Kidzi skrev:Men du kan ju inte påstå att du är en varm och gosig haj.

Jag tror faktiskt inte Jossan94 vinner på att gå omkring och tro att hon är normal och det är alla andra det är fel på. Första steget måste vara insikten om vem som äger problemet.

Men visst kanske man kan vara lite mer diplomatisk när man framlägger sin poäng. Även solen har fläckar.

Marjatta skrev:Skälet till att NT snabbare snappar allt sånt är inte att de fattar nåt mysko mönster bakom, utan bara att de har fokus på att göra "rätt" socialt och därför inte gör sånt som andra inte gör.

Det tror jag inte på. Till största delen gör de "rätt" automatiskt, utan att veta varför eller ens att de gör det.

EDIT:

Marjatta skrev:Jag har själv en bordsskick-grej, som nog på samma sätt som att blanda maten handlar om kvarleva från barndomen: att vända gaffeln som en sked. Så äter små barn.

Små barn och Amerikaner

Alien skrev:När man är på restaurang och är jättehungrig får man ändå inte börja äta när ens mat kommit in utan måste vänta tills allas mat serverats.

Är det varm mat och sällskapet fler än X så går det bra har jag fått lära mig (minns dock inte antalet och käkar på direkten ändå)

Och så håller jag alltid gaffeln i höger hand och skär med vänster.

OT, sorry...

Är det en fin restaurang brukar det inte ta så lång tid mellan att de serverar. Man kan fråga dem om de vet hur länge det andra dröjer. Visar det sig ta tid brukar det vara lite kutum av stackaren som inte fick att säga "Börja ni".

Är man däremot bjuden hem till någon så börjar man inte äta förrän alla fått, om det inte är informellt och även där känns det lite glufsigt. Det brukar anges ett nummer på personer vid bordet. Men det är vettigare att gå efter antal bord. Har man bara ett bord som rymmer 12 pers så väntar man. Har man två bord eller motsvarande så brukar man få börja.

Har man ett kaotiskt upplägg med catering som lämnar men inte serverar och kanske 40 pers verkar det OK att äta så fort man köat och tagit maten. Verkar mer viktigt vem som går först i kön, äldre går ofta först.

nallen skrev:

Marjatta skrev:Skälet till att NT snabbare snappar allt sånt är inte att de fattar nåt mysko mönster bakom, utan bara att de har fokus på att göra "rätt" socialt och därför inte gör sånt som andra inte gör.

Det tror jag inte på. Till största delen gör de "rätt" automatiskt, utan att veta varför eller ens att de gör det.

Dels har de hårdare tryck att göra rätt. Drivet är ju att det är i deras natur att anstränga sig med det. Men jag tror visst de fattar mönstret fast det är automatiskt, de vet inte om att de tänker så.

Ungefär som när någon väljer mjölk i kyldisken. Om man skulle fråga dem varför tog du just den och inte en annan av samma sort som var lika lätt att ta. Då säger de Jag bara tog en. Det betyder att de valde, men de hade noll aning. Har man OCD så får man grymt veta att denna process kan komma upp på medveten nivå. Då går det inte att bara ta. Man måste göra valet medvetet och det finns inga regler för att ta en liter mjölk så hjärnan hittar på att ta alltid den högra, så att man kommer loss. Men sedan måste man alltid ta den högra för all framtid annars dör farfar.

När man är flera personer och äter ute så har jag och de andra börjat käka dels för att alla kommer få sina rätter olika tider eller alla får ju inte samtidigt såvida det inte är flera som beställt tex pizza då brukar de ta det samtidigt. Men är det pizza och så pastarätter så kan pastan ta längre tid kanske för jag har då fått min pastarätt efter andra fått sina pizzor. Och då har ju andra börjat små äta lite för att de vill ha sin mat varm.

Annars har jag inte tänkt så mycket på sådant där när jag vart ute och käkat, då sker det automatiskt typ. Däremot vet jag när det varit typ bröllop och sådant, då har jag inte vetat hur jag ska bete mig och så för där ska man ju äta utåt och inåt mot tallriken eftesom det är fin middag. Och så trodde ju jag att man hälsade på folk i sådana tillfällen och jag kände att jag som var nyast av alla ett utav bröllopen vi var på, eftersom alla andra där kände varandra på något sätt, så kände inte jag mig bekväm att hälsa först för jag kände ju bara några stycken och de hade jag redan hälsat på innan. Det är ju inte så att jag inte pratade med folk men det är inte alltid lätt att bara ta plats och hälsa, jag kände ju mig väldigt utanför då men det var ju för jag dels inte kände så många där och att folk inte hälsade på en heller. Jag trodde ju att om man var väldigt ny i en grupp så skulle man bli lite välkomnad. Istället tycker ju folk att det är jag som ska ta plats och hälsa när det är jag som är den som drabbade eller den som är utanför eller hur man ska förklara.

