Det ändå jag har svårigheter med som märks nu är ju kommunikationen och hur jag förklarar saker. Men om någon NT skriver lika dåligt så kan man ju kanske dra slutsatsen att den också kan ha en diagnos men då kanske folk bara men den kan inte svenska eller den skrev fel osv..det är ju bara min teori att den kan ha en diagnos..

Jossie94 skrev:Jag utgår ju att personerna jag har försökt bli vän med har förstått vad vissa saker är inomhus med hur de ser ut och beter sig. Syftar på att om en tjej ser ut som en som gillar smink och vi har det gemensamt så har jag ju det som en startpunkt till ett samtal. Tex på student firandet/middagen så frågade jag de i min ålder hur de kände varandra dels för att vissa utav dem var helt främmande för mig och för att det var mitt sätt att inleda en konversation/samtal. För vad jag har förstått det, så är det så man lär känna folk. Det är så jag har sett andra göra, att de börjar prata med någon de tror har något gemensamt med. Tex som han sa det där med fotbollen, att jag tänker lite på det sättet. Men jag hann ju som sagt inte ens komma till att jag också gillade smink osv för att hon vara direkt var avvisande och jag hade knappt sagt hej.

Du skulle nog behöva råd från någon som känner dig IRL. Är din pojkvän ”normal” så kan han kanske förklara för dig om du beter dig ”fel”. Och du har ju en väninna du träffar en gång i veckan, så då har du ju gjort ”rätt” när du blev vän med henne? Och du har ju lyckats ”skaffa pojkvän”?

Sedan kanske du helt enkelt har för lite att göra. Att mest vara ”hemmafru” är kanske inte bästa sättet att träffa folk. Fast nu har det förstås varit annorlunda iom Corona.

Det finns många konkreta svar i dina trådar men man måste ställa följdfrågor för att förstå vad du menar. Annars skulle svaren vara ännu mer "fel". Jag tycker att det är rätt intressant att folk börjat tro på troll-teorin för att inget vi gör är bra. Kan verkligen inte förstå det är omöjligt att se att diagnosen faktiskt kan synas&märkas i dina beteenden när sociala svårigheter är i princip grunden av AST. Noll självreflektion. Din fästman borde ha koll och vara lättare att diskutera med men det verkar du inte ha intresse av.

Zia1985 skrev:

Jossie94 skrev:Men jag känner att era svar inte gör någon nytta för mig när ni bara ifrågasätter saker istället för att bara skriva mer konkreta svar.

Kanske det mest aspiga jag läst på länge.
Grattis! Du är definitivt en av oss. Definitivt.

Ska passa på att inflika att jag också är missnöjd med er andra på forumet. Jag har fortfarande problem. Lös dem åt mig! Annars......

Jaja jag har en diagnos då och vissa saker kanske märks men ytligt ser jag ju inte ut som en person med en diagnos då ser jag ut som en NT person. Men kanske inte så konstigt att jag inte lägger så mycket vikt längre på diagnosen eftersom jag aldrig har känt att jag haft en diagnos. Det var ju andra som löste gåtan. Det var ju inte jag som kom på att jag hade en diagnos och jag slutförde bara det hela för att jag började ju själv undra om det var sant eller inte. Skulle jag ha skitit i att göra en utredning?

Som sagt så är det på gott och ont. Kände då att det var rätt men nu vet jag inte och därför känner jag att jag är mer NT hållet med vissa saker.

Inte så jäkla kul att bara få den på sig att man har en diagnos eller är annorlunda om man bara är som alla andra eller att man hade den bilden av sig själv. Jag trodde inte att man la den bollen på andra när det kan vara känsligt.

ShakeItOut skrev:Det finns många konkreta svar i dina trådar men man måste ställa följdfrågor för att förstå vad du menar. Annars skulle svaren vara ännu mer "fel". Jag tycker att det är rätt intressant att folk börjat tro på troll-teorin för att inget vi gör är bra. Kan verkligen inte förstå det är omöjligt att se att diagnosen faktiskt kan synas&märkas i dina beteenden när sociala svårigheter är i princip grunden av AST. Noll självreflektion. Din fästman borde ha koll och vara lättare att diskutera med men det verkar du inte ha intresse av.

Ja, jag tänker också att TS borde prata med sin pojkvän och med en-gång-i-veckan-väninnan om det här.

Sedan är det också intressant att vi är så många som fortsätter försöka kommunicera med TS trots att det är hart när omöjligt. Vad beror det på? Dåliga TV-program? Eller kanske att vi faktiskt har viss empatisk förmåga ändå?

