan diagnos försöker bilda sig en uppfattning av varandra så testar de var den andra står, man skämtar och använder sig av ironi för att lära känna om du förstår.
Man lämnar oftast inte ut sin snällaste och mest inkännande sida med en gång utan det sker växelvis tills båda når en punkt där båda känner sig bekväma.
Man utgår ifrån att andra kan utnyttja snarare än att de som gör det är undantagen.
Deltar man inte i detta spelet kommer man få etiketten som mindre vetande och konstig eftersom man blir svårplacerad, kanske också att andra kan ha svårt att veta vilket bemötande som passar.
På ett teoretiskt plan kan nog de flesta lista ut saker, men ska man finnas med som en aktiv aktör blir det svårare eftersom man behöver hålla det andra säger i sitt medvetande här och nu.
Det är lite som att lära sig köra bil, man kan lära sig givna regler och följa instruktioner, men sedan som bilförare behöver man fatta snabba beslut på en mängd olika situationer.
Att lära sig att ständigt bli bättre på dessa saker kan ta olika lång tid för alla.
Där av att många med autism upplever att de existerar i en glaskula, man förstår mycket och ibland mer än andra kring socialpsykologi och sociologi men får det svårt att översätta detta IRL.
Kanske därför du känner dig kluven?
Jag känner igen att jag många gånger hinner före andra i tankarna och skiter i att förklara från början för att jag förutsätter att andra förstått, det är väl en produkt av Theory of mind antar jag.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Jossie94 skrev:En annan grej är ju också när det kommer till ironi eller driv. Jag tror det var i början på gymnasiet, så var jag i centrum med några tjejer som jag trodde jag var vän med. Eller vi typ hängde. Detta var ju en tid där man tydligen bara kunde hänga med andra och så var det bara ok. Inte att jag bara att jag hakade på folk så utan bara att man kanske visste vem någon var eller kände någon som kände de andra. Kändes som att det bara blev naturligt att folk hängde med. Jag följde tex med en från klassen typ första dagen och träffade hennes kompis.
Men iallafall så var jag med de där tjejerna i centrum och vi kollade på kläder. Då pratar några med varandra och den ena säger att hon ska köpa ett plagg. Visar tröjan över kroppen som för att prova och säger att hon vill köpa den. Hon pratade inte bara med en utan hon sa det högt men de var en som stod närmare henne så man typ sa saker högre eftersom man inte stod precis på samma ställe. Då säger jag att jag tycker hon ska köpa plagget. Men då svarar hon : Men jag drev? Kan tillägga att hon lät väldigt seriöst så de kunde lika gärna ha varit sant att hon ville köpa tröjan eller vad.
Det verkar som du vill ha en polis eller domare som dömmer och straffar dom som inte gjort rätt mot dig enligt facit. Är tanken att vi ska vara det?
Jag bara undrar.
Du säger att du blivit mobbad så det måste väl vara fler tillfällen än dom få du ständigt återkommer till då du känt dig oschysst behandlad?
Jag tror man får vara sin egen rättskipare och dela ut sina egna straff. Det fortsätter ju komma tillfällen genom hela livet då man känner sig dåligt bemött.
- LordNelson
- Förhandsgranskad
- Inlägg: 4790
- Anslöt: 2010-06-25
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
RapeRegs skrev:Hur träffade du din nuvarande pojkvän? Kan du utnyttja samma sociala kontaktyta för att hitta tjejkompisar?
Edit: in b4 Jossie säger "COD!"
Det räcker med att man har tuttar så blir det lättare att få kontakter bland män.
Ser man bra ut så har man halva inne när det gäller kontakter med det motsatta könet, annars så behöver de flesta jobba för att få kontakt och ha tur med tillfälligheter.
Förutsättningen för att man kan göra något åt saker ligger väl i att man fångar upp och agerar med en gång, kommer man en dag senare kommer folk undra varför man inte släppt en detalj.
Träffas man via nätet kan kontaktytan vara noll.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Fast det blir ju också konstigt för det finns ju saker NT inte förstår ska man då tänka att de redan har förstått då eller ska man tänka att de har diagnoser då också för då är de lika dåliga som de som inte fattar? Det är ju där det brister känner jag. Visst fattar de snabbare än de med diagnoser men när de inte gör det hur ska man tänka då? För då är det ju tydligt att det inte förstår men man ska ändå tänka att de förstår??
