Har det ett schema av saker de måste fråga? Vet att det är så om man är hos en psykiater.

kiddie skrev:

Har det ett schema av saker de måste fråga? Vet att det är så om man är hos en psykiater.

Vet ej, men naturligtvis har dom fått en arbetsbeskrivning

spejare skrev:När jag ser på film ensam, åtminstone om den är på utrikiska, så backar jag ofta och ser om vissa replikskiften flera gånger. Jag vill vara säker på att jag inte missar något skämt eller någon referens. Jag tror att det känns viktigt för att det är en del av mitt livslånga studerande av mänsklig interaktion, eller nåt. Eller så är jag bara aspigt noggrann. Men jag låter bli om jag har sällskap iaf.

Jag brukar annars fråga den jag kollar på film med.
Vad de menade när de sa vissa saker på filmen, jag missar rätt mycket när jag både ska tolka vad som sägs när man ska läsa texten och kolla vad som händer.
Ska man dessutom förstå mimik , är det ju hel kört.
Sen kan jag ju fastna i en detalj som tex, snygg tröja kvinnan har i filmen, eller undrar vad det där är för krukväxt( den vill jag ha).
Då är man ju helt lost i handlingen.

Jag gillar en tv serie som heter MacLeods daughters (döttrar på engelska). Det är en australiensisk serie.
Och den har jag sett många gånger .
Sen var det ett avsnitt där en kvinna sitter och riktigt fån ler. När de åker bil hem från marknaden.
Jag grunnade varje gång jag såg avsnittet varför ser hon så lycklig ut.
Inte har hon handlat något fint, tjänat pengar på att sålt några kor.
Typ femte gången gick det upp ett ljus!
I avsnittet hade hon sex i en husbil på parkeringen med sin älskare, medans de andra sålde kor och får.

Tänk att man ska vara så dålig på att koppla handling och mimik, så man behövde se avsnittet fem gånger för att fatta varför hon såg så fån lycklig ut!
Så nog har man ett handikapp ! undrar hur mycket jag missar i verkliga livet!

Mountain_lion skrev:"Men för att tillägga, så är jag stundtals bra på att efterhärma NT-människor. Kan stå och prata ointressanta saker som sällan roar mig, för att sedan glida in på mitt favoritämne, som dem snabbt tröttnar på och försöker glida ur till ett annat ointressant ämne. Helst tar dem upp ämnen om detta nu, som om en vissen blomma dem nyss såg när vi gick där på stigen eller om fågeln som sitter i en trädgren och kvittrar en bit bort till höger om oss osv osv. Ja ni vet, sånt där som för mig är självklart. Självklart är blomman vissen, jag såg den. Självklart kvittrar fågeln och självklart hör jag den. Förstår dock inte värdet i såna konversationer. Dem känns oftast så... poänglösa. Istället för att komma med förslag på t ex hur man ska göra för att undvika - vad ska vi dra som exempel? - fuktskada i badrummet, så pratar dem hellre om den förbaskade fågeln!....... Någon som förstår min poäng här?"

Ja, jag känner igen mig i det.
Jag har konstigt nog lärt mig att liksom stänga av och kan på så sätt stå och prata utan att ta in. Kan nog kanske verka lite ointresserad eller överlägsen. Men det är endast för att orka med att upplevas socialt OK. Möten på arbetet är då mkt svårare där det kan diskuteras bla bla bla. I dessa fall av sociala sammanhang så väljer jag ofta att gå därifrån och göra ngt praktiskt för att få en paus. Tidigare har jag haft lättare att dyka in på vad jag tycker är intressant men har lärt mig att det tröttar ut omgivningen.
Har därför svårt att hitta vänner.

Känner igen allt du beskriver!
På jobbet , när jag inte hade kommit så nära min utmattnings depression så klarade jag av att läsa , när kollegorna bladdrade om ovesäntligheter.
Så jag kunde nog verka väldigt dryg, när jag satt tyst mitt bland alla Nt och läste .

Och fniss ! Helt plötsligt började jag berätta vad boken handlade om och hur bra den var!
Jag var ju helt omedveten vad de andra pratade om , så de måste tycka jag var rätt skev som började helt plötsligt prata om min bok , som jag fann ytterst intressant !

Själv brukar jag spela bowling med skallar.

slackern skrev:Själv brukar jag spela bowling med skallar.

En del skulle nog vilja spela bowling med min skalle

Jag fungerar mycket bra socialt och jag tycker mycket om att vara social och att umgås både med nära och kära och att träffa nya människor. Jag känner mej i stort sett som det ni kallar NT och delar även deras intresse för kallprat mm.

