OnionKnight skrev:Det där med att inte kunna känna igen sin egen spegelbild är väldigt specifikt för en viss problematik:
http://en.wikipedia.org/wiki/Depersonalization_disorder
Din andra problematik känner jag inte igen, men jag antar att det går att hitta någonstans bland alla de olika dys-diagnoserna.
Vad jag vet så är det du beskriver inte särskilt sammanhängande med AS, och det som beskrivs som problem med ansikten har jag för mig kallas för Alexithymia på engelska.

Fast med tanke på att alla npf brukar hänga ihop med en större predisposition för att utveckla andra psykiska dysfunktioner eller åkommor (som depression, ångest, oro, sömnsvårigheter, bipolaritet osv) så kan man väl kanske säga att det här kan vara vanligare bland aspisar än bland vanliga "friska" NT (även om jag ogillar uppdelningen)?

Eller kanske inte.

I Donna Williams Ingen ingenstans talar hon om sånt i alla fall. Fast hon var ju mer autistisk än aspig iofs.

eek! Varför känner jag igen mig i depersonalization? Skrämmande.

Fast jag har bara känt något sådant ibland, och för länge sedan. Så jag antar att det inte är något riktigt problem i mitt fall.

Är det kroniskt/permanent eller kan det gå över med tiden eller med förändrade levnads villkor? (Vågar faktiskt inte läsa hela artikeln. :s)

http://en.wikipedia.org/wiki/Depersonalization
Man behöver inte ha depersonalizations störning för att man upplever eller upplevt sådana känslor. Sådana upplevelser kan personer med ångestproblematik eller trauma ha...Läs ovan också

earlydayminer skrev:Hm, när jag var 20 år gammal så var det ett par-tre tillfällen jag fann mig själv skärrad när jag tittade i spegeln. Jag visste att det var jag men det kändes fel. Som om att spegelbilden drev med mig. Men det har inte hänt efter det. Det var i samband med att det tog slut med en tjej. Kanske har någonting med att man rent känslomässigt når botten att göra? Jag vet inte.

Jo, ungefär så känns det för mig.

Det kan nog ha något med det känslomässiga att göra, har under en period varit väldigt deprimerad (kollapsade även en gång i skolan). jag befinner mig i en väldigt jobbig period just nu, förhoppningsvis beror det endast på det..

TheBoxSaysNo skrev:http://en.wikipedia.org/wiki/Depersonalization
Man behöver inte ha depersonalizations störning för att man upplever eller upplevt sådana känslor. Sådana upplevelser kan personer med ångestproblematik eller trauma ha...Läs ovan också

Låter mer troligt då jag lider av en hel del ångest och plågas av minnen från högstadiet. brr

TheBoxSaysNo skrev:http://en.wikipedia.org/wiki/Depersonalization
Man behöver inte ha depersonalizations störning för att man upplever eller upplevt sådana känslor. Sådana upplevelser kan personer med ångestproblematik eller trauma ha...Läs ovan också

Mmm.. Jag minns att jag suttit och tittat på mig själv när hemskheter har hänt, liksom utifrån. Men jag skulle ändå inte säga att jag är drabbad i grunden, eller skulle kvala in för en diagnos idag.

alfapetsmamma skrev:Jag brukar känna igen mig i spegeln (även om jag kan ha känslan av att jag inte alls ser ut så), men däremot har jag en annan läskig upplevelse och det är att vakna och inte ha en susning om vem jag är. Jag får liksom koda av grejer jag känner igen och tänka mig fram till att "jag" lever här, heter si och så och hålls för den och dens mamma och fru osv. Inte så roligt.

Du kanske vaknar ifrån ditt egentliga liv?

Har du sett den där filmen, tror det var med Andie McDowell, där hon lever två separata liv paralellt, där hon alternerande vaknar ena dan till det ena och nästa dag till det andra? (Den var rätt intressant även om det var en tjejfilm.)

Själv brukar jag ibland drömma så intensivt om andra platser att jag inte vet var jag är när jag vaknar.

Inger skrev:Du kanske vaknar ifrån ditt egentliga liv? ;)

Tjoho! Den mest kända passagen i en av världens vackraste böcker:

Chuang Tzu skrev:Once upon a time, I, Chuang Tzu, dreamt that I was a butterfly, flitting around and enjoying myself. I had no idea I was Chuang Tzu. Then suddenly I woke up and was Chuang Tzu again. But I could not tell, had I been Chuang Tzu dreaming I was a butterfly, or a butterfly dreaming I was now Chuang Tzu? However, there must be some sort of difference between Chuang Tzu and a butterfly! We call this the transformation of things.

