Mina drömmar kommer min själ att förverkliga efter döden. Bra arbete, vänner familj, kärlek till en liten aspiesjäl jag älskar, spännande inre och yttre resor med henne i en värld där jag har inflytande och förstår. Det vill jag uppleva efter döden.

Mortem är en trösterik tanke. Bara mortem, utan post.

mondo beyondo skrev:Mortem är en trösterik tanke. Bara mortem, utan post.

Så sant jag räknar ner:

Varför vill du komma tillbaka till den här verkligheten? Det låter inte alls som en trevlig plan

truthseeker skrev:Varför vill du komma tillbaka till den här verkligheten? Det låter inte alls som en trevlig plan

Nej exakt jag hoppas på en värld efter detta där jag kan vara den jag egentligen är och där mina drömmar går i uppfyllelse

Idag längtar jag verkligen efter döden.

Tulson74 skrev:Idag längtar jag verkligen efter döden.

Jaha. Är du fortfarande tillsammans med kvinnan du inte törs lämna, eller inte törs göra nånting för.

Låter ungefär lika illa som döden.

LordNelson skrev:

Tulson74 skrev:Idag längtar jag verkligen efter döden.

Jaha. Är du fortfarande tillsammans med kvinnan du inte törs lämna, eller inte törs göra nånting för.

Låter ungefär lika illa som döden.

Ja nu försöker jag hålla mig borta från henne men hon hotar mig, lurar mig och manipulerar. Hon är konstig, härom dagen ville hon ha sex med mig, det blev inget eftersom hon diskuterade gemensamma manliga bekanta och tyska överkommandot under första världskriget när hon ville gosa I sängen. Jag gick upp.

Tulson74 skrev:Bra arbete,

Arbeta efter döden? Ska man inte sitta på ett moln och spela harpa?

nescio skrev:

Tulson74 skrev:Bra arbete,

Arbeta efter döden? Ska man inte sitta på ett moln och spela harpa?

Det är efter döden jag ska förverkliga mina drömmar, det är efter döden min själ genomför sitt stora uppdrag att lära andra goda själar hur världen fungera och leda dem rätt

Ser fram emot att bli ledare i hades och återse en massa trevliga människor som har förstått mig

Tulson74 skrev:Det är efter döden jag ska förverkliga mina drömmar, det är efter döden min själ genomför sitt stora uppdrag att lära andra goda själar hur världen fungera och leda dem rätt

Jag är inte heller mycket för att försöka förverkliga drömmar i det här livet, speciellt inte sådana som enbart handlar om ens egna njutning eller om att tillfredsställa ens ego. Det blir sällan som man tänkt ändå här, och jag är övertygad om att det blir mer läge för sådant i ett senare skede så det kan gott vänta.

Däremot så tror jag det är ett feltänk om man inte tror att detta fysiska liv är av betydelse. Är det någonstans man kan göra skillnad för andra så är det väl ändå här, i denna värld som är fylld utav mörker och okunnighet? Är det inte här på jorden som människor kan behöva ledas rätt? Är det inte här på jorden som man har chansen att överträffa sig själv? Och är det inte här som man definierar vem man verkligen är?...

Micke skrev:i denna värld som är fylld utav mörker och okunnighet? Är det inte här på jorden som människor kan behöva ledas rätt? Är det inte här på jorden som man har chansen att överträffa sig själv? Och är det inte här som man definierar vem man verkligen är?...

På samma sätt som Gud definierar sig genom att välja att inte förhindra lidandet här på jorden?

Eller har du andra regler för honom?

Micke skrev:

Tulson74 skrev:Det är efter döden jag ska förverkliga mina drömmar, det är efter döden min själ genomför sitt stora uppdrag att lära andra goda själar hur världen fungera och leda dem rätt

Jag är inte heller mycket för att försöka förverkliga drömmar i det här livet, speciellt inte sådana som enbart handlar om ens egna njutning eller om att tillfredsställa ens ego. Det blir sällan som man tänkt ändå här, och jag är övertygad om att det blir mer läge för sådant i ett senare skede så det kan gott vänta.

Däremot så tror jag det är ett feltänk om man inte tror att detta fysiska liv är av betydelse. Är det någonstans man kan göra skillnad för andra så är det väl ändå här, i denna värld som är fylld utav mörker och okunnighet? Är det inte här på jorden som människor kan behöva ledas rätt? Är det inte här på jorden som man har chansen att överträffa sig själv? Och är det inte här som man definierar vem man verkligen är?...