Tänk er att komma ny till en klass och så ska folk välkomna dig men då ska du vara den som ska ha gått i klassen jättelänge och veta hur allt funkar, du får den rollen trots att du precis har kommit dit och det är första gången/dagen. Detta behöver inte va skola, de kan vara första dagen på jobbet eller så. Ingen har väl inställningen att du som ny ska kunna ta plats och kunna det mesta det första du gör.

Alien skrev:Mina föräldrar var inte så noga med hur jag höll gaffeln. Däremot var det jätteviktigt att inte ta någon mat innan "främmandet" tagit.

Jag säger nog nästan aldrig varsågod. Då kan det bli en lustig situation när jag har främmande och vi inte känner varandra så väl, dom väntar på tillåtelse att ta fikabröd och jag väntar på att dom ska börja. Jag är mer än lindrigt disträ... men när gästerna sitter som väluppfostrade hundar och kollar på bullfatet och jag inte fattar varför dom inte tar så brukar polletten trilla ner.

Jossie94 skrev:Tänk er att komma ny till en klass och så ska folk välkomna dig men då ska du vara den som ska ha gått i klassen jättelänge och veta hur allt funkar, du får den rollen trots att du precis har kommit dit och det är första gången/dagen. Detta behöver inte va skola, de kan vara första dagen på jobbet eller så. Ingen har väl inställningen att du som ny ska kunna ta plats och kunna det mesta det första du gör.

Det här är nog kulturellt betingat. Till exempel när jag studerade utomlands så träffade jag många människor från Sydamerika och Sydeuropa och jag märkte direkt hur annorlunda de var socialt jämfört med svenskar och andra nordbor. De tog hela tiden initiativ till att bjuda in mig i det sociala och de verkade inte tolka min tystnad som ointresse eller ovilja att umgås med dem andra. Så det var helt klart lättare att umgås och komma in i gemenskapen där än när jag gått på svenska skolor för där har jag alltid blivit ensam och utanför eftersom jag har svårt för att ta för mig.

Jag börjar tro det också medan på ett annat bröllop så hade jag inga svårigheter med detta alls. Dels för att andra tog initiativet först och frågade hur jag kände brudparet osv. Det gäller ju att någon tar första steget. Men i vissa fall tycker ju jag att det är mer rimligt om någon som känner någon bättre än vad jag gör presenterar mig för det sällskapet än att jag ska hälsa på dem som om jag kände dem eller så. Jag är inte blyg eller så utan jag är väldigt social men just att ta plats när det är nya personer är inte det lättaste. Jag kan ju ta mer plats när det är personer jAg känner, medan i vissa sällskap så kan jag knappt prata alls för att alla pratar i mun på varandra. Så det är olika beroende på vilka man är med.

Som tur är är alla så uppskruvade på de tillställningar jag varit på att de snudd på ryckt av en handen innan man menat att hälsa.

OT: Amerikaner i Sverige tycker att svenskar är så himla hjälpsamma. Det tror jag beror på att svensken blir så glad att få prata engelska att de kommer över sin sociala fobi.

nallen skrev:

Marjatta skrev:Skälet till att NT snabbare snappar allt sånt är inte att de fattar nåt mysko mönster bakom, utan bara att de har fokus på att göra "rätt" socialt och därför inte gör sånt som andra inte gör.

Det tror jag inte på. Till största delen gör de "rätt" automatiskt, utan att veta varför eller ens att de gör det.

Tror både och.

De har medfött så stort fokus på det sociala, att de försöker anpassa sig utan att ens vara medvetna om att de gör det. Tror skälen är de jag angav ändå. Men när det inte är medvetet blir det ju en liten definitionsfråga.

Jag har väldigt svårt att komma in i samtal, psykologen som gjorde AS utredningen missuppfattade mig och trodde att jag inte kunde sluta prata. Saken är den att jag bara känner mig trygg att prata med psykologer och andra personer som har tystnadsplikt, annars är jag tyst om jag inte svarar på ställd fråga.
Jag har svårt att läsa av signaler, vem är vän, vem vill lura mig och vem visar kärlek ömhet empati. Jag är lydig empatisk kärleksfull och vill lära mig vara romantisk.

Alien skrev:Äter man som man ska så äter man med både kniv och gaffel och då håller man gaffeln nedåt i vänster hand.

Jag minns att jag funderade kring det som barn och att min slutsats var att att gaffeln i vänster och kniven i höger var mest praktiskt för en högerhänt. Man behöver ha kniven i den starkaste handen för att kunna skära lätt, men hålla fast maten kan man göra med den svaga handen. Pappa hade ärvt en del slöa matknivar från farfar och då behövde man ta i för att skära.

