Jossie94 skrev:Enligt min DV så är det folk som fått anställning/lönebidrag och vad jag förstått det så kan man praktisera i 2 år innan men då beror det ju på vilken grad av diagnos man har.

Hur många har fått anställning (med lönebidrag)? Har de redovisat några siffror på det?

På MISAS info om tidigare deltagare (länken jag postade strax ovanför i tråden) är det bara en person som fått lönebidragsanställning. Deltid i en bokhandel. Men det är förstås bara exempel på tidigare deltagare, inte något statistiskt underlag.

Det är bara så min jobb coach har sagt att det finns det som fått anställning/löne bidrag. Tex en person som går på samma fast en annan del av DV jobbar i butik och med volontär arbete.

Jag vet däremot inte om det är lönebidrag eller praktik.

Jossie94 skrev:Det är bara så min jobb coach har sagt att det finns det som fått anställning/löne bidrag. Tex en person som går på samma fast en annan del av DV jobbar i butik och med volontär arbete.

Så om du inte får lönebidragsanställning kan du bli volontär?

Jossie94 skrev:Jag vet däremot inte om det är lönebidrag eller praktik.

Kan ju vara bra att få sådan information.

Jossie94 skrev:Det är väl där jag har hamnat, att jag ligger mer åt de som är utan diagnos och då kanske de struntar i att jag behöver hjälp, för de med grövre problem kanske det märks direkt på att de måste ha hjälp.

Man gör rätt i att utgå från faktiska omständigheter utan att tänka så mycket på diagnos i första hand, innebär jobbet ett hinder utan stöd så är det så, orkar man inte sköta hemmet efter jobbet så är det så, brister det sociala så är det så.
Detta vore hinder för alla men personer som har diagnoser har det svårt att ändra på detta därför tillhör man personkrets 1 inom lss.
Att jämföra sig med personer både mer eller utan diagnoser är sekundärt, man riskerar bara att hamna i tankefällor som gör en vilsen.

Skit i vad andra gör eller säger, det betyder nada i slutänden.

Jag ser på många saker rent krasst som uppgifter som behöver göras utan att egentligen lägga värdering i det.
Var jag blir placerad för att tjäna till mitt uppehälle spelar mig ingen roll.
Det är ingen begränsning utan en frihet att tänka så.

Personer utan diagnos gör också misstag men har lärt sig att snabbt fånga upp detta och återställa ordningen på ett sätt de flesta kan köpa.

Nej utan det var så en annan hade det. Alla måste inte göra som den personen. En person på min gamla DV är inom musik branschen, en på min nuvarande praktiserar eller jobbar i butik, vissa som har diagnoser (grava) har jag sett på hunddagis.

Undrar hur länge man kan praktisera utan att det leder vidare... Och om man känner sig lurad till slut om man håller på så.

DV med så kallad arbetsinriktning - alltså där man typ kokar kaffe eller dylikt i ”skyddad miljö” - är åtminstone tydliga med att det i regel inte leder vidare till någon anställning.

Jossie94 skrev:Nej utan det var så en annan hade det. Alla måste inte göra som den personen. En person på min gamla DV är inom musik branschen, en på min nuvarande praktiserar eller jobbar i butik, vissa som har diagnoser (grava) har jag sett på hunddagis.

Och du kanske inte bryr dig om ifall du aldrig får ”ett riktigt jobb” utan är ok med en sysselsättning av något slag så länge du är beviljad aktivitetsersättning? Om du är 25 år nu så är det bara några år till du har det.

Man har ju olika mål, jag vill ju få ett fast jobb, det vill väl de flesta? Sedan är det olika hur man går tillväga, vissa kan bara glida fram och vips få ett jobb, medan andra måste kämpa hårdare. Det är ju själva skillnaden med att ha en diagnos och inte. Jag säger enbart att jag har både en diagnos dvs att jag har svårigheter men jag har också väldigt lätt för att lära mig saker så jag hamnar i mitten. Jag har inte en diagnos 100 procent, man kan säga att ena delen är en diagnos och den andra är NT. Typ så.