Jag har lätt för att läsa av vilket humör andra är på.

Jag har lätt för att sätta mej in i andras situationer och förstå hur dom känner sej.

Jag har ganska lätt för att sätta mej in i att andra kan tänka annorlunda men tycker jag att jag har rätt så har jag lite svårt att släppa det men har blivit rätt bra på att faktiskt inte bry mej när det egentligen inte är något viktigt för att folk gillar inte när nån alltid ska veta bäst och ha rätt.

Vissa saker tog lite längre att lära sej än det gjort för NT's när jag ser tillbaka men mycket kom naturligt och jag trodde verkligen inte att jag hadde asperger innan jag fick diagnosen.


Några skrev om att dom inte förstår varför NT's pratar om uppenbara saker och tycker det är meningslöst, för mej och för NT's fyller det den funktionen att det är något uppenbart som båda kan dela och ofta känna ungefär likadant inför, tex "jäklar vad gutt väder det är idag" "Jajamen det är härligt!" eller "kolla så fin fågeln är" "Ja den var jätte söt!" och på så vis skappar man gemenskap och samhörighet och det är något vi värderar högt. Vi gillar folk som är som oss och tycker som oss, banala saker som väder skapar inte så starka band men det är ganska säkra kort att öppna med och gör oss öppnare för vidare diskussioner. Hoppas det var till nån hjälp.

Jag brukar vara blyg och tillbakadragen i början. Men när jag väl har vant mig så känns det bättre.

Om jag inte känner en jäkel, typ som när jag började gymnasiet, så kör jag bara på, är trevlig och kallpratar med folk, även fast jag avskyr det! Men i vanliga fall är jag rätt tillbakadragen i början men inte så jag passerar förbi som mer än en gnutta blyg i andras ögon. Är pratglad och har svårt och hålla käft i bland, kan få de flesta och tycka om mig då jag lärt mig vad man säger och inte säger, försöker alltid va så försiktig som möjligt med vad jag säger då jag fått lära mig det sociala reglerna den"hårda vägen" alltså utan diagnos( och heller ingen hjälp) och med en miljard misslyckanden som bagage x)

Jag hatar telefoner ibland ringer den på ett ondskefullt sätt då svarar jag inte för jag får för mig att något hemskt ska hända. Är det flera som har svårt att göra (rätt)jag menar att göra det som det brukar göras som alla andra går har jag fått förklarats för mig .Jag envisas med att vilja göra det på mitt sätt oavsett om det finns enklare sätt eller om det inte funkar alls.Jag blir ofta irriterad och kan inte förstå varför jag inte kan få försöka själv även om jag inte lyckas är det viktigt för mig.Som när ett litet barn säger,kan själv .Jag har svårt att ta kontakt och hålla den på en regelbunden nivå.Om jag måste göra en sak blir det dubbelt så svårt att göra den.Är det någon mera som är som jag för om någon säger till mig att gå åt vänster går jag genast åt höger jag har ett behov av att dels göra tvärt om och tänker nä nä jag gör som jag vill hur många gånger du än säger att jag ska göra tvärt om.

Har tänkt efter... kanske frågan i rubriken var en kuggfråga?

Då blir mitt svar isåfall - inte alls!

Folk flinar när jag klumpigt stöttar fram hälsningsfraser och annat ologiskt informationsutbyte, väldigt ofta känner jag mig utstött ur samhället, jag passar inte in. Det finns dock tillfällen då allt går perfekt och jag känner mig beundrad och åtrådd av alla, den känslan känns dock förrädisk och falsk på något sätt, så jag har slutat söka efter den. Ibland känns det hopplöst.

Jag är en utpräglad betraktartyp. Tillbakadragen, observerar och förundras över sociala spel. Uppfattas lätt som ointresserad och dryg innan en lär känna mig – men det är ju större chans att de som stannar och väntar ut min otrevlighet faktiskt är intresserade av att lära känna mig och inte bara är allmänsociala, tänker jag.

Har svårt att uppfatta när människor skämtar och när de är allvarliga, har svårt att uppfatta ironi (men kan själv vara mycket ironisk, jag vet ju vad jag menar), har svårt att koncentrera mig på vad människor säger, svårt att anpassa mina personliga uttryck till olika sällskap/situationer och kan därför bete mig på sätt som uppfattas som opassande. Blir ibland "avstängd" och frånvarande.

