Jag är en sk gnällspik som person. Jag har väl inte förstått hur mycket jag kan påverka folk negativt. Jag har inte heller förstått vad jag gjort för fel i olika sammanhang heller och det har nog också varit pga att jag varit den där gnällspiken och påverkat folk. Men samtidigt har jag ju inte vetat om detta så kan ju inte bara vara mitt fel om man säger så. Hur hanterar man detta?

Och säg inte tänk positivt för det är inte bara att tänka positivt, det är inte lätt att bara ändra på sig när man dels inte varit medveten om det hela och att man har haft denna personligheten väldigt länge. Jag förstår om andra här eller folk överhuvudtaget har fått den bilden av mig men jag har som sagt inte vetat om detta och min avsikt är inte att ändra på folk eller klaga på folk. Jag vill som sagt bara få en mer förståelse kring saker jag inte fått lära mig som andra kanske bara har förstått bara sådär.

Jag vill inte känna att allt hänger på min diagnos vilket det känts som att det har gjort. För jag identifierar mig inte som att ha en diagnos utan det är andra som har gett mig den synen. Jag har väl alltid haft min diagnos men jag skulle ju inte självmant ha gjort en utredning om inte folk hade bilden av att jag hade en diagnos. Det var ju det som gjorde att jag klev in i diagnos världen. Innan levde ju jag i neurotypiska världen. Tänk att du har trott att allting du gör är normalt men så kommer någon och bara du är inte normal du gör fel ungefär så, för mig har det varit på det sättet. Vet inte hur ni har upplevt era diagnoser när ni fick dem eller om ni alltid har vetat om dem?

Jag ska vara ärlig och säga som jag upplever det. Det är inte alls säkert att det är någon sanning i det.

Men jag tror du ruskar om forumet lite och att de gamla kufarna ogillar det. De vill ha det precis som vanligt, och alla inlägg ska vara i rätt ordning, inga onödiga trådstarter, man ska vara medelålders och man ska ha anpassat sig till aspergerdiagnosen så att man passar där.

Tror att folk irriterar sig på dig och tycker du inte lyssnar på vad de säger fastän du faktiskt har rätt att insupa kunskaper helt i din egen takt och med dina egna metoder och avvisa vissa du inte tror på.

Och att du verkar både vara fast i vissa spörsmål samtidigt som du är överallt och lite hyperaktiv.

Skäms lite för att du tillåtits bli forumets styvbarn. För här har folk kommit undan med mycket värre saker och när man påtalar det så ska man ta hänsyn till att de har diagnos så de får vräka ur sig vad som helst.

Jag vet inte om det här är rätt forum för mig eller så, jag tänkte bara att här kanske man kunde prata med folk som skulle förstå mig, men jag är väl för ny om man jämför med andra här som är 40-50 och kanske levt lite längre med sina diagnoser. Jag hade ingen aning om åldern här inne, utan tänkte att det är bra att det finns forum för just diagnoser. Har inte hittat så många fler forum inriktade på diagnoser förutom detta forum.

Vad menar du med det sista? Med att du skäms över att jag tillåtits bli forumets styvbarn? Aldrig hört talats om något liknande. Men det är ju som sagt inte min avsikt att röra om på forumet, utan enbart få en förståelse kring vissa saker jag undrar över/inte förstått som folk kanske kan relatera till.