För hade jag haft en diagnos 100 procent så hade jag haft tex Aspergers eller Autism eller ADD eller ADHD. Atypisk autism är ju om man har drag av andra diagnoser, så min diagnos är ju typ en klon kan man säga. Försöker komma på bra exempel. Hoppas att ni förstår. Så har jag uppfattat min diagnos iaf, för det var så de sa "Att du uppfyller inte kriterierna för Autism eller Aspergers, då blir det till en egen diagnos" Något liknande. Kanske en kortfattat sammanfattning som de förklarade för mig skulle jag tro. Minns att de sa att jag hade både bra och dåliga sidor. Fick en broschyr där mina bra och dåliga egenskaper stod.

Jag kan ju inte ändra på det dom sa och det jag tolkade. Det är bara så det är.

Jossie94 skrev:För hade jag haft en diagnos 100 procent så hade jag haft tex Aspergers eller Autism eller ADD eller ADHD. Atypisk autism är ju om man har drag av andra diagnoser, så min diagnos är ju typ en klon kan man säga. Försöker komma på bra exempel. Hoppas att ni förstår. Så har jag uppfattat min diagnos iaf, för det var så de sa "Att du uppfyller inte kriterierna för Autism eller Aspergers, då blir det till en egen diagnos" Något liknande. Kanske en kortfattat sammanfattning som de förklarade för mig skulle jag tro. Minns att de sa att jag hade både bra och dåliga sidor. Fick en broschyr där mina bra och dåliga egenskaper stod.

Så de som har diagnosen asperger har en diagnos "100%" och du har bara lite. Tror du.

Tillåt mig presentera för dig Gunilla Brattberg. Hon är läkare och professor. Numera pensionär, men hon har forskat mycket på smärta. Har asperger. Aldrig gått på en daglig verksamhet eller fått en anpassning av något i hela sitt liv.
https://www.expressen.se/nyheter/profes ... ig-aldrig/

Aspergare finns på hela skalan från Gunilla Brattberg till de som aldrig klarat att jobba. De som klarat det relativt länge men sen klappat ihop när det av olika skäl blev för mycket - för kvinnorna ofta att jonglera både barn, familj och jobb - är ganska många.

Jossie94 skrev:Jag kan ju inte ändra på det dom sa och det jag tolkade. Det är bara så det är.

Du kan ändra på din tolkning, om du kommer fram till att den tolkningen är fel. Sen är frågan om du kommer vilja göra det. Din tolkning är ju så bekväm för dig.

Kidzi skrev:Jag svarar på allt och du svarar på kanske en av 1o frågor. Det är inte OK.

Grattis till att äntligen ha upptäckt detta.

Jag är ironisk. Tror att du upptäckt det för länge sen men varit snäll. Och nu börjar du tröttna.

Jossie väljer ut pluttbitar av det folk skriver att interagera med. Det som passar henne. Och okej - jag är den första att hålla med i att man inte behöver besvara vad folk skriver på nätet. Problemet är bara att om man diskuterar så själviskt som Jossie gör - bara om sig själv och utifrån sig själv, och väljer ut vad man besvarar utifrån sina egna käpphästar - kommer andra till slut att tröttna på en.

Hon söker en ekokammare där andra kan bekräfta hennes uppfattningar om sig själv. Tecken på att hon hittills lärt sig något av någon av oss är mycket, mycket få. Om det verkar som att vi andra förstår nåt som hon inte förstår, tycker hon att saker är jättefel. Det är ju inte så det ska vara! tycker hon. Det är hon som är jättesmart och förstår saker, ju ...

Jossie94 skrev: Jag säger enbart att jag har både en diagnos dvs att jag har svårigheter men jag har också väldigt lätt för att lära mig saker så jag hamnar i mitten. Jag har inte en diagnos 100 procent, man kan säga att ena delen är en diagnos och den andra är NT. Typ så.

Men vad tror du att en diagnos är? Även om man har en diagnos är man mycket annat. Autism genomsyrar livet som hinder men du är fortfarande en person. Det är inte som att jag uppträder jättekonstigt hela tiden och inte ens kan tas som neurotypisk eller har vanliga intressen som x antal andra har... (Däremot är det zero fucks given om vissa sjukt tråkiga saker som många NT men även tonåringar verkar tycka är kul).

Din diagnos gör att du saknar något kriterie för en full diagnos ja. Den gör inte att din diagnos är mindre för de kriterier som du uppfyller kan vara funktionsnedsättande nog.

