Vilka kompisar? Jag har en jag träffar 1 gång i veckan just nu. Det andra var ju tidigare när jag gick i gymnasiet och lite efter det, men då fattade de inte att jag ville lära känna dem. Även om man fattade det så vore det ju artigt att vara social i någon timme eller så, för det är trevligast.

Det var en person som sa att hon hette vi säger Stina men någon annan dag hette hon Berit och någon annan dag hette hon Petra, så man blev lite förvirrad så jag visste inte vad hon hette egentligen. Därav varför jag förstod att det var mer psykiska diagnoser på denna DV, inte bara pga detta men små saker. Det andra var ju det där med spökena och så var det mycket fantasier och drama. En gick tex runt och rökte och verkade ha dålig verklighetsuppfattning. Ryckte i dörrar och skrek. En annan fick utbrott någon gång. Den personen hade Aspergers.

Jag har praktiserat väldigt mycket och så har jag min bästa kompis som jag träffar 1 gång i veckan då hon jobbar. Jag bor ju med min sambo så jag fixar mycket i lägenheten. Han jobbar. Så jag är en hemmafru haha.

Jaha, så det var en person som bytte namn. Fick för mig att massor gjorde det.

Det låter som en rörig DV med folk som agerade ut och var jobbiga. Det skulle jag aldrig orka. Jag har för lite energi för sådant.

Därför kanske du borde göra något vettigare. På jobbet träffar man ju folk. Så extern DV som jag sa, varför inte?

Eller en kontaktperson.

Det var blandade diagnoser helt enkelt. Någon trodde den hade bipolär. Många hade Aspergers men väldigt grava, för de märktes tydligt. Då menar jag tex med utbrotten, dåligt bordsskick, stammade och sådant. Jag var mer gud vad kul med nya människor men sedan märkte jag ju mer och mer hur olik jag var när det gäller diagnoser och vilken grad man ligger på/har och vilka svårigheter man har. Det var där som det brast.. Där klickade vi inte alls. För visst var de trevliga och så men dels hade vi olika mål, förutsättningar och behov. Men också för att jag kände att jag inte kunde bli vän på den nivån att jag skulle må bra av den vänskapen. Det är som Kidzi sa, att han eller hon slutade umgås med sin autist kompis, för de inte klickade.

Jag hade en vän men det visade sig att jag blev mer en kontakt person/mamma så jag orkade inte längre ha den vänskapen. Tråkigt men jag mådde inte bra av att ha den rollen. Sedan var det mycket kring personen. Kunde säga saker som bara var sanna i huvudet och jag märkte tillslut att mycket personen hade sagt var bara påhitt och det kunde vara väldigt allvarliga saker. En sak gjorde att jag var tvungen att prata med personalen för jag kände att jag inte kunde hantera det hela, då får jag som svar : Man kan aldrig veta vad som är sant eller inte. Något sådant. Man märker ju om personen säger väldigt allvarliga saker och flera gånger så det blir tillslut hur många gånger hände den där grejen egentligen? Det blir inte trovärdigt. Det görs så många gånger att när det väl är på riktigt så kommer ingen att tro på det.

Jossie94 skrev:För visst var de trevliga och så men dels hade vi olika mål, förutsättningar och behov. Men också för att jag kände att jag inte kunde bli vän på den nivån att jag skulle må bra av den vänskapen. Det är som Kidzi sa, att han eller hon slutade umgås med sin autist kompis, för de inte klickade.

Jag slutade umgås med henne för att hon misshandlade mig mentalt och förstörde mitt liv.

Jag går på en DV nu men där är jag inte så involverad med andra utan jag träffar enbart min jobbcoach. Som hjälper mig med praktiker. Så jag har praktiserat på ett antal ställen genom åren mest pga erfarenhet. Så nu är ju min plan att hitta något som leder till jobb men svårt med tajmingen nu pga pandemin. Folk blir av med sina jobb så det finns inte så många som tar emot praktikanter.

Jag menade mer att din vänskap med den kompisen inte fick dig att må bra, min vänskap med min dåvarande kompis var likadan men däremot inte på den nivån att det var som i ditt fall. Utan den vänskapen jag hade med min fd kompis var ju mer att personen sa saker som inte hade hänt. Tex så sa personen att den var tsm med en maskot på ett tivoli. Jag tror inte personen förstod att det var en människa i maskoten. För det lät som personen verkligen trodde att maskoten levde. Typ så.

