Ok så har jag aldrig tänkt men det kan stämma...
Om du haft DV så antar jag att ditt tillstånd iaf räknas till "autismliknande tillstånd" (som ingår i personkrets 1)?

Lynx-66 skrev:

Alien skrev:När man är på restaurang och är jättehungrig får man ändå inte börja äta när ens mat kommit in utan måste vänta tills allas mat serverats.

Är det varm mat och sällskapet fler än X så går det bra har jag fått lära mig (minns dock inte antalet och käkar på direkten ändå)

Och så håller jag alltid gaffeln i höger hand och skär med vänster.

OT, sorry...

X=8, har jag för mig att jag hört om det där.

Alien skrev:
När man är på restaurang och är jättehungrig får man ändå inte börja äta när ens mat kommit in utan måste vänta tills allas mat serverats.

Att inte börja äta förrän alla fått mat på tallriken hade vi som regel vid varje middag vi åt i familjen jag växte upp i. Detta beteende tog jag med mig överallt förutom i skolmatsalen och lägersammankomster. Vi var inte så många i familjen så det var inga problem.

Jag vet att denna aspekten diskuterats i någon av dina trådar tidigare men det är ju fullt möjligt att du enbart saknat ett kriterium från att få en "full autismdiagnos" som kan varit svårtolkat och kanske även funnits. Att du skulle få AST idag.

Jossie94 skrev:Atypisk autism blir ju om man inte har alla kriterierna för Autism eller Asperger, jag har bara drag av dem diagnoserna, därför blir då dragen en egen diagnos, dvs Atypisk autism. Det var så jag fick det förklarat.

Aspergers var ganska snävt skrivet. Autistspektrum har bredare formuleringar så fler ska passa in. Visst, du har atypisk autism för det hette så då och jag har aspergers. Skulle de kräva att vi bytte till nuvarande system skulle vi båda få autismspektrum som diagnos.

Så som aspergers ställdes förr behövde man ganska många positiva svar inom flera områden. Du kan alltså ha full blown autism på alla utom en undergrupp där du har ett kriterie för lite.

Jag höll på att råka ut för det.

I DSM IV skulle man ha minst 1 på B. Jag hade specialintresse. "Restricted pattern of interest" Jag hade också 2, att ha onödiga rutiner, bara att för mig var de nödvändiga för att undvika kaoz. 3 om man översätter till vuxen person, inte intresserad av smådelar men är detaljtänkare.

På A hade jag där man ska ha 3, övanlig eller undvikande blick, ansiktsuttryck som inte passade i sammanhanget, udda gester. Det räknades som 1poäng.

Så jag lyckades inte kvala in fullt på 1. Jag har alltid haft vänner och som liten på barns nivå och som äldre på äldres nivå.

Jag delade gärna med mig av min kunskap men det fick man ju tillsagt att sluta med.

Har social ömsesidighet. Den är dock inte normal.

Så jag fick ett halvt tröstpoäng på att kompisar eftersom mina kompisar inte är NT för det mesta, och ett halvt att min ömsesidighet trots att den finns, inte var normal.

Då har jag ju många från grupp B som påverkar mig mycket så om jag fått diagnosen atypisk autism så hade det inte varit för att jag hade små problem eller avvikelser inom alla områden.

Bara att mina mindre svaga punkter inom aspergern verkar vara det sociala, eller jag ska säga, vissa bitar av det sociala. Jag tycker fortfarande att folk är aliens. Jag känner mig inte som samma art. Och det hänger mycket på det sociala även om det andra också spelar in.

Nu vet jag ju inte om ditt val var mellan aspergers och atypisk autism, eller mellan autism (barndomsautism) och atypisk autism.

Det hade också varit atypisk autism om du hade en sammanblandning av aspergers och autism.

Som jag ser det verkar du kriteriemässigt uppfylla de gamla kriterierna för autism, iom att de innefattar avvikande språk. Man måste inte ha börjat tala sent.

Men det var väl resten av testerna som fick dem att inte tro att du hade autism i sin fulla form utan mer aspergers med något som fattades diagnosmässigt.

