George Allen Smith IV

I juli 2005 firade George Allen Smith IV och hustrun Jennifer sin två veckor långa smekmånad under en kryssning från Grekland till Turkiet när han mystiskt försvann. Man tror att han hamnade överbord p.g.a. en olycka på fartyget.
Smith försvann efter en lång natts supande och spelande på fartygets casino. En passagerare ombord på Brilliance of the Seas hävdade att han hade hört män gräla inne i paret Smiths hytt. En annan passagerare hörde hur möbler flyttades i hytten, och Jennifer hittades senare medvetslös i en korridor.
Jennifer hävdade att hon inte mindes mycket av natten, och ingen sade sig veta något om Smiths försvinnande. Enligt en teori kastades han överbord av männen han grälade med. Andra tror att han råkade trilla i eftersom han hade druckit för mycket.

2015 lade FBI ned sin utredning om Smiths försvinnande. De sade att hans död kunde ha varit en olyckshändelse, men hans familj lät sig inte övertygas, utan trodde att han hade blivit mördad.

Rebecca Coriam

2010 började Rebecca Coriam arbeta för Disney Cruise Line och tillbringade flera månader med att besöka flera olika hamnar på Bahamas. 22 mars 2011, när hon arbetade ombord på Disney Wonder, försvann Coriam.
Enligt övervakningsfilmen sågs hon senast i besättningens lounge där hon pratade i interntelefonen. Hon hade på sig manskläder och verkade tydligt stressad. Efter att ha lagt på, gick hon sin väg och sågs aldrig till igen.

När hon inte dök upp på sitt skift, började besättningen leta efter Coriam. Efter att de misslyckats, kontaktades USA:s lustbevakning om mexikanska flottan, som fortsatte sökningen, men hennes kropp hittades aldrig.

Enligt en teori sveptes hon överbord när hon låg i poolen, medan andra påståt att hon hoppade eller föll från däck. Hennes familj har inte fått några svar på varför eller hur hon försvann ombord på ett kryssningsfartyg.

Daniel Kuebloeck

Daniel Kueblboeck, en tysk popstjärna, var kändis under en tid tack vare talangtävlingen Germany Seeks the Superstar. Han försvann efter att antingen ha hoppat eller fallit från ett kryssningsfartyg. 33-åringen befann sig ombord på ett AIDA Cruises-fartyg, som skulle färdas från Hamburg till New York, när han försvann. Fartyget befann sig utanför Kanadas kust när incidenten inträffade.

Vittnen ombord på fartyget hävdar att de såg någon hoppa överbord runt 06:00 samma dag som han försvann. En månad senare hade Daniel lagt ut en berättelse på Facebook om hur han blivit mobbad som barn, hur det hade påverkat honom väldigt mycket och att han fortfarande mådde både fysiskt och psykiskt dåligt.
Myndigheterna tror att han frivilligt hoppade i vattnet och man slutade söka efter hans kropp efter fyra dagar.


MIN ANM.: Det här är väl inte direkt ett mysterium, bara en djupt tragisk historia om en olycklig man.

John Halford

Den 6 april 2011 försvann John Halford när han var ombord på fartyget Thomson Spirit. Den 63-årige mannen ar på kryssningssemester i Egypten. Myndigheterna tror att Halford försvann någon gång mellan 23:45 den 6 april och 07:30 den 7 april. Enligt myndigheterna sågs han sista gången i fartygets bar, där han drack cocktail.

Halfords väskor hittades utanför hans hyttdörr, vilket krävs av passagerarna under deras sista natt på fartyget. I bagaget låg bl.a. presenter som han hade köpt till sin fru och sina barn. När fartyget ankrade nästa morgon fanns han inte i sin hytt eller någon annanstans på fartyget. Man har aldrig hittat hans kropp.

Christopher Caldwell

Christopher Caldwell och hans hustru, Crystal Tinder, var på en kryssning till Mexiko i juli 2004. Fartyget Carnival Fascination befann sig nära Miami under sista natten på kryssningen när Caldwell försvann.
Denna sista kväll hade han och hans hustru ätit middag med goda vänner de hade mött på kryssningen. De drack en del och beslöt att de skulle besöka några nattklubbar efter middagen.
Crystal valde senare att gå och lägga sig, men Caldwell ville stanna på casinot ett tag. Han sade att han snart skulle komma efter, men han återvände aldrig till hytten.
På övervakningsfilm ser man att Caldwell lämnade casinot 02:17, och en besättningsman sade att en bartender hade sett Caldwell på promenaddäck runt 03:30. Bartendern sade att Caldwell verkade väldigt berusad, men han hjälpte aldrig sin kund tillbaka till hans hytt.

Ingen såg till Caldwell igen. Man trodde att han hade fallit överbord, och kustbevakningen tillbringade 36 timmar med att leta efter hans kropp. Så småningom avbröt de letandet och Caldwell dödförklarades.

Fariba Amani

Fariba Amani njöt av en kryssningssemester med pojkvännen Ramiz Golshani, när hon mystiskt försvann från en Bahamas Celebration-kryssning. Den 47-åriga tvåbarnsmamman från Kanada försvann den 29 februari 2012, någonstans mellan Bahamas och Florida.

Ramiz såg henne för sista gången i fartygets souvenirbutik, varpå han ensam gick till casinot. När han återvände till deras hytt, var Fariba inte där. Han somnade så småningom. När Ramiz vaknade, hade Fariba fortfarande inte kommit tillbaka. Han tillbringade en timme med att leta efter henne ombord på fartyget.
Strax efter att fartyget hade ankommit hamnen, rapporterade Ramiz sin hustrus försvinnande för besättningen. Kustbevakningen letade i 84 timmar på ett 25 900 km2 stort område, men kunde inte hitta Fariba.