Att ha sociala svårigheter är ju något vi har erfarenhet av. Jag har själv fått hjälp på forumet och vill när jag kan gärna ge hjälp.

Jossie94 skrev:Inte så jäkla kul att bara få den på sig att man har en diagnos eller är annorlunda om man bara är som alla andra eller att man hade den bilden av sig själv. Jag trodde inte att man la den bollen på andra när det kan vara känsligt.

Har du fått hjälp av t ex en psykolog på t ex habiliteringen? Det verkar som du skulle behöva någon professionell att bolla med och som du möter på riktigt.

Det var ju därför jag trodde jag kunde prata om mina svårigheter med er här för att jag trodde att ni skulle förstå då ni också har diagnoser..

Jossie94 skrev:Jaja jag har en diagnos då och vissa saker kanske märks men ytligt ser jag ju inte ut som en person med en diagnos då ser jag ut som en NT person. Men kanske inte så konstigt att jag inte lägger så mycket vikt längre på diagnosen eftersom jag aldrig har känt att jag haft en diagnos. Det var ju andra som löste gåtan. Det var ju inte jag som kom på att jag hade en diagnos och jag slutförde bara det hela för att jag började ju själv undra om det var sant eller inte. Skulle jag ha skitit i att göra en utredning?

Hur menar du att personer med diagnoser ser ut då? Många med autismdiagnoser ser ju ut som vem-som-helst.

Jossie94 skrev:Det var ju därför jag trodde jag kunde prata om mina svårigheter med er här för att jag trodde att ni skulle förstå då ni också har diagnoser..

Men du verkar samtidigt tro att vi med Aspergerdiagnos fungerar generellt sämre än vad du gör? Att du har en mildare diagnos än de flesta här?

När man träffas i stora grupper som en fest, så går man inte dit för att skaffa kompisar. Man kanske hänger med några främlingar i någon timma för att sedan prata med någon annan. Man är bara bekant här och nu, och inget som ska fortsätta i framtiden.

Också är det vanligt att folk är mest med den grupp de känner mest på en stor fest.

Om man man bara bryter sig in i någons konversation så lär det inte vara uppskattat. Man kan sätta sig vid deras bord ett tag, och om rätta tillfället kommer kan man inflika något. Som den nya måste man vara charmig för att ta över, annars kommer de bara tycka man är konstig om man pratar för mycket i en redan tillfälligt bildad grupp. Pratar man massor helt plötsligt så kanske de inte fattar att man har NPF men jo, de fattar att man beter sig konstigt och vill det sig illa så förstår de inte att man inte kan bättre, utan de tror att man är en dryg person som kommer för att tränga sig på.

Många autister fattar inte gränser. Man frågar inte om man ska hänga privat om man inte redan känner den personen ganska bra. På arbetsplatser har man löst detta ganska bra genom att ingen ska känna sig som de föreslår något för personligt och ingen känner sig utanför. Därför går man på AW. Det är en social genväg.

Nu är det ju coronatider men din kille kanske har killkompisar som har tjejer? Kanske skulle du kunna ha vuxenmiddag med dem? Säg att det blir 3 par, då kan man tala om ditten och datten. Man håller sig till ganska ytliga ämnen, man ler vänligt, man tackar för att de kom, man trugar lite lagom och man pratar om ofarliga saker, som semesterresor, om hur de ändrat på stan, någon kort anekdot om något konstigt som hänt en (typ jag mötte Lassie). Sedan hoppas man att de tycker att det var så trevligt att de bjuder igen.

Men det krävs att man umgås i grupp ganska många gånger innan man börjar en vänskap.

Jag har gjort det enkelt för mig. Jag umgås mest med dem jag mött på nätet. Sedan någon kompis kompis ibland innan så många flyttade.

Min sambo har inga bra svar på varför det är si eller så. Tror inte han tänker så mycket överhuvudtaget på saker eller funderar kring det. Jag är mer en tänkande person. Jag pratar ju mer med min vän och då har vi lika inställning på det hela, dvs att folk är rätt trångsynta för att de inte vill öppna sig för andra och lära känna folk. Att vi tycker det är tråkigt helt enkelt. För vi ser ju inga konstigheter med att fika shoppa osv som en grej till att lära känna folk. Det finns ju de personer som träffats en gång och blir tillsammans. Det verkar ju vara antingen solskenshistoria eller så tycker folk hur kan man träffa en person en gång och bli tsm? Så gör man ju inte. Men vilket som så är det ju olika för alla och då vet jag inte vilket som är rätt eller fel sätt. Detta har jag lärt mig är bara folks åsikter. Att om man tar tagsen i cod så för man fel så är det bara det folk tycker men jag har trott att jag gjort något socialt fel.

