Du kanske ibland fungerar som en NT. Men inte alltid, i så fall skulle ingen märka något avvikande med dig.

Ja det är ju det jag säger och har sagt helatiden. Jag har en diagnos och kommer alltid ha men jag är ändå NT samtidigt och inte bara för att jag fikar shoppar osv, utan jag säger bara att jag inte hamnat i den kategorin där folk har synliga diagnoser, jag hamnar med de som har adhd tex, för de diagnoserna syns inte på samma sätt som någon med down syndrom. De enda som har märkt är ju de som själva har diagnoser och för att jag själv har berättat om min diagnos för andra. Men ibland känns det som att de har okunskap om ämnet, för det får en bild av att jag antingen klarar av allting säkert för att min diagnos inte syns men även att jag inte klarar av någonting alls. Bara för att jag har sagt 1 gång att jag hade svårt med något, då utgår de att jag alltid har svårt med det.

Jossie94 skrev:Det finns även fler personer som hänger här och kanske inte har diagnoser men vill lära sig om ämnet. Dvs känner någon som har en diagnos osv. Jag är här för att förstå min situation lite mer och för att få tips och råd. edan trodde ju jag att om man skrev jag känner såhär, så skulle folk inte ifrågasätta. Om någon säger till mig här, att den mår dåligt, ska jag då bara, Vadå, gör du det? Det är faktiskt rätt jobbigt om saker man bara vill få ur sig alltid ska ifrågasättas, kan man inte bara få säga saker utan att folk ska försöka hitta fel i allting?

Du vill alltså prata av dig? Och få tips och råd, men bara väldigt snälla tips och råd?

De allra flesta som är på Aspergerforum har nog en autist-diagnos av ett eller annat slag. Flashback har forum för psykisk (o)hälsa där både Aspergare och NT hänger, men där får man nog räkna med att jargongen kan vara råare än vad den är här.

Jossie94 skrev:

Du kanske ibland fungerar som en NT. Men inte alltid, i så fall skulle ingen märka något avvikande med dig.

Ja det är ju det jag säger och har sagt helatiden. Jag har en diagnos och kommer alltid ha men jag är ändå NT samtidigt och inte bara för att jag fikar shoppar osv, utan jag säger bara att jag inte hamnat i den kategorin där folk har synliga diagnoser, jag hamnar med de som har adhd tex, för de diagnoserna syns inte på samma sätt som någon med down syndrom. De enda som har märkt är ju de som själva har diagnoser och för att jag själv har berättat om min diagnos för andra. Men ibland känns det som att de har okunskap om ämnet, för det får en bild av att jag antingen klarar av allting säkert för att min diagnos inte syns men även att jag inte klarar av någonting alls. Bara för att jag har sagt 1 gång att jag hade svårt med något, då utgår de att jag alltid har svårt med det.

Jag tycker Alien svarade bra - det du citerat i det översta stycket. Men verkar inte som du riktigt förstod vad hon menade.

Spontant tänker jag att du nog kräver för mycket av dina medmänniskor. Man kan/orkar/vill inte förstå alla andra alltid. Folk har ju sina egna liv att leva.

Jag behöver vägledning dvs gör si eller så, men då är det återigen det där med att folk inte fattar att jag faktiskt fattar saker hur det fungerar. Absolut fattar jag inte allt heller pga min diagnos, men de personerna som jag har träffat med betydligt grövre diagnoser har ju inte fattat tex hur man går på toa osv. Jag har inte sådana svårigheter. Jag skulle isf säga, Hur kan man ha svårt att gå på toa? Men jag gör inte det eftersom jag vet att folk kan ha svårt med det pga diagnoser. Jag förstår innebörden av att ha en diagnos och vad för svårigheter man kan ha i samband med det. Jag är lite som en mamma åt folk som har grövre diagnoser, vilket jag inte ville vara, man ville ju ha vänner. Så det är också lite varför jag känner mig mer som en NT person. Jag behöver inte vara en mamma åt någon som fungerar socialt och vet hur man är social, går på toa osv.

