Det att presentera sig kan vara riktigt svårt. I formella och även informella sammanhang. Varför är det så svårt? Jag tror att det finns många svar på det och att det hela är mycket komplext.

Oändligt olika situationer uppstår och aldrig genomgår man exakt samma process. Alla involverade har goda och dårliga dagar. Några är trevliga, andra inte. En har ångest eller är blyg, men andra är extroverta och utåtriktade. Någon enstaka har med en hemlig älskarinna, eller står brevid en person man inte vet om är en främling, vänn eller älskarinna.

Etiketten styr, men inte känner alla den inte. Andra vill inte, eller vågar inte ta initiativ. Då vinner dom inget, men tapar inte heller. Etikketten er komplex. Om man får besök borde man t.ex. välkomna och presentera sig, men om man kommer med någon som känner värden borde den som känner värden introducera. Så vad hender om den som känner värden är blyg, eller tänker att hen inte känner värden?

Är ni bra på att introducera er och har ni tips till oss som tycker det är svårt?

Vad tycker ni är svårt? Hur hanterar ni det svåra?

Jag är den enda som tycker det är svårt?

Jag har skrivit något om liknande i en annan tråd.

Att presentera sig kan vara sjukt obekvämt. Oftast är det rätt "lätt". Hälsa på med sitt namn till de människor som är nya, det är logiskt sett inte så svårt att hänga med på. Ändå är det liksom otroligt situationsbaserat för hur man ska göra. Ibland fungerar vissa saker, ibland inte samma. Den jobbiga sanningen är att man får testa sig fram för vad som fungerar. Tycker man att någon är oartig, varför skulle personen _vilja_ vara oartig? Antagligen för att den inte visste om det.

För mig har det hänt att jag bara står och ler Haha. För jag blir helt ställd mot väggen. Jag blir liksom blank i någon sekund innan jag förstår vad som händer.

Man får bygga upp en repertoar av olika sätt presentationer kan gå till, tillslut lyckas man på något sätt bli något smidigare.

Man måste våga misslyckas. För att våga se hur det kan lyckas.

Ja, det kan vara riktigt obekvämt! Vad kan göra det enklare, tycker du?

Som du skriver är det situationsbaserat, så det är speciellt svårt när man är osäker på situationen, tycker jag. T.ex. om man inte vet vilka som känner varandra och som är ansvarig. Det styr situationen, ofta.

Jag tror nog at väldigt få vill vara oartiga. Problemet är snarare att man känner sig oartigt om man tror att man misslyckas. Eller även exkluderad, om man tycker att andra gjorde fel.

Bra fråga. Jag är nog inte den som kan ge ett så bra svar.

Men jag har gått på många fester och många olika evenemang. För mig blir det aldrig lätt, det blir mest mindre smärtsamt. När jag går till ett nytt ställe, eller om jag känner husvärden, frågar jag alltid förhand vilka som är där. Hur de känner varandra och liknande. För att kunna bilda mig en uppfattning om hur det kan utspela sig.

Jag kanske också försöka ta reda på:
Är alla redan där? Är jag först? Är de upptagna med någon aktivitet när jag kommer? Är de mitt i maten? Etc.

Försök få en bild av hur det kan se ut. När du vet lite mer kan man försöka tänka ut en strategi. Det brukar lugna mig en del. Sen när jag vet lite mer försöker jag tänka, "eash det löser sig". Spela roll. Jag gör mitt bästa.

Det är svårt att ge konkreta regler. Om det är formella tillställningar så brukar det vara mer uppstyrt. Jag har knappt aldrig blivit presenterad av någon, till en grupp. Det har nästan alltid varit jag som får säga vem jag är.

Åh, det är så svårt det här med sociala koder. Haha.

Jag har mer lärt mig att lugna mina "katastrof" tankar, än att hitta en röd tråd för etikett.

Jag sätter mig aldrig i en sådan situation numera, för det har för det mesta slutat dåligt, och som NT maffian sedan kan utnyttja för att man blottat att man är totalt inkompetent socialt...

