Fast säg att det redan sitter ett gäng vid cafébordet. Så kommer du och börjar prata. De kommer tycka att det är ett skrämmande beteende.

Varför då? Hur börjar man prata med dem då om det nu är skrämmande att folk vill skapa nya bekanta och blivande vänner?

Jag kände en utav dem jag försökte småprata med och den personen babblade på och kompisen som hade adhd som jag visste vem det var. De andra var ju främmande för mig och vi alla satt vid samma bord och vi var de ända där som var i samma ålder så kändes konstigt att inte prata med dem då..hade jag pratat med de som var i mina föräldrars ålder hade vi inte haft något gemensamt eller så hade de förstått att jag ville småprata.

Nu menar jag om man inte känner dem.

Men säg att man går kurs med dem och 4 av 7 på kursen råkar sitta på det caféet man vill fika på. Då går man fram och säger ett fejkchockat Hej är ni här med? Sedan säger man Vad mysigt ni ser ut att ha det. Jobbar ni eller är det ok att jag sätter mig hos er?

Lämna alltid en utväg så de kan säga nej på ett fint sätt.

Det är ju så jag gjort om man träffat några man känner. Men antagligen var ju den gången och en annan gång ett undantag där det tydligen inte funkade.

Jossie94 skrev:Jag kände en utav dem jag försökte småprata med och den personen babblade på och kompisen som hade adhd som jag visste vem det var. De andra var ju främmande för mig och vi alla satt vid samma bord

MEn vad hände då när de andra två som du kände lite pratade? Pratade du eller var du tyst? Sa du nåot och de ignorerade dig? Eller vad hände?

Okej då är min fråga : hur lär man sig dessa signalerna som jag nu missar då? Det jag har lärt mig är att om man kollar på tex mobilen eller klockan så är personen ointresserad eller vill åka om man är hemma hos någon. Att den kanske har bråttom osv. Och är man kortfattad så är man också ointresserad/vill inte ha något med en att göra. Så det är ju svårt att lära känna eller prata med en sån person då.. den är ju inte så öppen mot nya människor om man säger så. Jag är alltså van att människor träffas i sociala sammanhang och babblar på i mun på varandra eller är öppna mot nya människor. Jag har väl haft otur ibland. Jag menar inte att man ska klicka med alla men däremot kan man vara artig och småprata under den tiden man är på middagen eller så. Om man inte vill det kan man ju säga något i stil med att man vill vara ifred eller något sådant. Förhoppningsvis kommer folk att förstå.

Jag pratade med personen jag kände som tog studenten. Jag kunde ju inte bara prata med den personen när kompisarna satt bredvid så jag försökte då prata med alla. Då försökte jag prata med de som var nya för mig men då var de bara kortfattade och satt tysta. Min sambo förklarade då att dem personerna inte ville vara där egentligen men var tvinga för att ena tjejen var ju studentens dåvarande tjej. Jag trodde ju att eftersom hon också var tjej ser vi hade saker gemensamt därav varför jag oftast utgår från saker som tjejer gillar dvs smink. Då har man något att prata om. Som tjejer kan relatera till. Här kom jag inte ens till något mer än ja mm okej kanske osv. Kortfattade svar. Hade de m varit med sina kompisar så hade de definitivt inte varit sådär tråkiga. Då hade de minsann varit roliga och pratar med folk osv. Det kanske var för att släkten var där?

Hur träffade du din nuvarande pojkvän? Kan du utnyttja samma sociala kontaktyta för att hitta tjejkompisar?

Edit: in b4 Jossie säger "COD!"

En dejtingsida. Vi har vart tsm i snart 4 år.

Min tjejkompis har jag känt i 4 år eftersom vi gick i samma klass, men vi fick mer kontakt nu efter studenten för att då har man inte den där rollen som man hade i skolan. Man är mer sig själv. För man behöver inte impa på någon eftersom man inte har några åskådare.

