nallen skrev:Mitt intryck är att det bland de aktiva här på forumet nästan har varit fler som arbetar än som har DV eller enbart vård. Naturligtvis säger inte detta något om fördelningen i verkligheten - de lägst fungerande deltar knappast i diskussioner på ett internet-forum.

Den genomsnittliga funktionsnivån på forumet tycks dock vara sjunkande, vilket är en självförstärkande process - när nivån sjunker tröttnar de som bidrog mest till att dra upp nivån

Tack, ungefär så jag skulle beskriva det. Sorgligt att se hur detta forum förändrats till det sämre. Enda anledningen (utöver tidsbrist) till att jag öht tittar in då och då är ett fåtal skribenters kloka inlägg. Det är som att vaska guld, tar längre tid att hitta guldkornen nu.

Min autism (ingen Asperger light) har jag lyckats dölja väl, det är få som märkt av den. Många som känner mig förstod det inte förrän de såg tillbaka på min barndom och tonårstid. Har klarat av mer än ni kan ana och jag visste redan som barn att det gällde att klättra så högt det bara gick. Väl där kan man dupera de flesta, dvs alla de där som flyter med strömmen och saknar förmåga att tänka själva.

Jossie94 skrev:Vilka kompisar? Jag har en jag träffar 1 gång i veckan just nu. Det andra var ju tidigare när jag gick i gymnasiet och lite efter det, men då fattade de inte att jag ville lära känna dem. Även om man fattade det så vore det ju artigt att vara social i någon timme eller så, för det är trevligast.

Det var en person som sa att hon hette vi säger Stina men någon annan dag hette hon Berit och någon annan dag hette hon Petra, så man blev lite förvirrad så jag visste inte vad hon hette egentligen. Därav varför jag förstod att det var mer psykiska diagnoser på denna DV, inte bara pga detta men små saker. Det andra var ju det där med spökena och så var det mycket fantasier och drama. En gick tex runt och rökte och verkade ha dålig verklighetsuppfattning. Ryckte i dörrar och skrek. En annan fick utbrott någon gång. Den personen hade Aspergers.

Jag har praktiserat väldigt mycket och så har jag min bästa kompis som jag träffar 1 gång i veckan då hon jobbar. Jag bor ju med min sambo så jag fixar mycket i lägenheten. Han jobbar. Så jag är en hemmafru haha.

Anledningen till att du kan vara ”hemmafru” (utan de barn hemmafruar brukar ha att ta hand om) är att du just nu har tryggheten i att ha aktivitetsersättning. Till det sambo - och föräldrar har jag för mig. Du har inte behövt arbeta upp en SGI tack vare att det numera finns aktivitetsersättning.

Många har fått psykiska besvär pga ekonomisk stress.

Jag är utbildad museolog med en fil. kand.-examen i konstvetenskap. Har även studerat musikvetenskap och antropologi, lite konstpedagogik, samt gått kurser i sång och forumteater, men mina diagnoser (Asperger och OCD) gör att jag inte klarar av den öppna arbetsmarknaden. Ändå har jag haft tur med DV. I min grupp har alla Asperger eller liknande diagnoser, det är ett krav för att få jobba där.

Jossie94 skrev:Vilka kompisar? Jag har en jag träffar 1 gång i veckan just nu. Det andra var ju tidigare när jag gick i gymnasiet och lite efter det, men då fattade de inte att jag ville lära känna dem. Även om man fattade det så vore det ju artigt att vara social i någon timme eller så, för det är trevligast.

Det var en person som sa att hon hette vi säger Stina men någon annan dag hette hon Berit och någon annan dag hette hon Petra, så man blev lite förvirrad så jag visste inte vad hon hette egentligen. Därav varför jag förstod att det var mer psykiska diagnoser på denna DV, inte bara pga detta men små saker. Det andra var ju det där med spökena och så var det mycket fantasier och drama. En gick tex runt och rökte och verkade ha dålig verklighetsuppfattning. Ryckte i dörrar och skrek. En annan fick utbrott någon gång. Den personen hade Aspergers.