Jossie94 skrev:Jag går på en DV nu men där är jag inte så involverad med andra utan jag träffar enbart min jobbcoach. Som hjälper mig med praktiker. Så jag har praktiserat på ett antal ställen genom åren mest pga erfarenhet. Så nu är ju min plan att hitta något som leder till jobb men svårt med tajmingen nu pga pandemin. Folk blir av med sina jobb så det finns inte så många som tar emot praktikanter.

Kan praktik via DV leda vidare till ”riktiga jobb”? Är det inte bättre gå via arbetsförmedlingen för de som behöver extra hjälp pga funktionsnedsättning?

Hur vanligt är det att praktik via daglig verksamhet leder till anställning på öppna arbetsmarknaden?

Jossie94 skrev:Jag går på en DV nu men där är jag inte så involverad med andra utan jag träffar enbart min jobbcoach. Som hjälper mig med praktiker. Så jag har praktiserat på ett antal ställen genom åren mest pga erfarenhet. Så nu är ju min plan att hitta något som leder till jobb men svårt med tajmingen nu pga pandemin. Folk blir av med sina jobb så det finns inte så många som tar emot praktikanter.

Hur många timmar i veckan var du på praktik?

Det kan väl vara ett sätt att träffa vänner.

Du funderar inte på någon utbildning istället?

Kidzi skrev:

Jossie94 skrev:För visst var de trevliga och så men dels hade vi olika mål, förutsättningar och behov. Men också för att jag kände att jag inte kunde bli vän på den nivån att jag skulle må bra av den vänskapen. Det är som Kidzi sa, att han eller hon slutade umgås med sin autist kompis, för de inte klickade.

Jag slutade umgås med henne för att hon misshandlade mig mentalt och förstörde mitt liv.

Skulle jag kalla godkända skäl, Kidzi!!!

Jossie94 skrev:Vilka kompisar? Jag har en jag träffar 1 gång i veckan just nu. Det andra var ju tidigare när jag gick i gymnasiet och lite efter det, men då fattade de inte att jag ville lära känna dem. Även om man fattade det så vore det ju artigt att vara social i någon timme eller så, för det är trevligast.

Det var en person som sa att hon hette vi säger Stina men någon annan dag hette hon Berit och någon annan dag hette hon Petra, så man blev lite förvirrad så jag visste inte vad hon hette egentligen. Därav varför jag förstod att det var mer psykiska diagnoser på denna DV, inte bara pga detta men små saker. Det andra var ju det där med spökena och så var det mycket fantasier och drama. En gick tex runt och rökte och verkade ha dålig verklighetsuppfattning. Ryckte i dörrar och skrek. En annan fick utbrott någon gång. Den personen hade Aspergers.

Jag har praktiserat väldigt mycket och så har jag min bästa kompis som jag träffar 1 gång i veckan då hon jobbar. Jag bor ju med min sambo så jag fixar mycket i lägenheten. Han jobbar. Så jag är en hemmafru haha.

Vad vill du bli när du blir stor?

Har ni riktiga jobb menar ni då eller går ni på dvs eller hur ser era liv ut? Med tanke på att ni blir förvånade att det finns hjälp för de med diagnoser? Det är väl jättebra? För de som vill praktisera så är detta ett sätt istället för att direkt söka jobb via arbetsförmedlingen och sen inse att de har för höga krav och bli av med aktivitetsersättning och det är därför det är så viktigt att göra på rätt sätt. Man måste testa sig fram och vara helt 100 på att man klarar av att jobba. Det är därför man går via praktiker för att tillslut kunna få lönebidrag.

Det finns ju tex personer som jobbar några timmar via något som heter Samhall. Vet inte riktigt hur just det fungerar . Sedan finns det verksamheter som är mer att man arbets tränar. Då kan man jobba med det man tycker om att göra. Vet inte skillnaden på just Samhall och verksamheter/dvs som man arbetstränar på.

Sedan finns det hunddagis, där brukar man kunna se många med diagnoser vara. Vissa har olika praktik platser att erbjuda och då är det bland annat hunddagis.

Vet inte vad ni har för koll på detta men det är så det ser ut nu gällande hjälpmetoder för de med diagnoser. Det behöver nog inte bara vara diagnoser. Det kan lika gärna att man har gått in i väggen eller separerat osv. Fanns ett ställe jag var på där miljön var väldigt lugn och då var det en som hade gått in i väggen. Så det finns de miljöer som är lugna eller med mycket tempo beroende på vad personens behov och förutsättningar är och då anpassar sig de olika DVs efter det.