Polis och FBI lyckades inte heller hitta några spår av henne när de genomsökte fartyget. Det är fortfarande okänt var Fariba finns, men hennes familj misstänker att Ramiz kan ha något att göra med hennes försvinnande.

Annette Mizener

I december 2004 gav sig 37-åriga Annette Mizener av på en nio dagar lång kryssning med sina föräldrar och sin dotter. Under resans sista dag försvann hon från fartyget The Pride. Sista gången hon sågs var när fartyget var ungefär 48 km från Ensenada, Mexiko. Myndigheterna tror att hon föll eller knuffades överbord, men en del omständigheter runt hennes försvinnande är mystiska.
Mizeners pärlprydda plånbok hittades - utan pärlor - nära ett rökningsdäck, men hennes familj sade att hon inte skulle ha någon anledning att befinna sig där. En passagerade hävdade att en övervakningskamera över just detta däck var övertäckt, så hon fanns inte på övervakningsfilm.
Fartygskaptenen väntade i ungefär tre timmar innan han till slut vände om och satte ut räddningsflottar för att leta efter Mizener, men detta gjorde han enbart för att han fått order om det av kustbevakningen. Mizeners familj tror att allting inte låg rätt till, men fallet är fortfarande olöst.

Merrian Carver

Merian Carvers försvinnande från ett kryssningsfartyg i Alaskas farvatten 2004 är ett av de mest förbluffande. Den 40-åriga kvinnan försvann från ett Royal Caribbean-fartyg som ingen i hennes familj ens visste att hon hade gått ombord på.
Under kryssningens andra dag lade en hyttstäderska märke till att sängen inte hade använts och rapporterade detta för sin chef, som dock svarade: "Bara glöm det och gör ditt jobb." Städerskan gjorde som hon blev tillsagd, men ingen använde någonsin rummet. Carver sågs aldrig till igen.
Efter att fartyget lagt till, plockade man undan hennes ägodelar. Myndigheterna fick inga uppgifter om att hon var försvunnen. Polisen fick faktiskt inte höra om hennes försvinnande förrän hennes far fyllde i en rapport för att anmäla hennes försvinnande flera dagar senare. Eftersom familjen inte hade vetat att Carver var ombord på fartyget, behövde polisen tid på sig för att leta efter henne där.
Det tog ytterligare tre dagar för kryssningspersonalen att bekräfta för myndigheterna att hon hade varit ombord på fartyget. Då hade hon varit borta i 26 dygn och spåret hade redan kallnat.

Hue Pham och Hue Tran

2005 gav sig Hue Pham, 71, och Hue Tran, 67, samt deras dotter och dotterdotter, av på en veckas lång morsdagskryssning i Karibien. Paret, som hade varit gifta i 49 år, försvann mystiskt från fartyget.
Den 12 maj fann en medlem av besättningen två pass, två par flip-flopsamdaler, två körkort, medicin, samt en plånbok innehållande kontanter och kreditkort. Passen tillhörde Hue Pham och Hue Tran.
En full sök- och räddningsinsats inleddes efter att familjemedlemmar förstod att paret var försvunnet, men man kunde inte hitta dem. Myndigheterna trodde att paret begått självmord genom att hoppa överbord tillsammans. Deras son, Michael Pham, vittnade inför Kongressen för att få fram hårdare reglering av säkerhetsföreskrifter ombord på kryssningsfartyg.

MIN ANM.: Men dottern och dotterdottern då? Visste de ingenting?

Dahlsjöfallet
(översatt från 10 Truly Bizarre And Chilling Cases Of Mass Disappearances skriven av Marcus Lowth och publicerad på Listverse 23 mars 2018.

Dahlsjöfallet kan vara det enda massförsvinnandet i svensk historia. Den 29 juli 1965 försvann fyra unga män i Göteborg till synes i tomma intet. Gay Karlsson, Jan Olof Dahlsjö och Kjell Åke Johansson var vänner och arbetade tillsammans vid varvet. Denna regniga julimorgon sågs de tre männen för sista gången - vad man vet- när de körde ut ur Göteborg i en blå Volvo. Så småningom rapporterades de alla saknade av sina respektive familjer, men inte samtidigt, vilket kanske var anledningen till att polisen först inte kopplade samman deras försvinnanden. Ingen av de tre männen hade körkort, vilket innebar att åtminstone en av dem körde olagligt.
De unga männen hade visserligen varit inblandade i en del småbrottslighet (och verkade alltid ha gott om pengar, vare sig det nu var ett sammanträffande eller inte), men de sågs i allmänhet som "bra grabbar."
Kanske finns det inget samband, men samma dag försvann en fjärde person i Göteborg. Hybner Lundqvist var på väg till Lysekil och reste genom Göteborg. Där skickade han ett vykort till familjen och skrev: "Allt är väl, oroa er inte!"
Det är den sista kända platsen man vet att Hybner Lundqvist befann sig på, fast det finns en teori om att han fick skjuts av de tre männen i den blå Volvon. Kanske kände han de redan, kanske var deras möte en ren slump.
Fallet är ännu olöst.

Mer om fallet:

https://www.expressen.se/gt/forsvunne-k ... gws-teori/

Vem var "The Babusha Lady"?
(översättning av Who was the Babushka Lady at JFKs assassination av Doug MacGowna, från sajten Historic Mysteries.)