Sedan har jag ju alltid sagt såsom jag upplever och så, men då har ju folk sagt emot mig medan jag trodde att man inte skulle lägga orden i mun på någon eftersom man känner som man gör och att man kan känna olika. Jag kan inte säga till någon annan att de inte får känna eller tro på saker och därför trodde inte jag att folk då skulle göra så mot mig, för jag tänkte att man hade den där moralen - Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Jag kanske varit lite otydlig men det jag har velat komma fram till med många inlägg/trådar är ju dels ett sätt att förstå/lära mig mer hur saker och ting fungerar & att förstå mig själv mer. Men också att om jag säger att jag känner si eller så, då känner jag så. Då vill jag bara skriva av mig eller ha åsikter kring det, jag vill inte bli ifrågasatt - Det vill ingen bli. Man vill inte heller ha en kurs om vad man gör för fel eller inte, för det har jag inte bett om. Däremot vill jag ju ha tips och råd eller helt enkelt bara någons åsikt. Det är ju skillnad på att ge åsikter tips eller råd eller om man ifrågasätter någon eller så, sedan är det ju lätthänt att man misstolkar varandra då detta är nätet. Jag har bara försökt förtydliga min syn på olika saker när jag känner att folk inte förstår mig. Tillslut blir jag ju själv förvirrad på vad jag vill ha sagt/menar eftersom andra inte kan förstå mig/vill inte förstå mig. Känns det som.

Jag kan självklart göra fel eller så, ingen är ju perfekt. Så det är så det ligger till!


Jag vill bara prata av mig på detta forum, någon måste ju kunna relatera eller ha liknande problem/svårigheter. Sedan är ju min diagnos i sig lite oklar på det sättet, då jag hamnar mitt emellan, dvs ena foten på den neurotypiska delen och den andra på diagnos delen. Jag har lite av båda sidorna, därför kan folk ha svårt att förstå mig skulle jag tro.

Förlåt att jag uttryckte mig otydligt.

Men en sak du kan göra är att när du gör ett inlägg som behövs för att du ska få ur det ur systemet, så skriv gärna att du skriver av dig. För ganska många härinne är fixare, så de kommer hellre med förslag än med bara bekräftelse på att de läst.

Det tas för givet att man vill ha förslag om man inte skriver något annat.

Sedan om du vill ha tankar om en viss sak, så kanske skriv vilken form du vill ha. Om du vill ha hjälp med att fixa, om du behöver hjälp med att omformulera tanken eller om du vill ha en åsikt.

Alla forum har olika ton. Har varit på utländska där man inte får några förslag som feedback alls. Utan man får typ en kram. Så man får lära sig lite var tonen är i forumet.

Jag vet att det inte är din avsikt att röra om. Men jag har märkt att några tycker att du gör det. Fast inte med flit då.

Styvbarn, då menar jag att vissa inte tas emot med öppna armar medan andra gör det. Jag tycker vi ska ge alla en chans. Även dem vi kanske inte är på samma våglängd med. Egentligen ger det mest, att jobba med förståelse med de man inte förstår automatiskt. Ibland kan man komma att förstå varandra om man försöker formulera om sig. Ibland hamnar språket lixom i vägen. Tror det är därför folk målar och skriver dikter. Även om dikter är språk så är de inte samma sätt som man talar på.

Ibland är orden så luriga att när man själv skrivit så är det inte säkert att man fattar vad man själv menade.

Men just vad man känner är heligt. Tycker jag iaf. Jag blir upprörd om någon säger vad arg du är fast jag inte har sovit och är så trött att ögonen grusar igen. Ingen ska säga att man har andra känslor än man vet man har. Sedan vad man ska göra åt känslorna kan man ju diskutera, alltså om man vill det.

Hoppas jag inte trampat på tårna för vad jag ser är en person som vill lära sig se sig själv utifrån och inifrån. Glöm bara inte att lära känna dig själv som människa också. Inte bara som autist. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Nej men det gör jag inte heller, utan det jag skriver nu är ju egentligen bara saker som andra har sagt om mig eller så, så jag försöker bara bearbeta den biten. För det är inte den bilden jag haft av mig själv, att jag har en diagnos. Jag identifierar mig som en neurotypisk person av den anledningen att jag inte tänkt på diagnoser och framförallt inte på att jag skulle ha det, men också för att jag har varit som alla andra både utseendemässigt och som person/beteendet. Men då var det andra som sa tvärtom, men dem var ju inte rätt personer att sätta en diagnos. Jag har en diagnos och därför kan jag lättare se diagnos beteenden men sedan behöver det inte vara så, utan jag har bara lärt mig att de med diagnoser har speciella utseenden och klädstil osv. Men det är ju inte så att jag går fram och bara hörru, har du en diagnos? Vem gör det? (Detta är alltså bara egna tankar jag har om hur det kan vara )