Nej jag är inte bättre eller sämre, jag säger bara att det finns grader av diagnoser och att jag känner att de som har mindre svårigheter är mer personer som jag klickar med. Jag gillar roliga personer, som vill fika shoppa, och göra tjejiga saker. Då klickar jag inte med en person som är introvert, inte gillar fika shoppa osv eller har för mycket problem med sig själv. Jag klarar inte av det, jag kan inte ta det ansvaret och bli en mamma åt en blivande kompis, jag kommer bara må dåligt eftersom jag känner att dessa personer för över sin negativa energi på mig, eftersom de mår redan dåligt. Alla kanske inte är öppna att bli vän med någon som har en depression tex. Det är väldigt jobbigt att ha en depression men också att ha en vän som har en. Jag hade en tjejkompis som mådde dåligt, men hon blev istället bara jobbig, för hon ifrågasatte allting vad jag gjorde osv.

Och en annan fd tjejkompis tyckte jag ältade om saker när hon inte i själva verket fattade att jag bearbetade olika saker plus att hon själv gick igenom olika faser men inte i samma ordning som jag. Man går ju igenom de olika faserna fast inte alltid i rätt ordning. Jag kunde älta om saker tex medan någon annan kanske bara kunde gå vidare lätt som en plätt, men då kommer känslorna ikapp senare, för man glömmer inte bara saker sådär. Det tar tid att separera, göra slut mm.

Vem hänger på flashback? Där står det väl bara massa skit?

Jag förstår visst vad hon menade. Jag sa ju att jag menade precis som hon skrev att jag ibland fungerar som en NT även fast jag har en diagnos. Vad var det jag inte förstod?

Jossie94 skrev:Vem hänger på flashback? Där står det väl bara massa skit?

Det var bara ett tips. Är du ute efter att förolämpa mig nu?

Jossie94 skrev:Jag förstår visst vad hon menade. Jag sa ju att jag menade precis som hon skrev att jag ibland fungerar som en NT även fast jag har en diagnos. Vad var det jag inte förstod?

Ok, då var det väl jag som inte förstod att du förstod.

Jossie94 skrev:Jag behöver vägledning dvs gör si eller så, men då är det återigen det där med att folk inte fattar att jag faktiskt fattar saker hur det fungerar. Absolut fattar jag inte allt heller pga min diagnos, men de personerna som jag har träffat med betydligt grövre diagnoser har ju inte fattat tex hur man går på toa osv. Jag har inte sådana svårigheter. Jag skulle isf säga, Hur kan man ha svårt att gå på toa? Men jag gör inte det eftersom jag vet att folk kan ha svårt med det pga diagnoser. Jag förstår innebörden av att ha en diagnos och vad för svårigheter man kan ha i samband med det. Jag är lite som en mamma åt folk som har grövre diagnoser, vilket jag inte ville vara, man ville ju ha vänner. Så det är också lite varför jag känner mig mer som en NT person. Jag behöver inte vara en mamma åt någon som fungerar socialt och vet hur man är social, går på toa osv.

Nej jag är inte bättre eller sämre, jag säger bara att det finns grader av diagnoser och att jag känner att de som har mindre svårigheter är mer personer som jag klickar med. Jag gillar roliga personer, som vill fika shoppa, och göra tjejiga saker. Då klickar jag inte med en person som är introvert, inte gillar fika shoppa osv eller har för mycket problem med sig själv. Jag klarar inte av det, jag kan inte ta det ansvaret och bli en mamma åt en blivande kompis, jag kommer bara må dåligt eftersom jag känner att dessa personer för över sin negativa energi på mig, eftersom de mår redan dåligt. Alla kanske inte är öppna att bli vän med någon som har en depression tex. Det är väldigt jobbigt att ha en depression men också att ha en vän som har en. Jag hade en tjejkompis som mådde dåligt, men hon blev istället bara jobbig, för hon ifrågasatte allting vad jag gjorde osv.