TheBoxSaysNo skrev:javisst, depersonalisation heter det. Jag har haft sådana upplevelser en period när jag var under mycket stark ångest. Väldigt läskigt var det. Titta på spegeln och undra vem den där personen var...Jag kunde också titta ner på mina händer och undrar vems de är, om det är jag som skriver eller gör något med dem... Skrämmande...Sedan jag haft liknande saker en period till, fast på mycket mindre utsträckning och det kändes inte läskigt som den där första intensiva perioden.

Been there done that.

Japp, i extremsituation så har jag både tappat ord och svårighet att känna igen mig själv i spegel, jag känner mig att se ut som någon annan.

Jag har något annat skumt som poppar upp och det är i vissa tillfällen när jag håller mina händer stilla så känner jag inte att höger är höger och vänster är vänster utan det känns som om dom ligger i kors fast jag ser att dom ligger framför mig brevid varandra. Allt utan känslosvall och aldrig när jag rör på dom.

Jag känner igen mig själv i spegeln, vet att det är jag, men blir ofta förvånad över att det är så jag ser ut. Det är som att jag har noll koll på mitt utseende. Jag tror inte det alltid har varit så utan det dök upp i vuxen ålder.
Ord på saker och namn tappar jag relativt ofta. Jag får helt enkelt beskriva hur de ser ut eller vad man har dem till (sakerna altså).

Det är liksom som om jag inte är i min kropp, utan att jag är i mina tankar, i huvudet, desto mer yttre påfrestningar jag utsätts för desto mer går jag in i mina tankar och mitt handlande är som om det inte är jag som utför dom, jag hör mig själv prata, jag upplever det som sker som om jag ser på det utifrån istället för att jag verkligen är där i situationen och upplever det. som om jag är någon annan och utför handlingar på automatik, som en robot.

Jag är där men ändå inte.

Någon som känner igen sig?

/zport

http://sv.wikipedia.org/wiki/Depersonalisation kanske?

tack för länken,

Depersonalisation är en känsla av overklighet, och en osäkerhet på sin identitet. Den drabbade känner vanligtvis inte igen sin spegelbild.

Den som har drabbats av depersonalisation beklagar sig ofta över att livet "känns som ett skådespel/en film, saker och ting känns overkliga, eller suddiga."

Thats my life

Det kan vara en följd av en mängd olika psykiska problem och biverkningar av mediciner.

Jag känner igen det. Jag känner mig som en åskådare med omvärlden som en overklig film, som inte har med mig att göra, alltså även de saker som jag de facto är delaktig i.

Borderline?

Jag känner inte riktigt som er, däremot känns det som att min kropp är mitt skal och allt det jag ser och är och har inom mig är i min hjärna och så länge den mår bra så mår jag bra, typ.

Jag känner igen mig i det du länkade, inger. Fy vad obehagligt det var att läsa det.
Det är ju så jag kännt sen 13 års åldern. Jag känner mig overklig.
Står att det vanligtvis går över. Det känns som om jag skulle kunna komma över det, men kanske behöver man någon medicin. Hur fan ska man komma över det?
Medicin gör väl inte hela grejen tänker jag.

Försöker bekämpa det genom att försöka tvinga mig på olika sätt att vara i nuet, men jag tror att det som fungerar är att släppa taget och acceptera vad det nu än är.

Låter jobbigt. Tyvärr har jag ingen aning om vad man gör åt det. Kanske försöka förankra sig mer i kroppen?

Aspergare tycks ha en läggning åt hypokondri. Hittar alla möjliga fel överallt.

Jag kan rekommendera en bok (tillståndet förkortas DPD).

Feeling Unreal; Depersonalization Disorder and the Loss of the Self.
Av Daphne Simeon & Jeffrey Abugel
Oxford University Press 2006

DIProgan skrev:Aspergare tycks ha en läggning åt hypokondri. Hittar alla möjliga fel överallt.

Det där var väl onödigt.

Inger skrev:

DIProgan skrev:Aspergare tycks ha en läggning åt hypokondri. Hittar alla möjliga fel överallt.

Det där var väl onödigt.

Varför? Det är förmodligen till stor del sant, undantagen är väl en större andel av de som är 40+ och kommit till freds med livet.

zport skrev:Det är liksom som om jag inte är i min kropp, utan att jag är i mina tankar, i huvudet, desto mer yttre påfrestningar jag utsätts för desto mer går jag in i mina tankar och mitt handlande är som om det inte är jag som utför dom, jag hör mig själv prata, jag upplever det som sker som om jag ser på det utifrån istället för att jag verkligen är där i situationen och upplever det. som om jag är någon annan och utför handlingar på automatik, som en robot.

Jag är där men ändå inte.

Någon som känner igen sig?

/zport

Känner igen det där väldigt bra från när jag åt SSRI.