De flesta med AS är skulle jag tro introverta och har ett rikt inre liv jämfört med normalbefolkningen. Det innebär att det är större chans för oss att vi trivs i vårat eget sällskap, och att det samtidigt tar på krafterna att vara med andra då detta som jag ser det stör vårat energifält och det rika inre livet som vi har. Det här inre rika livet kan dock även vara negativt för oss om det inte är i balans tänker jag.

Extroverta personer har inte ett lika känsligt energifält att vara rädda om, och har därför lättare för att vara med andra utan att det tar på krafterna. Tvärtom så blir dom istället ofta stärkta utav energiutbytet med andra och har i regel svårare för att trivas i sitt egna sällskap då ju deras inre liv är mer begränsat.

Energifältet jag pratar om hänger alltså ihop med ens inre liv, ens mentalitet, men sträcker sig utanför den fysiska kroppen och är därför mer sårbart. Dess energier är samtidigt livgivande krafter, ibland kallade för qi-energier, och om detta fält är ovanligt utmärkande för en individ så kan det troligtvis bidra till ett yngre utseende hos denne jämfört med normalbefolkningen i motsvarande ålder.

Sen är förstås inte det här med extrovert och introvert någon antingen-eller situation, utan man är väl oftast någonstans mellan dessa båda ytterligheter.

Det här är förstås inte helt vetenskapligt korrekt, men jag ville förklara det så som jag ser det.

Att vara för sig själv, är väl ett beslut man tar. Om man har autism har man väl ofta provat på utan önskat resultat att söka ett jämbördigt, interaktivt möte, innan man tar avstånd. Svårt att säga att man väljer vara ensam om man misslyckats med att trivas bland andra. Mer att man väljer bort det vanliga då.

Jag väljer oftast att inte umgås, men mest för hur saker brukar gå till. Bland mänskor som sänder ut mycket av sin agenda, affekt och/eller har svårt att lyssna till och leva sig in i andra sätt att funka.

Däremot känner jag mig ofta ensam. Inte ensam från det som oftast händer utan ensam från mer jämbördiga sätt att mötas. Det som bara händer i enstaka fall och som jag oftast blir trött innan jag hittar.

Som jag ser det tvingas man leva enligt sin affektiva ekonomi. Men i mitt fall är jag lite trött på metoden. Klart vet jag ju inte om alla andras preferenser, fungerande eller innersta önskan. Så det är ju bara min bild av frågan själv/ensam/autism.

Jag uppskattar ensamhet och behöver ofta ta en paus från människor. Ensamhet behöver inte vara något negativt. Ensamhet kan vara något kreativt och positivt. Å andra sidan är för mycket ensamhet kanske skadlig.I vårt samhälle uppfattas man som udda och kan bli impopulär om man väljer ensamhet framför att mingla runt och prata vädret. Människor behöver utrymme i synnerhet vi med autismspektrumtillstånd. Det tar energi att vara social.

elle skrev:Jag uppskattar ensamhet och behöver ofta ta en paus från människor. Ensamhet behöver inte vara något negativt. Ensamhet kan vara något kreativt och positivt. Å andra sidan är för mycket ensamhet kanske skadlig.I vårt samhälle uppfattas man som udda och kan bli impopulär om man väljer ensamhet framför att mingla runt och prata vädret. Människor behöver utrymme i synnerhet vi med autismspektrumtillstånd. Det tar energi att vara social.

Håller med blir mer koncentrerad lugn och kreativ i ensamhet

Har behov av mycket egentid. Förstår inte de där mänskorna som vill ha folk omkring sig jämt.

Däremot har jag också sociala behov. Helt ensam jämt vill jag inte vara ... men nu under pandemin har jag varit ovanligt mycket ensam hemma, och klarar det bättre än de allra flesta.

Faktiskt är det en sak som insikten om nåt slags autism fört med sig. Att jag slutat kämpa så mycket för att umgås, när det inte känns som att det funkar. Är dock fullt medveten om att det är en risk, att jag kan skära bort så mycket folk - eller undvika att skapa kontakter - så att jag blir mer ensam än jag eg. vill. Dels för att må bra i ett vardagsläge, och dels för att det, när saker i livet inte är så bra, är väldigt sårbart att vara ensam.

Människan är kanske för komplex för att vara ett helt igenom flockdjur, i varma länder i vår forntid där man inte behöver bo i samma hus hela byn för att klara sig, har i princip alla folk egna små hyddor för varje familj, allt för att ha lite privatcy åtm i bland, hade det varit det omvända att vi ideligen söker gemenskap som en antilopflock hade väl alla bott i samma grotta. Det är bara av praktiska själ vi alla sover i samma sal typ soldater eller internatskolor men då finns nästan alltid inslag av pennalism...