Jossie94 skrev:Det finns ju tex personer som jobbar några timmar via något som heter Samhall. Vet inte riktigt hur just det fungerar . Sedan finns det verksamheter som är mer att man arbets tränar. Då kan man jobba med det man tycker om att göra. Vet inte skillnaden på just Samhall och verksamheter/dvs som man arbetstränar på.

Arbetsträning är åtgärder för att folk ska komma ut i normalt arbetsliv.
Samhall är arbete som ska vara anpassat för människor med funktionshinder.
Dagverksamhet för människor vars funktionshinder gör, att de inte klarar av att arbeta.

Jossie94 skrev:Har ni riktiga jobb menar ni då eller går ni på dvs eller hur ser era liv ut?

På forumet finns människor på hela skalan.

Jag pluggar just nu. Annars har jag jobbat och försörjt mig själv i hela mitt liv, bortsett då från när jag pluggat. Ganska ofta deltidsanställning, visserligen. Men dock. Jag är inte ensam om det, på forumet. Att jobba alltså.

Jossie94 skrev:Med tanke på att ni blir förvånade att det finns hjälp för de med diagnoser?

Ingen är förvånad över det. Det har du missförstått.

RapeRegs skrev:Rapportera din diagnos i tråden!

K02.9 Tandkaries, ospecificerad

Marjatta skrev:

Jossie94 skrev:Har ni riktiga jobb menar ni då eller går ni på dvs eller hur ser era liv ut?

På forumet finns människor på hela skalan.
[---]

Vi har, eller har haft, åtminstone en forskare och två universitetslärare med diagnos här på forumet. Ett antal programmerare, åtminstone en musiker, nån som driver restaurang, ett par lärare i grundskolan och gymnasiet samt en hockeydomare (som möjligen lever av något annat). Många många är eller har varit utbrända och ett antal har aldrig haft ett vanligt arbete.
Jag själv är ingenjör, arbetar heltid, har bränt ut mig och lider fortfarande av sviterna, men har formellt ingen NPF-diagnos.

Mitt intryck är att det bland de aktiva här på forumet nästan har varit fler som arbetar än som har DV eller enbart vård. Naturligtvis säger inte detta något om fördelningen i verkligheten - de lägst fungerande deltar knappast i diskussioner på ett internet-forum.

Den genomsnittliga funktionsnivån på forumet tycks dock vara sjunkande, vilket är en självförstärkande process - när nivån sjunker tröttnar de som bidrog mest till att dra upp nivån

nallen skrev:Den genomsnittliga funktionsnivån på forumet tycks dock vara sjunkande, vilket är en självförstärkande process - när nivån sjunker tröttnar de som bidrog mest till att dra upp nivån

Kan det inte vara så att det dykt upp många alternativ, fejsboken, tvitter, och annat skit som gör att det tunnats ut bland medlemmarna...?

Jossie94 skrev:Jag gjorde min utredning 2012 så eftersom ni är äldre än mig så kan ju den biten ha ändrats med tiden. Det stod ingenting om adhd i mina papper. Bara atypisk autism och misstankar på Aspergers. Men det kom fram till att jag bara har drag utav autism och Aspergers.

Ett tankefel där först och främst alla inte behöver vara äldre( men vi är ju alltid enligt dig) och alla behöver för den delen inte vara utreda före dig.

antonius skrev:Kan det inte vara så att det dykt upp många alternativ, fejsboken, tvitter, och annat skit som gör att det tunnats ut bland medlemmarna...?

Absolut, forum är väl rent allmänt på tillbakagång på grund av det du nämner. Sånt som är snabbare och mer av karaktären passiv underhållning.

Gränsen mellan NT och autistm är inte så rak/svartvit/övriga liknelser som du verkar tro. Vi är inte direkt aliens även om svårigheter kan göra att vi känner så ibland. Vi är alla människor och olika i sig. Min personlighet kommer inte från min autism på det sättet.

Om personer tror på spöken, byter namn eller annat... Nämen bli inte vän med dessa då. Man vill inte bli vän med alla som gillar att shoppa, fika och lyssna på mainstreammusik heller. Inte ens du skulle om du ändå inte passade ihop. Att tro på spöken är ingen dealbreaker för mig. Att inte sluta prata om spöken varje gång vi ses... Ja det kan vara ett problem.