Marjatta skrev:Det är mitt svar på frågan varför man inte ska ha slitna kläder. Sen finns historiska och sociala skäl till att vi skaffat den här normen, men idag är skälet eg. inte annat än att det är vad som är rätt. Andra teorier, som att trasiga kläder historiskt tytt på fattigdom, motbevisas av exemplet blåjeans som ju ska vara slitna. Lagom slitna, och på rätt sätt. .

I min stad finns en hemlös gubbe som brukar gå in på biblioteket för att värma sig, ibland lånar han en dator och skickar konstiga meddelanden. Ingen har stört sig på honom. Ända tills den dagen Folkhälsomyndigheten hade sin första pressträff om corona. Dagen efteråt var jag på biblioteket och gubben kom in med slitna och inte helt rena kläder. Folk blev rädda och jag hörde personalen fråga honom om hur han tvättade sina kläder.

Det dröjde dock inte länge innan folk lugnat ned sig,

Jag hoppas att folk förstod mig när jag sa det där med kläderna att jag inte tänkte på klasser såsom rika fattiga osv. Det jag syftade på var att jag kunde se på en person utifrån bland annat kläder och andra saker inom det sociala såvida de har en diagnos eller inte. Jag vet ju inte om personerna har diagnoser till 100 procent utan det är mer att jag kan känna igen diagnos egenskaperna och på så sätt se hur personer med diagnoser ser ut och beter sig. Alltså ser jag någon som har typiska Asperger egenskaper så kan jag misstänka att personen har en diagnos. Eller på en person med downs så ser man ju tydligt på ansiktet att dem är annorlunda. Hoppas att ni förstår den biten. Säger inte att det är fel att se annorlunda ut bara att det kommer att märkas.

Så kortfattat man kan se på folk via kläder beteende osv att de kan ha diagnoser. Studerar man personerna runtomkring dig och vet om hur Asperger funkar så kan man ju se likheter som skulle kunna vara den diagnosen.

Nu vet jag inte om ni är insatta i detta så mycket men jag är ju insatt i beteenden och vill förstå hur människor fungerar i det sociala och tänker psykologiskt. Så det kan ju också vara därför jag ser dessa detaljer. Jag har ju drag av Asperger själv.

Tänk er en mobbare - den mobbar ju inte personer som är populära, för en enda anledning. Som jag ser det så går mobbare på de som har varit/är utsatta själva för mobbing pga att det utstrålar på något sätt utåt. Då känner ju mobbaren igen sig i det och vill inte hamna där igen och därför mobbar den andra som är oskyldiga men det har bara varit med om samma sak. Det är lite åt det hållet, jag har en diagnos och då känner jag ju igen andra som har liknande diagnoser dels för jag har en själv men också för att jag vet hur definitionen av adhd Asperger osv är. Det ytliga jag har nämnt är bara några egenskaper man kan ha sedan får ju läkaren avgöra men jag misstänker ju att personen har en diagnos utifrån det jag ser.

Det kanske inte ens är en hel diagnos utan det är kanske bara drag utav en diagnos. Det var kanske svårare då för folk att se på mig att att jag hade en diagnos och inte kunde se det direkt på mig för jag hade som sagt ingen aning. Tydligen så måste man vara öppen med diagnosen för annars blir det ju svårt men hur gör man om andra vet om diagnosen men att man själv inte har en aning om den? Det är ju rätt känsligt då att bara bli stämplad då att man har en diagnos, det är ju inte så kul.

Skillnaden varför jag kan misstänka att andra har diagnoser är ju enbart för att jag själv har en diagnos men hade jag aldrig haft en diagnos eller vart så insatt i det så kan jag ju också kunnat misstänka en person ha en diagnos men det är ju skillnad om personerna har varit med om samma sak. Då har ju det blivit något gemensamt. Någon som aldrig har varit mobbad eller har en diagnos kan inte förstå 100 procent hur det är - Den kanske kan förstå litegrann men inte helt riktigt.


Typ som vi - vi har diagnoser och det är ju främst därför vi är här på forumet och då kan vi ju förstå varandra på ett helt annat sätt än någon som inte har någon aning om diagnoser överhuvudtaget. Men som sagt så är det stor skillnad gradmässigt och det är bundet jag har sagt innan, jag har väldigt mild diagnos som inte syns utåt direkt såsom någon med downs gör. De jag gick med på denna DV så vart jag felplacerad där pga att de hade för grova diagnoser så vi hade inte likadana svårigheter. Jag ville ut på praktik men de som var på praktik var ju aldrig i lokalen, kanske någon gång, men eftersom de inte hittade en praktik så fastnade jag för i 6 månader och med de som bland annat trodde på spöken, Någon fick utbrott (Asperger) någon ryckte i toa dörren och gick runt och virrade omkring, så det kändes som att jag var på fel plats helt enkelt. Jag hade ju inte dessa svårigheter och personalen behandlade ju alla lika, vilket är svårt om folk har olika förutsättningar och behov.