Myndigheter vet att autism är en stor faktor för sjukskrivningar och svårigheter socialt i olika sammanhang (men det går ju alltid att testa när strängarna brister?).
De vet att det kan vara skadligt för personer med autism att vara i vissa miljöer osv.
Lyssna med ett halvt öra på dessa saker och håll fast vid det du tror på.

Skattepengar tycker man inte kan räcka för alla ibland undrar man om man ska vara död för att få hjälpen man behöver som man faktiskt har rätt till om hindret skapar mycket problem i vardagen.
Att vissa förstår ironi bättre än andra har mindre betydelse då det är de egentliga omständigheterna som spelar roll.
Vad spelar det för roll om man inte orkar med sin egen vardag?

BellaBelle skrev:Undrar hur länge man kan praktisera utan att det leder vidare... Och om man känner sig lurad till slut om man håller på så.

DV med så kallad arbetsinriktning - alltså där man typ kokar kaffe eller dylikt i ”skyddad miljö” - är åtminstone tydliga med att det i regel inte leder vidare till någon anställning.

Man blir alltid utnyttjad därför ska man se till att hamna på ett ställe där man trivs och kan tänka sig att spendera dagarna på. Då blir utbytet iaf ömsesidigt på något plan.
Tänk att det är jobbet du gör för att få dina olika ersättningar det behöver inte vara svårare än så.
Man praktiserar max i 6 månader på ett ställe om det gäller lönebidrag men arbetsgivaren ska ha som ambition att anställa, ibland tycker de att det finns arbetsbrist eller att man inte passar ändå.
Funkar ju inte som en vanlig provanställning.
Sedan om man utgår från DV liknande miljöer så är det bara 1% som går vidare till någon form av anställning.

Personligen älskar jag djur så hunddagis är inte tokigt alls det beror på vilka intressen man har helt enkelt.

sussi83 skrev:Myndigheter vet att autism är en stor faktor för sjukskrivningar och svårigheter socialt i olika sammanhang (men det går ju alltid att testa när strängarna brister?).
De vet att det kan vara skadligt för personer med autism att vara i vissa miljöer osv.
Lyssna med ett halvt öra på dessa saker och håll fast vid det du tror på.

Skattepengar tycker man inte kan räcka för alla ibland undrar man om man ska vara död för att få hjälpen man behöver som man faktiskt har rätt till om hindret skapar mycket problem i vardagen.
Att vissa förstår ironi bättre än andra har mindre betydelse då det är de egentliga omständigheterna som spelar roll.
Vad spelar det för roll om man inte orkar med sin egen vardag?

Nu är det här bara ett forum, och det går inte att kräva perfekt svenska. Och jag har givetvis författat min beskärda del av virriga (och ångestridna) inlägg.

Men jag har svårt förstå vad du menar.

”Vad spelar det för roll om man inte orkar med sin egen vardag” hoppas jag är ironi. Eller vad menar du annars?

”Myndigheter vet att autism... ” Nja och tja, det finns ju jättemånga skäl till sjukskrivningar. Och många människor med svår cancersjukdom nekas sjukskrivning. Autismdiagnos i sig är inte något automatiskt skäl för sjukskrivning.

TS har fått aktivitetsersättning vilket är mycket lättare att få än sjukersättning.

Detta med aktivitetsersättning har diskuterats en hel del på forumet. Ibland verkar det som samhället gör en björntjänst med denna ersättning. De allra flesta tycker till exempel det är nervöst att gå på en anställningsintervju. Men det är lättare att få ett ”riktigt jobb” om man inte har ”hjälp-personer” med sig när man träffar en presumtiv arbetsgivare.

Det kan också vara lite ”farligt” med aktivitetsersättning såtillvida att man får relativt mycket pengar utan motprestation så tidigt i livet. Precis som TS också beskrivit det ger det ”inlåsningseffekter” - så som det brukar kallas. Man vågar inte prova annat för att man då är rädd att förlora aktivitetsersättningen.

sussi83 skrev:

BellaBelle skrev:Undrar hur länge man kan praktisera utan att det leder vidare... Och om man känner sig lurad till slut om man håller på så.