Timmarna och dagarna efter mordet på president John F. Kennedy, lyssnade utredarna särskilt noga till uttalanden från personer som iakttagit bilkortegen. Man prioriterade särskilt bevis från dem som hade filmat händelsen. Så snart filmer och fotografier hade framkallats, försökte rättsväsendet få ihop exakt vad som hände den där eftermiddagen den 22 november 1963.
Det var emellertid en väldigt mystisk åskådare som fångades på film alldeles intill bilkortegen. Hon undgick utredarnas alla försök att finna henne. De kom att kalla henne "Babushka Lady."

Fotografierna och filmerna var inte nödvändigtvis av hög kvalitet. I förvirringen efter skotten, flydde åskådare undan för att ta skydd. Eftersom det inte omedelbart framgick från vilket håll skotten kom, sprang folk åt alla möjliga håll, krockade med varandra och flydde till alla "trygga" platser de kunde hitta.

Dagarna efter mordet var ett enda kaos för utredarna. De hade alldeles för mycket motsägelsefull information att gå igenom och för många vittnen att fråga ut. Men den rasande allmänheten krävde omedelbara svar. Att den huvudmisstänkte, Lee Harvey Osvald, själv blev skjuten, bidrog bara till förvirringen.

Så småningom, när fotofrafierna och filmerna hade framkallats, dök ännu ett mysterium upp. På flera fotografier syns en kvinna som verkar hålla någon sorts kamera framför ansiktet. Kameran verkade vara riktad mot bilkortegen när skotten gick av. Hon står ganska nära vägen, en bra utkikspunkt för att fånga händelserna som omgav skjutningen. Över håret bär hon en sjalett i beige eller ljusbrunt. Det var denna sjalett som ledde till epitetet "Babushka Lady," en referens till gamla ryska kvinnor som brukar bära liknande sjaletter.
Hon syns på flera foton, men den bästa och tydligaste bilden av den mystiska kvinnan kommer från en film som en annan åskådare, Marie Muchmore, spelade in. Tyvärr har den mystiska kvinnan ryggen mot Muchmore, så hon går inte att identifiera tydligt. Hon syns på flera andra fotografier, men aldrig så tydligt att man kan identifiera henne.
Utredningsledarna blev nyfikna. Om Babushkakvinnan hade befunnit sig så nära, och om hon hade fotograferat eller filmat, var FBI ivrig att se bilderna. Lika förbryllande är hennes beteende. Fotona visar att Babushkakvinnan - i stället för att springa iväg efter skottlossningen, som många gjorde - bara fortsatte att filma.

FBI kontaktade alla som hade fotat eller filmat mordet. Babushkakvinnan hörde aldrig av sig, trots bevis för att hon fångade tragedin på relativt nära håll.
Emellertid berättade en fotoframkallare i Dallas senare för FBI-agenterna att han hade framkallat en fotoruta som en okänd kvinna hade lämnat in. Fotografiet var ganska suddiga, men av vad fotoframkallaren berättade, var fotot taget från den plats där Babushkakvinnan stod.

Spåret med den mystiska kvinnan verkade inte leda någonstans - förrän 1970 när en viss Beverly Oliver hävdade att hon var den mystiska kvinnan. Oliver hävdade att FBI hade konfiskerat hennes kamera under morddagen och sedan aldrig lämnat tillbaka den. Till en början trodde man att fallet var löst, tills Oliver pekade ut den kamera hon hade använt. Det var en modell som inte började tillverkas förrän flera år efter mordet...
Vittnen som stod nära kvinnan i sjalett hävdade att det inte hade varit Oliver. Dessutom verkar damen på fotografierna vara mycket äldre och kraftigare än Oliver, som bara var 17 år - och smal - 1963.

Men om det nu inte är Oliver, varför har inte denna gåtfulla kvinna givit sig till känna? Vad har hon att dölja? Kan det vara så, vilket är en teori, att det den sjalettprydda kvinnan håller framför ansiktet inte är en kamera, utan en kikare. Kanske insåg hon inte alls att myndigheterna efterlyste henne?
Förmodligen är det för sent för henne att träda fram nu, även om hon fortfarande är vid liv.

Genom årens lopp har oräkneliga teorier och "fakta" om händelseförloppet fortsatt att komma fram.
"Efter att ha utfört ungefär 25 000 intervjuer och kollat upp tiotusentals spår, har FBI kommit fram till att Lee Harvey Oswald agerade ensam. The Warren Commission, som tillbringade nästan ett år med att noga studera mordet, höll med." (FBI, History, “JFK Assassination”).

Gryniga bilder av Babushkadamen på film är bara ännu en gåta som omger en mycket mystisk eftermiddag i Dallas.

Kuslig tråd!

Denna historien ger mig alltid kalla kårar;

https://www.youtube.com/watch?v=48jBi86ih5Q

Ja, den är ruggig! Jag har skrivit om Eliza Lam.

Septic Tank Sam
(VARNING FÖR BRUTALA DETALJER AV TORTYR OCH MORD!)

Ungefär 68 km sydost om Edmonton, Alberta, i Kanada, ligger den lilla staden Tofield nära den stora Beaverhill Lake. Precis utanför Tofield ligger en gård som tillhörde Mr. och Mrs. McLeod vid tillfället, men den stod övergiven. En dag i april 1977 letade paret McLeod i sin septiktank efter en pump, när de upptäckte något otäckt. Någon hade dumpat en kropp i den 1,8 meter djupa septiktanken. Det var tydligt att någon hade utsatt personen för svår tortyr, men kroppen var starkt förmultnad och brottsutredare kunde inte könsbestämma personen förrän senare, då man kom fram till att det var en man. De gav honom smeknamnet Septic Tank Sam. Än i dag har fallet aldrig lösts och Sam har aldrig identifierats.
Utredarna beskrev personen som runt 152 cm lång, men kanske 5-6 cm högre. Han hade mörkt hår och vägde mellan 75 och 90 kilo. Han hade på sig en vit t-shirt under en Levi's-skjorta i grovt tyg med knappar, jeans, samt skor från Clark's Wallabee. Mannen hade troligen varit i 20-årsåldern.