Jag har ju ett tankesätt som lyder att om diagnosen inte syns så bryr sig ingen om det, men så fort det syns så blir man annorlunda. Det där är ju lite svårt gällande mitt fall, för folk ser ändå att jag har en diagnos men den syns inte på mig utåt. Då menar jag att man kan se om någon har tex down syndrom, för den diagnosen syns. Men om man jämför med en person som ser ut som en vanlig 18 årig tjej som vill passa in i det sociala med kompisar, skolan, plugg och så, så tänker folk inte på att hon har en diagnos. Hon kan mycket väl ha adhd, för det är en så vanlig diagnos men det är så accepterat numera.

Så det är bara jaha okej och inget mer med det. Så för mig blir den biten väldigt konstig, det blir lite dubbelmoral kan jag tycka. För att folk stör sig på att jag har en diagnos som inte syns men de stör sig inte på någon som de vet om att de personerna har en diagnos och som är öppna med det. Finns det ens en logik i det? Eller är det som mobbing, att man bara väljer ut att dem här personerna som har adhd duger, men hon där ser lite annorlunda ut, henne fryser vi ut.. Jag tror inte att jag någonsin kommer att förstå det där, förutom att både mobbaren och den drabbade/utsatta har en gemensam nämnare och det är att båda har varit i samma situation dvs utsatta för mobbing. Det kan också vara att man har det dåligt hemma men man ger sig ju inte på någon bara för att, utan det finns oftast en orsak bakom mobbning som är vanligast att man har problem hemma eller blivit utsatt själv för mobbing.

Det där hur man ter sig utifrån är ju i betraktarens öga. En kanske har aspergers och känner då igen vissa saker en person utan kunskap skulle missa. Någon kanske ser någon liten grej som du gör som du kanske inte vet om. Vare sig aspergare eller NT vet exakt ut hur de ter sig. Annars skulle innan det fanns så mycket inspelningsmöjligheter folk inte bli förvånade när de såg sig själva.

Men det är inte samma som vad man känner. Någon kan t ex konstatera att jag gör en sak på ett mer ovanligt sätt. Visst. Det är ju då sant att de vet det och att jag kanske vet det eller inte vet det. Däremot så ska ingen kommentera vad man känner för det har de inte den blekaste om. Bara för att de anses normala känner de ju inte till mina känslor bättre än mig. Det felet gör vissa kaxiga NT:are men vissa kaxiga aspergare också. Att de tror de vet vad man känner.

Det är någonslags nedtryckning om någon behandlar en sämre bara för att hen vet att man har en diagnos. Jag har också varit med om det. Blivit bra behandlad. Och sedan när de fick veta så blev den ett maktmedel för att trycka ner mig trots att jag vara samma hela tiden.

Tycker att du ska kolla på "Diagnoserna i mitt liv". Tyckte den löste upp knutar.

https://www.svtplay.se/video/20826984/d ... i-mitt-liv

Jag identifierar mig som en värdig människa. Som har känslor, tankar och ett liv. Som är vare sig bättre eller sämre pga diagnos.

Ibland vill folk få det till att har man diagnos så är man inte riktigt värd lika mycket. Eller att då kan man inget. Det är så bull. Man kanske är sämre på vissa saker men bättre på andra. Jag tror jag tryckte ner mig efter diagnosen med andras ord, tur jag kom ur det.

För diagnos eller icke diagnos, det är bara mobbarpersonligheter som dömer folk efter vad det står på pappret snarare än hur man är till vardags.

På det viset tycker jag också att jag är NT. Jag är inte en apmänniska, jag är en riktig människa. Det är stora likheter mellan mig och NT, vi klarar oss inte utan andra människor, någon form av underhållning eller hjärnstimulans, vi måste äta och sova och bo någonstans. Jag är bara en aspie när jag är med andra aspies.