Jag tror att du visst förstås av många här som har velat få kompisar men inte lyckats.

MEn hjälper det dig framåt att du vet att det finns många ensamma människor här?

Kidzi skrev:När man träffas i stora grupper som en fest, så går man inte dit för att skaffa kompisar. Man kanske hänger med några främlingar i någon timma för att sedan prata med någon annan. Man är bara bekant här och nu, och inget som ska fortsätta i framtiden.

Också är det vanligt att folk är mest med den grupp de känner mest på en stor fest.

Om man man bara bryter sig in i någons konversation så lär det inte vara uppskattat. Man kan sätta sig vid deras bord ett tag, och om rätta tillfället kommer kan man inflika något. Som den nya måste man vara charmig för att ta över, annars kommer de bara tycka man är konstig om man pratar för mycket i en redan tillfälligt bildad grupp. Pratar man massor helt plötsligt så kanske de inte fattar att man har NPF men jo, de fattar att man beter sig konstigt och vill det sig illa så förstår de inte att man inte kan bättre, utan de tror att man är en dryg person som kommer för att tränga sig på.

Många autister fattar inte gränser. Man frågar inte om man ska hänga privat om man inte redan känner den personen ganska bra. På arbetsplatser har man löst detta ganska bra genom att ingen ska känna sig som de föreslår något för personligt och ingen känner sig utanför. Därför går man på AW. Det är en social genväg.

Nu är det ju coronatider men din kille kanske har killkompisar som har tjejer? Kanske skulle du kunna ha vuxenmiddag med dem? Säg att det blir 3 par, då kan man tala om ditten och datten. Man håller sig till ganska ytliga ämnen, man ler vänligt, man tackar för att de kom, man trugar lite lagom och man pratar om ofarliga saker, som semesterresor, om hur de ändrat på stan, någon kort anekdot om något konstigt som hänt en (typ jag mötte Lassie). Sedan hoppas man att de tycker att det var så trevligt att de bjuder igen.

Men det krävs att man umgås i grupp ganska många gånger innan man börjar en vänskap.

Jag har gjort det enkelt för mig. Jag umgås mest med dem jag mött på nätet. Sedan någon kompis kompis ibland innan så många flyttade.

Det är ju detta jag har förklarat att jag har gjort och då har folk märkt att jag varit konstig. Jag har ju däremot inte fattat att det bara är deras åsikter. Jag har ju trott jag gjort något socialt fel.

Jossie94 skrev:

Kidzi skrev:När man träffas i stora grupper som en fest, så går man inte dit för att skaffa kompisar. Man kanske hänger med några främlingar i någon timma för att sedan prata med någon annan. Man är bara bekant här och nu, och inget som ska fortsätta i framtiden.

Också är det vanligt att folk är mest med den grupp de känner mest på en stor fest.

Om man man bara bryter sig in i någons konversation så lär det inte vara uppskattat. Man kan sätta sig vid deras bord ett tag, och om rätta tillfället kommer kan man inflika något. Som den nya måste man vara charmig för att ta över, annars kommer de bara tycka man är konstig om man pratar för mycket i en redan tillfälligt bildad grupp. Pratar man massor helt plötsligt så kanske de inte fattar att man har NPF men jo, de fattar att man beter sig konstigt och vill det sig illa så förstår de inte att man inte kan bättre, utan de tror att man är en dryg person som kommer för att tränga sig på.

Många autister fattar inte gränser. Man frågar inte om man ska hänga privat om man inte redan känner den personen ganska bra. På arbetsplatser har man löst detta ganska bra genom att ingen ska känna sig som de föreslår något för personligt och ingen känner sig utanför. Därför går man på AW. Det är en social genväg.

Nu är det ju coronatider men din kille kanske har killkompisar som har tjejer? Kanske skulle du kunna ha vuxenmiddag med dem? Säg att det blir 3 par, då kan man tala om ditten och datten. Man håller sig till ganska ytliga ämnen, man ler vänligt, man tackar för att de kom, man trugar lite lagom och man pratar om ofarliga saker, som semesterresor, om hur de ändrat på stan, någon kort anekdot om något konstigt som hänt en (typ jag mötte Lassie). Sedan hoppas man att de tycker att det var så trevligt att de bjuder igen.

Men det krävs att man umgås i grupp ganska många gånger innan man börjar en vänskap.