DV med så kallad arbetsinriktning - alltså där man typ kokar kaffe eller dylikt i ”skyddad miljö” - är åtminstone tydliga med att det i regel inte leder vidare till någon anställning.

Man blir alltid utnyttjad därför ska man se till att hamna på ett ställe där man trivs och kan tänka sig att spendera dagarna på. Då blir utbytet iaf ömsesidigt på något plan.
Tänk att det är jobbet du gör för att få dina olika ersättningar det behöver inte vara svårare än så.
Man praktiserar max i 6 månader på ett ställe om det gäller lönebidrag men arbetsgivaren ska ha som ambition att anställa, ibland tycker de att det finns arbetsbrist eller att man inte passar ändå.
Funkar ju inte som en vanlig provanställning.
Sedan om man utgår från DV liknande miljöer så är det bara 1% som går vidare till någon form av anställning.

Personligen älskar jag djur så hunddagis är inte tokigt alls det beror på vilka intressen man har helt enkelt.

Fast du - som närmar dig 40 - har kanske en något annan situation än TS som är runt 25.

Jag kan väldigt lite om lönebidragsanställning. OM man har en sådan kan man väl inte ha aktivitetsersättning eller sjukersättning samtidigt?

Att ”arbeta” på t ex hunddagis har jag sett man kan göra som en daglig verksamhet, och då är det ju främst aktivitetsersättning eller sjukersättning som är ens inkomst. Sedan får man en mindre habiliteringsersättning (tror jag det heter) ovanpå det.

ShakeItOut skrev:

Jossie94 skrev: Jag säger enbart att jag har både en diagnos dvs att jag har svårigheter men jag har också väldigt lätt för att lära mig saker så jag hamnar i mitten. Jag har inte en diagnos 100 procent, man kan säga att ena delen är en diagnos och den andra är NT. Typ så.

Men vad tror du att en diagnos är? Även om man har en diagnos är man mycket annat. Autism genomsyrar livet som hinder men du är fortfarande en person. Det är inte som att jag uppträder jättekonstigt hela tiden och inte ens kan tas som neurotypisk eller har vanliga intressen som x antal andra har... (Däremot är det zero fucks given om vissa sjukt tråkiga saker som många NT men även tonåringar verkar tycka är kul).

Din diagnos gör att du saknar något kriterie för en full diagnos ja. Den gör inte att din diagnos är mindre för de kriterier som du uppfyller kan vara funktionsnedsättande nog.

Ja. Men Jossie94 HAR ju en diagnos. Med diagnoskriterier. Av någon anledning jämför hon sin diagnos med Asperger och tycks ha fått för sig att hon har en mildare autism-diagnos än vi som fått en Asperger-diagnos.

Marjatta skrev:

Kidzi skrev:Jag svarar på allt och du svarar på kanske en av 1o frågor. Det är inte OK.

Grattis till att äntligen ha upptäckt detta.

Jag är ironisk. Tror att du upptäckt det för länge sen men varit snäll. Och nu börjar du tröttna.

Jossie väljer ut pluttbitar av det folk skriver att interagera med. Det som passar henne. Och okej - jag är den första att hålla med i att man inte behöver besvara vad folk skriver på nätet. Problemet är bara att om man diskuterar så själviskt som Jossie gör - bara om sig själv och utifrån sig själv, och väljer ut vad man besvarar utifrån sina egna käpphästar - kommer andra till slut att tröttna på en.

Hon söker en ekokammare där andra kan bekräfta hennes uppfattningar om sig själv. Tecken på att hon hittills lärt sig något av någon av oss är mycket, mycket få. Om det verkar som att vi andra förstår nåt som hon inte förstår, tycker hon att saker är jättefel. Det är ju inte så det ska vara! tycker hon. Det är hon som är jättesmart och förstår saker, ju ...

Jag undrar också varför TS bara besvarar en del inlägg och varför hon inte citerar. Och varför hon tycks ta till sig så lite av vad andra skriver, det har varit många vettiga tankar från andra medlemmar som TS skulle kunna reflektera över.

En anledning till att TS inte tycks ta till sig andras inlägg kan vara att hon tror att hon är mer ”välfungerande” och ”NT” än majoriteten på forumet. Så sådant hon inte gillar att läsa kan hon avfärda som svammel från personer med grav autism.