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Jossie94 skrev:Fast det blir ju också konstigt för det finns ju saker NT inte förstår ska man då tänka att de redan har förstått då eller ska man tänka att de har diagnoser då också för då är de lika dåliga som de som inte fattar? Det är ju där det brister känner jag. Visst fattar de snabbare än de med diagnoser men när de inte gör det hur ska man tänka då? För då är det ju tydligt att det inte förstår men man ska ändå tänka att de förstår??
Du menar att personer som inte vill prata med dig på en fest också borde ha en diagnos.
- LordNelson
- Förhandsgranskad
- Inlägg: 4790
- Anslöt: 2010-06-25
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Jag menar att om man ska tänka som en NT så ska man förutsätta att alla redan har fattat saker och om de inte gör det så får de fråga annars så fårade skylla sig själva. Då undrade jag om man då skulle tänka att NT fattar hela tiden när det finns saker de inte förstår eller om man då också måste förstå i vilken situation det är i/handlar om.
För om jag nu ska tänka som en NT att alla förstår så kanske de finns saker NT inte förstår och då känner jag att jag inte kommer våga förklara saker då för då kommer de att tycka att jag är jobbig. Det blir en obalans där tycker jag när man måste gå all in i ett tänkande som NT har eller tänka att de kanske jag diagnoser för de förstår ju inte. De är ju så de tänker om mig, när jag visar att jag inte förstår. Då tänker jag likadant om den om de nu inte förstår.
För om jag nu ska tänka som en NT att alla förstår så kanske de finns saker NT inte förstår och då känner jag att jag inte kommer våga förklara saker då för då kommer de att tycka att jag är jobbig. Det blir en obalans där tycker jag när man måste gå all in i ett tänkande som NT har eller tänka att de kanske jag diagnoser för de förstår ju inte. De är ju så de tänker om mig, när jag visar att jag inte förstår. Då tänker jag likadant om den om de nu inte förstår.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Då kan man lika gärna strunta i att säga något alls om man nu inte får förklara saker för man ska ju tänka att folk alltid förstår allt när så inte alltid är fallet.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Jossie94 skrev:Jag menar att om man ska tänka som en NT så ska man förutsätta att alla redan har fattat saker och om de inte gör det så får de fråga annars så fårade skylla sig själva. Då undrade jag om man då skulle tänka att NT fattar hela tiden när det finns saker de inte förstår eller om man då också måste förstå i vilken situation det är i/handlar om.
För om jag nu ska tänka som en NT att alla förstår så kanske de finns saker NT inte förstår och då känner jag att jag inte kommer våga förklara saker då för då kommer de att tycka att jag är jobbig. Det blir en obalans där tycker jag när man måste gå all in i ett tänkande som NT har eller tänka att de kanske jag diagnoser för de förstår ju inte. De är ju så de tänker om mig, när jag visar att jag inte förstår. Då tänker jag likadant om den om de nu inte förstår.
Om en person utan diagnos inte förstår så beror det inte på en diagnos, eftersom den inte har någon, utan att personen bara inte förstått. Om jag inte förstår kan de bero på min diagnos eller något annat. NTs som också är med vid samma tillfälle kanske inte heller har förstått.
Du tycker det är orättvist att du har fått en diagnos och att andra som du inte gillar inte har det.
- LordNelson
- Förhandsgranskad
- Inlägg: 4790
- Anslöt: 2010-06-25
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Jossie94 skrev:Då kan man lika gärna strunta i att säga något alls om man nu inte får förklara saker för man ska ju tänka att folk alltid förstår allt när så inte alltid är fallet.
Nej man behöver inte tänka att alla förstår allt.
- LordNelson
- Förhandsgranskad
- Inlägg: 4790
- Anslöt: 2010-06-25
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Om jag frågar såhär , hur vet man då när folk förstår eller inte om nu NT tänker att alla har förstått? Vad jag har förstått så är det skillnaden, att NT tänker att folk redan förstått och då behöver man inte förklara mer och om det är så att folk inte frågar så får de skylla sig själva helt enkelt. Vi med diagnoser tänker inte att de har förstått, vi blir iaf jag osäkra om folk har förstått oss.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Jag vill också lära mig förstå NT tänket för att lära mig att förstå andras känslor och avsikter. Detta är ju sådant man kanske inte fick lära sig i skolan. Det är ju ingen som säger detta är rätt eller fel utan här skulle man ju tänka själv.