Och en annan fd tjejkompis tyckte jag ältade om saker när hon inte i själva verket fattade att jag bearbetade olika saker plus att hon själv gick igenom olika faser men inte i samma ordning som jag. Man går ju igenom de olika faserna fast inte alltid i rätt ordning. Jag kunde älta om saker tex medan någon annan kanske bara kunde gå vidare lätt som en plätt, men då kommer känslorna ikapp senare, för man glömmer inte bara saker sådär. Det tar tid att separera, göra slut mm.

Ok, andra får inte vara deppiga men måste ha förståelse för att du behöver bearbeta olika saker?

Kortfattat, jag har adhd för den diagnosen syns inte. De som har märkt att jag är annorlunda är ju de som har diagnoser eller har läst om ämnet/har kunskap. De som inte har något utav det jag nämnde, kommer tycka att jag är en helt vanlig tjej. För de som inte har fattat att jag har en diagnos, har ju inte en aning om det förrän jag har sagt det till dem. Men då var det bara för att jag precis hade fått veta om min diagnos och sa det till de som behövde veta. Jag går ju inte fram till någon och bara tja, jag har en diagnos. Det är konstigt haha...

Nej jag menade bara att jag inte ville bli vän med någon som är tråkig och negativ, det ger mig bara dålig energi, man vill väl inte ha negativ energi runt om sig? Man vill ju ha vänner man mår bra utav.
Det andra menade jag mer om man redan var kompis med någon, då kan det vara okej men det är också jobbigt för att man vill inte bli en mamma åt en kompis. man vill ha vänner. Inte mammor.

Jossie94 skrev:Kortfattat, jag har adhd för den diagnosen syns inte. De som har märkt att jag är annorlunda är ju de som har diagnoser eller har läst om ämnet/har kunskap. De som inte har något utav det jag nämnde, kommer tycka att jag är en helt vanlig tjej. För de som inte har fattat att jag har en diagnos, har ju inte en aning om det förrän jag har sagt det till dem. Men då var det bara för att jag precis hade fått veta om min diagnos och sa det till de som behövde veta. Jag går ju inte fram till någon och bara tja, jag har en diagnos. Det är konstigt haha...

Du har atypisk autism OCH adhd?

Jossie94 skrev:Nej jag menade bara att jag inte ville bli vän med någon som är tråkig och negativ, det ger mig bara dålig energi, man vill väl inte ha negativ energi runt om sig? Man vill ju ha vänner man mår bra utav.
Det andra menade jag mer om man redan var kompis med någon, då kan det vara okej men det är också jobbigt för att man vill inte bli en mamma åt en kompis. man vill ha vänner. Inte mammor.

Visst. För du är själv rolig och positiv?

Jag menade att man kan säga att det vore som att jag skulle ha adhd som i en jämförelse, för min diagnos atypisk autism är som adhd, båda diagnoserna syns inte. Downs syns utåt. Jag har inte down syndrom. Jag har inte heller en sådan diagnos som syns. Därför kan folk som är främmande inte fatta att jag har en diagnos/är annorlunda, för det vet ingenting om mig eller att jag har en diagnos.

Jag är social, ttrevlig, gillar att fika shoppa och lära känna nya människor. Däremot finns det de som inte verkar förstå hur det går till, för då ska man ju fatta att de har för många vänner. Det står ju inte direkt i pannan på de att de har för många vänner. Så hur ska man veta att Stina eller Petra har för många vänner om man tror att de är trevliga sociala personer? Och att man vet att Stina och Petra är Nt personer och fattar sociala koder mm och ger den bilden av sig själva att de är sådana personer som är sociala och vill lära känna nya människor. Det r roliga personer helt enkelt, men sen när man väl träffar dem så är det som väggar. Hur ska man vet att det är som en vägg när man innan har sett de vara normala glada postiva sociala personer?