Jag har praktiserat väldigt mycket och så har jag min bästa kompis som jag träffar 1 gång i veckan då hon jobbar. Jag bor ju med min sambo så jag fixar mycket i lägenheten. Han jobbar. Så jag är en hemmafru haha.

Förhoppningsvis kommer du och din sambo fortsätta älska varandra och bo ihop. Och du och din bästa vän kommer fortsätta träffas.

Vad som ibland händer är dock att människor fortsätter utvecklas. När man är ung är det vanligt att folk har tillfälliga lösningar. Man pluggar en termin på läkarprogrammet men upptäcker man vill bli ingenjör istället osv. Men allteftersom ”normala människor” gör karriär, börjar tjäna mer pengar osv så riskerar man att upplevas som mer udda. Man ”halkar efter” mer och mer.

Jag vet inte om du och din sambo vill ha barn eller inte? Den frågan kommer ju att komma upp i alla fall.

Selma skrev:

nallen skrev:Mitt intryck är att det bland de aktiva här på forumet nästan har varit fler som arbetar än som har DV eller enbart vård. Naturligtvis säger inte detta något om fördelningen i verkligheten - de lägst fungerande deltar knappast i diskussioner på ett internet-forum.

Den genomsnittliga funktionsnivån på forumet tycks dock vara sjunkande, vilket är en självförstärkande process - när nivån sjunker tröttnar de som bidrog mest till att dra upp nivån

Tack, ungefär så jag skulle beskriva det. Sorgligt att se hur detta forum förändrats till det sämre. Enda anledningen (utöver tidsbrist) till att jag öht tittar in då och då är ett fåtal skribenters kloka inlägg. Det är som att vaska guld, tar längre tid att hitta guldkornen nu.

Min autism (ingen Asperger light) har jag lyckats dölja väl, det är få som märkt av den. Många som känner mig förstod det inte förrän de såg tillbaka på min barndom och tonårstid. Har klarat av mer än ni kan ana och jag visste redan som barn att det gällde att klättra så högt det bara gick. Väl där kan man dupera de flesta, dvs alla de där som flyter med strömmen och saknar förmåga att tänka själva.

Anledningen till att genomgå en så kallad utredning är väl främst för att man är ”tvungen” för att man behöver hjälp. Hade det inte varit så så skulle jag aldrig-i-livet utsatt mig för detta. Då hade det räckt bra med att vara ”självdiagnosticerad”.

Numera är det väldigt mycket om npf i vanliga media på ett sätt som knappast var fallet när forumet startades. Om man en vanlig vardagskväll sätter på SvT så kan man bli informerad om hur det är att leva som lesbisk med adhd, som transperson med Asperger eller Tourette som präst.

Jag var tidigare informationshungrig, men numera stänger jag av tv:n eller byter kanal när sådant dyker upp.

Kahlokatt skrev:Jag är utbildad museolog med en fil. kand.-examen i konstvetenskap. Har även studerat musikvetenskap och antropologi, lite konstpedagogik, samt gått kurser i sång och forumteater, men mina diagnoser (Asperger och OCD) gör att jag inte klarar av den öppna arbetsmarknaden. Ändå har jag haft tur med DV. I min grupp har alla Asperger eller liknande diagnoser, det är ett krav för att få jobba där.

Ja, det är många med Asperger-diagnos som klarat av så kallad högre utbildning. Men som sedan får svårigheter i arbetslivet. Känns tråkigt att du inte arbetar på museum nu, men bra du gjort det bästa av situationen ändå.

Jag skulle säga att jag klarar av det mesta men när det kommer till jobb så blir det svårigheter. Det sociala är också ett problem men mest med skämt ironi men det är ju också något alla kan ha svårt med. När det gäller jobb så är det ju orken som blir problemet. För mig handlar det om att jag måste bli van. När det gäller rutiner på andra fronter så har jag inga svårigheter. För dem har jag växt ifrån/kommit mer in i.

Som sagt så har jag båda delarna alltså att jag har svårigheter pga min diagnos men också att jag är mer åt NT hållet där jag tycker saker är lätta. Men det är väl så med det mesta, att man är bra eller dålig på något..En fotbollsspelare kanske är superbra på planen men kanske sämre på att laga mat. Vad ni är bra på kanske jag är dålig på och tvärtom.