En annan anledning kan vara att det tillhör TS problembild att hon är väldigt autistisk, och har väldigt svårt se något från någon annans perspektiv. ToM... Och det som vi nu är flera som uppfattat som väldigt ego.

Och/eller att hon av någon anledning är i uppvarvat tillstånd och då får svårt läsa och förstå skriven text samtidigt som hon har behov av att få ur sig långa egna textsjok.

Jossie94 skrev:För hade jag haft en diagnos 100 procent så hade jag haft tex Aspergers eller Autism eller ADD eller ADHD. Atypisk autism är ju om man har drag av andra diagnoser, så min diagnos är ju typ en klon kan man säga. Försöker komma på bra exempel. Hoppas att ni förstår. Så har jag uppfattat min diagnos iaf, för det var så de sa "Att du uppfyller inte kriterierna för Autism eller Aspergers, då blir det till en egen diagnos" Något liknande. Kanske en kortfattat sammanfattning som de förklarade för mig skulle jag tro. Minns att de sa att jag hade både bra och dåliga sidor. Fick en broschyr där mina bra och dåliga egenskaper stod.

Jag kan ju inte ändra på det dom sa och det jag tolkade. Det är bara så det är.

Atypisk autism ÄR en diagnos.

Jossie94 skrev:Man har ju olika mål, jag vill ju få ett fast jobb, det vill väl de flesta? Sedan är det olika hur man går tillväga, vissa kan bara glida fram och vips få ett jobb, medan andra måste kämpa hårdare. Det är ju själva skillnaden med att ha en diagnos och inte. Jag säger enbart att jag har både en diagnos dvs att jag har svårigheter men jag har också väldigt lätt för att lära mig saker så jag hamnar i mitten. Jag har inte en diagnos 100 procent, man kan säga att ena delen är en diagnos och den andra är NT. Typ så.

Jag vet inte hur pass stor chansen är att få ett fast arbete efter flera år på daglig verksamhet.

Jag kan bli betänksam över hur ordet ”praktik” används här. Lurar man människor? ”Daglig verksamhet” är ju numera också business, ägare och personal på verksamheterna lever på detta. De har råd köpa lägenheter och hus, medan deltagarna har ersättning istället för lön. Så länge alla är med på det och förstår förutsättningarna är det kanske ok. Men om unga människor förleds att tro att en praktikdag i veckan kan leda vidare till en fast anställning så är det inte schysst.

Många som går högskoleutbildningar har en termins praktik. Samma ord. Blir man lurad?

sussi83 skrev:

Jossie94 skrev:Det är väl där jag har hamnat, att jag ligger mer åt de som är utan diagnos och då kanske de struntar i att jag behöver hjälp, för de med grövre problem kanske det märks direkt på att de måste ha hjälp.

Man gör rätt i att utgå från faktiska omständigheter utan att tänka så mycket på diagnos i första hand, innebär jobbet ett hinder utan stöd så är det så, orkar man inte sköta hemmet efter jobbet så är det så, brister det sociala så är det så.
Detta vore hinder för alla men personer som har diagnoser har det svårt att ändra på detta därför tillhör man personkrets 1 inom lss.
Att jämföra sig med personer både mer eller utan diagnoser är sekundärt, man riskerar bara att hamna i tankefällor som gör en vilsen.

Skit i vad andra gör eller säger, det betyder nada i slutänden.

Jag ser på många saker rent krasst som uppgifter som behöver göras utan att egentligen lägga värdering i det.
Var jag blir placerad för att tjäna till mitt uppehälle spelar mig ingen roll.
Det är ingen begränsning utan en frihet att tänka så.

Personer utan diagnos gör också misstag men har lärt sig att snabbt fånga upp detta och återställa ordningen på ett sätt de flesta kan köpa.

Men om TS har haft daglig verksamhet i flera år och ”bara” prova-på-praktikjobb så ligger hon sannerligen inte ”mer åt de som är utan diagnos”-hållet.

En stor anledning till att tvingas tänka i diagnos-termer är ju att man behöver samhällets stöd. Det finns förvisso många med diagnoser som inte behöver hjälpinsatser, och då används kanske diagnosen ”bara” för självkännedom osv. Men TS har ju uppenbarligen problem då TS har DV, aktivitetsersättning m m.