Jag skulle säga då att det låter som att personerna har schizofreni eller något, för att de byter helt plötsligt sin personlighet, från att vara en kul person till en tråkig vägg som inte kan ha en konversation.

Hur funkar det egentligen? Det är ju lite skrattretande..

Jossie94 skrev:Jag är social, ttrevlig, gillar att fika shoppa och lära känna nya människor. Däremot finns det de som inte verkar förstå hur det går till, för då ska man ju fatta att de har för många vänner. Det står ju inte direkt i pannan på de att de har för många vänner. Så hur ska man veta att Stina eller Petra har för många vänner om man tror att de är trevliga sociala personer? Och att man vet att Stina och Petra är Nt personer och fattar sociala koder mm och ger den bilden av sig själva att de är sådana personer som är sociala och vill lära känna nya människor. Det r roliga personer helt enkelt, men sen när man väl träffar dem så är det som väggar. Hur ska man vet att det är som en vägg när man innan har sett de vara normala glada postiva sociala personer?

Jag skulle säga då att det låter som att personerna har schizofreni eller något, för att de byter helt plötsligt sin personlighet, från att vara en kul person till en tråkig vägg som inte kan ha en konversation.

Hur funkar det egentligen? Det är ju lite skrattretande..

OM det är så att du går på som en ångvält så är det inte konstigt att andra ”blir som väggar” för att skydda sig från att bli överkörda.

Hur går jag på som en ångvält när jag bara småpratar såsom man gör om man vill lära känna nya personer på en fest eller middag osv? Ska man vara tyst? Hur lär man känna någon överhuvudtaget om man inte tar initiativ till att lära känna nya människor? Det är det enda jag gjort, tagit initiativet till att lära känna folk.. Sedan om folk nu tycker det är konstigt, då är ju frågan HUR folk tycker man ska lära känna folk om det nu är konstigt att prata... Hmm man kanske ska stalka folk då? Jag tror det är rätt sätt att lära känna folk ...Eller inte!

Du förstår väl att man kan skriva och prata på olika sätt? Jag skriver ju mer detaljerat för att det är lättare att beskriva hur man menar, men om man pratar så kan man ju se den andras reaktion osv. Det gör man ju inte här.

Så jag skulle säga att man har fått en felaktig bild av min diagnos. För antingen har folk trott att jag inte klarar av någonting eller så har de trott att jag klarat av allt.

Aspergers funkar så. Det är det som är den ojämna begåvningsprofilen. Fått hjälpa folk med skitenkla dataproblem. Kommer ihåg massor av fakta. Löser de svåraste korsorden. Kan hjälpa till i kris för mig är daglig stress mycket svårare att hantera. Klarar inte självklara saker som matte eller att ligga på sjukhus där folk petar på en utan att förvarna. Jättesvårt att göra flera saker samtidigt. Och är dagsformen dålig har jag ingen hjärna alls och ingen motivation. Kan behöva hjälp med det enklaste då. Trots att jag har löst problem åt de som ska hjälpa mig för deras saker var enkla i min värld. Socialt behöver jag bara hjälp ibland, men när jag gör det så överför folk mina akademiska kunskaper på det, som klart du reder ut att ringa massa för du har gått på universitetet. Som om det ens hänger ihop. Det är svårt att hjälpa aspergare för de har inte samma styrkor och problem. En kanske har svårt att hitta rena sockar medan den andra skulle bli skitarg om man sa till hen att har du bytt sockar idag?`Och omvänt, glömmer påminna om räkningarna fast personen saknar sinne för tid. Medan den andra betalar i tid och tycker det är enkelt. Man måste känna personens problemomrpden annars blir det bara fel. Som när ett boendestöd frågade om jag skulle hitta hem, det var 500 meter och hade bott där i 15 år.