Jossie94 skrev:Jag skulle säga att jag klarar av det mesta men när det kommer till jobb så blir det svårigheter. Det sociala är också ett problem men mest med skämt ironi men det är ju också något alla kan ha svårt med. När det gäller jobb så är det ju orken som blir problemet. För mig handlar det om att jag måste bli van. När det gäller rutiner på andra fronter så har jag inga svårigheter. För dem har jag växt ifrån/kommit mer in i.

Som sagt så har jag båda delarna alltså att jag har svårigheter pga min diagnos men också att jag är mer åt NT hållet där jag tycker saker är lätta. Men det är väl så med det mesta, att man är bra eller dålig på något..En fotbollsspelare kanske är superbra på planen men kanske sämre på att laga mat. Vad ni är bra på kanske jag är dålig på och tvärtom.

Fick du aktivitetsersättning ”meddetsamma” efter att du fått din diagnos?

Blev det så att direkt efter gymnasiet fick du aktivitetsersättning?

LazyOne skrev:Man märker inte en osynlig diagnos. Det som händer är att det uppstår en annorlunda stämning. Magkänslan i kroppen rubbas på grund av att personen (med osynlig diagnos) kanske pratar i högre tonläge, på ett sätt som inte matchar innehållet av det man pratar om. Eller så kanske de tittar runt utan att hålla ögonkontakt (så personen blir osäker på om man lyssnar eller inte). Skulle tro att det är en primitiv rädsla inför det okända. Den omedvetna rädslan som ställer sig följande: "Såhär beter sig inga av mina andra närstående personer, därför vet jag inte om det är farligt eller inte" och det skulle då skapa en omedveten, obehaglig, stämning. På så vis "märks" en osynlig diagnos i det sociala obehaget (men ingen har någon aning om varför det blir obehagligt p.g.a det osynliga). När personen verkligen fått lära känna dig, inser dem att det är så man är och ingen "social fara".

Detta handlar inte om "unkna fördomar" utan om att djur undviker andra djur som verkar farliga eller bär på sjukdomar. Särskilt farliga är infektioner som påverkar beteendet. Rabies sprids genom att göra det sjuka djuret mer våldsbenäget och på så sätt sprida smittan till andra.


Det är bara en kort del av västvärldens historia som våld och infektioner inte varit ledande dödsorsaker.

LazyOne skrev:Det är alltid svårt att "märka" en diagnos på någon. Man ska alltid närma sig det med försiktighet, vilket jag vet inte hände dig. Det enda utmärkande är att du inte verkar komma fram till en slutsats. Dina tankar når aldrig en "Aha"-upplevelse. Du kanske upplever det själv när du tänker, men du skriver aldrig slutsatsen på ett tydligt sätt. Därför kan det trigga folk som gärna vill komma fram till en slutsats (är själv en av dom haha). Du ger exempel på erfarenheter som borde ge dig en slutsats av vad det kan betyda, men på något sätt ställer du dig frågande till om det verkligen stämde eller inte, alltså ingen, *riktig*, slutsats (enligt min upplevelse såklart).

Det är inte bara din upplevelse.

Det är väldigt mentalt krävande att själv komma fram till en slutsats. Det är inte bara NPF:are har problem med det utan även NT som inte som skriver tillräckligt mycket (speciellt folk som växte upp före Internet). Det naturliga sättet för människor att kommunicera är ju i en dialog där slutsatsen bearbetas fram gemensamt.

Så kan man göra i text på en aktiv chatt, men varje lägre text måste ha en slutsats och en motivering till den som läsarna kan följa. Att formulera slutsatsen kräver att man kan rangordna sakers betydelse och sammanfatta dem i ett par meningar. Det blir inte bra om man fastnar i detaljer som många aspergare gör.

Men... Ser du inte variationen? Många kan jobba heltid ( samt bränner ut sig, de har inte haft skyddsnät som du fångats upp i) och du säger dig inte orka så mycket. Nej, det är slitigt och inte autismanpassat att göra så om man inte jobbar med specialintressen kanske. Många jobbar för mycket för de har inte rätt till sjukersättning eller annat så de har noll ork när de kommer hem för att hålla efter, laga mat, kanske umgås...Viktigt med balans men de flesta börjar nog med jobb, inte diverse praktiker utan det kommer efter utbrändhet när de behöver arbetsträna och så. De får inte samma möjligheter att hitta rätt balans pga att kraven är högre än vad som sätts på dig t.ex.