Efter att paret McLeod upptäckte Septic Tank Sam, inledde polisen genast en undersökning. Det fanns ingenting på eller runt kroppen som kunde avslöja hans identitet, men flera saker var tydliga. Det faktum att någon hade dumpat honom i en septiktank tydde på att allt inte hade gått rätt till och obduktionen bekräftade detta. På hans kläder fanns brännmärken - troligen från en butan-blåslampa. Brännmärkena från lampan återfanns även på mannens hud tillsammans med märken av cigaretter.
Någon hade också bundit mannen och slagit honom brutalt. Obduktionen avslöjade lite mer om de förfärliga sista minuterna i mannens liv. Hans könsorgan hade förstörts och han hade skjutits två gånger, i huvudet och bröstet. Efter allt detta, slängdes mannen med huvudet före i septiktanken, där hans kropp hittades. Mördaren hade försökt lösa upp kroppen med bränd kalk, men i stället för att snabba på förruttnelseprocessen, som gärningspersonen hade trott, gjorde kalken att processen saktade ned. Detta berodde på att det fanns lite vatten i tanken. En blandning av bränd kalk och vatten bränner bara på ytan och torkar ut den kemiska reaktionen som annars äger rum.

Utan någon säker identifiering av offren, kallade brottsutredarna honom för Septic Tank Sam. Alla deras försökt att få fram Sams sanna identitet misslyckades. Varken efterlysningar i media eller konstnärers rekonstruktioner ledde någon vart. Nu har det gott över 40 år och Septic Tank Sams riktiga namn är ännu inte känt. Utredarna skickade Sams tandkort till 800 tandläkare, men ingen kunde matcha dem med någon patient. Det verkar troligare att mannen inte bodde permanent i området; kanske var han gästarbetare. Möjligen hade mördaren transporterat honom väldigt långt från själva brottsplatsen.

Även om vi inte vet vem han var, vet man en del om själva brottet. Vem gärningspersonen än är, så känner hen väl till områdena runt Tofield. Många invånare i Tofield känner till att gården står övergiven. Det betyder inte automatiskt att mördaren eller mördaren är från staden, men sannolikheten är stor att den som torterade Septic Tank Sam hade tillräcklig lokalkännedom för att förstå att om liket dumpades i septiktanken skulle det inte upptäckas på länge - om någonsin. Vetenskapsmän kom fram till att Sam hade legat i tanken runt fyra månader upp till ett år.

Myndigheterna visste inte hur de skulle fortsätta sin utredning. Ingen visste vem Septic Tank Sam var, vilket i sin tur innebar att det skulle bli ännu svårare att få fast en gärningsperson. Motivet var inte heller lätt att lista ut. Det är tydligt att någon verkligen avskydde Sam, tillräckligt mycket för att utsätta honom för så grovt, sadistiskt våld. Men vem? Utredarna hade inte ens någon brottsplats att undersöka. Vem som än mördade Sam, gjorde det någon annan stans än på gården.

Under obduktionen upptäckte man att Sam kunde ha haft en sjukdom under sin tidiga barndom. Det fanns tecken på tänder och skelett som kunde tyda på att han hade varit sjuk någon gång i femårsåldern. Två år efter att kroppen upptäcktes, bjöd utredarna in Dr. Clyde Snow för att hjälpa till med en möjlig identifiering. Sam togs upp ur jorden och Dr. Snow tog 125 mått på skelettet. Han körde alla uppgifter genom ett dataprogram och kom fram till några slutsatser. Septic Tank Sam var sju år äldre än vad man ursprungligen hade trott och han kan ha tillhört ursprungsbefolkningen. Med tanke på att detta kan ha varit en faktor i bristen på identifiering, reviderade utredarna beskrivningen. Sam var antingen indian eller vit och mellan 25 och 40 år gammal.

Fyra år senare hade utredningen stannat upp, trots enorm publicitet i pressen. Kanadas ridande polis beslöt att avslöja ytterligare detaljer i hopp om att kickstarta en utredning. Mördaren hade rullat in Septic Tank Sam i ett gult lakan som hade knutits med nylonrep. Dessutom avslöjade detektiverna att Sam kunde ha varit bunden vid en säng under den extrema tortyren. Arbetsskjortan, jeansen och strumporna hade brännmärken och skrevet på jeansen hade skurits med någon sorts sekatör eller liknande. Inga av dessa ytterligare ledtrådar ledde någon vart.

Lokalt skvaller skulle kunna ha svaret på mysteriet. En av förklaringarna verkar i alla fall passa in på vad vi vet och förklara Septic Tank Sams skador. Han var en pedofil som någon ertappat under ett övergrepp.

Tylenolmorden i Chicago

29 september 1982 blev det snabbt uppenbart att någonting i Tylenol (Paracetamol) dödade folk i Chicagoområdet. När allt var över hade sju personer dött och en massiv utredning hade inletts av företagen som tillverkade produkten, samt FBI och FDA. Senare skulle copycatmördare vid flera tillfällen orsaka panik. Tylenolmorden i Chicago skapade ett prejudikat för säkra förpackninger och straff för manipulerande av kunder, men det ledde inte till rättvisa. Personen som var ansvarig för sju dödsfall i Chicagoområdet 1982 åkte aldrig fast.