Det finns tex mukbang och syftet med det var ju ursprunligen läste jag att folk som bodde ensamma i tex andra länder hade det som en sysselsättning just för att känna att de hade sällskap. Nu är det en trend på sociala medier, framförallt på youtube. Det är lite kul att sådana saker blir så populära, för jag tycker att det är väldigt fint!

"Jag är inte så förtjust i människor." - Albert Einstein

Vet inte det exakta citatet, någon som har det?

Tror många inklusiv jag med Asperger inte väljer att vara ensama osv men svårt att få riktiga vänner

Jag tycker om att ha friheten att dra mig tillbaka från sociala kontakter, och också att ha dem nära till hands när jag känner för att socialisera. Problemet i storstaden är att det krävs så mycket planering och kommunikation bara för att träffas, och att man då också "förbinder" sig till att umgås i x antal timmar en specifik tid. Det gör mig superstressad. Tänk om jag inte har ork den dag vi har bestämt?

Drömmen är att bo med massa fina vänner runt knuten i ett eget hem, eller känna till ett ställe där vännerna brukar hänga. Bara att gå ut och kolla om vännerna är där eller plinga på hos dem och se om de är hemma. Det är drömmen. Och det är en av anledningarna till att jag älskar att plugga. Det finns alltid människor där som man kan lära känna om man vill, men alla förstår om man vill dra sig tillbaka och studera i ensamhet.

I praktiken umgås jag inte så mycket förutom med min partner och de personer som vi träffar gemensamt. Skulle vilja lära känna flera personer på djupet i framtiden, men det är svårt med vilja, ork och mod. Det blir lättare dock ju mer jag lär mig att acceptera mig själv.

En annan aspekt av ensamhet för mig är att jag lätt vänjer mig och har svårt för förändringen från socialt till isolering. Tex kontrasten "vara på festival i en vecka" vs "vara helt ensam i en vecka" om man hårddrar det. Det tar några dagar att vänja sig. Har inga problem att hitta på roliga saker att göra själv, mår dock egentligen inte så bra av att isolera mig längre perioder har jag märkt, även om det där och då känns utmärkt. Så det måste till ett aktivt arbete för att vara social.

Jag kan tycka att det är skönt att vara ensam när jag själv väljer att vara det. Men det är ju inte kul att vara ensam när man själv inte har valt det. Däremot tycker jag att folk rent allmänt är dåliga på att socialisera sig med andra. För de gånger jag har försökt småprata eller lära känna folk så har de varit väldigt bestämt att de inte vill lära känna nya folk och då har man märkt det för att de är kortfattade och tråkiga personer helt enkelt.

Jag har ju då innan trott att dessa personer är sociala, framåt, glada positiva och kan det sociala. För det är den bilden de har gett mig och andra utåt. Då blir det en liten ojdå upplevelse utav det hela eftersom min hjärna blir ju confused av att detta är enligt mig och andra normala personer.

Det är då detta som gör att jag tycker det blir skevt då att dessa personer ska framställas som proffs på det sociala, eftersom de inte ens kan hantera sina egna sociala koder eller regler. Det är som att de kan bestämma själva när dem ska gälla och så. Dessutom också till vilka personer dessa regler ska gälla för. Om detta är hur man är normal, då är det faktiskt en rätt tråkig och skev personlighet. Man kommer ju inte komma långt med den attityden. Man tjänar ju mer på att vara initiativtagande än att vara fientlig.

Jossie94 skrev:Det är då detta som gör att jag tycker det blir skevt då att dessa personer ska framställas som proffs på det sociala, eftersom de inte ens kan hantera sina egna sociala koder eller regler. Det är som att de kan bestämma själva när dem ska gälla och så. Dessutom också till vilka personer dessa regler ska gälla för.

Rätt god beskrivning av hur det funkar mellan s.k
normala människor. Vad jag inte förstår är förvåningen över det.

Jossie94 skrev:Man tjänar ju mer på att vara initiativtagande än att vara fientlig.

Man tjänar också rätt bra på att välja bort de människor man inte har lust med.

Simpan27 skrev:Hejsan

Själv gillar jag att vara ensam något som vissa som inte har AS har svårt att förstå. Jag har jobb kompisar fast inga vänner utanför jobbet. Hur känner ni som har AS eller atypisk autism, trivs ni med att vara ensamma?

Jag trivs bättre på egen hand än vad de flesta människor gör. Jag behöver dock människor ibland, men som sagt: mindre än de flesta.