Autister har sämre social förmåga. Det är inte ens jämförbart med ev variationer en sk NT kan ha. Många kan kompensera och lära sig mycket men det tar inte bort problemet. Att jag har rätt bra rutiner nu betyder inte alls att min diagnos växer bort. Den är fortfarande kvar även om den inte manifesterar sig på varje plan i mitt liv.

Vildsvin skrev:Det är inte bara din upplevelse.

Det är väldigt mentalt krävande att själv komma fram till en slutsats. Det är inte bara NPF:are har problem med det utan även NT som inte som skriver tillräckligt mycket (speciellt folk som växte upp före Internet). Det naturliga sättet för människor att kommunicera är ju i en dialog där slutsatsen bearbetas fram gemensamt.

Så kan man göra i text på en aktiv chatt, men varje lägre text måste ha en slutsats och en motivering till den som läsarna kan följa. Att formulera slutsatsen kräver att man kan rangordna sakers betydelse och sammanfatta dem i ett par meningar. Det blir inte bra om man fastnar i detaljer som många aspergare gör.

Hela det här stycket. Så otroligt intressant. Hade orken funnits hade jag gärna fördjupat mig mer i ämnet du lyfter fram.

Jossie,

Jag tror att du ibland blandar ihop hur saker faktiskt är med hur du tycker att de ska vara.

Hur saker borde vara i en idealvärld är tyvärr sällan hur saker förhåller sig på riktigt.

Det är verkligheten som är facit. Dina resonemang om verkligheten är per definition felaktiga om de inte leder till rätt slutsats enligt facit.

Kan mycket väl vara så men jag går ju fortfarande efter den där mallen som jag har sett andra gå efter. Alltså menar tex om folk gör på ett speciellt sätt i något sammanhang så tänker jag att det är så man ska göra då eftersom det verkar funka. Sedan har det ju hänt att det inte funkat när jag har gjort likadant och det är väl det som jag tyckt har varit konstigt. Tex om jag skulle dra ett skämt som budskapet är att man ska lura mottagarna så kanske det är att det måste vara en kille som berättar skämtet om det har med könsorgans ord att göra tex. Är det typ lite självklart då att de måste va en kille som berättar skämtet? Att det kan bli fel om en tjej berättar skämtet men det känns som det inte ska spela någon roll.

Då har ju jag sett någon berätta skämtet och berättar samma skämt men med mina egna ord eller hur man ska säga. Man gör ju inte exakt på samma sätt men syftar på att både den andra personen och jag berättar ett skämt och det är det som är likadant. Om en person handlar på Ica, hur många har inte gjort det? Då kan man ju inte bara säga till någon att den handlar på Ica på fel sätt, hur andra handlar eller inte, det ska folk fullständigt skita i! Skit i andra och sköt dig själv var det en lärare som sa till mig och några andra under en lektion.

Hade inte "forumet" kommit fram till att nej, det där skämtet går inte att berätta som tjej och det i övrigt var ett dåligt skämt som kräver en humor som de flesta växer ifrån i tonåren? Något sånt iaf var väl slutsatsen när du länkat detta.

Många av dina mallar har du befäst i tonåren där folk är ombytliga, jobbiga och verkligen inte utvecklade mentalt. Det går inte att använda mer vuxenlogik på 10 år gamla situationer och tycka att det är konstigt att unga människor inte handlade bättre. Om du även lägger på att du har svårt att tolka situationer och att minnet ändras vissa detaljer så är det omöjligt att få svar. Som tonåring kanske du hade fel jacka men som vuxen är det ingen som bryr sig om jackan.

Jag svarar på allt och du svarar på kanske en av 1o frågor. Det är inte OK.

Så du har aktivitetsersättning fast du kan jobba. Sånt gör mig HELIGT FÖRBANNAD.