Jag kan däremot verkligen uppskatta att vara social som en del av jobbet, då har jag en tydlig roll och det är som att spela teater.

Eliana skrev:Jag kan däremot verkligen uppskatta att vara social som en del av jobbet, då har jag en tydlig roll och det är som att spela teater.

Du kompenserar kanske? och i såfall blir du inte utmattad efteråt?

"Spontanta" sociala situationer är just sällan sådana. Snarare kräver det mycket mer kunskap och färdigheter för att hänga med och inte skapa sociala klavertramp. Så tydliga roller är sannolikt lättare. Man vet vad som förväntas och gör det. Därefter är det klart.

Numera, när jag är 69, är det jag som bestämmer dagordningen. Jag försöker mest vara snäll. Med nära familj ligger jag väldigt lågt, även med syskon, numera. Men, noga taget, är det barn som bestämmer, jag anpassar mig.

När jag var i tonåren fungerade jag som en undersökare. Jag försökte lista ut vad andra behövde. Så jag kunde hantera dem. Jag har egentligen aldrig brytt mig mkt om vad andra tycker, det är deras problem. För mig har alltid andra varit en hanteringsgrej.

Frimodig

Tämligen dåligt, skulle jag vilja påstå. Och detta beror mestadels på att jag inte har något behov av att prata om exempelvis idrott, då detta verkar vara gemene mans huvudsakliga intresse.

Bortsett ifrån att jag inte delar deras intressen, så går det ganska bra. Det har i vart fall blivit mycket bättre med åren.

@Namnjorne, Vad intresserar dig isåfall?

Dåligt

jag har lyckats skrota mitt liv fullständigt på 3 år har jag: lyckats bli lurad av min bror mitt arv på flera miljoner.har lyckats bli avstängd från ritalinet uutan att ha lämnat pos urinprov...nekats hyres pengar fått 3000 i mån att levva på av kronofogden .skaffat mig 80000 kr i hyres skuld min diagnos har ändrats fast jag inte pratat med någon läkare merbän sagt mitt namn.jag har blivit bostadslös.moppen skurit i motorn .portad på socialstyrelsen i min släkt.väntat 2 1/2 år på att få ett ombud.väntat på att hitta een llläääkare som kan ge mig en tid. i amfetamin missbruk.väntat på att få iinfformmation från soc .anklagats föör att bbara vilja ha piller.hamnat i att sjukvården skyller på kommunen och tvärt om.varit tvunngen att letta mat i konteinar bakomm matbutiker i bland soporna.
anita 59 år.aad Asperger.

jag får panik och börjar babbla läät lyckas nästan alltid få samtalet aat spåa ur och veeet inte vad jag skaa säga eller så säger jag vad jag tycker jag har ett synnerligen gott själv förtroende så att jag gör bort mig kan jag leva med.fast jag vet inte vad dom tycker .jag måste få ensam tid så jag bara måste gå bara och det gör jag.
ps har någon mer fobi för att gå ut med soporna eller är det bara jag? anita 59

Jag är bra på att läsa av andra människor och på att förstå hur de mår.

Tinnis inlägg om att snubbla in med en i opassande hälsningsfras Tro mig att jag ofta säger saker som gör att jag framstår som både korkad cch som inte har med saken (det som diskuteras) Jag blir lika överraskad som dom eftersom jag inte hinner att bearbeta vad jag säjer är det tanke-säja på en tusendels sekund som om hjärnan var en inneboende hos mig.Skulle ge allt för att kunna förhandsgranska det jag säger. har alltid trott att alla andra är knepiga nu vet jag att det är jag som är annorlunda. Blir jag pressad går logiken hem och då kan det bli så korkat att jag häpnar .Men vad andra tycker om mig vet jag inte och är oförmögen att märka om det inte sägs till mig högt.

Jag hade turen att träffa en som vet och förstår vad jag försöker säga och han tolkar när jag spårar ut och trasslar till allt och ingen inte ens jag vet hur det hänger ihop egentligen.Han har adhd.vi har umgåtts varje dag i 15 år .jag som inte kan hålla kontakt med någon en längre tid dom liksom tonar bort .det är som om dom bara är rekvisita eller inte gör något djupare intryck och att jag bara behöver knäppa med fingrarna så är dom borta utan att jag sörjer det/dom.så jag har alltid varit ensam flyttat och börjat om från början igen jag har bara 2 st vänner och inga kompisar eller bekanta så har det alltid varit ända från när jag var liten.

Om man väntar när man tryckt på skicka så blir det inte dubbelposter hela tiden.