Det är inte en krona på huvudet att diagnosen inte märks. Man har ju problemen ändå. Kanske är bättre om de märks. Man får förklara så mycket bara för att de inte märks. Bara för att de inte märks blir man ju inte påverkad. Tänk en som inte klarar höga ljud och går på skrikig retaurang. Ska det vara en positiv sak då att det inte märks så personen går hem sedan med ångest och utmattning?

Något som är jobbigt ibland att det inte märks är depression och smärta. Det leder ofelbart till diagnosen från allmänheten att man är lat.

Jag fick till slut säga till på sjukhuset att jag har aspergers för jag pallade inte springet i rummet och att de inte sa vad de skulle göra. Jag hade stolt kunna säga att det inte märktes på mig men det blev bara mer påfrestande. Till slut sa jag till och sa att de får vara mer varsam med mig pga aspergers.

Jag jämför lite med min fd autistvän igen. Hon hade svårt att behålla kompisar. Folk tröttnade på att hon bara pratade om sig själv och tyckte det var deras jobb som kompis att alltid förklara och stötta. Men ibland behöver man stöttning tillbaka.

Hon behandlade människor som de var på standby och skulle hoppa fram när hon ville umgås. Det gick inte att förklara att de hade sina egna liv. Hon hade väldigt dåligt ToM.

Sedan det där med att bara hänga och fika, det gör vi hela tiden i aspergergrupperna, det är sällan någon har problem med det. Det brukar vara mysigt och ofta ganska skämtsamt. Folk är positiva. Därför tycker jag inte det är fel att gå med i en aspergergrupp och tycker du har förutfattade meningar.

Dina problemområden verkar vara kommunikation, du känner dig missförstådd av alla. NT som AS. Det verkar lite som du också alltid tycker du har rätt. Det är ju så att ingen behöver ha rätt, i många fall är det rent tyckande. Jag har få prpblem med framfusiga människor, men jag förstår att de som är rädda för det ovanliga och inte öppna för nya erfarenheter bara för allt ska va så normalt kanske rädda att synas med fel folk. Tycker de är omogna. Men de gör inte fel för de är vuxna och ingen kan tvingas till att bli vän med någon.

Sedan kan du trots vad jag förstår är både ung och frisk inte arbeta. Vad är prblemet om man är så NT? Man går upp på morgonen, går till jobbet, gör sina sysslor och går hem. Kan du förklara varför du inte kan jobba?

Sedan är det ju så att alla vi asperger 1 som flesta är här är rätt neurotypiska. De bor ensamma eller med familj, tror inte ens att hälften har boendestöd eller DV. Många har haft jobb men bränt ut sig. Det finns alla sorter här. De med ett yttre normalt liv och de som är supernördiga och inte ens kan koka ett ägg. Finns de som lever i rutiner och de som lever i kaos. Det finns de med intressen och de som inte vet vad de ska göra.

För mig verkar fika och shoppa litegranna som folk lever på TV. Jag har svårt att se det som en hobby. Fast kanske beror på vad man pratar om också. Har du några favoritsamtalsämnen när ni fikar?

Jag tror det är dags att du inser att du har sociala problem. Det är egentligen inte så konstigt. Alla hjärnor funkar olika och så ska vi med ord försöka säga vad vi tänker.

Jag tror man ibland måste vara övertydlig när man pratar med folk man inte känner. Inte så att man förklarar vad en mobiltelefon är, men det gäller att inte hoppa över led i tänkandet så att mottagaren inte spås kunna sätta ihop saker som kanske inte hänger ihop för hen. Jag har också haft problem med det att jag inte har pratat ABC utan AC och sedan undrat varför de inte fattade.

Det är med att ADHD mobbas lite mindre än aspergare tror jag beror på att aspergarna kan förlöjligas enklare. De med ADHD har inte samma sociala problm och särskilt i tonåren så handlar allt om det sociala och att man ska vara inne. Mobbarna tänker inte att de ska mobba de som stör mest för att de förtjänar det, utan de mobbar för att de är i en ålder av utvecklingen där grupptänket utvecklas i hjärnan och de som kanske är snäll och tyst kanske ändå känns som ett hot. En skruv i spiklådan som upprör bara för att de finns.