Man kan vara aspie och värdig inför sig själv. Men har man förtryckande omgivning kommer det inte funka. De vill ha någon att se ner på för att de inte är nöjda med sig själva och finns det då någon som har diagnos kommer den bli offret och itutas att den inte har samma värde. Men det handlar om den typen människa de är. Det fattas något hos dem. De kanske inte känner sig värdiga, de kanske bara spelar.

Genom hela mitt liv har folk reagerat negativt på mig. När jag var barn tyckte vuxna nog att jag var roligt lillgammal men ungar i samma ålder gillade mig inte. Jämnåriga har alltid tyckt att jag var fel. Jag har fnyst åt det. Nu fnyser jag inte längre.

Jag önskar att jag förstod exakt vad det är de reagerar på. Det är lite oklart. En del förstår jag, nämligen de saker som jag retar mig på hos ett av mina syskon, och som jag nog har lite samma själv. Men mestadels - nej. Det är en sorg.

Jag kan också säga att jag i backspegeln analyserar situationer jag varit med om annorlunda än förr. Ställen där folk varit onödigt avoga och situationer då jag tyckte jag blev illa behandlad. Jag hade ingen aning då om jag att jag betedde mig avvikande. Nu förstår jag att jag nog gjorde det.

Nästan allt som är annorlunda har en tendens att trigga folk. Tyvärr.

Men för mig har det varit situationer då folk har tyckt jag gjort fel när det inte ens handlar om några fel överhuvudtaget. De är ju inga fel på så sätt att man behöver hämta hjälp eller så, utan de felen dem tyckte jag gjorde var liksom i jämförelse med om jag sa mugg istället för kopp eller något liknande. Det jag syftar på är att det är så onödiga fel/små fel som man gjorde och ändå blev det typ en höna av en fjäder. Nu handlade det inte om just mugg/kopp utan det handlade om att jag sa att jag skulle träffa en person i ett köpcentrum och det var tydligen väldigt fel, men hade dem träffat personer i ett köpcentrum, ingen hade brytt sig. För så konstigt var det inte, eftersom jag vet att folk kan träffas på nätet och så är det kärlek vid första ögonkastet. Jag och denna personen höll ihop i mer än ett år så att jag fattar ändå inte felet.

Det var ju inte så att man bara men jag ska träffa en person i skogen vid en parkbänk, det om något är ju mer fel än att man träffar någon i ett köpcentrum där det finns folk och är en offentlig plats. Det är mer säkert att träffas så än i skogen i en parkbänk.


Jag fick så mycket skit pga detta, så folk kan störa sig på det minsta lilla. Vilket är sjukt egentligen.

Jossie94 skrev:Men för mig har det varit situationer då folk har tyckt jag gjort fel när det inte ens handlar om några fel överhuvudtaget. De är ju inga fel på så sätt att man behöver hämta hjälp eller så, utan de felen dem tyckte jag gjorde var liksom i jämförelse med om jag sa mugg istället för kopp eller något liknande. Det jag syftar på är att det är så onödiga fel/små fel som man gjorde och ändå blev det typ en höna av en fjäder. Nu handlade det inte om just mugg/kopp utan det handlade om att jag sa att jag skulle träffa en person i ett köpcentrum och det var tydligen väldigt fel, men hade dem träffat personer i ett köpcentrum, ingen hade brytt sig. För så konstigt var det inte, eftersom jag vet att folk kan träffas på nätet och så är det kärlek vid första ögonkastet. Jag och denna personen höll ihop i mer än ett år så att jag fattar ändå inte felet.

Ungefär så upplevde jag nog mina klasskompisar under mellan- och högstadium. Allt jag sade var fel.

Då - och under flera årtionden efteråt - trodde jag att det mest handlade om status och hierarki. Vad de hippa/balla/(byt ut mot dagens modeord) gjorde och sade var alltid rätt. Vad jag gjorde var oftast fel.

Idag tror jag det är lite mer komplext än så. Även om den aspekten fanns där, absolut.