Såg en intressant serie på SVT play där de är barn psykologer som reagerar på hur barn gör i olika situationer. Det var tex en övning där de skulle få in en boll genom en lång tunna/rör. Alla fattade inte att man skulle ta och blåsa ur bollen så den blev mindre. Kortfattat så såg man hur barnen reagerade och utvecklade olika tankar och känslor i sociala situationer och övningar.
Det var också att de lärde sig att dela med sig och då hade förskole lärarna/pedagogerna dragit sig undan lite för att barnen skulle få lära sig att känna alla känslor och tankar. En annan övning var också att barnen sa i intervjuerna att de inte fanns skillnader på könen men när de fick utklädningskläder så kunde man se att barnen hade förutfattade meningar om könen. Tex att killarna som fick tjejkläder reagera negativt på det medan tjejerna accepterade det mer.
Jag fattar ju sådant här när man ser det på avstånd. . Men när man väl är mitt i så är det ju svårare att förstå. Så är det för alla. Mitt psykologiska tänk kommer ju in i sådana här exempel och då är jag väldigt bra på att förstå ge råd mm. Därför vill jag ju lära mig att kunna sätta in mig i andras situationer än att bara förstå det när man ser det som exempel.
Jag var tex praktikant på en förskola och i skol syfte så skulle jag lära mig konflikt lösning. Då var de två killar som cyklade och den ena ville alltid vara bäst. Då löste jag det genom att säga att man måste inte alltid vara bäst på allt och att man är bra på olika saker. Då ville inte ena killen cykla mer och började leka med någonting annat. Så det löste sig utan att någon blev ledsen utan det bara rann ur dansen så den där cykel tävlingen så vann ingen och ingen förlorade så det blev rättvist för båda.
Såg en intressant serie på SVT play där de är barn psykologer som reagerar på hur barn gör i olika situationer. Det var tex en övning där de skulle få in en boll genom en lång tunna/rör. Alla fattade inte att man skulle ta och blåsa ur bollen så den blev mindre. Kortfattat så såg man hur barnen reagerade och utvecklade olika tankar och känslor i sociala situationer och övningar.
Det var också att de lärde sig att dela med sig och då hade förskole lärarna/pedagogerna dragit sig undan lite för att barnen skulle få lära sig att känna alla känslor och tankar. En annan övning var också att barnen sa i intervjuerna att de inte fanns skillnader på könen men när de fick utklädningskläder så kunde man se att barnen hade förutfattade meningar om könen. Tex att killarna som fick tjejkläder reagera negativt på det medan tjejerna accepterade det mer.
Jag fattar ju sådant här när man ser det på avstånd. . Men när man väl är mitt i så är det ju svårare att förstå. Så är det för alla. Mitt psykologiska tänk kommer ju in i sådana här exempel och då är jag väldigt bra på att förstå ge råd mm. Därför vill jag ju lära mig att kunna sätta in mig i andras situationer än att bara förstå det när man ser det som exempel.
Jag var tex praktikant på en förskola och i skol syfte så skulle jag lära mig konflikt lösning. Då var de två killar som cyklade och den ena ville alltid vara bäst. Då löste jag det genom att säga att man måste inte alltid vara bäst på allt och att man är bra på olika saker. Då ville inte ena killen cykla mer och började leka med någonting annat. Så det löste sig utan att någon blev ledsen utan det bara rann ur dansen så den där cykel tävlingen så vann ingen och ingen förlorade så det blev rättvist för båda.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Det kan vara bra att sköta sin personligahygien att ha hela och renakläder, där verkar ju en del med autism ha brister.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Jossie94
Det krävs abstrakt tänkande och hastighet för att klara det du vill lära dig.
Böcker kanske skulle vara bra för att öva upp detta mer,
bokcirklar, skrivarkurser mm tar upp människors inre liv på ett personligare plan.
Det krävs abstrakt tänkande och hastighet för att klara det du vill lära dig.
Böcker kanske skulle vara bra för att öva upp detta mer,
bokcirklar, skrivarkurser mm tar upp människors inre liv på ett personligare plan.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Var det där bara ett påpekande att det kan vara så när det gäller personer med diagnoser? Jag menar, jag ser inte den röd tråden, när vi pratade om huruvida en med diagnos och en utan diagnos förstår saker och inte. Jag kan ha gjort likadant själv, men jag fattade inte riktigt vad du svarade på.