PÅ vilket sätt är inte jag NT? För att jag klär mig fel och inte sminkar mig? För att jag inte tycker om Mix megapol? Nä, det ligger mer i att jag tänker annorlunda än en NT. Jag tänker enkelspårigt och kan inte ha bra flow, kan inte se saker som helheter osv.Det blir stress för vår värld är så komplicerad. Innan så jagade man och plockade bär, samlade vedpinnar, lagade sitt hus. Det blev inte rörigt utan en sak i taget. Jag tror jag är mer ett djur än en människa. Inte för att jag vill leva primitivt, jag är bekväm, men min hjärna är inte domesticerad, den är gjord för ett liv i det vilda.

Jag syftar mer på att jag har ett mer fungerande liv som en NT och märker att jag klarar av mer och mer. Det enda jag har som är min diagnos är ju det sociala. Jag kan jobba/praktisera men just nu pågår en pandemi så lite svårt då folk blir av med jobb. Jag tycker det är kul i vanliga fall när det är mycket folk, folk fikar shoppar och det händer saker. Eller bara att man är några och käkar på en restaurang, har en fest osv.

Har man grövre diagnoser kommer ju folk märka det. Då kanske man märker tydliga handlingar tex att folk tror på riktigt på spöken och byter namn väldigt ofta osv. Det är ju inte normalt tex. Då har man ju svårigheter och en diagnos. För vad jag vet så gör inte en NT person sådana konstiga saker, iaf inte när folk ser. De är kanske jätte konstiga när de är själva. Men ytligt så är det som vilka tjejer eller killar som helst. Sitter på en restaurang snackar fikar osv. Men man kommer märka om en person har downs och att den är annorlunda även om den fikar shoppar osv. Man ser ju på ansiktet oftast och det är ju det som märks utåt. Tänk er själva, om någon person har något som sticker ut ger de ju blickar uppmärksamhet? Ja det är ju det jag menar då att folk kommer märka det. Folk märker inte vad jag vet direkt på mig att jag har en diagnos. Jag är ju vem som helst för det. Inte en person med en diagnos för jag har inte sagt något om det plus att diagnosen märks inte ytligt. Jag har ju fortfarande svårigheter ja men inte så pass stora att jag behöver samma hjälp och stöd som de som inte klarar av att praktisera, behöver hjälp med vardagliga saker. Som en jämförelse så kan jag sköta det mesta själv medan jag vet en som det märks både utåt att hon har en diagnos samt att hon har en gode man.

Allt jag säger är ju egentligen bara skillnaden på att ha en grav diagnos och att ha en väldigt mild diagnos. Den ena syns och den andra syns inte.

Detta är bara som det är dvs fakta. Jag säger ju inte att någon är dålig för det tycker jag inte att någon är. Jag tycker om alla människor och förstår att folk är olika mm. Men folk kan ha olika behov och förutsättningar. Någon som jag kanske inte behöver hjälp med vardagliga saker såsom någon med en grövre diagnos som syns tydligt. Visserligen är det enklare att ha tex Aspergers för då får man kanske hjälp direkt för folk ser en direkt att man är annorlunda. Men i mitt fall så syns det inte på mig direkt så folk tror ju att jag är NT och klarar av det mesta men blir ju förvånade om jag då tycker något är jobbigt. Just pga att min diagnos inte syns utåt.

Min bild är nog lite antingen har man en diagnos eller inte. Men jag har ju mer åt det NT hållet pga olika anledningar. Men man får ju inte glömma att jag också har svårigheter och det har NT också men som jag säger så har många med grava diagnoser mer synliga problem jämfört med NT. Ingen skulle ju bry sig om en NT tyckte något var jobbigt för det är normalt. Men har någon tydliga tecken på en diagnos som märks utåt så kommer folk tro att den har en diagnos och märka beteendet, udda kläder osv.