På morgonen den 29 september 1982 kom en tolvårig flicka in i sina föräldrars sovrum i Elk Grove Village. Hon mådde dåligt och behövde tröst. Hennes föräldrar gav henne några extra starka Tylenol för att hon skulle må bättre. Strax därefter hittade de henne avsvimmad på badrumsgolvet. Hon togs till sjukhus, men dödförklarades där. Hennes namn var Mary Kellerman. Hennes föräldrar och läkare visste ännu inte om det, men hon hade blivit mördad.

Senare samma dag, blev en 27-årig man sjuk och fick svårt att andas. Ambulanspersonal tog honom från hans hus i Arlington Heights till ett sjukhus och han dog strax därefter. Sorgligt nog var inte tragedierna över för Adam Janus familj den dagen. När de samlades i hans hem för att sörja en stund senare, fick hans yngre bror och dennes ännu yngre hustru huvudvärk och tog varsin extra stark Tylenol från en burk som fanns i köket. Föga anade de att det var precis samma burk som den nu avlidne hade tagit en tablett från tidigare denna dag.

Mycket snart efter att de hade tagit Tylenol, togs de i ilfart till sjukhuset. Stanley Janus dog nästan genast. Hans hustru var sjuk i två dagar innan hon också avled. Före dessa två dödsfall, hade både Mary och Adam förklarats döda av naturliga orsaker i väntan på obduktion. Tack vare skicklig räddningspersonal, upptäcktes det att alla fyra offren hade tagit Tylenol. Burkarna togs in för prover. Samtidigt började sjukhuspersonalen misstänka att det handlade om cyanid och man tog blodprover från offren.
Det var som man hade fruktat.

Medicinkapslarna var inte alls fyllda med Tylenol, utan med 65 milligram kaliumcyanid! En 10 000-del av detta ämne skulle räcka för att döda de allra flesta människor. Cyanid hittades i offrens blod och bekräftade att de hade svalt tabletter med gift. En mördare gick lös. Johnson & Johnson informerades och man utförde ett enormt återkallande. Polisen åkte runt i hela området och uppmanade folk att göra sig av med sin Tylenol. Tillverkarna samarbetade med myndigheterna för att ta reda på varifrån cyaniden kom.

Innan varningen hade nått ut till alla, tog även 27-åriga Mary Reiner, 35-åriga Paula Prince och 36-åriga Mary McFarland varsin tablett och dog. Ingen hade minsta möjlighet att överleva en sådan dos. Om inte tabletterna skulle ha kallats tillbaka, kunde många fler ha dött, med tanke på att totalt åtta burkar med mellan tre och tio förgiftade kapslar i hittades i sju butker efter att alla burkar i området testats.

Utredarna kom fram till att tillverkarna var oskyldiga, utan att burkarna hade öppnats efter att de lämnat tillverkarna. Någon hade tömt kapslar, fyllt dem med cyanid och sedan ställt tillbaks burkarna på hyllorna. Man inledde en omfattande mördarjakt, men det fanns väldigt få misstänkta och ingen av dem gick att binda till morden med bevis. Allt myndigheterna visste om mördarnen är att hen förmodligen bodde i området eller var på besök, samt att hen ägde eller hade tillgång till ett fordon. Det är inte mycket att gå på.

Tylenolmördaren har aldrig hittats. Hen har kanske mördat fler personer. Tillräckligt många copycatmord har utförts för att stärka idén att hen fortsatte mörda. Andra copycats har hittats och andra produkter har använts. Oftast har man använt sig av cyanid. P.g.a. detta har man nu en speciell paketeringsstandard av alla läkemedel i USA.

Glömde skriva att båda texterna är översatta från sajten Historic Mysteries.

Kvinnan i brunnen - Saskatoon Jane Doe
29 juni 2006 fann man kvarlevorna av en kvinna i en brunn i Saskatoon i den kanadensiska provinsen Saskatchewan. Hon var inlindad i säckväv och bredvid hennes kropp hittade man hoprullade manskläder - en väst och ett par byxor. Hon var placerad i en tunna och det tycktes som om hennes ena arm hade blivit avsågad.
Men hon hade legat i brunnen väldigt länge - ungefär 100 år. Hennes kläder tydde på att hon hade tillhört över- eller medelklassen och haft det gott ställt. Hon bar en kedja av 18 karats guld om halsen. Smycket kom förmodligen från Europa och själv var hon kanske också därifrån, eller från en stad med mycket europeiska influenser, t.ex. Montreal (i Saskatoon bor till stor del ursprungsbefolkning). Hennes hår var ljusbrunt eller rödbrunt, hon var mellan 25 och 35 år och bara runt 150 cm lång. Förmodligen blev hon mördad - men varför, och av vem?
Området där hon hittades heter Sutherland och var vid sekelskiftet 1900 en livlig järnvägsknut där massor av olika människor samlades - rallare, folk på genomresa, lösdrivare, prostituerade.
Var hon kanske en prostituerad? Nja, kläderna tyder inte på det.
Blev hon rånmördad? Men då borde rånaren ha tagit hennes guldkedja.
Kanske en nybyggare som kommit för att söka upp sin man som åkt i förväg till prärierna och skaffat sig en ny familj?
Eller föll hon offer för stadens ökända aborterare?
Naturligtvis kan ingen som minns henne vara i livet i dag, men kanske har hon ättlingar någonstans?
(Jag tycker att hon ser brittisk, irländsk eller möjligen isländsk ut.)

https://mysteriebloggen.wordpress.com/2 ... i-brunnen/

https://unidentified.wikia.org/wiki/Saskatoon_Jane_Doe

När barnen Sodder gick upp i rök
(från Historic Mysteries, författat av Adam Lyman)

På juldagen 1945, i Appalacherna, bröt en förödande eldsvåda ut i George och Jennie Sodders hus vid ettiden på natten. Fyra av de tio barnen i familjen Sodder överlevde branden, ytterligare ett gjorde militärtjänst, men de fem återstående försvanna från huset under natten för incidenten. Inte ett spår av några kvarlevor dök upp efteråt. Myndigheterna bedömde att branden hade berott på "ett elfel", men mystiska händelser under dagarna och timmarna före katastrofen, plus bevis för sabotage vid familjen Sodders hus, tyder på att det som inträffade var något mycket mer ondskefullt än en brand som uppstått som en olyckshändelse.