Jag har förklarat detta förut men då förstod inte någon vad jag menade och så. Var jag tydligare nu hur jag menade? Tror jag kan blanda ihop olika saker så det kanske kan bli rörigt pga det. Men märkte iaf nu att folk verkade förstå mig bättre med vissa saker jag redan har sagt här ett antal gånger för att jag trodde att det räckte med att förklara dessa saker åtminstone 1 gång. Istället har jag fått förklara dem ett flertal gånger.

Det är inte alltid helt lätt att förstå vad du menar.

Nu tror jag att jag har förstått en liten liten bit. Jag kan, för den delen, ha tagit fel.

Att upprepa samma sak flera gånger är sällan sättet att få folk att fatta. Oftast är det bättre att ta till andra sätt.

Vad är dina tips isf? jag har antingen försökt förklara samma sak fast upprepade gånger på olika sätt eller så har jag tagit upp exempel.

Du har rätt gällande det jag skrev om hur andra jämnåriga hade upplevt mig som person. Jag kunde lika gärna ha sagt att jag skulle åka till Gröna lund (Grönan), men då hade det säkert blivit fel också eftersom då ska man ju kanske fatta att dit ska man inte åka, utan man ska ju åka till ett annat ställe. Alltså det är lite det jag menade med att det finns påhittade regler för att de neurotypiska på något sätt bestämmer vad som är rätt eller fel och det kan variera från dag till dag. Ena dagen är det ok att göra si och någon annan dag är det inte okej. D


Kollade på en kortfilm där det bland annat tar upp barns olika perspektiv på det sociala. Tex så var det en tjej som hade helatiden sagt att skinnjackor var inne och det var det man skulle ha. Men så när en annan tjej hade äntligen fått sin skinnjacka så var det tydligen ute med skinnjackor. Och då hade tjejen som sagt att skinnjackor var inne, bestämt sig att det inte var så längre.

På det sättet hade var det när jag gick i gymnasiet, iaf i exemplet med det jag skrev om förut, när jag hade sagt att jag skulle träffa en person i ett köpcentrum, som låg jättenära skolan. Det kanske var max 2-5 min att gå dit. Bara några meter. Så jag fattar inte varför de blev värsta grejen och varför de kände sig tvungna att leka mammor till mig.....Det är rätt skrämmande faktiskt, att folk bara kan få för sig att man är osäker och inte kan ett dugg.

Nu menar jag inget illa, men det är skillnad på om personen har en väldigt grav diagnos för då kanske den behöver mycket hjälp osv. Men eftersom jag inte har en så pass stor/grav diagnos så blev det bara jobbigt för mig att de tyckte så om mig. Det var mer kränkande plus att jag inte visste om min diagnos vid det laget, så jag kände mer ursäkta? Jag hade bara delat med mig utav en rolig grej, vilket jag aldrig trodde skulle bli negagtiv. För hur ofta är det att något roligt blir något som inte är roligt om det är tex att man ska träffa en kompis, åka till grönan, fira en födelsedag eller något sådant? Det är ju inte direkt så att man bara hörru, du gud vad tråkigt det är att du fyller år!

Det är ju som du själv noterat så att vi människor är ofullkomliga, och vissa kanske mer så än andra.

Nu blir det lite djupt här:

Jag tror att vi människor är på väg mot att bli fullkomliga människor men att vi inte är där riktigt ännu. Vi är fortfarande djur till viss del.

Ofullkomligheten yttrar sig i ett ologiskt och inkonsekvent tänkande där känslorna är med och styr, känslor som kan vara egoistiskt betingade. Ofullkomligheten yttrar sig också ibland i ett hierarkiskt synsätt och behovet av att använda sig utav kroppsspråk, företeelser som sannolikt är en rest från djurriket.

Med bakgrund utav detta så är det naturligt att vi hittar fel där det egentligen inte finns något fel, antingen för att vi faktiskt tycker att det är fel (vilket inte nödvändigtvis behöver vara ett hinder för att vi själva inte skulle kunna få för oss att göra likadant), eller bara för att vi vill kritisera någon annan av olika anledningar.