Du ställer så intressanta frågor, kan inte hålla mig borta. Tänk på att det här kommer från mitt perspektiv och se det gärna som en gåva man kanske giller, eller inte gillar. Det är ett fritt val. Tycker alltid det är bäst att klargöra sånt.

Jossie94 skrev:
1. Hur märker man en osynlig diagnos? På vilket sätt? (Utgår då från att man inte vet någonting om diagnosen, att man aldrig hört talats om diagnosen eller så)

Man märker inte en osynlig diagnos. Det som händer är att det uppstår en annorlunda stämning. Magkänslan i kroppen rubbas på grund av att personen (med osynlig diagnos) kanske pratar i högre tonläge, på ett sätt som inte matchar innehållet av det man pratar om. Eller så kanske de tittar runt utan att hålla ögonkontakt (så personen blir osäker på om man lyssnar eller inte). Skulle tro att det är en primitiv rädsla inför det okända. Den omedvetna rädslan som ställer sig följande: "Såhär beter sig inga av mina andra närstående personer, därför vet jag inte om det är farligt eller inte" och det skulle då skapa en omedveten, obehaglig, stämning. På så vis "märks" en osynlig diagnos i det sociala obehaget (men ingen har någon aning om varför det blir obehagligt p.g.a det osynliga). När personen verkligen fått lära känna dig, inser dem att det är så man är och ingen "social fara".

Jossie94 skrev:2. Hur märker man diagnosen på mig? Utgår då från att ni bara har sett mitt skrivande här på forumet
Skillnad om man träffat mig irl men då har folk bara antagit att jag haft en diagnos och sagt rent allmänna saker som ALLA kan ha svårigheter med. Tex att man blir sur över något, man har då inte automatiskt en diagnos pga det. Jag gjorde en utredning efter att folk hade sagt att de trodde jag hade en diagnos för jag själv började fundera över olika saker som kanske kunde bero på något men jag visste inte vad och inte att de berodde på en diagnos.

Det är alltid svårt att "märka" en diagnos på någon. Man ska alltid närma sig det med försiktighet, vilket jag vet inte hände dig. Det enda utmärkande är att du inte verkar komma fram till en slutsats. Dina tankar når aldrig en "Aha"-upplevelse. Du kanske upplever det själv när du tänker, men du skriver aldrig slutsatsen på ett tydligt sätt. Därför kan det trigga folk som gärna vill komma fram till en slutsats (är själv en av dom haha). Du ger exempel på erfarenheter som borde ge dig en slutsats av vad det kan betyda, men på något sätt ställer du dig frågande till om det verkligen stämde eller inte, alltså ingen, *riktig*, slutsats (enligt min upplevelse såklart). Får känslan av att du blir osäker på om du verkligheten stämde, det här är ett problem som jag haft tidigare. "Vad är egentligen sant". Osäkerheten på vad som är sant skapar en världsbild som alltid kan rubbas alltid skiftas. Det här är ett gift för hjärnan, tro mig. Du behöver hitta punkter som du tror på, som inte kan rubbas. Hitta vad som faktiskt är sant. Tänk såhär; du förstår inte dig själv, hur ska du då förstå andra människor? Människor är oändliga. Du är oändlig. Försök hitta punkten där du kan säga: "Stopp, det går inte att få ett svar på."

På senare tiden har jag hittat min "magkänsla" och den säger till mig: "Nej, du vet vad du upplevt så du behöver inte ifrågasätta det, eller fundera på vad som faktiskt hände. Du. vet."

Jossie94 skrev:3. Vad är det som gör att folk tror att jag ältar saker? Jag har sagt att jag enbart tar upp olika händelser jag varit med om som exempel då man har diskuterat /pratat om något som man då kan relatera till. Då har jag ju tagit upp händelsen som ett exempel. Folk har ju också frågat om saker (familj släkt osv) och då har man ju berättat om olika händelser i samband med just det ämnet man pratade om. Hur kan man då älta om saker? När man som sagt bara sagt saker man kan relatera till beroende på sammanhanget.