"Försök inte lura i mig att fem barn kan brinna upp i ett sådant litet hus utan att det skulle finnas några rester av dem kvar. Jag vet att någon stal dem. Det har gått lång tid nu, men kanske får jag träffa dem igen en dag." - Jennie Sodder

De medlemmar av familjen Sodder som överlevde elden var föräldrarna George och Jennie Sodder; John, 23; George Jr., 16; Marion, 12; Sylvia, 3; samt Joseph, 21, som tjänstgjorde i armén.
De fem barnen som försvann var Maurice, 14; Martha, 12; Louis, 9; Jennie, 8 och Betty, 5.

Den lilla välmående kolgruvestaden Fayetteville i West Virginia beboddes främst av italiensk-amerikaner. De flesta i staden kände familjen SOdder som en respektabel och ärlig familj. George Sodder (född som Giorgio Soddu) hade immigrerat från Sardinien 1908. Vid 50 års ålder ägde han en bärgningsfirma.
Andra världskriget hade precis tagit slut 2 december 1945. Bara åtta månader tidigare hade kommunistiska partisaner avrättat den fascistiske diktatorn Benito Mussolini, vilket ledde till stor splittring bland italienarna. Mussolinis anhängare var rasande. George var inte rädd för att uttrycka sina politiska åsikter och var starkt antifascistisk. Som en konsekvens av detta var han mycket illa sedd bland dem av hans landsmän som hade älskat den italienske ledaren.

Under månaderna före eldsvådan ägde flera underliga möten rum. Först sökte en okänd man upp George Sodder i hans hem och bad om arbete. Efter att George sagt att han inte behövde någon arbetskraft, tittade mannen upp på husets proppskåp och sade: "Det där kommer att orsaka en brand en vacker dag." Anmärkningen var underlig med tanke på att George nyligen hade haft besök av elektriker som sade att allt fungerade som det skulle.
Ett annat anmärkningsvärt besök ägde också rum hemma hos familjen Sodder några veckor före eldsvådan. En man från trakten försökte sälja en livförsäkring till dem. När George tackade nej, utropade den uppretade försäljaren: "Ert jävla hus kommer att gå upp i rök och dina barn kommer att förintas. Du ska få sota för dina fula anmärkningar om Mussolini."
Strax före jul hade också de äldre pojkarna Sodder sett en mystisk bil parkerad vid Highway 21 flera dagar i rad. En man i bilen satt och iakttog barnen Sodder när de kom hem från skolan.

Natten före juldagen var iskall. Jennie och George Sodder tänkte gå och lägga sig med 3-åriga Sylvia runt 22:30. Ändsta dottern, Marion Sodder, hade haft med sig några leksaker från billighetsaffären där hon arbetade och gav dem till de yngre barnen. Jennie tillät dem att stanna uppe lite längre än vanligt och leka med sina nya saker, men påminde pojkarna, Maurice och Louis, om att de måste gå ut och stänga hönshuset och ge korna mat före läggdags.

Runt midnatt ringde telefonen och väckte Jennie. När hon svarade, frågade en kvinna efter någon Jennie inte kände till. Jennie mindes senare att kvinnan hade ett "underligt skratt" och att andra människor skrattade och klirrade med klas i bakgrunden. Jennie sade till kvinnan att hon hade ringt fel och tänkte inte mer på saken.
Just då var allt tyst och lugnt i huset. Marion hade somnat på soffan, och Jennie lade märke till att dörrarna var olåsta och att ingen hade dragit för gardinerna. Barnen brukade alltid låsa och dra för innan de somnade, men av någon anledning hade de inte gjort det denna natt. Jennie låste och drog för, eftersom hon förmodade att resten av barnen hade lagt sig att sova på vindsvåningen. Sedan gick hon och lade sig igen.

Ungefär en halvtimme passerade. Jennie vaknade när, som hon senare beskrev, "Någonting träffade taket - som en gummiboll. Den rullade och träffade marken med en duns." Hon lade emellertid inte någon större vikt vid detta, utan somnade om. Det gick ytterligare en halvtimme innan hon vaknade igen, den här gången för att det luktade rök. George, Jennie, minstingen, Marion, John och George tog sig ut. Olyckligtvis hade trappan upp till vinden börjat brinna. När föräldrarna och syskonen ropade upp mot vinden, hörde de underligt nog inga svar från de yngre barnen. Jennie berättade:
"Jag sprang till botten av trappan där barnen skulle sova. Jag skrek och skrek, och två pojkar (John och George Jr.) kom nedrusande. Deras hår var svett av lågorna."