Klart man blir förvånad när man själv är en social person och man har fått bilden av att de är likadana och så visar det sig direkt när man är trevlig och social att de inte ens kan vara sociala eller ens låtsas vara det. De vill ju inte ha med människor och göra och då känner man, men vad gör du här då? Vi andra vill ha trevligt. Det är då den personen som är konstig som förstör stämningen för den sitter och är osocial och så. Folk kommer märks sådant.

Jossie94 skrev:De vill ju inte ha med människor och göra

Jag var ju inte där och har ingen förstahandsinfo, men din story kan tolkas på två sätt.

Antingen som att dessa människor, som anses duktiga socialt, faktiskt inte är det. Du däremot har fattat hur det ska gå till. Eller så är det du som inte har fattat hur det ska gå till, varför dessa socialt skickliga människor aktivt väljer bort dig.

I ljuset av allt annat du berättat och beskrivet tror jag att tolkning nr 2 är närmare sanningen.

I det normala sociala spelet ingår inte att man alltid måste vara jättetrevlig mot alla. Särskilt inte i mer "öppna" miljöer. Inom en förening, en kyrka osv. är människor ofta mer toleranta och släpper in såna i umgänget som de eg. inte är intresserade av. I övrigt varierar det väldigt.

Nu förutspår jag att du kommer upprepa ungefär samma sak en gång till. När man inte håller med om din tolkning brukar du se det så, att man inte har "förstått", så då upprepar du. Jag lär i så fall knappast fortsätta interaktionen. Mer av samma intresserar mig inte.

Jag tror - i ljuset av egna och andras erfarenheter - att vad du inte förstår är att de här personerna hos dig ser ett avvikande beteende, varför de väljer bort dig. De väljer inte bort social samvaro i största allmänhet. Vad du beskriver är att de väljer bort dig. Bara för att de väljer bort dig kan du inte dra slutsatsen att de inte är öppna och sociala mot andra.

Du kan upprepa tills du blir blå, som i många andra trådar, att du är normal och ingen kan se din autism på dig. Jag bedömer dig efter hur du agerar på detta forum och då tror jag helt enkelt inte att det är sant, särskilt inte tillsammans med såna här berättelser.

De flesta kan inte se var de själva avviker i beteendet. Jag önskar att jag kunde se det hos mig själv. De gånger jag blir medveten om det, i efterhand, tycker jag det är plågsamt.

Ja men det konstiga är ju att det ser något som dels inte syns och att det dom säger att jag gör fel är sådana saker vem som helst kan göra fel men av någon anledning så är det jag som får skit. Dvs om Stina äter pannkakor och Petra gör det med, då kanske Petra på något sätt enligt andra äter på fel sätt. Då menar jag inte att hon äter dåligt dvs dåligt bordsskick eller så. Utan hon äter de där pannkakorna som andra gör. Det är just detta som blir skevt då. För jag har aldrig hört att det finns ett rätt sätt att äta pannkakor på. Såvida det inte är att man leker med maten eller har dåligt bordsskick men då är ju frågan varför man inte har fått lära sig det. Och det är ju då föräldrarnas ansvar.

Så kan någon förklara vad problemet egentligen är då om folk menar att man gör på fel sätt trots att man bara käkade de där pannkakorna? Skulle man äta dem långsammare? Fortare? Skulle man inte äta dem alls? (exempel)

Det kan lika gärna ha med en blå tröja att göra, att man då bär den på fel sätt. Jag hade en blå jacka en gång och fick skit för det trots att jag hade kollat på den där jackan länge innan och tillslut köpte den, då var det några dåvarande kompisar som tyckte att jag typ härmade den ena för att jag hade köpt en likadan. Hur skulle jag veta att jag hade gjort fel när jag bara köpte en blå jacka? Som dessutom var köpt på Stadium, så man får ju räkna med att har man något från något känt märke, så kommer flera att ha samma tröja, jacka whatever.

Typ, oj där kom en man på en blå cykel, nej nu ska han få för att han har köpt en likadan cykel!! Fy fan vad han är dålig, han gör ju helt fel. Vem köper en blå cykel? Ungefär så har det varit mot mig men nu var detta bara ett exempel likaså med pannkakorna. Det kan handla om vad som helst, folk kan tycka att säga grattis till någon är fel, brukar man inte göra det när folk fyller år? Har jag missat något?


Ni hör ju, detta är ju sinnessjukt. Det kan omöjligt vara jag som är fel, utan det är snarare fel på dem!! Jag har ju inte ens gjort något i dessa fall. Och jag har inte vetat eller fått veta vad felet är heller, förutom att jag köpte fel jacka eller att jag åt det där pannkakorna fel. (Jackan är en sann händelse) De andra är bara påhittade exempel.