Vi brukade träffa min sambos kompisar men dels bor de långt ifrån plus att de har barn och det händer ju då att man tappar kontakten för man har fullt upp då.

Jossie94 skrev:Vi brukade träffa min sambos kompisar men dels bor de långt ifrån plus att de har barn och det händer ju då att man tappar kontakten för man har fullt upp då.

Är din sambo äldre än du, eller har hans kompisar valt att skaffa barn ganska tidigt?

Jossie94 skrev:En dejtingsida. Vi har vart tsm i snart 4 år.

Kidsie verkar ha träffat flera vänner via nätet.

Jossie94 skrev:Min tjejkompis har jag känt i 4 år eftersom vi gick i samma klass, men vi fick mer kontakt nu efter studenten för att då har man inte den där rollen som man hade i skolan. Man är mer sig själv. För man behöver inte impa på någon eftersom man inte har några åskådare.

Var det en klass med Asperger-inriktning ?

Han är äldre, hans kompisar har barn, iaf två utav dem och en är i 30 årsåldern och den andra är 27 tror jag. Men vi träffade mest dem förut, dels när den ena kompisen var singel, då var vi ute mycket med honom. Vi träffade paret för ett tag sedan, tror det var innan sommaren eller så. Den andra kompisen bor väldigt långt ifrån oss, typ 4-6 timmar. De andra som vi var med innan sommaren bor typ 1 timmer ifrån oss men det kommer som sagt jobb och barn emellan för deras del.

Nej, det var en vanlig klass.

BellaBelle skrev:

Jossie94 skrev:Min tjejkompis har jag känt i 4 år eftersom vi gick i samma klass, men vi fick mer kontakt nu efter studenten för att då har man inte den där rollen som man hade i skolan. Man är mer sig själv. För man behöver inte impa på någon eftersom man inte har några åskådare.

Var det en klass med Asperger-inriktning ?

Det var en vanlig klass.

Glömmer alltid att citera. Den funktionen är lite ny för mig, brukar aldrig citera på andra sidor osv. Just detta forumet har speciella regler, för jag har inte behövt citera eller tänkt på reglerna på andra sidor, medan nu var det väldigt strikt och så.

Kortfattat så har jag förstått att det är väldigt svårt att träffa vänner nu på senare år, för att folk har inte tid då de har barn jobb mm. Men samtidigt när man väl träffar andra på olika ställen så ska man förstå att de inte vill ha nya vänner. Jag gick när jag var yngre på fotboll så jag försökte få vänner där men jag kände att jag inte passade in så jag slutade. Sedan nu så har jag träffat folk som jag försökt småprata med och sedan får man ta det vidare därifrån om det kan leda till en vänskap.

Har också haft två kontakt personer men den ena slutade och den andra vet jag inte riktigt varför hon slutade, förmodligen pga. situationen som är nu.

Kidzi skrev:

BellaBelle skrev:VAD är bara ”deras åsikter”? Jag förstår inte vad du menar i ditt svar till Kidzi.

Hon gjorde rätt utefter reglerna tror hon och tycker att de som avvisat bara gjort det random för att de är dumma i huvet.

Hon förstår inte att de lever efter en social mall som hon tror sig förstå sig på men inte gör. Så de hittar bara på och hon har minsann rätt och de är dumma som avvisar.

Åh. Det var en vettig tolkning av hur Jossie tänker. Ser, utifrån vad hon skrivit i övrigt, rimlig ut. Jag tror du har en nyckel där. Helt plötsligt blev flera helt obegripliga haranger begripliga.