Som jag vet så har det ju funnits misstankar på en diagnos sedan jag var liten, men det var ju ingenting som var bekräftat. Och jag har gått i stödgrupper eller vart hos personer och gjort olika tester, men då visste ju ingen att det var pga en diagnos. Utan det fick vi reda på när jag var äldre. Det kanske inte alltid syns om man har en diagnos när man är liten. Vet inte om det beror på okunskap eller om det bara är så att det inte går och se så tidigt. Det var ju inte så att lärare pratade om sådant vad jag vet. Så för mig hade många ingen aning om att det existerade en diagnos, förrän jag själv fick reda på det och kunde berätta det.

Det var ju frågetecken under alla åren och jag har ju fått reda på i efterhand olika händelser där man har fattat att det varit svårigheter inom det sociala, men jag levde fortfarande med ovissheten att inte veta och därför levde ju jag som att det inte fanns någon diagnos. Jag tänkte inte ens åt det hållet att det kunde bero på en diagnos. De tankarna kom ju i gymnasiet där det blev tydligt att folk tyckte att jag var annorlunda vilket ledde till att jag dels ville veta själv om det kunde vara så. Dessa personerna hade tydligen gått till läraren för de trodde att jag kanske kunde ha en diagnos. (Vet inte heller om detta är sant, att de gjorde det dvs) Men har för mig att någon sa det till mig för de ville hjälpa mig. Hur det nu hjälpte mig vet jag inte, jag mådde ju bra och bara fanns typ. Jag hade ju inte svårigheter så att jag mådde dåligt, förutom mobbningen. Jag kände ju ändå innan att mitt liv på något sätt funkade. Jag var bara en helt vanlig tjej, som var precis som alla andra. Försökte passa in. De flesta försöker ju göra det i tonåren.

Nuvarande kriterier för autismspektrum:

A. Varaktiga brister i förmågan till social kommunikation och social interaktion i ett flertal olika sammanhang, vilket visar sig i följande, aktuellt eller anamnestiskt belagt (exemplen är illustrativa, andra yttringar förekommer):

1. Bristande förmåga till social ömsesidighet, alltifrån t ex att personen avviker från det normalt förväntade i sitt sätt att närma sig andra och ger bristande gensvar i samtalet, till att personen endast i begränsad utsträckning delar intressen eller känslor med andra, till att personen inte alls tar initiativ till eller ger gensvar vid sociala interaktioner.

2. Bristande förmåga till icke-verbalt kommunikativt beteende vid sociala interaktioner, alltifrån t ex bristande samstämmighet mellan verbal och icke-verbal kommunikation, till avvikelser i ögonkontakt och kroppsspråk eller bristande förståelse för och bruk av gester, till total frånvaro av ansiktsuttryck och icke-verbal kommunikation.

3. Bristande förmåga att utveckla, bevara och förstå relationer, alltifrån t ex svårigheter att ändamålsenligt anpassa sitt beteende till olika sociala sammanhang, till svårigheter att leka låtsaslekar med andra eller att skaffa vänner, till avsaknad av intresse för jämnåriga.

B. Begränsade, repetitiva mönster i beteende, intressen eller aktiviteter vilket visar sig i minst två av följande, aktuellt eller anamnestiskt belagt (exemplen är illustrativa, andra yttringar förekommer):

1. Stereotypa eller repetitiva motoriska rörelser, stereotypt eller repetitivt tal eller bruk av föremål (t ex enkla motoriska stereotypier, ekolali, idiosynkratiska fraser, rada upp leksaker eller kasta föremål).

2. Insisterar på att inget ska förändras i vardagen, oflexibel fixering vid rutiner eller ritualiserade mönster i verbala eller icke-verbala beteenden (t ex extremt upprörd vid små förändringar, svårigheter med omställningar, rigida tankemönster, speciella hälsningsritualer, tar samma vägar eller äter samma mat varje dag).

3. Starkt begränsade, fixerade intressen som är abnorma i intensitet eller fokusering (t ex starkt fäst vid eller upptagen av speciella föremål, överdrivet inskränkta eller ensidiga intressen).

