Alyana skrev:Det är intressant det där med klädstil.
Jag har ofta skilt ut mig där.
I perioder försökt passa in men trivs inte med det.
Vågar vi helt enkelt skita i att "passa in"?

Jag har undrat det med. Om kläder och om andra saker som man tydligen inte ska göra.

Innan har jag mest tyckt att jag är ändå dömd så vad spelar det för roll? Men egentligen kanske det mer beror på att jag innerst inne inte bryr mig om vad de tycker.

Jag hade likadana kläder som alla andra, folk tyckte jag var annorlunda ändå. Hur eler varför vet jag inte, jag såg ju precis ut som dem. Jag ser ingen skillnad heller eftersom de har svårigheter också och säkert diagnoser som man inte kan se. Jag har en diagnos som man inte ser enligt mig och andra, men någon kanske kan se. Konstigt men förståeligt om man har diagnos själv eller har kunskap om det, annars så ser man bara en människa. Eller en trevlig person.

Man är ju inte diagnosen men man kan faktiskt se på vissa som har synliga diagnoser att de har diagnoser eller är annorlunda genom kläder, utseende, specialintressen, beteenden, ett annorlunda tänk, gillar inte konsistensen på mat utan vill ha samma mat, introverta, gillar att umgås med djur mer än människor, tycker det är svårt att borsta tänderna, personen leker ensam vid tidig ålder och har svårt för sociala koder och det sociala, hänger inte med pga sen i utvecklingen, tror på spöken och byter namn väldigt ofta, fantasier i huvudet mm.

Jag är inte den personen att sätta en diagnos, det får läkare göra därför menar jag att jag kan ana att personen har en viss typ av diagnos, men jag kan ju inte bara "DU har detta"

Kidzi skrev:

Alyana skrev:Det är intressant det där med klädstil.
Jag har ofta skilt ut mig där.
I perioder försökt passa in men trivs inte med det.
Vågar vi helt enkelt skita i att "passa in"?

Jag har undrat det med. Om kläder och om andra saker som man tydligen inte ska göra.

Innan har jag mest tyckt att jag är ändå dömd så vad spelar det för roll? Men egentligen kanske det mer beror på att jag innerst inne inte bryr mig om vad de tycker.

För mig var kläder ett slags uppror i tonåren. Det gick ändå inte att göra "rätt" i andras ögon. Lika bra att göra medvetet "fel". Då visste jag på förhand vad de skulle säga. En del lärare tyckte jag var korkad som på det sättet "drog till mig elden". De förstod inte att det var ett sätt för mig att styra.

Så länge man är ung kan man klä sig originellt och folk accepterar det. Det hjälper om man gör det med smak, förstås. Ett par gånger råkade jag i min iver att "skita i mode" istället komma före modet. Jag såg nåt originellt och skaffade det, utan att veta att det var nästa grej på väg. Färger som på allvar kom först nästa säsong, etc. Sen har jag med tiden iddats mindre men tycker fortfarande om assymetriska skärningar, och sånt. Sista femton åren har jag kunnat gå i enkla brallor och lika enkel t-shirt. Det hade jag aldrig gjort som ung, om jag inte skulle ut i skogen.

Tyvärr retar sig folk mer på mig ju äldre jag blir. Originell och rimligt söt flicka är en sak. Knäpp gammal kärring en annan. Med sorg låter jag nu frisören bestämma hur jag ska bli klippt, och avstår från de flesta av mina smycken som är lite väl stora. "Inte passande för damens ålder" som det skulle ha hetat förr i tiden.

Jag tror många saker spelar in, lite olika för olika människor.
Att man ändå inte lyckas smälta in i mängden.
Att man inte fattar vitsen. (Inte av sig självt, som NT gör, utan isåf inlärt som medvetet val.)
Den där förmågan att tänka utanför boxen.
Plus förstås att många aspiga söker sig till olika subkulturer.

Jossie94 skrev:Man är ju inte diagnosen men man kan faktiskt se på vissa som har synliga diagnoser att de har diagnoser eller är annorlunda genom kläder, utseende, specialintressen, beteenden, ett annorlunda tänk, gillar inte konsistensen på mat utan vill ha samma mat, introverta, gillar att umgås med djur mer än människor, tycker det är svårt att borsta tänderna, personen leker ensam vid tidig ålder och har svårt för sociala koder och det sociala, hänger inte med pga sen i utvecklingen, tror på spöken och byter namn väldigt ofta, fantasier i huvudet mm.