Filantropist skrev:Till de som kommenterar.
Jag förstår er frustration över hur TS ibland inte är konsekvent med det som TS skrivit eller förhåller sig till den hjälp som erbjudits. Era synvinklar är kanske inte direkt till hjälp för TS men liksom alla andra forum så kanske någon annan läser som kan ta del av det man säger eller den vinkel vi tar på ett argument. Så möjligtvis kanske vi inte ska såga så mycket som vi gör men jag blir också frustrerad när jag läser igenom konversationen och ni skriver ett svar A till X och ni får samma svar X tillbaka, ni ger en lösning B och ni får svar X tillbaka. Jag förväntar mig inte att ni ska lyssna på lilla mig men förhoppningsvis kanske vi kan ha en diskussion lite mer åt trådens mål än att reagera på ilskan över att det man gjort inte bar frukt.

Jag kan även säga ifrån observation att ni säger lösningar utan att titta på problemen rätt ofta, TS vred på mycket ifrån sin barndom tidigare vilket ni varvade upp mycket innan ni kom till slutsatsen att det kanske var tidigare i livet för TS.(observera bordsskick etc) Men det är ju dock väldigt aspigt att titta på detaljer och ibland missa helheten eller tvärt om.

Övrigt, jag hoppas att detta leder till en något sundare och givande konversation. Jag hoppas även att jag inte stött någon med det jag skrivit.

Förstår helt reaktionen att diskussionerna i denna tråd, särskilt på sista tiden, inte alltid är så konstruktiva. Tycker själv att jag kunde låtit bli att skriva en del saker jag skrivit. Men, som ShakeItOut påpekat, det ligger en hel del historia bakom denna tråd. Du kan nog inte riktigt bedöma det, såvida du inte läser igenom alla trådar som Jossie startat.

Är övertygad om att Kidzi i inlägget ovan har knäckt "gåtan Jossie". Skälet till att diskussionerna blir "goddag yxskaft", att det här mönstret konstant upprepas

Jossie: (beskriver situation)
Andra: Du har missuppfattat situationen, det är nog så här att ...
Jossie: Så är det inte alls. Det är ni som inte förstår. (försöker förklara samma sak igen, "så enkelt att ett barn förstår" med exempel som Downs, äpplen med mera)
Andra: Nu blev det helt obegripligt.

är att Jossie har en modell av hur social interaktion funkar, som hon är övertygad om är rätt. Allt som andra skriver som inte stämmer med den modellen avvisar hon, ibland med sura kommentarer men oftast genom att bara strunta i. Så gör vi ju alla. Om vi startar en tråd för att få råd fokuserar vi på kommentarer som ger oss nåt, och de som verkar babbla om nåt annat struntar vi i. För oss är det helt obegripligt varför allt insiktsfullt som vi tyckt vi haft att komma med rakt av avvisas. Men ur dens perspektiv som tänker som Kidzi beskriver, blir det helt logiskt.

Förmodligen har rätt många autister erfarenheten att vid något tillfälle skapa en modell för hur social interaktion funkar, som var rätt bra där och då, men sen hållit fast vid den långt efteråt fast den inte egentligen funkar i andra situationer. Jossies modell låter som att den skulle kunna funka någorlunda okej på högstadiet, men den är långt ifrån tillräcklig för en 25-åring. Inte nog med att modellen inte hjälper henne att få kompisar och funka med andra, den är så felaktig att hennes tolkningar av världen och människorna omkring blir helt åt skogen. Den förstör för henne. Det är nog dags att hon överger den. Men hur ska det gå till?

Jag har själv de senaste åren insett hur illa jag funkar i det sociala. Jag ser händelser från förr, som jag hittills inte förstått, i nytt ljus. Det är skitjobbigt. Gör rakt av ont. Att inse såna saker om sig själv är en process. Om Jossie inte är mogen för den, finns inget vi här kan skriva som puffar henne dit. Rådet att ta hjälp av exv. psykolog på Hab (som kommer vara mycket mer finkänslig än vi varit här) tror jag är det bästa som Jossie fått på detta forum. Men att förändra sitt sätt att se på världen, och på sig själv, tar vansinnigt mycket tid och kraft. Om folk inte är där än, kommer de stå kvar och stampa på samma fläck, tills det s.a.s. blir dags.