Om man absolut inte kan undvika ett möte av ngt slag, kan en strategi vara att dyka upp med något de inte förväntat sig, t ex man lånar en annan bil än den man brukar ha, eller cykel, båt what ever, det tar oftast udden av de hånfullt gäckande belackarna, och de förflyttar fokus från sin person till ett fysiskt objekt och det är något som de flesta AS hanterar bättre att rabbla hur fort den går hur många hk osv, och vips slipper man pinsamma frågor kring sin person...

Blir väl lite samma för hundägare

Flinta skrev:Blir väl lite samma för hundägare

Precis, eller tamödla, kanin, tarantelspindel, osv...

LazyOne skrev:Jag kanske också försöka ta reda på:
Är alla redan där? Är jag först? Är de upptagna med någon aktivitet när jag kommer? Är de mitt i maten? Etc.

Det här är nog jättebra tips! Tycker det är viktigt att ha lite koll på situationen, om möjligt.

Tack för svaret!

LazyOne skrev:Jag har mer lärt mig att lugna mina "katastrof" tankar, än att hitta en röd tråd för etikett.

Det försöker jag också göra och det kan vara bra att förbereda sig.

antonius skrev:Om man absolut inte kan undvika ett möte av ngt slag, kan en strategi vara att dyka upp med något de inte förväntat sig

Om man inte har bil, båt, etc., vad kan man använda tycker du?

Batte skrev:

antonius skrev:Om man absolut inte kan undvika ett möte av ngt slag, kan en strategi vara att dyka upp med något de inte förväntat sig

Om man inte har bil, båt, etc., vad kan man använda tycker du?

Nästan vad som helst som bryter av, stör eller är ovanligt, låna grannens tama krokodil, din gamla mosters papegoja som bara pratar snusk. Egentligen har det ingen betydelse annat än att få inskränkta NT hjärnor att ta bort fokus på din person, och engagera sig på ngt annat och då känner en aspis sig bättre till mods...

Jag har inga svårigheter med det alls, jag känner av stämningen bara däremot har jag otroligt svårt för att avsluta och säga hejdå. Andra uppfattar mig som abrupt, tycker ska hon gå redan eller tycker jag stannar för länge, den senaste är vanligast. Jag lämnar ofta beslutet åt andra och stannar, pratar vidare fast jag vill gå därifrån för att jag inte vill att det blir konstigt. (Det blir fel i alla fall så den strategin måste jag ändra)

Jag har samma problem, när jag har varit på tex bröllop och festliga tillfällen så har jag känt/vetat om en del av personerna. Ibland har det funkat att hälsa och mingla eller bara småprata. Att prata har jag inget problem med, för jag är social. Men däremot har det varit svårt att förstå andra på den biten, eftersom de har gett en bild av att de är sociala trevliga och framåt. Dessa personer har inte vad jag sett/märkt svårigheter med det sociala. Hur jag vet det är för att jag märker att de är mer neurotypiska och har inte egenskaper eller är typiskt personer som har diagnoser, för diagnoserna syns inte. Sedan kan de ha adhd, men hur man sånt om personen ser ut som en helt vanlig tjej eller kille som är populär, kan sociala koder/sociala biten mm? Har ett normalt socialt stabilt liv.

Som sagt, det jag menar är att de inte har märkbara diagnoser som syns utåt, därför har jag då fått bilden av att de inte har diagnoser, men hade de sagt att de hade adhd så hade jag ju märkt det. Jag vet ingenting om personerna utan ser de bara som vanliga normala personer. En väldigt neutral syn.

Men så fort man försöker lära känna personerna så är det som att de går från den där personen som fattar allting, till en person som helt plötsligt glömmer bort hur man beter sig i sociala sammanhang. Det är väl det jag blir fundersam på. Kan de inte hantera om jag eller om någon har en diagnos?

Nu vet ju många i min närmsta omgivning att jag har en diagnos, men skulle jag träffa en ny tjej kompis, så är det inte så att jag bara hej, jag har en diagnos...Så för min del är det rätt konstigt om de nu märker något om min diagnos såvida de inte själva har en diagnos. Men man har ju inte den inställningen att man tänker på sådant det första man gör när man träffar en ny person första gången. Då tänker man ju att den är trevlig och så.

Förstår ni vad jag menar?

Har mycket svårare för följdfrågan som (nästan) alltid kommer direkt efter en presentation: "Och vad jobbar du med?"

Skiter sig lika illa varje gång.