Jag har ju inte fått svar från de inblandade så därför diskuterar jag det här. För att få en helhet av vad som hände och se det från olika perspektiv. Det är svårt att bara jag tror det hände pga detta alltså gissa själv fram någonting utan då är det bättre att prata med andra. Det är mest därför jag är medlem här för att kunna prata om olika saker som andra inte har sagt eller som är rätt självklara men som man ändå inte pratar om så det inte är så självklart.

Jossie94 skrev:Jag har ju inte fått svar från de inblandade så därför diskuterar jag det här. För att få en helhet av vad som hände och se det från olika perspektiv. Det är svårt att bara jag tror det hände pga detta alltså gissa själv fram någonting utan då är det bättre att prata med andra. Det är mest därför jag är medlem här för att kunna prata om olika saker som andra inte har sagt eller som är rätt självklara men som man ändå inte pratar om så det inte är så självklart.

Jag förstår inte vad du menar här. Du skriver ”talspråkligt”, så som jag uppfattar det, och jag har svårt hänga med i resonemanget.

En association: En person som är färgblind, hur mycket/litet blir den personen hjälpt av att få verbaliserat hur färgen grön skiljer sig från färgen röd? Och är det verkligen så att de med ”normalt” färgseende uppfattar färger på precis samma sätt?

Undrar du varför just du blev mobbad? Det kan du undra till döddagar. Det finns inga enkla svar.

Många med autism blir mobbade. En del inte. Många med ADHD blir också mobbade, en del inte. Det finns ingen logik i det.

I de unga tonåren söker man styrka i gruppen och det urartar lätt till mobbning eftersom genvägen till sammansvetsning är att hata någon. Det är inte vanligt att mobbare blivit mobbade innan.

Hon som inte blev mobbad kanske redan tagit avstånd från gruppen, då kan de inte på samma sätt få mentalt grepp om henne. Om din största vilja var att vara med i gruppen och de tyckte att du inte platsade så startar ett extra starkt hat från dem. Så ingen ska tro att de har några pardon med dig.

Ibland försöker jag förstå mig själv...Nej men problemet är att jag sitter i en konstig sits. Jag får inte svar från de inblandade vad som hände/deras perspektiv. Därför tänkte jag att om jag skrev här så kanske jag skulle få en helhet av det hela. Men då vart det fel för att då blir det så att ni inte förstår mig och jag missförstår er och jag försöker bara förklara helt enkelt. Ond cirkel kan man säga att det är. Det når inte fram det jag vill säga och förklara..


Jag försöker tänka medan jag ska förklara vad jag menar. Det var som någon sa att jag lär mig genom att tala och tänka osv. Jag lär mig att förstå helheten samtidigt som jag bearbetar själva problemet.

Jag undrar inte varför jag blev mobbad. Jag vet varför. Jag vill bara ha svar på hur dem tänkte kring det hela. För det finns så mycket frågetecken kring det hela och mycket efterkonstruktioner och info som jag aldrig fick ta del av. Men största problemet är ju att personerna inte minns någonting. Jag fattar om det är förnekelse, för skämmas ska de ju göra...Men jag vill inte bara "det hände aldrig" för det är precis så som det är nu/känns.


Och det där om att jag tycker att andra som också var annorlunda eller hade diagnoser skulle bli mobbade, var bara en jämförelse för att förklara att det fanns ju de som hade adhd och de vart det ingen stor grej utav. Vilket är rätt konstigt. För hade jag haft adhd skulle det räknas mindre då? Det är ju lika mycket diagnos / annorlunda som någon som har en annan diagnos. Därför är det konstigt att bara jag som kanske möjligtvis enligt de andra hade en diagnos, skulle vara mer intressant än de som hade adhd och var annorlunda.

För tänker man efter, så var ju de som hade adhd mer jobbiga störiga och så. Varför skulle då folk bara tycka att dom är så jobbiga, vi struntar i dem, vi går på henne som KANSKE har en diagnos...Låter det rimligt?