En fullkomlig människa tänker jag mig vore högempatisk och med ett logiskt och konsekvent tänkande helt i linje med verkliga förhållanden. Där finnes ingen antipati eller egoism, och därmed ingen vilja att höja upp sig själv eller att trycka ner andra. Dess känsloliv vore i balans, ungefär som när man slår ihop olika färger och får ett enda vitt ljus tänker jag mig. Ett vitt ljus som då motsvarar kärlek.

Jag tror också det är konstruktivt att försöka att inte hänga upp sig på andras ofullkomligheter utan att istället hellre fokusera på sina egna. För dom finns där även om man inte ser dom, och även om dom är ringa jämfört med vissa andras.

Det är de små sakerna som får folk att tycka man är fel. Det kan t o m vara så att "vi" triggar dem mer än de som är ännu mer avvikande. Med de mer avvikande kan de direkt sätta fingret på vad som är annorlunda. Våra fel känner de bara i sitt undermedvetna, och det larmar att något med oss är fel, obehagligt eller farligt.

Man kan säga att de "luktar" sig till att vi är annorlunda. Så att bara vara lite avvikande kan verkligen trigga folk. De förstår inte själva varför de blir beklämda.

Jag tror att vi som har aspergers kan sätta fingret på vad vi gjorde annorlunda, men hos NT är det bara en känsla de inte fattar. Då måste de trycka ner oss så att vi inte ska bli en fara för dem. Tror det är mer eller mindre genetiskt och i grunden handlar om att man ska kasta ut folk ur flocken som har "dåliga gener".

Micke skrev:Jag tror också det är konstruktivt att försöka att inte hänga upp sig på andras ofullkomligheter utan att istället hellre fokusera på sina egna. För dom finns där även om man inte ser dom, och även om dom är ringa jämfört med vissa andras.

Det tycker jag med.

Men om man ska fokusera på andra så tycker jag man ska göra detta genom information on funkofobi. Människan verkar födas rasistisk och funkofobiskt, och genom våra högre hjärnstrukturer kan vi lära oss av med rasism. Borde gå för funkofobi med.

Kusliga dalen-effekten (uncanny valley)
En robot som tydligt är en robot är inte skrämmande. Men en robot som ser ut som en människa är kuslig. På samma sätt är en autist som nästan är som en vanlig människa kusligare än en som helt tydligt är en autist. Det känns att något är "fel".

Intressant perpektiv på saken det här med att folk kan känna att något är "fel", och kan agera på detta trots att dom själva inte är medvetna om vad det är som skulle vara fel. Och inte så kul för oss som kan utpekas för att vara fel, i synnerhet inte under uppväxten då man inte ville vara avvikande. I vart fall ville inte jag det, men numera är jag inte brydd. Att vara som alla andra känns inte längre eftersträvansvärt, även om det ibland skulle underlätta.

Alien skrev:Kusliga dalen-effekten (uncanny valley)
En robot som tydligt är en robot är inte skrämmande. Men en robot som ser ut som en människa är kuslig. På samma sätt är en autist som nästan är som en vanlig människa kusligare än en som helt tydligt är en autist. Det känns att något är "fel".

Samma som kidzi beskrev, fast på ett annat sätt.

Det där tror jag att det ligger mycket i. Jag vet hur jag själv reagerade när en mig närstående tog amfetamin - han var f.d. missbrukare, hade varit ren i många år när vi träffades men dock med återfall ibland. Han försökte dölja att han tagit något, spelade normal. Han visste att han blev speedad av drogen, så han drog medvetet ner på tempot för att kompensera. Det var så fruktansvärt obehagligt. Riktigt läskigt. Nåt var fel, men jag visste inte vad. Om jag istället fått se honom trippa iväg av bara h-e hade jag fattat: det är droger.

Grejen här är alltså inte att han försökte dölja utan att det som fanns kvar, sen han dolt vad han kunde, var vagt, svårt att ta på och därför extra läskigt.