Det finns många här på forumet som har haft jobb innan men bränt ut sig, de har aspergers med eller utan ADD/ADHD och de har ofta sjukdomar och smärttillstånd på det. Tror du de får sjukpension? NEJ. De får ingenting. De får tigga från soc varje månad och gå med på deras motkrav fast de inte orkar. Ibland lyssnar soc på läkaren fast FK inte gjorde de så de slipper motkraven. En del får inte ens soc utan partnern får stötta hela vägen.

Du verkar tro att det är enkelt att bara få och att det finns hjälp för alla, bara att be om det. Not! Antingen har du haft tur eller också har du ingen insikt om din egen oförmåga att arbeta. Märkt att ibland är de snällare med de yngre, men det är inte alltid det är så heller.

Du ska veta att aktivitetsersättningen går ut. 30 tror jag. Då kommer de omvärdera dig och det är inte alls säkert att du får sjukbidrag.

Kan du tänka dig att förstå att det finns folk här som behöver mycket hjälp med sin asperger och ganska ofta adderade problem (mentala) och att det även finns folk som är högutbildade och jobbar? Jag har aldrig gått på någon anpassad skola, jag gick vanliga skolan och sedan universitetet med en fil kand inom kultursektorn som mål. Det är bra att det finns anpassning nu men ibland går den för långt och gör barnen lata och får dem att sluta vara tacksamma för allt de får.

Du säger att folk utan diagnos inte ska vara här. De menar att de har NPF men de har räknat ut de med lilltån. Diagnos betyder inte NPF, diagnos betyder pappret/datafilen där det står vad du "lider" av. De jobbar ofta så om de skulle göra en utredning skulle en autismdiagnos kunna kosta dem jobbet, t ex de kan bli av med körkortet. Och heller ingen idé att få diagnos om de behöver hjälp med sin aspergers i områden där man inte får hjälp. Mig veterligen har ingen blivit utskriven en flickvän än.

DV är inte vägen till ett jobb. De ljuger för dig. Du ska gå en riktig praktik och sedan lönebidrag. Ett lönebidragsarbete tar inte i dig med tång om du gått DV. DV är istället för jobb, inte en väg till jobb.

Jag hoppas att du sköter hemmet snyggt nu när det verkar vara ditt enda ansvar i ditt liv.

Det stämmer, har du DV får du inte lönearbeta. Har du lönearbete får du inte gå på DV. Jag har en s.k. praktikplats på ett arkiv två dagar i veckan och trivs där, och de är så nöjda med mig att jag skulle få en lönebidragstjänst om jag ville. Kruxet är bara att jag då inte skulle få vara kvar på min DV och det är där jag har nästan alla mina vänner, så att sluta där skulle vara förödande för mitt välmående.

Såhär. Jag går på en DV där jag har en jobbcoach. Hon hjälper mig att hitta praktikplatser och finns antingen hela tiden och jobbar tsm med deltagaren eller så är hon med vid behov. Mycket har varit självständigt den senaste tiden då jag har lärt mig hur det ser ut på arbetsmarknaden. I början var hon med väldigt mycket för att jag skulle komma in i själva arbetet. Jag har då haft handledarnas hjälp också på den praktikplats jag har haft. Så jobb coachen är ju egentligen som en arbets konsult som vägleder dig till praktikplatser som kan leda till lönebidrag.

Sedan jobbar ju jobbcoachen på det sättet att hon kollar in praktikplatsen först innan hon kollar med deltagaren hur den känner gällande arbetsuppgifterna och miljön. Mycket hänger på deltagarens behov och förutsättningar. Tex jag gillar att jobba i butik och gillar att prata med kunder och plocka varor/fronta varor osv. Standard butiks uppgifter. Jag har också testat praktisera på lager, en blomsterhandel som hade ett fik, så jag var mest vid blommorna och fick göra kransar bland annat. Just på den praktiken var den en som hade någon diagnos och en annan som hade gått in i väggen. Det är en bra miljö för det som behöver lugn och ro och jobba i sin egna takt. Andra kanske gillar att jobba mer med tempo. Men många med diagnoser är på tex hunddagis och så finns de andra som kanske är på tex Ica och plockar in varor. Någon jobbade på Coop och nu är den personen pga sin diagnos inom musik branschen och har talang för det.