Jag vet inte ens vad jag ska säga, jag sitter här massa år senare och har funderat hur svårt det kan vara att bara snacka om det som hände, vi är ju vuxna men istället sitter de med sina barn och förstår inte sin del i det hela. Barnen har ju inte gjort något men man vill ju ändå att mammorna ska fatta vikten av sin del, för de vill ju inte att sina barn ska bli mobbade....Eller? Men återigen, de fattar inte...& kommer säkert aldrig förstå trots att de har barn och allt sådant. Och ingen minns något. Vad ska man göra?...
"Suck" De har ju inte heller den där moralen att oj, det var inte meningen blabla...Istället sitter de med sina barn och familjer och tänker "Jag har inte gjort ngt, jag har inte ngt att be om ursäkt för"


Nej men det är väl det de ska förstå när de har egna barn...Tänk om de blir mobbade? Ska de förstå då vikten av att hur konsekvenserna blir då? För jag trodde ju att om man fick barn och familj osv så förstod man sådant. Tydligen inte...

Du får väl förklara för dom att du känner dig som rain man men att du inte har bott i hispan hela livet som honom och därför kan upplevas som normal. Eller om du nu inte känner dig som honom kanske det kan ge folk en klarare bild.

Nu har jag inte sett någon utav dem. Men hur förklarar man att man har en osynlig diagnos och pga det känner att man är mer åt neurotypiska hållet men då säger folk det kan du inte göra för din diagnos märks?

Jag trodde att om det ändå var rimliga saker så skulle folk acceptera det. Det är ju skillnad om någon vill vara en katt och verkligen tror på det. Eller bara något som är ganska svårt. Man kan ju tex inte bli superman för den karaktären är påhittad, då är det ju skådespelaren man vill vara lik för den personen finns på riktigt.

1. Den som säger att diagnosen inte syns eller märks har antingen samma svårighetsgrad av autism själv eller jobbar på en myndighet, alt väldigt opåläst och levt under en mossig sten under något sekel.
Lögn,ren lögn, antingen av artighet eller bekvämlighet.
Hur skulle en diagnos som vilar på två ben - varav ett handlar om utmärkande och upplevda svårigheter i socialt samspel - inte märkas?
Personer utan diagnos som barn börjar lära sig redan från 3 års ålder att navigera socialt och uppfatta socialt samspel som en fördel för att klara sig och ingå i en gemenskap.

Sammanfattning - de som menar att det inte syns eller märks (olika hur långt det tar) ljuger fatalt av en eller annan anledning.

2. När man själv kan sätta ord på och analysera sig själv från ett utifrånperspektiv har man störst chans att får andra att förstå.
Så länge folk kan tuta i en aspergare att man inte är sämre utan annorlunda, att världen går att förenkla, att DV är en arbetsplats och att man möter samma fenomen som de utan diagnos, att man kanske får bättre sociala band fast det historiskt lett till katastrof mm (får en att tro på tillfälligheter fast de flesta vet att prognosen är ganska dålig för de flesta).
MAO folk tar den lätta och bekväma vägen framför allt annat, när man själv börjar förstå hur saker ligger till kräver det mer av andra.

3. Personer man möter i vardagen vill nog inte förolämpa och därför säger de att det inte märks, ett sätt att få andra att känna sig bekväma och på samma planhalva. Arbetsförmedlingen skulle nog motivera detta på ett mer regit sätt, "man behöver inte sitta med på rasten" fast varenda fungerande person vet att detta är en fundamental egenskap bland folk.
Det är alltid någon annan som ska stå för de perfekta egenskaperna, som arbetsgivare som förlåter alla egenheter och ändå vill ge full lön, själva hör de sina egna tankar som säger att de aldrig skulle vilja ha en sådan arbetskamrat.

OBS nummer kopplas nog inte efter frågorna men iaf.

Om att älta..vissa kan nog uppfatta det som osmidigt när en person inte uppfattar att samtalet är uttömt eller ställer frågor som andra inte kan svara på.
Vad vet jag, eller så märker de att någon är udda och de fumlar efter ord, kanske rent av är otrevlig.

Uttrycket att "diagnosen inte syns" handlar nog också mycket om prioriteringar av skattemedel, beror på vilka nyanser man kunnat uppfatta. Vissa får diagnosen för att de själva ska veta och andra i större utsträckning för att andra ska veta.
De flesta med AS har sin ojämna begåvningsprofil som kan vara förvirrande för en oinvigd kännare, de flesta känner en inte i sin helhet i många olika sammanhang.
Att folk förenklar människor och bestämmer sig för hur en person ska vara om man har as tyder ju på okunskap, de skickligaste ska vara kliniska psykologer på ämnet och hur många sådana möter man dagligen?
Människor gillar inte udda saker därför blir det ibland illa med tråkiga utgångar som följd, det kan nog vara en sak som inte riktigt släpper helt, men iaf kan ge vissa insikter och det är en bra sak.