Blir så förminskad av dem styr och begränsar mitt liv och drömmar i detta liv. Hade folk inte stoppat mig hade mitt liv här på jorden sett annorlunda ut. Mina motståndare går inte att övervinna för mig så jag har bara att vänta på att jag ska min vilja igenom i nästa tillvaro. I teorin håller jag med dig. Min dröm är att göra skillnad och kunna stötta våga göra rätt väga följa mitt hjärta våga leva med någon jag älskar och har valt själv

RapeRegs skrev:På samma sätt som Gud definierar sig genom att välja att inte förhindra lidandet här på jorden?

Eller har du andra regler för honom?

Ja det gäller lite andra regler för Gud kan man säga. Teodicéproblemet existerar inte i min tro, utan Gud har att förhålla sig till lidandets nödvändiga mission här på vår nivå. Något onödigt lidande existerar inte djupast sett, utan allt lidande vi upplever får oss att växa från djur till färdiga människor. Lidandet utvecklar medlidandet enkelt uttryckt. Dessutom skapar det upplevda mörkret en nödvändig kontrast till ljuset, och det är i ljuset vi enbart kommer att leva i så småningom. Den lycka och det äventyr vi alla har att se fram emot kan vi inte göra oss en rättvis föreställning om idag.

Men så här ska inte vi jordmänniskor tänka angående lidandet. Det är inte målet för oss att vi skall vara likgiltiga inför andras eller våra egna problem. Och hur vi än väljer att göra så kan vi inte rubba balansen i världsalltet så det behöver man inte oroa sig för. Allt blir som det är menat att bli.

Adolf Hitler hade förresten en mörk mission här på jorden vad jag förstår. Han var ju själv medveten om att han hade försynen på sin sida och det var kanske därför han var så övermodig i sina militära beslut. Men han hade antagligen själv en ljus syn på sin mission och var därför länge övertygad om att det skulle gå bra för honom och det tredje riket.

Sen är det också så att alla skapar vi vårat egna öde. Ingen lider oförskyllt djupast sett, men inte heller detta bör leda till likgiltighet hos oss inför andras lidande. Vi är ju faktiskt predestinerade till att begå misstag och därmed få uppleva tråkiga konsekvenser, det är ju oundvikligt så länge vi inte är färdiga människor skapade till Guds avbild.

Men så här ska inte vi jordmänniskor tänka angående lidandet. Det är inte målet för oss att vi skall vara likgiltiga inför andras eller våra egna problem. Och hur vi än väljer att göra så kan vi inte rubba balansen i världsalltet så det behöver man inte oroa sig för. Allt blir som det är menat att bli.

Detta är precis vad jag känner. Det flesta överlevarna/ översittarna i världen är helt likgiltiga för människors lidande. Dessa ofta NT-människor vill inte bara förhöra de lidande och sopa lidandet under mattan. De krossar också oss inkännande, medlidande kärleksfulla och empatiska människor som älskar och vill stötta olycklig suicidala medmänniskor. Därför hopas jag efter döden få stötta, pyssla om och älska en olycklig liten kvinnosjäl och bli uppskattad för detta, inte själv bli trakasserad och bespottad för min kärlek till ”fel” person som här på jorden.

Tulson74 skrev:Detta är precis vad jag känner. Det flesta överlevarna/ översittarna i världen är helt likgiltiga för människors lidande. Dessa ofta NT-människor vill inte bara förhöra de lidande och sopa lidandet under mattan. De krossar också oss inkännande, medlidande kärleksfulla och empatiska människor som älskar och vill stötta olycklig suicidala medmänniskor. Därför hopas jag efter döden få stötta, pyssla om och älska en olycklig liten kvinnosjäl och bli uppskattad för detta, inte själv bli trakasserad och bespottad för min kärlek till ”fel” person som här på jorden.

Jag får hoppas att du hittar något meningsfullt och givande redan i det här livet. Saker och ting ändrar sig med tiden, och det som känns hopplöst idag kanske fungerar bättre vid ett senare tillfälle.