Jag säger ju att det inte är duktiga på det sociala, de ska bara föreställa duktiga men egentligen har det ingen aning därför menar jag att det är lika dåliga på det som vi med diagnoser. Menar inte att någon är bättre eller sämre, menar bara att det på något sätt blivit rätt sätt om NT gör något rätt eller fel, spelar ingen roll vad, men det blir accepterat, men om jag eller någon med diagnos gör rätt så kommer alltid folk tycka att vi gör på fel sätt. Men det framgår inte vad som är fel, för det finns inga fel egentligen, det kan vara hon köpte en blå jacka, fick jag inte köpa en blå jacka eller var det olagligt? Men hon och han köpte ju likadana jackor, ska de också få skit för det? Nej, det slapp undan. Jag vet att världen är orättvis men det är en viss skillnad när vissa saker makes no sense....

Jossie94 skrev:Ja men det konstiga är ju att det ser något som dels inte syns och att det dom säger att jag gör fel är sådana saker vem som helst kan göra fel men av någon anledning så är det jag som får skit. Dvs om Stina äter pannkakor och Petra gör det med, då kanske Petra på något sätt enligt andra äter på fel sätt. Då menar jag inte att hon äter dåligt dvs dåligt bordsskick eller så. Utan hon äter de där pannkakorna som andra gör. Det är just detta som blir skevt då. För jag har aldrig hört att det finns ett rätt sätt att äta pannkakor på. Såvida det inte är att man leker med maten eller har dåligt bordsskick men då är ju frågan varför man inte har fått lära sig det. Och det är ju då föräldrarnas ansvar.

Det behöver ju inte vara asperger som gör att man inte får vara med, annat kan också gör dig oönskad t.ex. låg status.

Jag tänkte ta en fika i matsalen på mitt dåvarande jobb och satte mig vid ett bord som var typ tomt sånär som på en arbetskamrat. Han blev irriterad och började mota bort mig och sa att där skulle cheferna sitta. ”Vilka chefer, det sitter ju ingen här!” ”Jo, du måste väl fatta du ska flytta på dig! Här är upptaget!”
Ja, inte mycket annat att göra än att gå till ett annat bord. Vi hade fått plats alla, både jag han och cheferna.

Han var en rövslickare som paxat plats åt höga herrar och inte hade nåt problem med att köra bort en arbetskamrat.

Ja var fel, cheferna rätt.

Jo absolut, men nu syftar ju jag på att de märkte att jag hade en diagnos eller något trots att det inte syns på mig. De kunde ju inte veta att jag hade en diagnos såvida de inte hade det själva eller hade läst på om det. Men det var väldigt få som var engagerade i skolan, det var jag och några andra som pluggade osv. De andra gled bara runt.

Jossie94 skrev:Jo absolut, men nu syftar ju jag på att de märkte att jag hade en diagnos eller något trots att det inte syns på mig.

Det syns väl i och för sig inte på folk att dom har autism om dom inte har Retts syndrom eller en intellektuell funktionsnedsättning.

Var mycket eller...rätt mycket själv i min ungdom. Åkte in till stan själv, gick runt, och käkade. Det handlar nog om att jag trivs rätt så bra med min person. Idagsläget är det annorlunda, söker lite kontakt då och då, bra med chatten här på forumet. Kan pga "spöken" eller "hallucinationer" inte ta mig ut så långt ibland, vilket jag saknar, men hoppas min läkare har nån medicin som lindrar detta.

Precis, alltså min diagnos är ju inte synlig och man märker ju på om någon har down syndrom för den diagnosen syns. Man kanske märker att personen är annorlunda ja men man kan ju inte bara då har den en diagnos för den är lite töntig eller nördig. Nu kanske det är så att många som är nordliga eller så har diagnoser men det är ju fortfarande inte rätt att några elever ska sätta diagnos på någon annan. Då är det ju dem som för fel. Jag går ju inte fram till någon jag misstänker ha en diagnos och frågar det, tänk om personen inte har en diagnos eller inte ens tänkt/vet om det? Det kan vara känsligt.

Simpan27 skrev:Hejsan

Själv gillar jag att vara ensam något som vissa som inte har AS har svårt att förstå. Jag har jobb kompisar fast inga vänner utanför jobbet. Hur känner ni som har AS eller atypisk autism, trivs ni med att vara ensamma?

Nä, alla med Asperger gillar att vara sociala hela tiden. Sociala koder, sociala statusspel och sånt är det bästa som finns. Så underbart!