Nu vet jag inte hur mycket ni förstod av det jag skrev. Kortfattat så har jag båda delarna, dvs diagnosvärlden och den Neurotypiska världen. Med detta syftar jag på att jag är neurotypisk dvs att jag har ett fungerande liv, och diagnosen syns inte ytligt. Det är väl mer när man väl har lärt känna mig som man märker vissa saker, men jag kan ju säga massa fel hos personer eftersom alla har ju brister.

Annars har ju inte folk märkt saker såvida de inte haft diagnoser själva eller jobbat med personer som har diagnoser. Därav varför de med ahdd märkte min diagnos, enbart för att de hade adhd som är en diagnos. Bara för att de inte har sociala svårigheter så får man inte glömma bort att adhd är lika mycket diagnos dvs annorlunda som någon annan diagnos. Sedan kan ju diagnoserna vara på olika nivåer/grader.

Jag behöver ju inte samma hjälp och stöd som någon som kanske är bipolär, har schizofreni eller något mer psykiskt som kanske innebär att man måste ha personal dynget runt/är på psyket osv. Jag menar inget illa, menar bara att folk verkar inte förstå att alla behöver /vill inte ha samma hjälp. Det kan variera. I mitt fall så är det mer att jag vill komma framåt, jag vill jobba, skaffa barn i framtiden och ha ett vanligt liv. Jag kan ju dem delarna, jag har kommit in i rutinerna. Medan andra kanske måste ha supermycket stöd och hjälp.

På det sättet är jag mer Neurotypisk, medan om jag jämför med de jag har träffat som haft väldigt grava diagnoser, så har de inte legat på samma grader/nivåer. Då tog jag bara exempel att de då trodde på spöken, hade dåliga verklighets uppfattningar, psykiska problem eller mer avancerade diagnoser än Aspergers eller Adhd. Dessa personer fastnar ju tyvärr på sina DV vad jag uppfattat det som, för de kräver inte samma förutsättningar och behov och mål , som de som vill ut oh jobba och så. De vill bara komma ut och bli delaktiga i gemenskapen, de var tex en som sa till mig att personen inte trodde den skulle orka att praktisera. Så alla vill eller behöver inte samma hjälp och stöd.


Så kortfattat så handlar det bara om hur grav diagnos man har och inte. och det är bara det jag har försökt förklara för folk att det är pga det som gjort att jag känner mig mer som en NT person. Jag lägger vikten på att jag har mindre svårigheter än de personerna som jag syftade på, och då klassas jag som en normal person.

Så jag skulle säga att man har fått en felaktig bild av min diagnos. För antingen har folk trott att jag inte klarar av någonting eller så har de trott att jag klarat av allt. De er inte att jag har båda delarn, för när jag har haft svårigheter så har de blivit förvånade över det och erkänt att de haft höga krav/förväntningar på mig. Tex så hade jag personer i min omgivning som kunde ha höga krav på mig och så när det väl blev jobbigt för mig så förstod de inte hur jag kunde ha svårigheter för jag var ju så duktig osv eller så ville de hjälpa mig men förstod inte alls att jag inte bara kunde söka ett jobb och jobba vanliga tider pga min diagnos.

Jag förstår ju att det kan vara svårt att förstå detta om man inte är insatt i diagnoser överhuvudtaget men jag hade bilden av att folk skulle acceptera detta men det tog längre tid än vad jag trodde det skulle ta....

Hade en neurotypisk person sagt att den hade det jobbigt så skulle de inte få samma reaktioner så som jag fick. Jag blev mer ifrågasatt och lite förhörd samt att jag behövde ju förklara flera gånger för folk inte fattade det där med att om man har en diagnos så kan man inte bara söka ett jobb då det måste ske på rätt sätt. man går ju inte till vanliga arbetsförmedlingen för då hade jag kunnat ta vilket jobb som helst.

(Vissa saker tar jag bara upp som exempel som jag har varit med om/de är gamla saker. Det har tagit väldigt lång tid vissa saker för folk att förstå.)

De har också varit att personer har frågat väldigt konstiga frågor, som om jag vore 10 år och inte förstod hur saker fungerade och det har jag känt som det är pga min diagnos. Det är lite kränkande faktiskt. Förstår ju om det är pga att de själva vill förstå dessa saker eller för att de vill vara snälla, men man frågar inte en vuxen person om tex vad en mobiltelefon är. Man har inte levt i en grotta precis, speciellt inte i min generation.