4. Hyper- eller hyporeaktiv vid sensorisk stimulering, eller säreget intresse för sensoriska aspekter av omgivningen (t ex verkar vara okänslig för smärta/värme/kyla, reagerar starkt på specifika ljud eller ytstrukturer, vidrör eller luktar påfallande överdrivet på föremål, visuellt fascinerad av ljus eller rörelse).

Jossie94 skrev:Det kanske inte alltid syns om man har en diagnos när man är liten. Vet inte om det beror på okunskap eller om det bara är så att det inte går och se så tidigt.

Båda. Jag kan se tillbaka och se lite autistiska drag från när jag var liten (positiva och negativa). Men jag var en välfungerande skolunge med massa kompisar.

Det var först när barnen blev till tonårsmonster som jag insåg att jag var annorlunda, eller att de var det.

För mig var det inte svårt att vara ett aspergerbarn. Det enda som var riktigt svårt var att jag förstod saker innan känslokontrollen hade utvecklats. Därför fick jag paniksyndrom som barn.

Även 15 år efter diagnos så känns det som jag fick aspergers när jag fick diagnos,

Jag kommer bara ihåg att jag tolkade det så, att jag hade inte fyllt kriterierna för just Asperger eller Autism och därför blev det till en egen diagnos, sva Atypisk autism. Det här var längesen så det kan ju ha ändrats också om man kan ju faktiskt ta bort sin diagnos eller så kan man göra om testet. Jag läste att man kunde ta bort diagnosen, antagligen menar man då på pappret. För man kommer ju alltid ha en diagnos oavsett, man kan inte bota den, däremot kan man ju dämpa den om man har ångest eller depression osv.


När jag gick på Asperger profil skolan så pratade folk inte så mycket om diagnoser, utan det var som en vanlig skola bara att folk jobbade i sin egna takt. Och så var det mindre klasser istället för 30 elever och 1-2 lärare. Som lärare är det ju svårt att hjälpa alla på så många elever, alla fick ju inte alltid hjälp och kanske den hjälp de behövde, därför fanns det stödgrupper på den vanliga skolan också, bara det att man insåg att det funkande inte i längden, jag hängde inte med och så störde sig personer på att man var engagerad och ville lära sig något. Tydligen så var det en grej att inte ha med sig sina datorer, skolmaterial och bara glida runt, så de drabbade ju tyvärr de som verkligen ville lära sig saker. Det kanske var max 5 personer som verkligen pluggade och ville lära sig något. Eftersom jag slutade så vet jag inte hur det var senare, men jag kan garanterat säga att det visades sig senare att det verkligen var dåligt.

Flinta skrev:Om du haft DV så antar jag att ditt tillstånd iaf räknas till "autismliknande tillstånd" (som ingår i personkrets 1)?

Eller? På vilka grunder beviljades du DV enligt LSS?
Nyfiken bara

Eftersom man inte hör om atypisk autism så ofta så funderar man ju på om det beror på att få psykologer velat sätta en sådan diagnos?

Undrar hur många atypisk autism diagnoser min utredningspsykolog hade satt tidigare i sitt yrke innan jag kom till hen för utredning

antonius skrev:Men det är väl gemensamt för många aspisar att man har en tendens att grubbla och kanske till och med älta åtminstone för sig själv saker som en NT kanske noterar men sätter ingen större vikt vid...

Beror väl bl a på svårigheten med socialt samspel.

Flinta skrev:Eftersom man inte hör om atypisk autism så ofta så funderar man ju på om det beror på att få psykologer velat sätta en sådan diagnos?

Undrar hur många atypisk autism diagnoser min utredningspsykolog hade satt tidigare i sitt yrke innan jag kom till hen för utredning

Finns atypisk autism fortfarande?

BellaBelle skrev:

Flinta skrev:Eftersom man inte hör om atypisk autism så ofta så funderar man ju på om det beror på att få psykologer velat sätta en sådan diagnos?

Undrar hur många atypisk autism diagnoser min utredningspsykolog hade satt tidigare i sitt yrke innan jag kom till hen för utredning

Finns atypisk autism fortfarande?

Vi har de diagnoser vi har. Men de ges inte ut längre. Då får man autistspektrum. Det når de flesta med atypisk autism upp till.

