Hej, jag är lättsårad och känslig överlag men mest av allt lider jag av att de flesta människor tror det de vill tro, oavsett vad jag säger!

Folk jag aldrig ens pratat med kan gå och ha uppfattningar om mig som är helt uppåt väggarna, och när de väl får höra vad jag har att säga blir det oftast som en aha-upplevelse för dem. En person kan gå från att hata till att älska mig på en & samma dag, bara för att de gått och haft en UPPFATTNING! Som inte alls stämmer! Jag undrar vad folk har för RÄTT att gå och tro och tycka saker utan att ha en aning?
Jag är på ett ställe i livet då jag f n är så jäkla less på människor och tycker de är efterblivna allihop! Jag typ hatar andra människor just nu.

Det värsta är ändå de jag pratar med, som jag förgäves försöker förmedla en sak till, men de ändå lägger in sina egna känslor och uppfattningar i det. Det spelar ingen roll hur mycket jag vänder och vrider mig utochin,ställer mig framför dem och skriker (bildligt talat), bokstaverar... de tror ändå det de tror. Blir så jävla ledsen och tycker att "folk är elaka". VAD i det jag säger/gör är det de misstolkar så grovt?? Jag känner mycket hat mot andra, vet inte om de VILL missförstå, eller.. Jag är ganska känd för mina ilskeutbrott, men det är väl klart jag blir rasande när folk vägrar fatta enkla saker?!

PS. Likadant på nätet, jag kan skriva nånting som andra tolkar uppåt-väggarna, de får nåt helt annat budskap än det jag sänt ut. Även i skrift är folk såå enkelspåriga och har såå svårt att fatta! Jag vet att alla är olika och tolkar saker olika, men när det handlar om MIG.. Då är det väl JAG som vet bäst, eller? Fattar faktiskt inte vad folk håller på med! Jag skulle kunna släppa oförrätter om det inte vore för att folk tror att jag säger nåt helt annat än det jag faktiskt säger!

Så du har också råkat ut för sådana där "besserwisser"-typer... översittartyper... människor som redan "på förhand" har bestämt vad de ska tycka om en, oavsett vad en säger till de. Enda sättet att "sätta sådana människor på plats" är att bokstavligt och bildligt vända dem ryggen när de visar att de inte vill ta någon hänsyn och visa respekt.

Och ja, du har så rätt. Den största, ja, till och med den enda, experten på dig är du själv.

Jag vet precis hur det är. Händer dagligen här på Aspergerforum.

Jag är i samma sits nu, utsatt av vården.

Husläkarna och psykiatrin har inte förstått min problematik, lika lite som jag gjorde. Numera förstår jag och vet, men vården fortsätter att inte förstå. Det är väldigt tungt att bära när jag redan är tillplattad.

I socialt umgänge så fungerar det oftast så att det någon säger väcker en tanke eller association hos den som lyssnar och denne kan då börja prata om det. Vill du vara säker på att det du sagt blivit förstått, be personen upprepa det du sagt.

Lightworker - välkommen i klubben. Undrar hur många inlägg jag skrivit här på samma tema.

Dvs: fattar. Verkligen. Även fast detaljerna skiljer. Du har min fulla sympati.

För min personliga del är det som att ingen fattar vad jag går ut på överhuvudtaget.
På nåt plan alls. Nada, noll, zero.
Eller jo det är klart, nån enstaka detalj kan klaffa ibland, om man har en djävla tur. Men mer är det inte.

Lightworker skrev:vet inte om de VILL missförstå, eller..

Jag tror att det ibland faktiskt är just precis så, att folk vill/låtsas missförstå.

Lightworker skrev:Jag skulle kunna släppa oförrätter om det inte vore för att folk tror att jag säger nåt helt annat än det jag faktiskt säger!

Mm, det där är knepigt för mig också. För om folk fortsätter tro fel/missförstå finns hela tiden risken att den gamla skiten bara fortsätter pågå eller börjar om.
I en del fall är det ju bara att radera såna människor ur ens liv, så är man kvitt problemet. Men det är ju inte alltid man kan välja varken sammanhang eller vilka/alla som ingår.


Vet inte hur man ska tackla sånt där.
Själv tampas jag ungefär 100% av tiden med lusten att åter isolera mig helt.
Får väl se om det uppenbarar sig ett stort arv eller nåt. Isf vet jag exakt vad jag ska lägga de pengarna på.