Jag tror att folk har väldigt svårt att avgöra varför man har slitna kläder. Ett tag på högskolan hade jag väldigt slitna kläder också. Jag tror jag fick 3 kommentarer på att jag var knarkare (var inte det) sedan 1 att jag var punkare. Sedan ett halvår var jag rätt skabbig för jag hade mystiskt blivit hjärntvättad av en Dostojevskij-karaktär och han var skabbig. Så sjavig har jag nog aldrig varit annars. Men just då blev jag bemött med respekt.

Det är som de anade att det var något jag själv kontrollerade, mot att vara knarkare så skiter man ju bara i utseendet.

Ingen där heller gissade på fattig.

Nu när jag har pengar till kläder (fast jo, jag har svårt att skiljas från vissa favoriter som gjort sitt), OCH att jag är medelålders och inte experimenterande ungdom, det kunde jag utnyttja tills jag var 30 eftersom jag såg ut som 18, numera ser jag ut som 50, så lyser det nog NPF om mig iom att jag har en speciell stil. Jag håller inte med, men jag har fått det beskrivet som att jag klär mig som en skejtare. Och det ska man nog inte göra när man är tant.

Fast nu googlade jag skejtarmode och fick upp denna och den känns väldigt jag.

Kidzi skrev:Fast nu googlade jag skejtarmode och fick upp denna och den känns väldigt jag.

Joo jag har också Dikies brallor gillar dom sedan är det aldrig fel med en huvtröja.

slackern skrev:Joo jag har också Dikies brallor gillar dom sedan är det aldrig fel med en huvtröja.

Köper iofs aldrig riktiga märkeskläder.

Kidzi skrev:

slackern skrev:Joo jag har också Dikies brallor gillar dom sedan är det aldrig fel med en huvtröja.

Köper iofs aldrig riktiga märkeskläder.

Amerikanska arbetsbyxor ursprungligen, beställer du dom från USA kan du hitta dom sjukt billigt.

Jag har ju haft lite olika stilar, i 6an/7anhade jag typ hiphop kläder och keps bak och fram. Tror samma tid att jag hade Adidas tjocktröja som var vit och som en jacka, med dragkedja. Sedan hade jag en rasta tröja/jacka. Man kunde ha dessa både utomhus och inomhus.

Sedan i nian så hade jag mer typ vanliga kläder eller jag hade tex ett randigt linne som var vitt och rosa, en svart glansig jacka och jeans leggings.

När jag fick min diagnos så hade jag så mycket udda kläder att jag tillslut kände att jag såg ut som jag inte vet vad och insåg att jag måste ha kläder som matchar varandra mer. Hade så mycket olika färger. Ville få visa att jag var annorlunda. Lyssnade på dancehall soca reagge som jag då trodde var udda för ingen visste ju vilka artisterna jag lyssnade på var.

I gymnasiet så hade jag en fjällräven dunjacka och så hade jag en beige pälsjacka. Var inte vegetarian då eller insatt i ämnet. Nu är jag vegetarisk (pescetarian) men många kanske inte vet vad pescetarian är jag visste knappt själv vad det var innan en tjej skrev till mig helt random och bara du kan inte vara vegetarian för du är pescetarian så sa men det spelar ju ingen roll vad det heter utan de som räknas är ju syftet med det och då kan det heta vad fasiken det vill. Så jag säger vegetarian för det fattar folk vad det är. Likaså om man har tex Asperger eller adhd så fattar folk det också men säger man Atypisk autism så kommer folk bara vad är det?
Nu kan jag lyssna på blandat, har en mer vanlig still dvs basic och sådant som matchar. Om jag ska ha någon färg så måste jag ha en tröja eller byxor fast i en färg tex en svart tröja och lila byxor osv. För det matchar mer än att man ser ut som jag vet inte vad.

Är det inte enklast att säga att du har en form av autism? Atypisk autism "ligger ju inom spektrat", autismspektrat/autismspektrumet.

Det var ju just atypisk autism jag hade, ja har inte autism eller Asperger. Jag har atypisk autism.

Atypisk autism blir ju om man inte har alla kriterierna för Autism eller Asperger, jag har bara drag av dem diagnoserna, därför blir då dragen en egen diagnos, dvs Atypisk autism. Det var så jag fick det förklarat.