Den kanske mest märkliga delen av historien är när George Sodder försökte rädda sina barn medan huset brann. Sodder mindes att det alltid stod en stege lutad mot husgaveln så att man kunde utföra sådana arbeten som att rensa stuprör och laga taket. Georges första idé var att han skulle ta sig till barnen via stegen. Men enligt rapporter från natten för branden, stod inte stegen där den borde stå. De visste det inte då, men den låg i ett dike en bit från huset.
Under tiden försökte Marion ringa brandkåren, men telefonen fungerade inte. Hon fick springa till en granne för att ringa, men där kom man inte heller fram. Till slut var det någon godhjärtad person som lyckades ringa från en telefon inne i staden.
Georges andra försök att ta sig in i huset var att köra sin arbetslastbilar fram till gaveln och klättra upp på den för att nå fönstret, men när han försökte starta bilarna, upptäckte George att ingen av dem fungerade.
Medan familjen Sodder drabbades av det ena missödet efter det andra, brann deras hus ned till grunden på bara 45 minuter.

Fortsättning följer...

Kaholokatt Vilket spännande mysterium! Tycker det kan vara riktigt underhållande med kriminalberättelser, eller får man säga underhållande.. ..det får man.

Jag har följt Madelene Mccan i perioder och det pekar ju i dagsläget på en pedofilhärva just nu vilket är fruktansvärt, men det verkar som att teorin att flickans föräldrar skulle vara orsak till hennes död har motbevisats.
Men det kanske ligger under kategorin kriminalfall?

Tack iaf för läsning.

Tack!
Jag ser att det har blivit en del stavfel i texten, ber om ursäkt för det. Det ska t.ex. självklart stå "glas" och inte "klas"...

Man väl säga att fallet Madelene har varit inbäddat i många mysterier och jag tycker det varit märkligt att man inte på något sätt dragit kopplingen innan att en ökänd pedofil bott 20 minuter från offrets bostad?
Tydligen inte fast flickan varit efterlyst så länge:
https://www.expressen.se/nyheter/aklaga ... lig-chatt/

När barnen Sodder gick upp i rök
del II

Brandkåren dök inte upp förrän vid 07:00. Då fanns ingenting annat kvar än rasmassor och het aska. Man sökte efter barnen ända till 11:00, men hittade ingenting. Statens polis kom fram till att branden hade brutit ut p.g.a. felaktiga elledningar, men drog senare tillbaka detta uttalande. Sedan genomförde Fayettevilles brandchef FJ Morris en noggrann undersökning och fann ingenting som motsade 'felaktiga elledningar' och inte heller några spår efter kroppar.
Charles Payne, som arbetade på begravningsbyrån, kom till platsen följande dag för att hämta kropparna, men det fanns inget att hämta. Många år senare kommenterade Paynes hustru Velma i tidningen Beckley Post-Herald: "Det hela verkar vara ett mysterium."

Flera dagar efter branden, genomförde coronern en utredning med hjälp av en jury som skulle fastställa vad som hade orsakat branden. Märkligt nog var en av jurymedlemmarna den man som hade sagt till George att hans barn skulle förintas och att hans hus skulle brinna ned. Föga förvånande kom juryn också fram till att branden berodde på ett elfel.
Men familjen Sodder höll inte med. De mindes att lamporna i huset var tända en bra stund efter att huset hade börjat brinna. Jennie kommenterade senare att de inte skulle ha hittat ut ur huset om inte lamporna hade varit tända. Dessutom hade George nyligen låtit byta ledningar för att installera en ny elektrisk spis. Sodders hade fakta som tydde på att förklaringen med "dåliga ledningar" inte stämde.
Flera andra upptäckter gjorde att familjen Sodder blev allt mer misstänksamma. En telereparatör berättade för dem att någon hade klippt av telefonledningen, vilket kunde vara anledningen till att inte Marion kunde ringa efter hjälp: de hade inte förstörts i branden.
Grannar såg en man stjäla block och talja hos familjen Sodder medan elden fortfarande rasade. Polisen arresterade honom senare, och han erkände att han hade klättrat upp och skurit av ledningarna. Han sade sig ha trott att han skar av elledningarna, men det verkar som om han skar av telefonledningen i stället. Ingen verkar veta vad arresteringen ledde till eller varför polisen inte följde upp det.
Ett annat vittne, en bussförare som arbetade nattskift, sade att han såg "eldbollar" landa på hustaket. Vid det här laget pekade mycket på mordbrand. Senare kom det fram vittnen som sade sig ha sett barnen Sodder.

Följande rapporter kom in:
* En flicka hävdade att hon hade sett barnen i en bil som körde iväg medan elden rasade.
* En person som arbetade på ett motell ungefär 75 km utanför Fayetteville sade sig ha sett barnen dagen efter branden.
* På ett hotell i Charleston, sade en kvinna att hon hade sett barnen checka in tillsammans med två kvinnor och två män av italiensk härkomst. Hon berättade:
"Barnen hade sällskap med två kvinnor och två män, alla med italienskt ursprung. Jag försökte prata vänligt med barnen, men männen uppträdde fientligt och vägrade låta mig prata med barnen. En av männen tittade fientligt på mig; sedan vände han sig om och pratade snabbt på italienska."
* En missionär såg en bild av barnen i tidningen och hävdade att han hade sett dem i ett hus i Cortez i Florida. En privatdetektiv som undersökte detta spår kom fram till att de definitivt hade varit i Cortez, men inte var kvar. Tydligen hade fem personer sett dem där.