Jag har gjort det enkelt för mig. Jag umgås mest med dem jag mött på nätet. Sedan någon kompis kompis ibland innan så många flyttade.

Det är ju detta jag har förklarat att jag har gjort och då har folk märkt att jag varit konstig. Jag har ju däremot inte fattat att det bara är deras åsikter. Jag har ju trott jag gjort något socialt fel.

VAD är bara ”deras åsikter”? Jag förstår inte vad du menar i ditt svar till Kidzi.

Jossie94 skrev:Det var ju därför jag trodde jag kunde prata om mina svårigheter med er här för att jag trodde att ni skulle förstå då ni också har diagnoser..

Vi också? När du vägrar "identifiera" dig med att du har en.

Jossie94 skrev:Att vi tycker det är tråkigt helt enkelt. För vi ser ju inga konstigheter med att fika shoppa osv som en grej till att lära känna folk.

Folk kommer fortfarande vara folk. Det är bättre att bara ha ytliga kontakter med dem man inte gillar.

Jag gillar inte 90 % av befolkningen. Jag tycker de är korkade, okreativa, oinspirerande, ospirituella, hatare, som zombies.

Men ska jag sätta igång att klaga på hur dumma de är? Till vilken nytta? De lär ju inte utveckla bättre drag för att jag vill det. Jag tråkas ihjäl av de flesta.

Jag menar bara att jag inte har en diagnos såsom man säger om diagnoser alltså den felaktiga bilden. Dvs dålig kunskap om diagnoser. För folk verkar tro att jag har en diagnos som är i grad med downs eller en tydlig diagnos som man märker utåt på helt enkelt.
Jag har en mitt emellan diagnos och det är det som folk har svårt att förstå.. även fast jag förklarar hur det ligger till.

Nej men att om någon säger att det är fel att göra något som jag har lärt mig är normalt/vanligt tex att det är fel att äta sushi trots att folk faktiskt äter det så har jag då trott att jag gjort något socialt fel när det egentligen bara är deras åsikter. Det är ju inte fel att äta sushi. Och det är sådana saker som folk har kommit med. Jag har ju då sett att folk har gjort likadant men de säger att jag gjort fel då. Så i vissa fall gäller dessa sociala koder och ibland inte. Och för mig har de varor fel då att göra normala saker som att tex fika och shoppa för tydligen så gör inte folk det.

BellaBelle skrev:VAD är bara ”deras åsikter”? Jag förstår inte vad du menar i ditt svar till Kidzi.

Hon gjorde rätt utefter reglerna tror hon och tycker att de som avvisat bara gjort det random för att de är dumma i huvet.

Hon förstår inte att de lever efter en social mall som hon tror sig förstå sig på men inte gör. Så de hittar bara på och hon har minsann rätt och de är dumma som avvisar.

Sociala regler är ju enormt komplexa. Man kan tro att man gör rätt men man gör helt fel. Och nej, det är inte de som gör fel, för de är flertalet och då vinner deras take på normalitet.

Klart att det inte är kul att inte få vara med för att man är annorlunda, det sårar, men det är en del av detta funktionshinder. Att man har svårt att skaffa vänner.

Då kan man inte bara bestämma att de hemsnickrade sociala reglerna var rätt. Man får erkänna att man inte fattar vad som pågår.

Och har man autism så kan man inte bestämma sig för att inte ha det.

Genom att låtsas så missar man samtliga bra saker med att ha autism. Då kommer man få depression när man blir äldre. Bättre att skaffa sig vänner som är på riktigt. Men om man bara vill ha ytliga NT-vänner så kommer det ju inte funka. En NT kan ha svårt att umgås med autister om de inte är öppna och smarta, och är de dessutom ytliga så är det ju kört. Om de bara ser till ytan så vill de ju inte ha någon som klantar sig socialt hela tiden.

Jossie94 skrev:Jag menar bara att jag inte har en diagnos såsom man säger om diagnoser alltså den felaktiga bilden.

Samtidigt målade du upp oss med den mallen. Varför gör man så om man inte vill bli behandlad så?

Jag har ju lärt mig hur det funkar och då när jag väl gjort det så har folk reagerar negativt på det. Och det är väl det jag inte har förstått. Då tycker jag nu att det bara är deras åsikter för jag tycker inte jag gjort något socialt fel. Jo jag var social och trevlig och försökte småprata lite..

Jag menade inte att ni hade så, jag menade att de på min första DV var så. Jag vet ingenting om hur ni är eller så men jag antog att folk som hade blandade diagnoser men mest Asperger var på detta forum. Annars skulle de ju inte heta Asperger forum.