Jossie94 skrev:Vad är dina tips isf? jag har antingen försökt förklara samma sak fast upprepade gånger på olika sätt eller så har jag tagit upp exempel.

Ja du. Vet inte om jag har några. Tror det kan vara lite olika, beroende på.

Vad gäller det som du beskriver i den här tråden, med mugg och kopp osv. vet jag inte om du beskriver ditt vuxna liv eller din skoltid? När du tidigare nämnt liknande saker har jag nog trott att du mestadels pratar om ditt liv här och nu. Om du pratar om sånt som är för länge sen, när du inte var vuxen, kanske det är bra att vara tydlig med det.

Annars vet jag inte. Vad jag själv behöver träna på är att inte ha så bråttom. När jag känner att någon missuppfattat mig blir jag lätt väldigt upptagen av det, och vill rätta till på en gång. Ofta är det nog bättre att ha is i magen, så folk inte tycker man tjatar eller "för på" (vilket folk ganska ofta tycker om mig).

Jossie94 skrev:Jag vill inte känna att allt hänger på min diagnos vilket det känts som att det har gjort. För jag identifierar mig inte som att ha en diagnos utan det är andra som har gett mig den synen. Jag har väl alltid haft min diagnos men jag skulle ju inte självmant ha gjort en utredning om inte folk hade bilden av att jag hade en diagnos. Det var ju det som gjorde att jag klev in i diagnos världen. Innan levde ju jag i neurotypiska världen. Tänk att du har trott att allting du gör är normalt men så kommer någon och bara du är inte normal du gör fel ungefär så, för mig har det varit på det sättet. Vet inte hur ni har upplevt era diagnoser när ni fick dem eller om ni alltid har vetat om dem?

Jag vet att du verkligen inte är ensam om att säga diagnos och mena själva tillståndet, hur man är. Funktionshindret, eller att vara aspig eller dampig, eller hur man nu vill säga det. Tvärtom, det är jättevanligt. Sista meningen i det här citatet gav mig dock hål i huvet (alltså jag menar att jag blev jättestörd) för i det här stycket använder du diagnos i båda betydelserna - väl? Dels på själva tillståndet, att man är som man är - personlighetstyp eller funktionshinder eller både och, hur man nu vill se det. Dels på diagnosen som utredning kommer fram till. Jag tolkar din sista mening ungefär så här: Vet inte hur ni upplevt er aspighet, eller att ni är annorlunda. Var det nåt som ni fick veta när ni fick själva diagnosen, eller har ni alltid vetat om det? (Med aspighet menar jag vad som helst inom autimsspektrumet, utom de utvecklingsstörda.)

När den poletten trillat ner läste jag om, och började fatta lite av vad du är ute efter. Tror jag.

Jag har alltid vetat att de flesta tycker jag är lite annorlunda. Mestadels har jag inte brytt mig om det. Tyckt att det är de som är korkade, inte jag. Nu är jag medelålders (över 50) och börjar inse att det där att jag har så svårt med grupper av människor, det har ett namn, och det namnet förklarar även mycket av mina andra egenheter och svårigheter. Dessutom förklarar det en del av mina starka sidor. Men att det är jätteofta, mycket oftare än jag förstått, som folk viftat bort mig med "hon är ju lite konstig", det gör ont när jag tänker tillbaka på mitt liv.

Det där med att vad vissa personer gör är rätt, och vad andra gör är fel, och att det mer baseras på vad folk tycker om en än vad man gör. Det där finns jättebra skildrat i någon av Maria Gripes böcker om Hugo och Josefin, osäker på vilken. Josefin anstränger sig för att vara "rätt". Någon av klassens populära tjejer skaffar en röd tröja med stor gul stjärna fram. Alla beundrar den. Josefin skaffar då en likadan, fast blå med silverstjärna. Den ignoreras. Någon tycker att "äh, hon bara imiterar ju" och säger dessutom att det är oschysst mot den populära tjejen. Det råder helt klart olika spelregler här. Människor bedöms inte lika.