Hoppas att ni förstår hela grejen. Detta kan bero på att jag kanske har det där Kognitiv dissonans, låter nästan som det. Att jag tycker att jag har en diagnos men ändå inte, men det är ju också så som det är.

Det har inte heller framgått vad personer märker utan det har varit ganska allmänna saker såsom du blev sur för detta eller det är en fingertoppskänsla osv. Det har inte varit konkreta svar, så hur ska jag då fatta vad det är de egentligen märker om de ger kryptiska svar? Annars har det ju varit mer direkt " du är annorlunda" för det säger ju ganska mycket om folk måste gå till lärarna för att en person kanske har en diagnos. Dessa personer hade dessutom själva diagnoser, så jag förstår inte riktigt det där...Skulle jag ha gått till läraren för att de också hade diagnoser? ( Jag visste ju inte ens själv att jag hade en diagnos men däremot var de öppna med sina diagnoser)

Då fick jag ju höra i efterhand att det blir svårt om man inte skyltar med sin diagnos. Men jag visste ju inte ens om att jag hade en diagnos? Hur gör man då?? Typ, tacka och ta emot för att man kanske har en diagnos ?

Personer med as kan vara bra på analyser av ett mer hypotetiskt och övergripande plan.
Bara för en person vet att man säger hej när man möter någon man känner igen betyder inte det att det sker på rätt sätt, med rätt tajming och med rätt kroppsspråk.
I verkliga situationer behöver man lägga ihop alla små ledtrådar för att hamna rätt socialt, där brukar personer med as inte kunna prestera som personer utan diagnos.
Det ska gå fort och man ska kunna hålla alla bollar i luften samtidigt.

Sedan när man lärt sig att det är oartigt att inte säga hej händer något annat jobbigt och man lär sig att det även är oartigt att inte säga hejdå.
Lär man sig samspel i sådana fragment tar det mycket längre tid.
Framförallt kommer social kontakt bli väldigt utmattande och ibland leda till ohälsa och utbrändhet.
Lägger man på ytterligare ett lager förutom fragmentisering och utmattning - stress - kommer det bli kaotiskt för tankarna att bli sorterade rätt och formulera och förstå det abstrakta.
De flesta med as har konkret tänkande som modersmål.

Att man vill ha familj, jobb mm och är beredd att försöka betyder inte att diagnosen inte kommer försvåra och ibland kanske man gör rätt i att sätta upp små mål.
De som inte förstår vitsen med social kontakt mm har väldigt stora problem.

Fråga dig hur du fungerar i olika situationer?
Har du lätt att få bekanta och vänner IRL?
Känner du av social baksmälla osv?

Kan vara bra ledtrådar

Ps, talar man i konkreta termer kan andra uppfatta en som framfusig och rent av otrevlig för att man talar om saker på olika sätt.
Man riskerar också att outa sig själv mer än nödvändigt.

Kanske vore en samtalskontakt på Habiliteringen bra?
När man hittat rätt person är det super bra att kunna bolla dessa saker.

Jossie94 skrev:"Hade en neurotypisk person sagt att den hade det jobbigt så skulle de inte få samma reaktioner så som jag fick. Jag blev mer ifrågasatt och lite förhörd samt att jag behövde ju förklara flera gånger för folk inte fattade det där med att om man har en diagnos så kan man inte bara söka ett jobb då det måste ske på rätt sätt. man går ju inte till vanliga arbetsförmedlingen för då hade jag kunnat ta vilket jobb som helst."

OCH

"Hoppas att ni förstår hela grejen. Detta kan bero på att jag kanske har det där Kognitiv dissonans, låter nästan som det. Att jag tycker att jag har en diagnos men ändå inte, men det är ju också så som det är."

Du har förstått att det kan uppstå problem på en arbetsplats utan uppbackning och noga valda beslut, det är bra då har du valt att jobba smart istället för att jobba hårt. Kanon.
Det är också bra att du ställer dig dessa frågor, att man har försvagad Theory of Mind vid AS betyder att man har det svårare att förstå vad andra förstår och det gör det svårt att generalisera.
Ibland kan man undra vad man ska ha alla lärdomar och klokheter till.