Den största mängden vrede och irritation här kommer sig av vissa antaganden Jossie gör, som folk på annat håll förmodligen inte brukar ta illa upp av. Tron att man är mindre autistisk än de flesta andra med diagnos reagerar folk här med rätta rätt surt på. Personal blir inte sur av det. Vanligt folk inte heller - tvärtom är det förmodligen ofta ändamålsenligt att framställa det så, om man nu nämner att man har NPF. Men här ruttnar folk och tycker att Jossie blir nedlåtande. Att det väcker reaktioner är högst begripligt. Jossie har valet att anpassa sig till de hon umgås med, och lära sig att bland autister är det en osmart sak att säga, eller fortsätta att väcka irritation.

En del av det du skriver tolkar jag så här: det går en gräns, när man blir så neggo att man kanske ska sluta kommentera och försöka interagera. Jag ger dig rätt i det. Någon sa till mig ang. forumet, att just här måste det ju vara tillåtet att vara autistisk, med undermeningen att man får försöka vara lite tolerant. Det ligger det en del i. Men alternativet är då att i princip vända ryggen till och ignorera. Det är inte heller alltid så snällt, ibland tvärtom. Men om här finns några som kan interagera med Jossie utan att bli frustrerade kanske det är bättre att låta dem göra det, och själv strunta i. (Inte så att jag ger några garantier för framtiden ... men jag har tänkt på det ett bra tag.)

Ur ditt långa svar till Jossie (som jag bara skumläst) klipper jag ut en detalj.

Filantropist skrev:(det är här ni andra har chansen att klanka ner på mig för att jag är "bra" men inte klarar skolan etc)

Du har alltså märkt att folk inte alltid är så snälla här. Det är sant. Det ur en annan tråd som du här ger en liten släng åt på är nog, på ett sätt, lite liknande vad som ibland skett i den här tråden: att någon eller några lite okänsligt försöker förklara något för en annan, som den eventuellt inte är helt mogen att ta emot.

Min första tid här tyckte jag att särskilt två personer här var helt olidliga. Nu har jag insett att det, vad gäller dessa två, enbart handlar om jargong. Att det inte alls var skämt på min bekostnad eller försök att platta till mig. Det tar en stund att s.a.s. lära sig det här stället, förstå sig på de olika människorna och bättre tolka vad de skriver.

Nu har du gjort entré genom att smälla till största getingboet, alltså den här tråden. Om du får ett stick eller två är det förmodligen inte så mycket illvilja mot dig, utan mer att irriterade getingar gör vad irriterade getingar gör. Det finns mindre irriterade trådar att hoppa in i, där det inte sticks så mycket.

Föredrar att vara rak istället för att tassa som katten,
tycker alla beskrivit samma sak men på olika sätt.
Jag ser att TS bär en tagg mellan funderingarna, att man inte alltid hänger med tror jag många gånger de flesta är medvetna om.
Det är fullt normalt att känna så när man har autism och de flesta har vid olika tillfällen känt samma sak.

Man vill nog på något sätt bestämma sig för att diagnosen inte ska få vinna.
Det är inte vad man vill höra när man är ung att man blivit blåst på sina drömmar.
Det har nog många många känt och tror det är mer vanligt än ovanligt.

TS du kan vara lugn med att det finns många saker som förenar, varför hänger man annars här?

Jag är ju inte min diagnos därför känner jag att jag kan anpassa mig till normen och att jag Inte behöver vara en typisk diagnos person eller att jag hamnar i den kategorin. Jag är fortfarande mig själv men jag måste inte skylta med att jag har en diagnos. Man kan ha en diagnos och smälta in så det inte syns och det är det jag försökt göra men då har det ju märkt någonting ändå.