Jag har den diagnosen, så ja den finns. Men sedan vet jag inte om det heter något annat idag eller vad sjutton det har gjort, om man säger såhär, så har väl Aspergers tagits bort som diagnos och blivit i samma kategori som andra diagnoser?

Att det hamnar i det där autistspektrum.

Kidzi skrev:

BellaBelle skrev:

Flinta skrev:Eftersom man inte hör om atypisk autism så ofta så funderar man ju på om det beror på att få psykologer velat sätta en sådan diagnos?

Undrar hur många atypisk autism diagnoser min utredningspsykolog hade satt tidigare i sitt yrke innan jag kom till hen för utredning

Finns atypisk autism fortfarande?

Vi har de diagnoser vi har. Men de ges inte ut längre. Då får man autistspektrum. Det når de flesta med atypisk autism upp till.

Hade vi levt i början av förra seklet hade vi fått andra diagnoser. Samt kanske behandlats med kokain? Freud körde väl med det ett tag, om jag inte missminner mig.

Fast jag fick min diagnos 2012, jag antar att min diagnos fanns då. Så jag hade tex inte hört talats om den diagnosen och när jag läst på nätet så är det några som har den diagnosen. Men jag hade aldrig träffat eller hört någon irl som hade eller haft den diagnosen. Annars är det ju vanligare att ha aspergers eller adhd, för då är det ju många som bara jaha har du det eller fattar precis hur man är osv. Samma sak om man är vegetarian. Även om man är olika gällande diagnoserna så lärt man ju ändå sig ngt standard sätt hur en person med adhd är osv. Annars så skulle ju inte personer fattat direkt att personerna hade adhd eller aspergers, då hade det blivit mer som i mitt fall, att folk inte vet om diagnosen och frågar ut en om massa saker. hade de vetat att jag hade aspergers så hade det varit annorlunda, för den diagnosen är rätt tydlig jämfört med atypisk autism. Aspergers har man ju 100 procent sedan kanske någon bara har drag av diagnosen. Men jag hamnade ju ändå i den kategorin att få atypisk autism pga att jag hade just drag av de andra diagnoserna.

Jag har inte aspergers 100 procent och inte heller autism. Jag skulle säga att jag både är Neurotypisk och har Atypisk autism med tanke på att jag hamnar i mitten av att ha en diagnos och att vara NT. Det är därför jag tex inte hör hemma någonstans eftersom jag har ena foten i diagnosvärlden och den andra i den neurotypiska världen. Det är så jag känner kring min situation. Sedan får ju ni tycka vad ni vill om det.

Jossie94 skrev:Fast jag fick min diagnos 2012, jag antar att min diagnos fanns då. Så jag hade tex inte hört talats om den diagnosen och när jag läst på nätet så är det några som har den diagnosen. Men jag hade aldrig träffat eller hört någon irl som hade eller haft den diagnosen. Annars är det ju vanligare att ha aspergers eller adhd, för då är det ju många som bara jaha har du det eller fattar precis hur man är osv. Samma sak om man är vegetarian. Även om man är olika gällande diagnoserna så lärt man ju ändå sig ngt standard sätt hur en person med adhd är osv. Annars så skulle ju inte personer fattat direkt att personerna hade adhd eller aspergers, då hade det blivit mer som i mitt fall, att folk inte vet om diagnosen och frågar ut en om massa saker. hade de vetat att jag hade aspergers så hade det varit annorlunda, för den diagnosen är rätt tydlig jämfört med atypisk autism. Aspergers har man ju 100 procent sedan kanske någon bara har drag av diagnosen. Men jag hamnade ju ändå i den kategorin att få atypisk autism pga att jag hade just drag av de andra diagnoserna.

Jag har inte aspergers 100 procent och inte heller autism. Jag skulle säga att jag både är Neurotypisk och har Atypisk autism med tanke på att jag hamnar i mitten av att ha en diagnos och att vara NT. Det är därför jag tex inte hör hemma någonstans eftersom jag har ena foten i diagnosvärlden och den andra i den neurotypiska världen. Det är så jag känner kring min situation. Sedan får ju ni tycka vad ni vill om det.

Men vad vill du med tråden?