Gav ett semi-svar på det här ovan. Hade själv inte kallat det du utrycker för att "älta". Älta är oftast negativt laddat, ångest eller liknande. Det verkar inte utlösa ångest i dig. Däremot kan det fortfarande vara negativt om du blir arg, eller ledsen, av att tänka på det. Om du märker att det triggar en negativ upplevelse inuti dig själv, så kan det vara bra att fundera; "behöver jag tänka på det här, kanske bäst att försöka lugna ner mig" (beroende på känsla)

Jossie94 skrev:4. Detta är en fråga som går ihop med fråga 1 och 2. Hur märker man en osynlig diagnos när folk blivit förvånade över att man hade en diagnos? Vissa fattade att jag hade en diagnos trots jag inte visste om det och många andra blev förvånade och bara jaha har du en diagnos? Antingen är diagnoser nu så himla vanligt att man typ inte bryr sig om att någon har en, men tydligen så blev det hysteri när folk förstod att jag hade en diagnos. Jag vet helt ärligt inte varför och de kunde vara att de störde sig kändes det som, på saker som vem som helst kunde göra. Fattade man inte skämt så tyckte de man typ var konstig och då antog de väl då att man hade en diagnos. Detta är bara min uppfattning om hur de märkte saker. De har inte sagt så mycket till mig förutom allmänna saker om själva diagnosen eller att de blev förvånade att jag hade en diagnos.

Har gått in på ämnet i den här frågan i tidigare svar också. När folk inte vet hur de ska reagera vet de inte riktigt vilken känsla de ska projicera över till dig. Det beror på vilka personer dom är. Vissa ler. Andra blir blanka i ansiktet. Andra ifrågasätter (de kanske tycker att det inte är deras fel att något blir konstigt, så då måste det vara någon annans fel). Det som gör en så frustrerad är variationen i alla människor, det finns ingen röd tråd oftast. Det är fruktansvärt svårt att smälta andras betande för alla är ju så olika.
- De som blir förvånade - har kanske aldrig lärt känna en person med diagnos men har själva svårigheter, eller är mer empatiska mot sociala "snedsteg".
- De som blir hysteriska kanske bara hört talas om stereotypiska "aspergers" eller så är det möjligtvis känsliga för "förändring". De kanske inte gillar det alls liksom, även om det inte angår dom.

Det går att analysera sönder sånt här. Det gäller att tänka på (som redan nämnts) att vi är alla människor. Du är som andra, fast framhäver sidor som annars håller sig gömda. För många är det "okänt" och det skapar obehag. Tyvärr. Min psykolog på habiliteringen sa "Om alla hade haft asperger hade NTs varit dom med en diagnos". Tycker ändå det är rätt intressant tvist.

Det som nämnts i det här inlägget är enbart spekuleringar, alltså ingen sanning någonstans.

Jag sa inte att alla var äldre bara att jag trodde majoriteten var det.

Så ni är på forumet för att ni pluggar eller jobbar? Har ni ens diagnoser ? Är inte det lite syftet med att vara på forumet att man ska ha en diagnos? Varför är ni då inte på tex något bättre forum som är mer för de utan diagnoser? Jag är här för att jag har en diagnos men en väldigt mild sådan. Sedan om ni växt ifrån era diagnoser kan inte jag rå för men det är iaf lite det jag gjort för att jag var jättedålig på rutiner innan och nu har jag kommit in i det så att jag klarar av mer och mer. Jag har praktiserat men inte så många dagar just pga att jag inte har den orken att jobba från 7-8 -17 alltså vanliga tider. Många med diagnoser i min ålder har på samma sätt, dvs att de praktiserat kanske 2 dagar i veckan eller vissa kanske till och med praktiserar 5 dagar i veckan och vissa har praktiserat i 2 år innan de fått lönebidrag så det varierar lite. Beroende på förutsättningar behov och mål. Vissa vill ha tempo, Andra vill ha lugna miljöer. Så man kan bestämma som deltagare vad som är bäst för en och komma överens om mycket med praktiken med sin jobbcoach. Vissa jobb coacher är med deltagarna hela tiden andra vid behov osv.

nallen skrev:

antonius skrev:Kan det inte vara så att det dykt upp många alternativ, fejsboken, tvitter, och annat skit som gör att det tunnats ut bland medlemmarna...?

Absolut, forum är väl rent allmänt på tillbakagång på grund av det du nämner. Sånt som är snabbare och mer av karaktären passiv underhållning.

Jag tror snarare den stora fördelen med Twitter och Facebook är att det är lättare att ignorera sånt man inte vill läsa.

Det största problemet med NPF är för många bristen på energi. På ett vanligt forum kan man i förväg inte veta om en text är värd att läsa. Men på Facebook och Twitter ser man direkt hur många gillanden den har fått.