Adhd är ju ett exempel på att man kan ha diagnosen och fungera socialt men jag trodde inte det var skillnad på adhd och min diagnos förutom att de är olika diagnoser men båda är fortfarande diagnoser därför bör det inte behandlas så olika pga att båda är osynliga diagnoser. Jämfört med dessa så ser man tydliga skillnader om man har en diagnos som är mycket mer gravare. Då är grava Aspergare ett bra exempel. Det måste inte vara downs men jag tyckte att mitt budskap blev tydligare om man jämförde downs med en väldigt mild/liten diagnos som inte är så synlig utan är mer osynlig.

Jag har ju också ett svart vitt tänk på saker. Det är därför jag trodde att om jag gjorde som alla andra gjorde så skulle jag behandlas likadant som dem, inte att jag skulle bli ännu mer annorlunda om jag tex ville bli vän med någon och föreslog att vi skulle ses och hitta på något, tex vi kan dra och käka eller vi kan dra till stan och shoppa. Plus att jag var ju bekant med personerna jag kollade med så det var ju inga random personer då hade det verkligen blivit konstigt. För så blir man ju definitivt inte vän med någon. Att bara fråga någon främmande om man ska ses, haha då anses man nog lite knäpp.

Så jag känner ändå att jag har följt den där normen som andra gjort för jag har sett andra göra likadant och då eftersom de har funkar för dem har jag ju tänkt att det inte är så mycket skillnad om jag gör det. Eller det är ju ingen skillnad egentligen för man har ju ändå samma startpunkt. Om vi säger att en tjej frågar en annan tjej, gud vilken snygg tröja vad har du köpt den? Då har man redan där försökt att inleda ett samtal. Om jag då gör likadant och frågar samma sak. Varför skulle det då helt plötsligt vara fel? Jag har tagit exempel innan och då var det med skinnjackorna. Det är samma sak där, att om Petra har en skinnjacka likaså alla andra, varför skulle hon då plötsligt göra fel att ha en skinnjacka när hon gör precis som alls andra?

Skulle hon ha skitit i att ha den? För att hon kanske skulle ha burit den på fel sätt? Hon hade ju inte precis jackan på huvudet eller så, utan hon jag ju jackan så som man ska ha den på sig..eller skulle hon ha haft en blå jacka och inte den röda? De andra har ju olika färger också så på vilket sätt blir det då fel om hon har blå eller röd jacka när andra har blå eller röd jacka?

Det är ju inte så att jag tänker på sådana här saker utav detta är ju bara så att ni ska förstå vad jag menar. För gör jag saker så gör jag ju det per automatik, det är inte så att jag tänker på hur jag gör det men däremot tänker jag på det om folk påpekar det eller med handling eller kroppsspråk visar att de tycker det är fel eller konstigt. Det är ju då jag blir men vadå? Dem gör ju likadant? Det är ju inte så att man är helt ute och cyklar.

Jag kanske inte förstår den där mallen men om man säger att man lär sig att cykla, så ser man hur andra cyklar och så försöker man cykla själv men då kanske det inte funkar medan för de andra funkar det. Då ifrågasätter man ju varför de andra får det att funka när man själv gör likadant som dem. Så jag har ju sett hur andra gör och absolut kanske det blir fel och så. Tex om folk driver med någon de känner eller med någon de inte känner så får de ju olika reaktioner. Den första som de känner kommer förstå att de driver eftersom de känner varandra men den främmande personen kommer inte förstå för att hon har ingen aning om hur dem som driver är för hon känner inte dem. Sådant fattar man kan bli fel, men säger man hej till andra man vill lära känna och de typ ser ut som frågetecken då kommer man ju tycka deras handling är konstig för det är ju som sagt artigt att hälsa på andra. Antingen låtsas de att de inte hör eller så tror de att du ska förstå att de inte vill vara med dig för alla ska veta att man for inga vänner när man är i vår ålder, man ska ha dem man hade när man typ var 12 år. Sen är det över, du får bara ha den kompisarna resten för livet, ingen ny person!! Typ så..