Fast jag är väl också mer neurotypisk än autistisk. Jag kommunicerar, jag talar, jag producerar, jag vet vad saker är till för, varför saker måste göras, att saker har effekter och att ingen tar hand om mig som ett barn, jag har långa diskussioner med mitt syskon om saker man behöver akademisk kunskap, vishet och IQ för att fatta,jag kan gå och handla, jag har gått på universitetet, jag förstår att alla människor är sig själva och att jag bara är viktig i min egen skalle, jag förstår att de tänker olika, jag har kompisar, jag flyttade hemifrån när jag var 17.

Ibland ställer de neurotypiska dragen till det för mig. Det kan bli fel på det viset också.

Bara för att man har atypisk autism betyder inte det att man har mildare autism än de som har aspergers. Man saknar ett diagnoskriterie. De andra kriterierna man har kan vara allvarligare än de vissa aspergare har.

Därför kanske det är bra att vi har en skala numera, fastän jag tycker tre steg är för lite. Det blir ett långt hopp från de flesta här som har autism 1 till de som har autism 2. Dessutom ryms väldigt många på 1-nivån som fungerar väldigt olika.

Om man börjar umgås med aspergare om man själv har eller inte, och man vill ha ett djup i den relationen även om det bara är för man ska vara bättre arbetskamrater, så kan man inte stirra sig blind på det som syns utåt.

Man kan inte säga att den petar maten, det måste vara aspigt, den blir stressad av att du kom för sent, aspigt, den vill inte ha syntetkläder, aspigt, den vill se på regnbågen utanför, aspigt.

Det blir bara massa plotter. Vissa aspergare har plotter i skallen, vissa NT har det. Det beror på hur vi bildar system i hjärnan och hur mycket intresse vi har av andra och hur mycket vi tror att de finns på riktigt.

Peta i maten kan vara att man inte klarar när texturer eller smaker blandas. Att vilja vara i tid kan bero på att det inte finns ett vettigt protokoll för hur man gör då, man kan inte improvisera, ska de aldrig komma eller om 30 min kanske! I en värld som är kaotisk kan det vara stressande och man vill ha fasta pelare. Syntetkläderna kan vara för överkänslighet för viss beröring och skrapighet. Regnbågen kan vara för att den ger något i själen, som rinnande vatten också kan göra, en sensorisk njutning.

Det jag vill säga är att det alltid finns något bakom.

Det tycker jag är det intressanta.

Ibland kan NT drabbas av tillfällig autism. T ex när fåren bräker och de måste göra ekolali och bräka tillbaka. Eller när några står i en affär och känner på en riktigt extramjuk filt och de ser drogade ut. HAHA!

Okej, låt oss säga att människor är lite komplicerade då. Skulle jag uppfatta det eftersom även NT kan få tillfälliga drag av diagnoser tydligen. Men det jag syftar på är att för min del så hade jag sett folk göra dessa typiska diagnos tecknen som även står i både böcker och på nätet osv, så skulle jag då tro att personen möjligtvis har en diagnos utifrån det. Hade jag bara sett personen sitta på ett fik och man inte ser tydliga ytliga tecken på en diagnos, så skulle jag se en person sitta med sina tjejkompisar och fika.

Det var det som jag syftade på när jag drog upp olika exempel på hur man kan se diagnoserna utifrån vad man vet om diagnosernas egenskaper och ur personer socialiserar sig/beter sig och hur de klär sig. Där kan man få en helhet att det kan bero på en diagnos.

Det jag vill med tråden var mest förståelsen kring era åsikter hur man såg att en person hade diagnos om man såg neurotypisk ut , som jag gjorde i mitt fall då, jag kan förstå vissa saker nu men jag visste fortfarande inte om min diagnos just då, så därför hade jag ingen aning och därför blir det ju en chock om folk bara kommer från ingenstans och påpekar att man kanske har en diagnos...Det är både konstigt och kränkande. Även om de inte sa det direkt till mig, så fick jag ju ändå reda på att det hade hänt och att det blev som det blev kring det hela eller jag skulle säga att deras handling i detta var startpunkten på hela resan. Sedan att det ledde till mobbning (inte bara från dem, för de såg bara att jag var annorlunda) så hände det ju ändå något för att det skulle hamna åt det hållet. Det kan ju inte vara så att de var så självklart att jag hade en diagnos, det står inte i pannan på mig precis plus att då fanns det betydligt tydligare folk som verkligen skulle ha haft diagnoser, för på dom så syntes det 100 procent. Då menar jag att de syntes 849494574 att det var annorlunda, det såg man direkt på klädstilen. Om 90 procent hade main stream kläder så hade resten kanske väldigt udda klädstil, då är ju dem annorlunda jämfört med de som är mainstream...