Att jämföra sig med de som har grövre problem vet jag inte är speciellt meningsfullt, de som har grövre problem får oftast hjälpen smidigare och kanske inte reflekterar över det ens, de som är svårplacerade kommer däremot att få leva med samma krav och förväntningar som de utan diagnos. Det är ett väldigt stort hopp och det är tufft med risk för att må dåligt.
Att det förhåller sig så visar sig ju i folks ambivalens kring dina svårigheter, sedan vet inte gemene man vad as är generellt, utan man uppfattas som allmänt märklig hos vissa istället då de inte själva kan pussla ihop alla ledtrådar. Man kan förmodligen bli svårare att tyda då många med as, när allt klaffar med att vara utvilad och ha lagom krav, kan göra att det finns ojämn mängd ork att förbruka.
Att vara kompetent i något sammanhang handlar ofta om vilka förutsättningar som ges, alla kan nog vara kompetenta på sitt sätt därför är det bra att fundera på hur man behöver ha det.
Du lever efter deras villkor det enklaste blir då för andra att uppfatta någon som udda och kanske ta avstånd?
Behöver såklart inte vara så men tror det är vanligt.

Det är väl där jag har hamnat, att jag ligger mer åt de som är utan diagnos och då kanske de struntar i att jag behöver hjälp, för de med grövre problem kanske det märks direkt på att de måste ha hjälp.

Jossie94 skrev:Det är väl där jag har hamnat, att jag ligger mer åt de som är utan diagnos och då kanske de struntar i att jag behöver hjälp, för de med grövre problem kanske det märks direkt på att de måste ha hjälp.

Varför tror/tycker du att du ligger mer åt de som är utan diagnos när du samtidigt skriver långa trådar här?

Utan att lägga någon värdering i det: Det finns många som ”bara” diagnosticerats med atypisk autism som inte ”klarar” eget boende utan ”måste” bo i särskild boendeform. Och många med Aspergerdiagnos som har hus, barn och jobb på ”öppna arbetsmarknaden”.

Jossie94 skrev:Det är väl där jag har hamnat, att jag ligger mer åt de som är utan diagnos och då kanske de struntar i att jag behöver hjälp, för de med grövre problem kanske det märks direkt på att de måste ha hjälp.

Vad är det för typ av hjälp du behöver?

Och hur lever du i övrigt? T ex jobbar eller studerar du dvs är ”normal” på det viset?

Räcker inte det med att jag säger att jag tycker att jag är mer lik en NT person?

Men jag känner att jag inte har något gemensamt med andra som har diagnoser, just för att de har haft större problem och väldigt grova diagnoser. Jag har inga problem med att fika, shoppa, praktisera, lära känna nytt folk osv. Medan de jag träffade hade svårt med just sådana saker, så vi hade inget gemensamt helt enkelt. Medan de som är NT är mer som jag, dvs gillar fika, shoppa, lära känna nya människor. De har inga svårigheter på det sättet såsom de med diagnoser kan ha. Därför är det också konstigt att NT inte verkar förstå detta med hur man lär känna folk. De har ju gett bilden av att de kan sociala koder och så och så helt plötsligt så är det som att "Oj, jag vet inte hur man gör?" Vänta va? Så jag ifrågasätter den metoden bara, för den är inte bra..

Men då kör ju många med det kortet "Hon ville inte vara med dig, förstår du inte det? " Jo men jag är så dum att jag går in med den inställningen...Nej men alltså, man går ju inte in med den inställningen och är negativ. Man tycker ju att personen är trevlig osv. Man kan inte "Jag har för många vänner" för det vet väl inte den som vill bli vän med den personen?

Jag kanske inte fattar de där signalerna, men just sociala koder är väldigt komplicerade, inte ens NT kan förstå sina egna regler ibland, så hur skulle de då kunna förstå att jag ska fattar att de inte vill ha vänner när det själva inte förstår att folk vill lära känna dem?

De förstår inte att jag vill lära känna dem och jag fattar inte att de har för många vänner...

Jossie94 skrev:Räcker inte det med att jag säger att jag tycker att jag är mer lik en NT person?