På Facebook kan man dessutom skapa dolda grupper bara för invigda.

Det är lite så jag menar, det sista du nämnde. Att jag märker att NT verkar ha diagnoser också eller iallafall gör sociala fel. Men problemet är ju att det känns som att jag får ta all skulden bara för att jag råkar ha en diagnos. Även om de andra gör likadana fel.


Jag tänker lite som du skrev, att jag blir osäker på vad som är rätt och fel i vissa sammanhang och då vill jag ju veta vad som blev fel. Men då tycker folk att man är en osäker person som frågar. Man måste kunna fråga om saker utan att man måste stämplas som något. Jag tänker såhär, frågar man inte så lär man sig inte något.

Då är det väl magkänslan som de har känt av då som de tycker är annorlunda med mig. Men jag känner ju också sådana saker men mer när det gäller situationer eller så. Inte pga om folk har diagnoser eller inte. För mig är det inte så viktigt, jag tycker om alla människor oavsett diagnos, bakgrund osv. Alla är inte snälla men alla föddes inte onda. Så någonstans har ju folk haft känslor och sedan har de hänt något som gjort att de fått ett negativt beteende. Jag tänker på tex kända fall där folk har varit vanliga människor innan de plötsligt fått någon flipp..men då är det sannolikt att det haft beteenden men som kanske inte har utlöst sig och därför blir man då förvånad om den helt plötsligt utlöser sig. Det är inte så att man helt plötsligt får utbrott bara sådär utav ingenting eller rättsresssgr man blir ju inte en psykopat bara på en sekund.

Jossie94 skrev:Har ni riktiga jobb menar ni då eller går ni på dvs eller hur ser era liv ut? Med tanke på att ni blir förvånade att det finns hjälp för de med diagnoser? Det är väl jättebra? För de som vill praktisera så är detta ett sätt istället för att direkt söka jobb via arbetsförmedlingen och sen inse att de har för höga krav och bli av med aktivitetsersättning och det är därför det är så viktigt att göra på rätt sätt. Man måste testa sig fram och vara helt 100 på att man klarar av att jobba. Det är därför man går via praktiker för att tillslut kunna få lönebidrag.

Det finns ju tex personer som jobbar några timmar via något som heter Samhall. Vet inte riktigt hur just det fungerar . Sedan finns det verksamheter som är mer att man arbets tränar. Då kan man jobba med det man tycker om att göra. Vet inte skillnaden på just Samhall och verksamheter/dvs som man arbetstränar på.

Sedan finns det hunddagis, där brukar man kunna se många med diagnoser vara. Vissa har olika praktik platser att erbjuda och då är det bland annat hunddagis.

Vet inte vad ni har för koll på detta men det är så det ser ut nu gällande hjälpmetoder för de med diagnoser. Det behöver nog inte bara vara diagnoser. Det kan lika gärna att man har gått in i väggen eller separerat osv. Fanns ett ställe jag var på där miljön var väldigt lugn och då var det en som hade gått in i väggen. Så det finns de miljöer som är lugna eller med mycket tempo beroende på vad personens behov och förutsättningar är och då anpassar sig de olika DVs efter det.

Om jag minns rätt så är du i 25-årsåldern och beskriver här ovan världen som den ser ut för dig.

Detta med npf-diagnoser och daglig verksamhet etc även för de med ”normal” intelligens är relativt nytt. Aktivitetsersättning för personer upp till 29 år likaså.

Vildsvin skrev:

nallen skrev:

antonius skrev:Kan det inte vara så att det dykt upp många alternativ, fejsboken, tvitter, och annat skit som gör att det tunnats ut bland medlemmarna...?

Absolut, forum är väl rent allmänt på tillbakagång på grund av det du nämner. Sånt som är snabbare och mer av karaktären passiv underhållning.

Jag tror snarare den stora fördelen med Twitter och Facebook är att det är lättare att ignorera sånt man inte vill läsa.

Det största problemet med NPF är för många bristen på energi. På ett vanligt forum kan man i förväg inte veta om en text är värd att läsa. Men på Facebook och Twitter ser man direkt hur många gillanden den har fått.

På Facebook kan man dessutom skapa dolda grupper bara för invigda.

Personligen gillar jag forum där det finns anonymitet. Man tänker åtminstone något mindre på vem avsändaren är och lite mer på budskapet.

Facebook är jag rätt trött på.