Hugo däremot är ovanlig på många sätt och gör väldigt mycket "fel". Han har bara en förälder, han bor med sin pappa vilket när den här boken kom ut på 70-talet eller så var väldigt ovanligt. När det regnar har han varken paraply eller vanliga regnplagg, såna som de andra har, utan ett stort svart regnskynke. Men ingen trackar Hugo!

Josefin funderar. Är det så att man antingen måste vara helt rätt, vilket hon försöker och hela tiden misslyckas med - eller helt fel?

Jag kan minnas detaljerna i boken fel, men ungefär så.

Den här passagen grubblade jag jättemycket på. Sen bestämde jag mig för att "göra en Hugo" alltså försöka vara tvärtom. Det funkade rätt bra, på två sätt. Dels visade jag att jag sket i vad de tyckte. Dels kunde knäppa kläder vara som att hålla upp en skylt "slå här". Då slog de ingen annanstans. (Jag pratar bildligt nu, jag har aldrig fått stryk.) Själv gick jag ganska trygg bakom mitt skal, under mina knäppa kläder som de terrade mig för. Mobbningen ökade rätt kraftigt här, skulle jag säga, men den skadade mig mindre.

Det där att saker som människor gör och säger bedöms mer efter vilka de är än efter själva handlingen eller själva yttrandet är mycket irriterande, men det är så. Det får man på nåt sätt försöka leva med. Jag tror faktiskt vi aspiga människor funkar så också, fast kanske lite mindre än andra?

Jag tycker du förstod allting rätt bra

Med frågan jag menade i början, var kortfattat om ni alltid hade fattat att ni var annorlunda dvs hade en diagnos eller helt enkelt hur ni hanterade den upplevelsen då ni fick veta diagnosen. Jag trodde som sagt att folk var taskiga, jag hade inga tankar på att jag skulle ha en diagnos, för jag var ju normal. Det var så jag levde. Men så kommer några tjejer och märker att jag är annorlunda på bland annat saker jag säger. Tex när jag berättade en rolig sak och fick en oväntad och felaktig respons på det - Hur de reagerade var inte en normal reaktion om man säger så.

För vanligtvis brukar man reagera på roliga saker tex om någon fyller år, så brukar man säga grattis osv men nu var det som det där grattis blev fel i detta sammanhanget, trots att det inte var något konstigt alls det jag berättade. Därav varför jag berättade att hade det varit att jag skulle träffa personen mitt ute i skogen, ja då förstår man nog felet med det. Men nu var det, oj hon ska träffa en person i ett köpcentrum, som hon dessutom höll ihop med i mer än ett år.. Alltså så det blev ju något fel där, för jag berättade egentligen bara att jag skulle träffa en person och det var tydligen ajabaja, så ska man inte göra.

Jag lovar hade någon utav dem sagt "jag ska träffa en kille idag! Ingen hade brytt sig, de hade bara åh gumman, vad roligt, vad kul osv. Men eftersom jag trodde att om jag sa något liknande så skulle folk fatta /bete sig på samma sätt, men nej. Kan det ha varit hur jag berättade? Jag vet inte vad som jag gjorde fel för jag tycker inte att det spelar någon roll, för ingen bryr sig ändå, såvida det inte är ngt riktigt konstigt och fel.

Jag syftar då om om någon säger min kompis blir slagen, vem reagerar inte på det?!

Medans mitt "fel" var väldigt konstigt, för jag vet ju inte ens vad jag gjort för fel, jag tror inte ens någon annan skulle veta det heller.

Det finns ju filmer på detta men då handlar det om tex att någon har fel jacka på sig osv, så det är lite samma sak här men nu var det mer att jag sa en sak som vem som hest hade sagt och då hade det fått antingen rätt/en normal respons eller bara kul och sen inget mer med det. Det är så jag har upplevt är en normal reaktion när folk har berättat saker osv, alltså det blir inget hysteri kring det, såvida det inte är som jag skrev innan att någon blivit slagen eller så. Jag drar detta som en jämförelse för att vara tydlig med att mitt fel är inget fel och att det är väldigt onödigt.