Min största fråga är ju då, Hur kunde då folk inte se fel på dem personerna där det verkligen syntes att det var annorlunda? Jag skulle kunnat gå back in time och peka ut denna personen som jag syftar på är annorlundare än mig/det syntes 100 procent. Man kunde ju inte missa denna personen, för hon gick runt i så udda och färgglada kläder att man skulle märka det. Men hade jag sagt där och då, men henne då, hur ser ni inte på henne att hon är annorlunda? Varför går ni inte på henne ?

Men då kanske folk bara Amen alla vet ju om att hon är annorlunda från börja, hur skulle det veta det? De kände ju inte henne, de kände ju inte mig heller för den delen. Hon såg verkligen annorlunda ut för hon visade det så tydligt, medan mig var det inte tydligt att jag hade en diagnos. Jag kan säga att de flesta hade diagnoser i min klass, jag vet att vissa hade adhd. Sedan har ju folk fått beteenden i efterhand som visats vara diagnos relaterat, tex, en verkar ha add/ social fobi. Jag undrar fortfarande varför dem som hade adhd inte vart mobbade själva, det är en gåta....För logiskt är ju att mobba alla som är annorlunda, inte bara att du och du duger, men ni som också är annorlunda ni slipper undan....För alla vet väl att bjuder man hela klassen tex så utesluter man inte 1 person. Det är lite åt det hållet, att man då accepterar de med adhd men inte de med andra diagnoser för adhd de har inte sociala svårigheter, det struntar jag fullkomligt i, det har fortfarande lika mycket diagnoser för det.

Det blir ju lite som att jag skulle gå på någon här för att den har en diagnos, när jag har en diagnos själv. "Oj du har en diagnos, du är ju annorlunda!!?? Nej juste, jag har ju en diagnos också" Det blir ju väldigt konstigt med den inställningen och det var ju lite så det blev, att de som själva hade adhd märkte att jag också var annorlunda och det blev värsta grejen, när det borde blivit lika stort att de hade adhd...Skulle jag ha sagt att jag hade en diagnos när jag inte visste om det själv eller vadå? För om man inte är öppen med sin diagnos så kommer det bli svårt, men om man inte vet om att man har en diagnos då? KÄnns ju bra att alla vet att jag har en diagnos förutom jag själv... Vad duktiga det var att lösa gåtan då, wow för de med adhd att tycka att de såg att en annan hade en diagnos, som om de inte hade diagnoser själva...Grattis till dem!

Jossie94 skrev:Det blir ju lite som att jag skulle gå på någon här för att den har en diagnos, när jag har en diagnos själv. "Oj du har en diagnos, du är ju annorlunda!!?? Nej juste, jag har ju en diagnos också" Det blir ju väldigt konstigt med den inställningen och det var ju lite så det blev, att de som själva hade adhd märkte att jag också var annorlunda och det blev värsta grejen, när det borde blivit lika stort att de hade adhd...Skulle jag ha sagt att jag hade en diagnos när jag inte visste om det själv eller vadå? För om man inte är öppen med sin diagnos så kommer det bli svårt, men om man inte vet om att man har en diagnos då? KÄnns ju bra att alla vet att jag har en diagnos förutom jag själv... Vad duktiga det var att lösa gåtan då, wow för de med adhd att tycka att de såg att en annan hade en diagnos, som om de inte hade diagnoser själva...Grattis till dem!

Men vad är grejen med din tråd här? Är du stressad över att folk tycker - eller kan tycka - att du är udda? Eller varför ställer du frågorna och grubblar?