Men ja, så kan det vara för jag vet personer som haft/har psykisk ohälsa och har diagnoser som är väldigt dåliga med sin hygien. Om man har en diagnos så kan man tex tycka att det är ansträngande att borsta tänderna eller något. Andra kanske måste bli tillsagda om sin hygien och det är ju de som behöver mycket hjälp och stöd. Det beror ju graden av diagnosen och det där har jag förklarat innan, att man ligger på olika grader/nivåer och då kan det skilja sig med vad som är ens mål/förutsättningar och behov. Alla har inte samma.
Men ja, så kan det vara för jag vet personer som haft/har psykisk ohälsa och har diagnoser som är väldigt dåliga med sin hygien. Om man har en diagnos så kan man tex tycka att det är ansträngande att borsta tänderna eller något. Andra kanske måste bli tillsagda om sin hygien och det är ju de som behöver mycket hjälp och stöd. Det beror ju graden av diagnosen och det där har jag förklarat innan, att man ligger på olika grader/nivåer och då kan det skilja sig med vad som är ens mål/förutsättningar och behov. Alla har inte samma.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Om man inte fattar så kan man väl fråga?
Om man fattar fel och säger fel, för man fattade frågan fel, den kanske var tvetydig och man missade ickeverbala signaler vilken tolkning som var rätt, då brukar jag bara gapskratta. Och så brukar jag låtsasmorra på min kompis när hon driver med mig, för hon vet att jag alltid går på det, eller också tar det jättelång tid innan jag anar, och frågar var det på allvar?
Det jobbigaste är när den man missuppfattat är stel och inte ens ler. En del börjar skratta med en.
Om man fattar fel och säger fel, för man fattade frågan fel, den kanske var tvetydig och man missade ickeverbala signaler vilken tolkning som var rätt, då brukar jag bara gapskratta. Och så brukar jag låtsasmorra på min kompis när hon driver med mig, för hon vet att jag alltid går på det, eller också tar det jättelång tid innan jag anar, och frågar var det på allvar?
Det jobbigaste är när den man missuppfattat är stel och inte ens ler. En del börjar skratta med en.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Jag om någon brukar oftast fråga när jag inte förstår. Pratade mer om hur man skulle tänka eftersom NT tänker att alla andra förstår och då menade jag att jag skulle tänka så också. För då gör jag likadant som dem och då kan de inte klaga på att jag gör fel. Om jag tex kollar på vänner serien och andra gör det också så är det ingen skillnad för båda kollar på vänner serien. Sen får man ju kolla på serien hur man vill men menade mer principen att man kollar på en serie. Och då kan man ju inte bara antingen du kollar på serien fel eller du härmar mig genom att kolla på vänner serien.
Man får ju skylla sig själv lite om man gör något som majoriteten gör och då får man ju räkna lite med att det är folk som gör dem sakerna. Om folk går runt med plagg som är köpta på stadium så kan man ju inte direkt klaga på att andra har dem.
Man får ju skylla sig själv lite om man gör något som majoriteten gör och då får man ju räkna lite med att det är folk som gör dem sakerna. Om folk går runt med plagg som är köpta på stadium så kan man ju inte direkt klaga på att andra har dem.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Jossie94 skrev:Pratade mer om hur man skulle tänka eftersom NT tänker att alla andra förstår och då menade jag att jag skulle tänka så också. För då gör jag likadant som dem och då kan de inte klaga på att jag gör fel.
Man kan ju säga saker med avsikten att någon annan inte ska förstå. Inte snällt gjort.
Sen kan det vara någon som bara pratar på det sätt den brukar och personen vill att alla som lyssnar ska förstå, men ändå gör dom inte det. Kanske för att dom har asperger.
Det är ganska ofta jag också känner att jag inte hänger med.
Det finns ju andra som också kan ha problem t.ex. om man hör dåligt, kanske är gammal och inte lika snabb i tanken, är invandrare och inte förstår språket eller man bara diskuterar något den andra inte är insatt i.
- LordNelson
- Förhandsgranskad
- Inlägg: 4790
- Anslöt: 2010-06-25
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Efter som det dykt upp hygien i diskussionen så vill jag bara påminna om att det ofta är ett tecken psykisk ohälsa, kanske utbrändhet och depression.