Jag gick i en vanlig skola först. Och när jag vart mobbad så slutade jag och i samma veva så gjorde jag en utredning dels för att jag själv undrade hur saker låg till och för att andra hade antagit att jag hade en diagnos vilket ledde till att jag själv blev fundersam och då tänkte på tidigare erfarenheter och upplever. Absolut Då fattar man nu att det var tydligt men då tänkte man inte ens de tankarna att det handlade om någon diagnos. Då trodde jag att folk bara var elaka. Sedan efter det så började jag Asperger profil skolan och tog studenten och sedan dess gick jag på en DV där de hade väldigt grava diagnoser och jag vart fel placerad där. Jag hade för mild diagnos jämfört med dem. Så jag började på en annan DV och har gått där i några år nu och då har jag praktiserat på olika ställen och försökt hitta rätt praktik. Jag har testat mig fram vax jag vill jobba med. Ingen vet väl direkt exakt vad man vill göra för att någon period kanske man vill jobba i butik, någon annan gång vill man bli lärare osv.

Enda skillnaden med vanlig jobb och denna metod är att hade man gått in på en vanlig arbetsintervju och hela det köret så är jag helt själv, jag måste klara av alla kraven och om jag nu skulle börja på jobbet så kanske jag känner att jag inte klarar av de kraven som de har där och då försvinner ju min aktivitetsersättning. Det är därför jag har den här praktikplats grejen nu. Jag har svårigheter när det gäller att jobba som vanligt dvs 7-17 jobb. NT klarar av det och kan bara glida in det och har inte svårigheter med sådant. De har ju svårigheter men inte på samma sätt, de lär sig snabbare.

Jag tror att det har med orken att göra att det är ansträngande för mig att jobba från 7-17 eller standard rider. Så de jag vet med diagnoser kan jobba antingen 5 dagar i veckan och bara några timmar eller så kanske de jobbar 2-3 dagar i veckan 2 timmar eller mer. Det varierar.

Så jag har kommit in i arbetslivet och nu är ju min plan att hitta en praktik som leder till jobb. Eller lönebidrag rättaresagt. Så det är så det ligger till. Sedan hur ni har gjort ver inte jag för om ni fick er diagnos för många år sedan så kan de ha varit annorlunda metoder då. Dessa metoder jag pratar om är ju det som är aktuella nu sedan vet jag ju inte hur det är på andra verksamheter.

Det som förvirrar mig mest för jag är/har varit inne i arbetsträningsvängen (aka praktik) är att även om du säger att du är på ett DV. Är säker på att det faktiskt är DV som du räknas inom eller att det är en annan verksamhet på samma ställe?

Det här är första gången som du beskrivit att du bytte skola efter diagnos vilket gör att lite andra saker går ihop bättre

ShakeItOut skrev:Det som förvirrar mig mest för jag är/har varit inne i arbetsträningsvängen (aka praktik) är att även om du säger att du är på ett DV. Är säker på att det faktiskt är DV som du räknas inom eller att det är en annan verksamhet på samma ställe?

Haha, jag förstod inte fullt ut vad du skrev, är kväll och jag är trött.

Men jag associerade till MISA. En del av MISAS verksamhet kallas Daglig Verksamhet och verkar mest gå ut på praktik på olika arbetsplatser:

https://www.misa.se/vad-gor-misa/daglig ... nligt-lss/

Sedan är det förmodligen få av dessa praktikplatser som leder till något, skulle jag tro. I så fall är det bra om deltagarna vet det, annars kan man nog känna sig väldigt lurad. Och känns isåfall faktiskt oetiskt.

ShakeItOut skrev:Det här är första gången som du beskrivit att du bytte skola efter diagnos vilket gör att lite andra saker går ihop bättre

Ja, till skola med Aspergerprofil. (?!?) Ibland kan man då också få förlängd skolgång. Jag vet inte om det sedan också syns i slutbetyget att man gått i ”aspergerklass”.

Det är typ som MISA men inte just den DV/verksamheten.

Enligt min DV så är det folk som fått anställning/lönebidrag och vad jag förstått det så kan man praktisera i 2 år innan men då beror det ju på vilken grad av diagnos man har.