Men jag känner att jag inte har något gemensamt med andra som har diagnoser, just för att de har haft större problem och väldigt grova diagnoser. Jag har inga problem med att fika, shoppa, praktisera, lära känna nytt folk osv. Medan de jag träffade hade svårt med just sådana saker, så vi hade inget gemensamt helt enkelt. Medan de som är NT är mer som jag, dvs gillar fika, shoppa, lära känna nya människor. De har inga svårigheter på det sättet såsom de med diagnoser kan ha. Därför är det också konstigt att NT inte verkar förstå detta med hur man lär känna folk. De har ju gett bilden av att de kan sociala koder och så och så helt plötsligt så är det som att "Oj, jag vet inte hur man gör?" Vänta va? Så jag ifrågasätter den metoden bara, för den är inte bra..

Men då kör ju många med det kortet "Hon ville inte vara med dig, förstår du inte det? " Jo men jag är så dum att jag går in med den inställningen...Nej men alltså, man går ju inte in med den inställningen och är negativ. Man tycker ju att personen är trevlig osv. Man kan inte "Jag har för många vänner" för det vet väl inte den som vill bli vän med den personen?

Jag kanske inte fattar de där signalerna, men just sociala koder är väldigt komplicerade, inte ens NT kan förstå sina egna regler ibland, så hur skulle de då kunna förstå att jag ska fattar att de inte vill ha vänner när det själva inte förstår att folk vill lära känna dem?

Varför hänger du på Aspergerforum om du egentligen är mer NT och ”normal”?

Och om du är så gott som normal har du väl arbetskamrater och/eller studiekamrater på det sätt som man som NT plägar ha? Varför inte vända dug till dessa IRL-personer med dina funderingar?

Jag kan ju inte ta bort min diagnos, jag har bara inte en sån diagnos som är så tydlig. Jag försökte på ett annat forum förut men då fattade de inte heller något av det jag sa, så tänkte jag testar här och folk har väl lite mer förståelse eftersom de andra har ju inte diagnoser, så jag har ju båda delarna. Både NT och en diagnos. Hur gör man då? Om man har en diagnos men ändå fungerar osv, men Nt fattar att man är annorlunda trots att man egentligen inte är så annorlunda, man är snarare precis som dem..

Jossie94 skrev:Jag kan ju inte ta bort min diagnos, jag har bara inte en sån diagnos som är så tydlig. Jag försökte på ett annat forum förut men då fattade de inte heller något av det jag sa, så tänkte jag testar här och folk har väl lite mer förståelse eftersom de andra har ju inte diagnoser, så jag har ju båda delarna. Både NT och en diagnos. Hur gör man då? Om man har en diagnos men ändå fungerar osv, men Nt fattar att man är annorlunda trots att man egentligen inte är så annorlunda, man är snarare precis som dem..

Vad menar du med både NT och en diagnos?

Jag upplever dig som lite förolämpande/nedlåtande mot människor med diagnoser. Att du anser dig ”mer normal” och därför ”lite bättre”?

Men även om du har atypisk autism och vi andra här har AS (iofs finns det även andra med atypisk autism här), så är du inte ensam att ha "NT-drag" också. Vi är ingen annan art, det är inte så att vi aldrig förstår NT. Om inte annat har vi lärt oss en del, t ex genom att läsa om AS, läsa här och umgås med NT.

Du kanske ibland fungerar som en NT. Men inte alltid, i så fall skulle ingen märka något avvikande med dig.

BellaBelle skrev:

Jossie94 skrev:Det är väl där jag har hamnat, att jag ligger mer åt de som är utan diagnos och då kanske de struntar i att jag behöver hjälp, för de med grövre problem kanske det märks direkt på att de måste ha hjälp.

Vad är det för typ av hjälp du behöver?

Och hur lever du i övrigt? T ex jobbar eller studerar du dvs är ”normal” på det viset?

Frågar en gång till: Vad är det för hjälp du tycker du behöver men inte får? Det är många med ”riktig” Aspergerdiagnos som också tycker de får för lite hjälp, att få Aspergerdiagnos innebär inte automatiskt att man får all hjälp man tycker man behöver.

Det finns även fler personer som hänger här och kanske inte har diagnoser men vill lära sig om ämnet. Dvs känner någon som har en diagnos osv. Jag är här för att förstå min situation lite mer och för att få tips och råd. Sedan trodde ju jag att om man skrev jag känner såhär, så skulle folk inte ifrågasätta. Om någon säger till mig här, att den mår dåligt, ska jag då bara, Vadå, gör du det? Det är faktiskt rätt jobbigt om saker man bara vill få ur sig alltid ska ifrågasättas, kan man inte bara få säga saker utan att folk ska försöka hitta fel i allting?