Micke skrev:

Tulson74 skrev:Detta är precis vad jag känner. Det flesta överlevarna/ översittarna i världen är helt likgiltiga för människors lidande. Dessa ofta NT-människor vill inte bara förhöra de lidande och sopa lidandet under mattan. De krossar också oss inkännande, medlidande kärleksfulla och empatiska människor som älskar och vill stötta olycklig suicidala medmänniskor. Därför hopas jag efter döden få stötta, pyssla om och älska en olycklig liten kvinnosjäl och bli uppskattad för detta, inte själv bli trakasserad och bespottad för min kärlek till ”fel” person som här på jorden.

Jag får hoppas att du hittar något meningsfullt och givande redan i det här livet. Saker och ting ändrar sig med tiden, och det som känns hopplöst idag kanske fungerar bättre vid ett senare tillfälle.

Tyvärr är jag nog för gammal för förändring

Micke skrev:Ja det gäller lite andra regler för Gud kan man säga.

Ja, att inte själv följa det man predikar känner man ju igen. En hycklare eller hypokrit predikar om en särskild tro, religion eller livsstil, utan att själv följa eller tro på det personen själv förespråkar.

Något onödigt lidande existerar inte djupast sett

Skönt att höra, då slipper man oroa sig för alla sjuka barn som dör i cancer under svåra plågor. Det är i någon mening självförvållat typ?

Sen är det också så att alla skapar vi vårat egna öde. Ingen lider oförskyllt djupast sett.

Nej, de lider inte oförskyllt de små barnen. Faktiskt rätt åt dem!

Men det jag inte förstår är varför man inte ska känna likgiltighet inför lidandet om det är så att ingen lider oförskyllt. Det är ju deras egen förskyllan och dessutom en del av Guds plan?

Inte ska man väl ifrågasätta Guds plan? Låt dem lida!

RapeRegs, jag förstår om inte min högst kortfattade förklaring utav en världsbild som bygger på ett mycket omfattande verk (Martinus kosmologi) framstår som rimlig för dig och kanske inte för någon annan heller, och vidare förklaring ändrar nog inte på detta. Men jag vill ändå försöka.


Gud är detsamma som världsalltet, medans alla levande varelser som lever i detta världsallt är ett slags individualiseringar av Gud. Gud upplever sig själv genom oss skulle man kunna säga, men för att detta skall fungera så måste vissa villkor vara uppfyllda. T ex det jag var inne på tidigare - nämligen existensen av mörkret eller lidandet - för en kontrastverkan och för att vi skall kunna utvecklas.

Då detta villkor är nödvändigt för alla väsens livsupplevelse och utveckling så är det väl rimligt att Gud inte tar bort de tråkiga konsekvenser som djupast sett är resultatet utav våra egna handlingar? För då skulle ju nämligen vår eviga framtid i ljus och lycka omintetgöras.

Vad Gud gör istället är att försöka vägleda och utbilda oss så att vi skall sluta att skada oss själva och andra, bl a genom att sända individer såsom Jesus till vår värld, en individ som Gud själv kom att bli fullt medveten i (genom Jesus kristusmedvetande). Skulle det här göra Gud till en hycklare?...



Det här med karma är ett känsligt ämne som lätt kan leda till den sortens tänk som du gav prov på.

Angående Guds plan:

Man går inte emot Guds plan genom att minska lidandet för någon annan eller för sig själv, utan det finns med i beräkningarna skulle man kunna säga. Det är ju det här vi skall bli bättre på.

Angående lidandet som djupast sett nödvändigt och självförvållat:

Som jag skrev tidigare så är vi predestinerade till att skapa oss mörk karma och därmed till att skapa lidande för oss själva av olika slag, så jag vet inte varför man med detta vetande skulle vara kylig och tänka att folk får skylla sig själva? Varför skylla sig själv om det är så att ett misstag utav ett visst slag förr eller senare är oundvikligt?...

Men så kan man ju då kanske tänka att det är bra att andra lider så att dom snabbare utvecklas mot att bli till "färdiga människor". Dock är det så att om man undviker att hjälpa någon där man etiskt sett borde ha gjort något så försitter man en chans att få den träning som vi också behöver för att växa. Och man får ju även då vara beredd på att ta konsekvenserna utav sitt val, vad gäller t ex karma och hur man på så vis definierar sig själv.