Hög igenkänning Lightworker och Fabela

Jag är stressad av att vetskapen att nästan ingen får grepp om mig. Alls. Men det tror de att de har.

geocache skrev:Så du har också råkat ut för sådana där "besserwisser"-typer... översittartyper... människor som redan "på förhand" har bestämt vad de ska tycka om en, oavsett vad en säger till de. Enda sättet att "sätta sådana människor på plats" är att bokstavligt och bildligt vända dem ryggen när de visar att de inte vill ta någon hänsyn och visa respekt.

Och ja, du har så rätt. Den största, ja, till och med den enda, experten på dig är du själv.

Tack!
Ja, och jag verkar alltid träffa på såna typer. Jag kanske drar till mig dem, eller haha?
Fast, det här är konstigt: Även en del som jag annars känt har varit ett bra stöd för mig och alltid varit schyssta osv, har gjort detta, alltså påstått nånting de vet absolut NOLL om, och de har gjort det på ett sånt sätt som om det vore en allmän välkänd sanning! Det är inte alltid negativa saker eller illa menat alltså! Många av dem har haft en yrkesroll gentemot mig. Men bara att de tror de vet saker om mig (som aldrig stämmer) gör mig så ledsen och frustrerad. Och att de säger det som att det vore så självklart! När det hänt en några 100 ggr är det liksom ingen skitgrej längre, det blir en STOR grej av vilken skitsak som helst om man ständigt råkar ut för det!
Självklart "rättar jag till" felen och förklarar hur det VERKLIGEN ligger till, men "skadan", eller vad jag ska säga, är ju redan skedd. Jag börjar tycka sämre om dem direkt, och mitt förtroende för dem minskar drastiskt.

Jag har verkligen behov av att prata med andra om såna här saker, så fler får gärna skriva här i tråden och berätta om situationer där ni känt er kränkta, sårade, överkörda, tyckt att folk varit elaka etc!
För jag funderar en del på om det är så folk är, och om alla råkar ut för sånt fastän jag tar det som att det är just mig folk är så mot. Eller om det finns nån anledning till att det är så för just mig.

Har träffat personer som har en uppsjö av uppfattningar om hur jag är som person, vad jag tänker och tycker om saker, vad mina avsikter är, hur jag har det i mitt liv och hur jag haft det förut... innan de knappt ens pratat med mig!! Det är ett jävla sätt rent ut sagt, och INTE OK även om de inte menar nåt illa! Blir så kränkt! Jag undrar om det är jag som sänder ut "fel signaler" eller om dessa personer har uppfattningar om andra de inte känner också? Är de helt enkelt riktiga översittare och besserwissers som tror att allt är som de ser det, även om långt ifrån alla "såna" är elaka och dryga, och säkert inte ens medvetna om att de är som de är?

Jag har råkat ut för j-ligt många elaka människor också, ska jag tillägga. Som sårat och behandlat mig så illa att jag bett dem dra åt h-e och raderat dem ur mitt liv.

Fabela skrev:Lightworker - välkommen i klubben. Undrar hur många inlägg jag skrivit här på samma tema.

Dvs: fattar. Verkligen. Även fast detaljerna skiljer. Du har min fulla sympati.

Tack! ❤ Så skönt med någon som förstår!

Flinta skrev:Hög igenkänning Lightworker och Fabela

Jag är stressad av att vetskapen att nästan ingen får grepp om mig. Alls. Men det tror de att de har.

Handlar det om Asperger-relaterade uppfattningar/fördomar om dig, eller om dig som person överhuvudtaget?
För mig är det typ om allt! Jag ser det som andras tillkortakommande och inte mitt, men det andra gör, säger, tror, tycker, om en och till en själv, påverkar ju hur man ser på sig själv ändå! Tyvärr..
Oj oj oj så många gånger jag fått råden att skita i vad andra säger, inte ta åt mig, ignorera, inte ta det personligt, låta det vara den andres problem osv... Blir lite sur på det också. Om det hade varit så lätt så hade jag ju gjort det för längesen! Men det vägrar folk fatta.

Lightworker skrev:

Flinta skrev:Hög igenkänning Lightworker och Fabela

Jag är stressad av att vetskapen att nästan ingen får grepp om mig. Alls. Men det tror de att de har.

Handlar det om Asperger-relaterade uppfattningar/fördomar om dig, eller om dig som person överhuvudtaget?
För mig är det typ om allt!