Det där är ju ett svar som du kunde gett mig när jag frågade...

Det är väl OK om det inte syns på dig, är OK om det syns på andra. Som sagt vi är människor.

Från den listan du gav, eller andra exempel som skulle kunna vara i listan, för mig kan dessa vara vill göra saken på mitt vis, har svårt för att hålla ordning för det känns som jag ska städa ett hus med 30 rum, vill inte att folk ska stöka runt för mycket i mina grejer och har svårt att ta in info som är ointressant, har du några sådana eller liknande autistiska saker?

Marjatta skrev:Jag såg nåt originellt och skaffade det, utan att veta att det var nästa grej på väg. Färger som på allvar kom först nästa säsong, etc.

Det har hänt mig flera gånger! Bara att lida och vänta ut modet.

Marjatta skrev:Tyvärr retar sig folk mer på mig ju äldre jag blir. Originell och rimligt söt flicka är en sak. Knäpp gammal kärring en annan. Med sorg låter jag nu frisören bestämma hur jag ska bli klippt, och avstår från de flesta av mina smycken som är lite väl stora. "Inte passande för damens ålder" som det skulle ha hetat förr i tiden.

Men vi behöver folk som ser annorlunda ut trots ålder. Blir ledsen av att se makeover på TV där de tar en tjej som ser ut att vara hästtjej, boklus eller konstnär, och gör henne till tant och lägger på 20 år.....

Jag har svårigheter som är rätt milda skulle jag säga. Jämfört med de andra med diagnoser som jag har träffat, så har de haft betydligt grövre diagnoser. Jag har väl mer och mer genom tiden sett mig själv mer som en NT person, inte för att jag har en diagnos utanför att jag identifierar mig inte som en person med en diagnos. Jag är en helt vanlig tjej. Jag har svårt med den sociala biten skämt osv, men mycket var ju när jag var yngre. Jag hade också svårt med inlärningen så jag gick i stödgrupper. Men här visste jag ju inte om min diagnos och andra hade väl bara fördomar om personer som gick i stödgrupperna. Tror det kan ha kommit därifrån att folk redan då trodde jag hade en diagnos. Själv hade jag ingen aning..

Jag minns en gång när jag var yngre och blandade skolmaten på tallriken, folk tyckte det var äckligt, medan jag tänkte " det ska ju ändå ner i magen" Jag tror flera kunde blanda maten, men om de gjorde det skulle de säkert bli coola för det eller något.

Det där med konsistensen på maten har jag läst från Paula Tillis bok - På ett annat sätt.

Dög inte mitt svar? Skulle jag ha skitit i att svara?

Jossie94 skrev:Jag har svårt med den sociala biten skämt osv, men mycket var ju när jag var yngre.

Ja, vi lär ju oss med tiden. Har du lätt för att förstå när folk hintar saker? Tycker du ibland att det hade varit enklare om någon hade sagt något rakt ut istället för att försöka orma sig ur situationen? (T ex Du frågar någon om hon vill komma på te, och hon pratar bort det, men till slut får du ur henne att hon ska vara med en kompis till henne som du inte gillar och hon ville inte säga det.) Tar du något bokstavligt? (Jag får upp bilden av det bokstavliga precis innan den riktiga bilden kommer och då börjar jag ofta skratta... oberoende av sällskap nästan. Så jag förstår vad som inte ska vara bokstavligt oftast, men bokstavstolningen kommer först). Har du lätt för att laga mat i flera pannor så att allt blir klart samtidigt?

Alla har ju problem med något, ditt största problem kanske inte ens har med autism att göra.

Jossie94 skrev:Dög inte mitt svar? Skulle jag ha skitit i att svara?

Om det är mig du pratar till så gav du några få exempel som du inte ens har längre.

Jag kanske är för snokig men jag har en BFF som jag tror kan ha atypisk autism och ADD. Vissa saker hon säger påminner om dig. Hon funkar bra i livet och passar med mig, men jag har märkt att vi tänker helt olika. Hela tiden. Även om vi synkar bra så om man nystar, så kom vi fram till det på olika vis.