Med detta sagt, där jag skrapar lite på ytan bara gällande detta ämne, så skulle man möjligen kunna välja en destruktiv väg i livet för att eventuellt utvecklas snabbare. Men detta skulle nog bli allt svårare ju mer ens medkänsla utvecklas pga konsekvenserna som det skulle leda till för egen del tänker jag (sett ur ett flerlivsperspektiv). Och det finns kanske också risk att man skulle dra på sig lidande som man egentligen inte behöver för sin utveckling. Nej det här är förstås inget jag skulle rekommendera. Tror det är bättre i så fall att man jobbar med sig själv och utvecklar sina positiva sidor.

Och sen är det också så att den lära jag baserar detta på i första hand vänder sig till framtidens mänsklighet, som då skall vara lite mer humant utvecklade och som kommer att kunna förhålla sig till sådan här kunskap på ett mer konstruktivt sätt än vad som troligtvis vore fallet för flertalet idag. Då kommer man vad jag förstår att i högre grad efterfråga en andlig lära som är fullt logisk, sammanhängande, omfattande och som ger svar på dom stora frågorna.

Micke skrev:jag förstår om inte min högst kortfattade förklaring utav en världsbild som bygger på ett mycket omfattande verk (Martinus kosmologi) framstår som rimlig för dig och kanske inte för någon annan heller, och vidare förklaring ändrar nog inte på detta. Men jag vill ändå försöka.

Kudos, uppskattar dina tappra försök att förklara, men du har helt rätt i att jag inte riktigt tillhör målgruppen.

Dock intressant att försöka sätta sig in i din övertygelse och jag hoppas på ytterligare tålamod med ännu en fråga.

Du säger att allt lidande och alla tråkiga konsekvenser ytterst är självförvållat.

Det måste ju innebära att vårt lidande är predestinerat, oaktat andra människors val.

Annars skulle vårt lidande vara avhängigt något som inte ytterst är självförvållat utan resultatet av någon annan människas fria vilja, vilket är en motsägelse.

Men samtidigt säger du att vi kan påverka andra människors lidande genom våra val? Hur hänger det ihop?

RapeRegs skrev:Du säger att allt lidande och alla tråkiga konsekvenser ytterst är självförvållat.

Det måste ju innebära att vårt lidande är predestinerat, oaktat andra människors val.

Annars skulle vårt lidande vara avhängigt något som inte ytterst är självförvållat utan resultatet av någon annan människas fria vilja, vilket är en motsägelse.

Men samtidigt säger du att vi kan påverka andra människors lidande genom våra val? Hur hänger det ihop?

Det är tuffa men samtidigt rimliga frågor du ställer rörande ett svårt ämne, men det gör att jag får tänka till lite och att jag får mina uppfattningar prövade och det är alltid bra.



När det gäller att påverka lidandet för andra så kan man tala om ett kortare tidsperspektiv respektive ett längre som då inkluderar ett flertal livstider till skillnad mot det förra där det kanske handlar om max en livstid.

I det kortare tidsperspektivet sett så går det ju då förstås att minska någons lidande. Men det behöver inte betyda att det samtidigt minskar sett i det längre perspektivet, utan jag tänker mig då att personen kan få gå igenom ett ökat lidande vid ett senare tillfälle istället, kanske i ett senare liv. Och när jag tidigare skrev om att minska lidandet för någon annan så var det alltså sett utifrån det kortare tidsperspektivet.

Och då kan man ju kanske tänka att det därmed skulle vara lönlöst att hjälpa någon annan ur dennes lidande. Men det skulle jag inte vilja påstå, för man skapar ju då en ljus karma åt sig själv och tränar sig i att vara behjälplig. Och är det något jag tror är utav vikt så är det att träna sig i att göra det rätta/goda/konstruktiva, samt att lära sig att undvika att göra det onda och destruktiva.

Men visst blir det ju så då att man kanske mest hjälper sig själv när man hjälper någon annan, sett ur det större perspektivet alltså. Det kan ju framstå som en egocentrisk syn på tillvaron, men man behöver ju kanske inte tänka så i vardagen även om man är övertygad om att det ligger till på det här viset. När jag själv lärde mig om karma så brottades jag lite med tanken på huruvida jag ville hjälpa andra av altruistiska skäl eller om det var mest för min egna skull. Men det gör jag inte längre då det här med karma inte är något jag normalt tänker på numera.