Det är aspergerrelaterat men handlar också till vissa delar om mig som person och den jag skapats till genom erfarenheter, upplevelser.

Lightworker skrev:
För mig är det typ om allt! Jag ser det som andras tillkortakommande och inte mitt, men det andra gör, säger, tror, tycker, om en och till en själv, påverkar ju hur man ser på sig själv ändå! Tyvärr..
Oj oj oj så många gånger jag fått råden att skita i vad andra säger, inte ta åt mig, ignorera, inte ta det personligt, låta det vara den andres problem osv... Blir lite sur på det också. Om det hade varit så lätt så hade jag ju gjort det för längesen! Men det vägrar folk fatta.

Oftast är dessa "råd" välmenande, i ett försök att avbryta ältande och att minska hur yttre påverkan styr dig.

Nu vet jag inte riktigt exakt vilka situationer du menar men, man ska absolut stå på sig och hävda sin rätt! Har folk fel uppfattning om dig ska du självklart få rätta till den uppfattningen. Att "skita i vad dom tycker" eller att ignorera sånt anser jag vara direkt skadligt för den egna självkänslan.
__________________________

Jag har själv länge varit (och fortfarande är till stor del) eftergiven som person. Något som jag jobbar hårt med. Desto mer jag säger ifrån, helst på ett lugnt och sakligt sätt (även om frustrationen ibland tar överhanden), desto bättre självkänsla upplever jag i efterhand.

verbatim skrev:Nu vet jag inte riktigt exakt vilka situationer du menar men, man ska absolut stå på sig och hävda sin rätt! Har folk fel uppfattning om dig ska du självklart få rätta till den uppfattningen. Att "skita i vad dom tycker" eller att ignorera sånt anser jag vara direkt skadligt för den egna självkänslan.

Jag håller med om detta.

Att bara ignorera allt, eller försöka ignorera allt, det vet jag av egen erfarenhet att det inte fungerar så bra. Man behöver ta sitt egna ansvar i situationen vilket då kan vara att påtala missuppfattningar, och på så sätt upprätthåller man sin självkänsla och blir mindre brydd om vad andra tycker och tänker, och inte heller så brydd om ifall dom tar till sig utav det man säger eller ej.

Jag är likadan.
När jag var barn utvecklade jag oerhört mycket skam och skuld i att vara 'annorlunda' och hela tiden dels vara känslig men även att folk tolkade mig fel.

Jag åker på det jämt som vuxen och speciellt nu när jag är utbränd, då jag inte längre orkar filtrera mig. Jag missuppfattar andra och de missuppfattar mig.

Det värsta jag vet är när folk tolkar mig som elak. Jag är aldrig elakt sinnad. Jag har alldeles för mycket empati, är högkänslig och vill alla människor väl. Jag är bara rak och tydlig. Det gör mig så ledsen.

Jag har också en tendens att inte förstå när killar stöter på mig och killar tolkar mig som flörtig för att jag är trevlig och glad mot alla. Så råkar jag såra folk hela tiden med mitt vänliga sätt att vara.

aspelina skrev:

Spoiler: visa

Jag är likadan.
När jag var barn utvecklade jag oerhört mycket skam och skuld i att vara 'annorlunda' och hela tiden dels vara känslig men även att folk tolkade mig fel.

Jag åker på det jämt som vuxen och speciellt nu när jag är utbränd, då jag inte längre orkar filtrera mig. Jag missuppfattar andra och de missuppfattar mig.

Det värsta jag vet är när folk tolkar mig som elak. Jag är aldrig elakt sinnad. Jag har alldeles för mycket empati, är högkänslig och vill alla människor väl. Jag är bara rak och tydlig. Det gör mig så ledsen.

Spoiler: visa

Jag har också en tendens att inte förstå när killar stöter på mig och killar tolkar mig som flörtig för att jag är trevlig och glad mot alla. Så råkar jag såra folk hela tiden med mitt vänliga sätt att vara.

Har själv råkat ut för en jobbig familjesituation där jag blivit missuppfattad som illasinnad. Dessutom av folk som inte ens var närvarande. Att dom väljer att tro så illa om mig gör såklart j*vligt ont.

aspelina skrev: killar tolkar mig som flörtig för att jag är trevlig och glad mot alla. Så råkar jag såra folk hela tiden med mitt vänliga sätt att vara.