För mig är hon mystisk. Tänk dig att hon och jag ska till samma plats i en skog. Jag fixar karta och börjar gå. När jag kommer dit är hon redan där. Jag frågar hur hon hittade och hon sa att jag gick bara åt rätt håll. Sedan frågar hon mig om jag har hört en massa fåglar bara hon vet namnet på medan mitt fokus var kartan och mitt inre liv.

Trots att hon inte gillar test tog hon Myers-Briggstestet för min skull. Hon hade ISFJ (Starkast på S och F). Jag har INTJ (starkast på I och N).

https://www.16personalities.com/sv/grat ... ighetstest

Obs långt test om någon får för sig att göra det.

Jag har ju atypisk autism. Men även om någon annan har det också, så är man ju olika. Någon sa till mig att jag led av Kognitiv dissonans. Jag kan mycket möjligen ha det. Inte för jag vet så mycket om det då det är väldigt nytt för mig. Har inte hört det ordet tidigare.


Jag gav några få exempel som jag inte ens har längre??? Öhm va?

Jag sa bara saker som var typiskt diagnos aktiga då någon ville veta hur jag såg på folk att de kunde ha diagnoser. Saker som jag dels lärt mig från kursen jag läste, Scope heter den. Läst psykologi i gymnasiet, har gått på en DV där folk hade bland annat Asperger och någon trodde att den var bipolär, sedan vet jag inte riktigt vad de andra diagnoserna var exakt för det framgick inte. Det enda jag fick fram var ju att det var några som trodde på spöken och sa att de såg spökena, att de var väldigt mycket drama kring vissa personer, att en person fantiserade saker i huvudet och trodde att det var sant.

Sedan har jag läst Paula Tillis bok -På ett annat sätt. Jag har läst Mia Törnbloms bok - Hur svårt kan det vara?.

Jossie94 skrev:Jag sa bara saker som var typiskt diagnos aktiga då någon ville veta hur jag såg på folk att de kunde ha diagnoser.

Jag frågade två olika saker. Dels det jag fick svar på vad autister har för autistiska grejer. Först fick jag inget svar men sedan så, tror det beror på att jag uttryckte mig oklart. Men sedan frågade jag också om du hade något av dessa som de har, alltså det behöver inte vara just exakt samma autistiska symptomet, men du verkade inte vilja svara på det.

Jag har själv berättat vad jag har för saker, ja vissa, klart jag har mer.

Min kompis säger att hon inte vill att hennes autistiska symptom ska plockas ut. Hon vill att hon ska allting i sin personlighet och hon vill inte att vissa saker ska kallas autistiska. För hon säger att allt som är hon är hon. Kanske tänker du samma..

Jag tyckte att jag svarade på det. Men jag har inte lust att berätta exakt alla mina problem för hela världen, utan jag sa det som jag tyckte jag hade mest svårt med.

Jag har inte svårigheter att laga mat, jag kan göra enkla maträtter såsom pasta ris och rätt basic, kan steka också, så laga mat har jag inte svårt för, däremot kan det bli jobbigt om det är ett väldigt litet kök, jag vill gärna ha utrymme. Jag gillar inte trånga utrymmen helt enkelt. Jag tycker om att baka, laga mat, städa, diska, tvätta så med tiden har jag blivit mer multitasking, jag måste ha något att göra.

Jag har växt ifrån min diagnos med tiden. Jag har väl svårigheter med det sociala fortfarande, men rutinmässigt så har jag inte några svårigheter längre.

Jossie94 skrev:Jag minns en gång när jag var yngre och blandade skolmaten på tallriken, folk tyckte det var äckligt, medan jag tänkte " det ska ju ändå ner i magen" Jag tror flera kunde blanda maten, men om de gjorde det skulle de säkert bli coola för det eller något.

Varför blandade du maten?

Jag tyckte de var gott och jag visste inte att det var en regel att man inte fick blanda maten. Man ska ju ändå äta den och då borde man ju få äta maten hur man vill. Alltså det är så olika, vissa maträtter äter man ju med händerna och annan inte, och det där kan ju vara olika också. Absolut är det ju trevligare att äta med bestick.

Marjatta skrev:

Kidzi skrev:

Alyana skrev:Det är intressant det där med klädstil.
Jag har ofta skilt ut mig där.
I perioder försökt passa in men trivs inte med det.
Vågar vi helt enkelt skita i att "passa in"?