Jennie Sodder var inte nöjd med vad man kommit fram till i utredningen och började leta efter svar. Hon experimenterade med djurben i sin vedeldade ugn och gjorde allt för att förinta dem, men kunde inte få dem att bli till aska.
När hon läste i tidningen om en annan husbrand, där huset brann ned till grunden och sju familjemedlemmar dog, visste Jennie att hon var något på spåren. Utredarna hade hittat rester efter alla sju kropparna i rasmassorna.
Frustrerad av bristen på svar från myndigheterna i Sodder-fallet, sökte hon upp en krematorieanställd. Han försäkrade att t.o.m. kroppar som bränns i 2000 grader i två timmar lämnar svedda ben efter sig. Vid Ground Zero, efter 11 september-atteckerna, hittade man mänskliga kvarlevor trots att det som hade brunnit var jetbränsle. Det är helt enkelt omöjligt att en elbrand som varade i 45 minuter skulle leda till att föremål klarade sig, men helt förinta barnen Sodder.

George och Jennie anlitade en privatspanare, C.C. Tinsley, som hjälpte till att utreda barnen Sodders försvinnande. Han hörde talas om att brandchef Morris sagt till några personer att han hade hittat ett hjärta på platsen och begravt det i en dynamitlåda. Detektiven kontaktade Morris och övertalade chefen att visa det för honom och George. Tillsammans gick de till platsen och grävde upp det.
Tinsley tog organet till en begravningsentreprenör, som kom fram till att det var en bit kolever. George skickade också levern till Washington för ett test, och svaret bekräftade att det var kolever. Organet hade emellertid aldrig utsatts för någon eld, vilket indikerade att Morris hade placerat det där senare. Rykten cirkulerade om att Morris hade erkänt för några människor att han hade lagt organet i rasmassorna för att lugna familjen Sodder och få dem att sluta utreda. Helt tydligt ville myndigheterna att de skulle tro att barnen hade dött i elden.

Tre månader efter katastrofen, besökte familjen Sodder platsen för sitt gamla hem och lilla Sylvia lekte i rasmassorna, när hon hittade ett ihåligt grönt föremål gjort av hårdgummi. Det hade ett vridbart lock. Sylvia undrade om det kunde ha varit föremålet som träffade taket. George tog med sig det märkliga föremålet till de militära myndigheterna, som sade att det var en "brandbombs-ananas," mer känt som en napalmbomb.

1949 anlitade George och Jennie en patolog från Washington D.C., doktor Oscar B. Hunter Jr. Några dagar efter elden hade George Sodder täckt över vad som fanns kvar av källaren med ett meterdjupt jordlager, eftersom han planerade att förvandla platsen till ett minnesmärke över sina barn.
Under Hunters utgrävningar av platsen, kom några mänskliga kotor upp till ytan. Han skickade dem för analys på Smithsonian Institution. Forskare kom fram till att åldern på benen inte stämde överens med åldern på barnen Sodder och att de inte visade några tecken på att ha svetts av eld." Benen", stod det i rapporten, "hade förmodligen legat i jorden som George hade använt för att fylla igen källaren." (Abbott, 2012).

Del III

1968 fick paret Sodder ett brev som innehåll ett fotografi av en ung man som liknade Louis Sodder. Poststämpeln var från Kentucky, men det fanns ingen avsändare. Vid sidan av fotot, fanns ett meddelande:
“Louis Sodder. I love brother Frankie. Ilil boys. A91032 or 35.”
Med ett sådant kryptiskt meddelande, var det hela kanske ett grymt skämt, men det var ändå ännu ett märkligt spår. Under de två decennier som följde efter branden, fick George och Jennie Sodder flera ledtrådar i form av foton eller anektdoter från folk som hävdade att de hade hört saker om incidenten. Emellertid visade sig ingen av dessa vara pålitlig, utan gjorde bara historien ännu mer märklig.

1952 reste George och Jennie en stor anslagstavla vid Route 16 med bilder av de försvunna barnen Sodder och en belöning på 10 000 dollar. Tavlan fanns kvar i 37 år. De lade allt som allt över 15 000 dollar (i dag mer än 200 000 dollar, ca. 1,7 miljoner, ö.a.) på mängder av privatspanare och resor över hela landet i sitt sökande.

Trots den officiella förklaringen att de fem barnen Sodder dog i en elbrand, pekar bevis mer på en grym brottslig konspiration. Alla visste att flera personer bland Fayettevilles italienska befolkning var arga på George Sodder. Oönskade besökare i hemmet förebådade vad som skulle hända på juldagen.
Möjligen kan det nattliga telefonsamtalet ha ringts för att se till att Jennie och George var vakna och skulle överleva den nära förestående eldsvådan. Dessutom var det knappast en slump att de barn som försvann var de som stannade uppe sent för att leka. Den mest logiska slutsatsen är att folk som var fientligt inställda gentemot George Sodder ville att han skulle få sig en smärtsam läxa för resten av livet. Med andra ord tyder allt på ett hemskt brott. Än i dag tror man att den italienska maffian var inblandad.

I dag är Sylvia Sodder Paxton den enda i familjen som är livet. Hennes föräldrar hoppades att historien och minnet av barnen Sodder skulle fortsätta leva, och Sylvia har troget organiserat ett minnesmöte i Fayetteville varje år. Sylvia fyller 77 i år (hon torde ha fyllt 78 nu, men det verkar som om hon är vid liv, ö.a.). George Sodder dog 1969 vid 73 års ålder. Jennie Sodder avled 1989. Hon var 85 och fortsatte att odla blommor på den plats där hennes barn försvann. Paret Sodder lovade att fortsätta leta efter sina barn ända fram till sin död - och det gjorde de.

Åldersmässigt så är det ju inte omöjligt att någon eller några av de fem som försvann faktiskt kan vara vid liv - den yngsta skulle väl vara 80 - men å andra sidan, vem skulle kunna ha hållt dem vid liv helt undangömda i så många år? Det är nog tyvärr troligare att de smugglades iväg, råkade ut för saker jag inte vill tänka på och sedan dödades.