Vet inte om jag sårar folk med mitt glada och trevliga sätt att vara.. Vet bara att jag själv blir sårad hela tiden av andras påståenden! Har väl hänt att jag tolkats som flörtig av någon jag bara varit trevlig tillbaka mot, den har gått och berättat för andra att jag "flörtat" med den, fastän jag inte alls gjort det. Då blir jag sårad, tror det värsta, att de gör narr av mig och tycker jag är en idiot.. Blir även ledsen och frustrerad på livet och saker i sig, för att jag blir så missförstådd och på att saker är som de är..! Jag har alltid ansetts vara en snygg tjej, men känns som folk typ hatar mig ändå.. Jag hatar att livet är så svårt!

Jag känner lite samma, tror det är vanligt när man har en diagnos. För jag kan typ som du skrev säga något också och då tror folk att de vet bäst och allt om mig. Kan absolut missuppfatta saker men dessa personer är ju besserwisser personer. De kan som jag nämt tidigare uppfatta mig som konstig eller annorlunda när jag bara varit social och trevlig och småpratat som en startpunkt för att lära känna personer den tiden man är i ett socialt sammanhang. Någon måste ju ta första steget.

Eller så kan det bara vara att de vet vad man ska säga utan att man ens har sagt något. De läser av en. Däremot kan jag vara lite likadan själv mot folk men då är det ju för att de har visst ett visst beteende eller en bild av sig själva som inte stämmer i verkligheten eller man ser personerna hur de är bland folk och så men sedan när man träffar dem så är de väldigt off. Inte alls lika framåt och social som innan. Absolut kan de ju vara att de är blyga eller något liknande men jag har inte upplevt att de skulle vara något sådant då personerna inte är blyga annars.

Nu är jag ju ingen tanke läsare men jag utgår ju från hur deras personligheter och beteenden sett ut. De kan tex vara att man vet hur en person är irl eller att den ger den där stereotypa bilden av att man är väldigt social och så.

Tex så är många influencers och youtubers väldigt sociala med tanke på deras yrken men i verkligheten så är de folk med social fobi ångest diagnoser mm. De sitter ju framför en kamera helt ensamma men man kan få en bild pga deras yrke/kändisskap att de är väldigt sociala och extroverta. Egentligen är många introverta.

För mig kan en sådan sak bli lite missvissande. Samma sak när de gäller tv. Folk kan bli framställda och vinklade hur som helst men då är det ju inte konstigt om man då får den där speciella bilden för det är ju så den framställs. Ni kanske barn inte fattat sådant här att de inte behöver de ut som de gör. Dessa personer är nog väldigt trevliga egentligen. Men det är svårt att tycka personen är bra om den framställs som dålig.

Detta var mest mitt sätt att förklara hur lätt det kan vara att få en uppfattning om någon pga tv och sociala medier och sedan när msn träffar personerna så är de inte som på tv.

Det är såhär att när man har diagnoser så är man väldigt missförstådd har jag lärt mig.
Hur hanterar man sådana situationer när man blir missförstådd?

För min del så har det varit mer att om jag har tex förklarat en händelse för någon, så har personerna oftast inte hängt med alls vad jag pratar om, och då har jag försökt vara kortfattad. Men samtidigt kan jag inte bara : Jag gick till affären. Även fast jag vill kunna säga så. Jag måste väldigt ofta förklara olika saker just för att folk inte förstår mig. Det kan vara att de är intresserade eller nyfikna på hur saker fungerar osv och jag har inte problem med att folk vill veta eller frågor om saker, men det är skillnad om de inte vill förstå.

Det blir då triggande för mig för att det känns som att jag måste säga : Jag kan inte göra detta eller detta pga min diagnos. för det känns att folk inte tror på mig när det gäller vissa saker. För folk verkar bara se alla saker man gör fel, inte hela sanningen eller helheten. För folk kan faktiskt säga saker som är väldigt självklara och säger det som om att man inte har försökt lösa sina problem. Självklart har man försökt lösa sina problem själv, och sen kommer någon och säger ta en alvedon, som om en alvedon skulle hjälpa mig med allting och vips så är problemen borta?

Eller bara att folk tror på riktigt att diagnosen försvinner efter en dag och då är man problemfri och har glömt bort att man har en diagnos.

Detta är också samma sak gällande andra problem, man kan inte bara : Det är bara att sluta göra si eller så. För hade det varit så enkelt hade ju ingen haft problem. Man måste också göra fel för att lära sig göra rätt. Man lär sig av sina misstag.