Jag har undrat det med. Om kläder och om andra saker som man tydligen inte ska göra.

Innan har jag mest tyckt att jag är ändå dömd så vad spelar det för roll? Men egentligen kanske det mer beror på att jag innerst inne inte bryr mig om vad de tycker.

För mig var kläder ett slags uppror i tonåren. Det gick ändå inte att göra "rätt" i andras ögon. Lika bra att göra medvetet "fel". Då visste jag på förhand vad de skulle säga. En del lärare tyckte jag var korkad som på det sättet "drog till mig elden". De förstod inte att det var ett sätt för mig att styra.

Så länge man är ung kan man klä sig originellt och folk accepterar det. Det hjälper om man gör det med smak, förstås. Ett par gånger råkade jag i min iver att "skita i mode" istället komma före modet. Jag såg nåt originellt och skaffade det, utan att veta att det var nästa grej på väg. Färger som på allvar kom först nästa säsong, etc. Sen har jag med tiden iddats mindre men tycker fortfarande om assymetriska skärningar, och sånt. Sista femton åren har jag kunnat gå i enkla brallor och lika enkel t-shirt. Det hade jag aldrig gjort som ung, om jag inte skulle ut i skogen.

Tyvärr retar sig folk mer på mig ju äldre jag blir. Originell och rimligt söt flicka är en sak. Knäpp gammal kärring en annan. Med sorg låter jag nu frisören bestämma hur jag ska bli klippt, och avstår från de flesta av mina smycken som är lite väl stora. "Inte passande för damens ålder" som det skulle ha hetat förr i tiden.

Jag tror många saker spelar in, lite olika för olika människor.
Att man ändå inte lyckas smälta in i mängden.
Att man inte fattar vitsen. (Inte av sig självt, som NT gör, utan isåf inlärt som medvetet val.)
Den där förmågan att tänka utanför boxen.
Plus förstås att många aspiga söker sig till olika subkulturer.

Jag är ju inte ung direkt längre heller.
Räknas väl som medelålders.
Och jag trivs bra med det!
Och ju äldre jag blir desto mer säker på mig själv blir jag och struntar fullständigt i vad "folk" eventuellt tänker!
Så befriande.

Jossie94 skrev:Jag tyckte de var gott och jag visste inte att det var en regel att man inte fick blanda maten. Man ska ju ändå äta den och då borde man ju få äta maten hur man vill. Alltså det är så olika, vissa maträtter äter man ju med händerna och annan inte, och det där kan ju vara olika också. Absolut är det ju trevligare att äta med bestick.

Ja, man kan ju ta både potatisbit och fiskbit med samma gaffel. Och såsen häller man över både kött/fisk och potatis.

Men annars tror jag att man inte ska blanda ihop maten på tallriken för att det då blir en oaptitlig röra så att andra vid samma bord kan tappa aptiten. Ensam hemma gör man förstås som man vill.

Fast jag tror inte att det var så nytt att blanda maten eftersom nu fick jag veta att folk gjorde det och min skola/klass när jag gick i 4an/5an var rätt strikt med det. För jag kommer ihåg att folk tyckte det var äckligt, sen minns jag inte om det var 1 gång det hände eller om det var flera gånger. Men man var ju ändå ett barn och man är ju rätt osmart i den åldern, man tänker inte så långt och vet inte bättre.

Jag minns inte om det var att folk vid mitt bord bara tyckte det var äckligt eller om det faktiskt var så att man inte fick blanda maten, men jag minns att det ändå var något som var fel.

Fast om det nu är så farligt att blanda maten vare sig då eller nu, så borde det ju finnas en lag att man inte får blanda maten, men vad jag vet så finns inte det en sån regel. Och därför tycker jag då att folk ska sköta sitt isf för man kan ju inte vara ngn slags mat polis och bara ät si eller så, gör inte si eller så. Ok om man leker med maten, men då kan man ju ifrågasätta de barnen på dessa lekland för där vet jag att barn hellre vill leka ä att äta pannkakor och hamburgare och glass, det är rätt tragiskt att barn väljer bort det så att de måste slänga massa mat. Jag skulle äska att vara barn nu när dessa platser finns och jag skulle äta upp min mat. Jag hatar att slänga mat.