Sen om man hjälper någon ur dennes lidande så kan det ju skapas ringar på vattnet så att säga, att den som blir hjälpt i sin tur kan bli mer motiverad och kanske mer kunnig i att hjälpa någon annan och därmed få träning i detta. Och det finns säkert andra positiva bieffekter av att någon blir hjälpt ur sitt lidande skulle jag tro, även om själva lidandet skulle återkomma i ett senare skede i någon form. Men jag spekulerar inte vidare i det nu utan nöjer mig med detta.

Med det här sagt så går det nog att förstå att individer som föds här enbart för att hjälpa eller frälsa mänskligheten först och främst inriktar sig på att hjälpa oss att hjälpa oss själva, genom att dela med sig utav djupare sanningar och genom att inspirera oss till att leva mer etiskt och mer i samklang med omvärlden. Jesus ska ju ha sysslat mycket med healing också, men förutom att det föll sig naturligt för honom att hjälpa andra på det viset så var det även ett sätt för honom att få den uppmärksamhet och de följare han behövde för sitt speciella uppdrag vad jag förstår.

Det skall sägas också att jag inte har full koll på allt rörande det här med karma. Exempelvis så ska man kunna bli förlåten mörk karma som inte längre är nödvändig för ens utveckling. Om detta innebär att man automatiskt blir förlåten all sådan karma, eller om så inte är fallet och att det då alltså existerar ett visst lidande som då inte är nödvändigt för individen, detta har jag inte fått klarhet i ännu.

Det här med karma är alldeles för avancerat för mig, det är långt över min nivå. Däremot har jag funderat en del på vad som händer efter döden, och tror faktiskt på reinkarnation. Inte för alla, men vissa verkar faktiskt återfödas och leva igen. Det finns många historier om människor som kan minnas tidigare liv, och skall ha kunnat bevisa det genom att veta saker de inte borde ha kunnat veta. Om sedan historierna med sina "bevis" och alltihop är påhittat vet jag inte men det finns lite för många historier, och från alla världens hörn och olika kulturer. Det känns som att alltihop inte kan vara påhittat.

Frågan är vad som avgör om en människa reinkarneras eller inte. Får man välja? Eller reinkarneras alla, men de flesta minns inte sina tidigare liv? Och hur avgörs var man skall återfödas? I historierna är det vanligt att man återföds i samma familj, som ett nyfött barn. Sitt eget barnbarnsbarn kanske. Det är också vanligt att man återföds i ungefär samma område som man levde, kanske några mil bort i ett annat samhälle. Vissa återföds på andra sidan jorden.

Hinduerna tror att ens goda och onda gärningar i livet avgör var man återföds. Har man varit en god människa får man bättre förutsättningar i nästa liv, och vice versa. Men det är ju bara trams, påhittat för att folk skall uppföra sig bättre. Jag antar att det är en ren slump var man hamnar nästa gång, eller att någon annan väljer åt en. Jag tror inte man får välja själv.

Tron på reinkarnation gör att rädslan för döden inte är så stor. Ibland känns det som man borde avsluta det här livet och hoppas på något bättre nästa gång. Risken är att man föds i någon svältande infödingsby någonstans, men det är förmodligen bättre än att leva som aspergare med all den ensamhet och ångest som det innebär.

Huggorm skrev:Tron på reinkarnation gör att rädslan för döden inte är så stor. Ibland känns det som man borde avsluta det här livet och hoppas på något bättre nästa gång. Risken är att man föds i någon svältande infödingsby någonstans, men det är förmodligen bättre än att leva som aspergare med all den ensamhet och ångest som det innebär.

Jag tror väl aldrig att ett självmord kan bli en fribiljett till ett lyckligare liv. Det går emot hela min världsbild, utan tvärtom så tror jag enbart att det skulle leda till större problem i ett senare skede. Möjligen undantaget om man är en totalt livsoduglig "grönsak" på ett vårdhem utan chans till förbättring, men då i form utav ett assisterat självmord eller vad det heter.

Sen tror jag också att ens personlighet i grunden är i stort sett densamma från ett liv till ett annat. Åtminstone det som är kopplat till arv, miljön kan ju variera och påverkar en också förstås. Och asperger har ju med arv att göra och är i mina ögon en etikett på en viss personlighetstyp.

Autism överhuvudtaget tror jag i dom flesta fall grundar sig i att man är en "äldre själ", alltså att man levt fler liv än normalt och det är ju i sådana fall ett helt naturligt tillstånd. Men det här har jag skrivit en hel del om tidigare, i en annan forumavdelning dock som man inte får länka till.