Vet själv att man inte känner sig i form att piffa sig när livet är skit helt enkelt.
En del av det är nog också att man inte vill synas riktigt pga övergrepp och trauman tex, då vill man bara ner i puppan igen och nästan Vill klä ner sig.
Inte dra till sig uppmärksamhet från motsatt kön alls för det äcklar en helt omotiverat ibland.
Vet själv att man inte känner sig i form att piffa sig när livet är skit helt enkelt.
En del av det är nog också att man inte vill synas riktigt pga övergrepp och trauman tex, då vill man bara ner i puppan igen och nästan Vill klä ner sig.
Inte dra till sig uppmärksamhet från motsatt kön alls för det äcklar en helt omotiverat ibland.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Jossie94 skrev:Var det där bara ett påpekande att det kan vara så när det gäller personer med diagnoser? Jag menar, jag ser inte den röd tråden, när vi pratade om huruvida en med diagnos och en utan diagnos förstår saker och inte. Jag kan ha gjort likadant själv, men jag fattade inte riktigt vad du svarade på.
Generellt råd
Man behöver kanske inte orka delta jämt, sedan ge sig själv mycket utrymme emellan.
Jobb behöver man ha oftast så att välja arbeten som inte kräver för mycket teamwork är nog klokt, man kan bli vansinnigt trött av att vara socialt aktivt väldigt mycket på jobbet.
Vad jag känner till brukar personer bli ganska utmattade av att försöka koppla om sina tankar hela tiden.
De flesta tror jag föredrar att kunna spara lite av energin för att kunna orka med allt som ska rymmas under ett dygn.
Jag skulle säga ja tack med en gång till hemtjänst som städar för att det underlättar och spar ork.
Skulle jag ha stålar är det inte fel med hemstädning ibland.
Dygnet har för få timmar för att jag ska känna mig utvilad när jag vaknar nästa morgon!
Alltså man orkar väl mer som yngre ( och du kanske går skonad genom livet) men med 10 utmattningsdepression och trauman och allt senare så känns kroppen ganska matt.
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Skrev i en annan tråd men detta är så jag tycker. Tycker det säger väldigt mycket om hur jag ser på min diagnos. Det är du själv som bestämmer hur du vill se på dig själv. Ingen annan ska kunna säga åt dig hur du är och inte för du vet själv bäst vem du är.
Jag skulle från egen erfarenhet säga att du kommer åtminstone känna dig lättad för att du vet om vad som är felet. Jag kände när folk började reagera på saker jag sa eller gjorde som de tyckte var annorlunda, att jag absolut kunde se kanske varför saker hade blivit som de blivit. Men även om folk tycker att du är annorlunda så skulle jag personligen säga att man inte måste fullända det. Du behöver inte skylta med att du är annorlunda. Jag kände att jag ville skylta med det till en början men sedan kände jag att jag vill vara mig själv utan att folk ska kunna se att jag är annorlunda och har en diagnos. Så jag lärde mig och lär mig fortfarande att anpassa mig lite och det är inte för att jag inte vill erkänna att jag har en diagnos. Utan detta är för att jag mår bäst av att folk ser mig som vem som helst.
Att få min diagnos gjorde absolut nytta när det gäller att få hjälp med de man har svårt med när man har en diagnos. Men annars har det inte hjälpt mig så mycket egentligen för jag hade inte svårigheter kände jag innan. Jag mådde inte dåligt av att jag kände mig normal och det var så det bara var.
Jag har nog bara växt ifrån min diagnos på det sättet att jag inte tycker det finns skillnader mellan NT och personer med diagnoser på det sättet att båda kan göra sociala fel. Kan en NT säga att någon är dålig tex, varför skulle du inte kunna göra detsamma? Båda gör ju lika mycket fel eller rätt. Andra ska inte få den makten bara för att de själva inte har diagnoser. De gör fortfarande lika mycket sociala fel som någon med diagnos.
Folk här kommer nu säkert bara men du har ju en diagnos bara för jag kanske enligt de och andra tycker att det syns, men jag bestämmer ju om vad jag tycker eller hur? Jag tycker inte det syns tydligt utåt och då ser jag ut som vilken tjej som helst. Orka lägga vikt på om en diagnos syns eller inte egentligen, jag menar alla är väl ändå människor i slutändan?
Även om jag kan se vilka som kan ha diagnoser pga min kunskap om diagnoser och för att jag själv har en så betyder inte det att jag måste påpeka det till andra. Jag går inte fram till någon och bara ”du har en diagnos” De som känner sig tvungna att göra det, har ju självklart egna problem.
Dessa personer som gick till läraren och sa att jag kanske kunde ha en diagnos, hade själva diagnoser och hade garanterat egna problem som de bara kände sig tvungna att lägga på mig. Enbart för att de kände igen sig i mig och det är så mobbing funkar. Så alla är människor och its nobodys bussnies!
Jag skulle från egen erfarenhet säga att du kommer åtminstone känna dig lättad för att du vet om vad som är felet. Jag kände när folk började reagera på saker jag sa eller gjorde som de tyckte var annorlunda, att jag absolut kunde se kanske varför saker hade blivit som de blivit. Men även om folk tycker att du är annorlunda så skulle jag personligen säga att man inte måste fullända det. Du behöver inte skylta med att du är annorlunda. Jag kände att jag ville skylta med det till en början men sedan kände jag att jag vill vara mig själv utan att folk ska kunna se att jag är annorlunda och har en diagnos. Så jag lärde mig och lär mig fortfarande att anpassa mig lite och det är inte för att jag inte vill erkänna att jag har en diagnos. Utan detta är för att jag mår bäst av att folk ser mig som vem som helst.
Att få min diagnos gjorde absolut nytta när det gäller att få hjälp med de man har svårt med när man har en diagnos. Men annars har det inte hjälpt mig så mycket egentligen för jag hade inte svårigheter kände jag innan. Jag mådde inte dåligt av att jag kände mig normal och det var så det bara var.
Jag har nog bara växt ifrån min diagnos på det sättet att jag inte tycker det finns skillnader mellan NT och personer med diagnoser på det sättet att båda kan göra sociala fel. Kan en NT säga att någon är dålig tex, varför skulle du inte kunna göra detsamma? Båda gör ju lika mycket fel eller rätt. Andra ska inte få den makten bara för att de själva inte har diagnoser. De gör fortfarande lika mycket sociala fel som någon med diagnos.
Folk här kommer nu säkert bara men du har ju en diagnos bara för jag kanske enligt de och andra tycker att det syns, men jag bestämmer ju om vad jag tycker eller hur? Jag tycker inte det syns tydligt utåt och då ser jag ut som vilken tjej som helst. Orka lägga vikt på om en diagnos syns eller inte egentligen, jag menar alla är väl ändå människor i slutändan?
Även om jag kan se vilka som kan ha diagnoser pga min kunskap om diagnoser och för att jag själv har en så betyder inte det att jag måste påpeka det till andra. Jag går inte fram till någon och bara ”du har en diagnos” De som känner sig tvungna att göra det, har ju självklart egna problem.
Dessa personer som gick till läraren och sa att jag kanske kunde ha en diagnos, hade själva diagnoser och hade garanterat egna problem som de bara kände sig tvungna att lägga på mig. Enbart för att de kände igen sig i mig och det är så mobbing funkar. Så alla är människor och its nobodys bussnies!
Hur märker man diagnosen om den inte syns?
Jossie, lider man av av sina diagnoser så tänker man inte som du gör, själv har man mått skit sedan tonåren och varit sjuk många gånger.
Testa att åka på stryk några vändor så är man inte så kaxig sedan, de flesta behöver många år på sig för att få ordning på många saker.
Jag har lagt ner att försöka passa in för man tar för mycket stryk av det, sedan är jag förståss medelålders och känner att det får bli vad det blir.
Man är väl lite ljummen inför saker då livet inte är något man tar på så stort allvar längre.
Det är bra på vissa sätt att få vara ung också och tror inte någon vill vara taskiga eller så men försöker hjälpa istället.
Testa att åka på stryk några vändor så är man inte så kaxig sedan, de flesta behöver många år på sig för att få ordning på många saker.
Jag har lagt ner att försöka passa in för man tar för mycket stryk av det, sedan är jag förståss medelålders och känner att det får bli vad det blir.
Man är väl lite ljummen inför saker då livet inte är något man tar på så stort allvar längre.
Det är bra på vissa sätt att få vara ung också och tror inte någon vill vara taskiga eller så men försöker hjälpa istället.
Återgå till Att leva som Aspergare