Jag vet inte hur jag ska förklara detta men försöker så gott det går.

Jag har alltid haft en bild hur saker och ting ska vara. Men nu är det som att min bild inte alls är på det sättet som jag har lärt mig/trott. Nu menar folk att jag ska acceptera att folk är konstiga ungefär när jag har trott /lärt mig att folk ska ha den där moralen hur man beter sig osv.

Pga detta känner jag att jag har blivit väldigt osäker och nedstämd, för jag känner att jag haft väldigt mycket förväntningar på folk och så blir man bara besviken. Det är som att allt man har trott har visats sig vara lögn.

Du skulle inte kunna tänka dig att vara lite mer specifik i beskrivningen av ditt problem?

Det går ju alltid att skaffa sig en bok om vett och etikett.

Tyckte jag var specifik med vad jag ville... jo men min bild är ju ändå normal om man säger så, det är standard grejer som de flesta vet om. Det kan vara väldigt löjliga saker som att man hostar i arm vecket eller någonting sådant. Men nu ska man ju typ förstå att det inte finns någon standard på sådana här saker utan man ska som sagt bara acceptera att folk är såhär och så. Jag menar inte att jag ska ändra på folk, men jag känner mig så vilsen och osäker för att jag har trott på något så länge och nu kommer det fram att den bilden jag har haft inte alls stämmer i verkligheten.

Det är som att du har trott att någonting har varit på rätt sätt gör du har lärt det det sättet, men så visar det sig att ditt sätt är fel sätt eller att det inte finns något rätt eller fel. Kommer inte på något bra exempel men det kan vara typ vad som helst.

Jag förstår att det er svårt, när det känns som att alt det man trodde är fel. Att komma i kontakt med andra människor är svårt og speciellt om man har en diagnos.

Jeg vet att du jobbar hårt för att se alla regler och följa alla normar. Kom ihåg också att kräva mindre av andra enn du känner att andra kräver av dig.

En diagnos som asperger är osynlig, men kan försvåra det sociala samspelet. Nya personer ger dig inga fördelar i det sociala samspelet, för dom känner inte till din osynliga diagnos.

När andra känner att dom inte gör rätt kan det vara svårt även för dom. T.ex. är det att introducera sig för nya jättesvårt även för NT. Man får utgå för att det är riktigt obehagligt för alla man möter och även NT. När något är obehagligt är det inte ovanligt att fullständigt undvika det obehagliga.

Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att andra också kan tycka det är jättesvårt at följa normar, även om ingen tycker att dom gör fel.

Tycker det är viktigt att komma ihåg:
"Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always." 

Jag fick lära mig att man nyser i handen, i och med Covid-19 så råder dom att man nyser i armvecket lite svårt att lära om gamla hundar som mig men jag försöker att komma ihåg det men det sitter liksom i muskelminnet att nysa i handen.

Jossie94 skrev:Jag vet inte hur jag ska förklara detta men försöker så gott det går.

Jag har alltid haft en bild hur saker och ting ska vara. Men nu är det som att min bild inte alls är på det sättet som jag har lärt mig/trott. Nu menar folk att jag ska acceptera att folk är konstiga ungefär när jag har trott /lärt mig att folk ska ha den där moralen hur man beter sig osv.

Pga detta känner jag att jag har blivit väldigt osäker och nedstämd, för jag känner att jag haft väldigt mycket förväntningar på folk och så blir man bara besviken. Det är som att allt man har trott har visats sig vara lögn.

Om det man trott på visar sig vara lögn så har man ju kommit närmare sanningen, även om det inte känns så just när man känner sig desillusionerad.

Sen är det förstås så att inte alla vill komma närmare sanningen, utan många föredrar nog att leva livet med sina mentala illusioner intakta. Men då bör man inte heller utmana dessa.

Att i ditt fall komma än närmare sanningen, alltså att du få en mer korrekt förståelse av saker och ting, kan möjligen bota din osäkerhet.

Och att ha en mer korrekt förståelse av saker och ting kan innebära mer realistiska förväntningar, vilket i sin tur kan motverka nedstämdhet pga besvikelser.

Så tänker jag iaf.

Det där var bara ett exempel på vad det kunde handla om men i just detta fallet så handlar det mer om djupare saker inom det sociala. Det jag syftade på gällde mer saker såsom hur ett förhållande ska vara eller sociala koder men så är det som att alla kan bete sig hur som helst och inte följer dessa sociala koder. Man kan säga att det blir lite dubbel moral för jag ser att folk gör dessa saker men sedan när man själv gör likadant så är det som att då gäller inte det längre för då gör man fel. Och då ska man ju förstå då att det inte finns något rätt eller fel men ändå så verkar det ju finnas ett rätt sätt för folk påpekar ju att man gör på fel sätt då.

Eller detta är ju ett bättre exempel. Jag diskuterade med en släkting till mig och det ledde till att vi vart oense. Mitt i allt så vände sig en man som satt framför oss på bussen och säger något med att inne bryr sig vad han eller jag säger och att jag är egoist. Jag blev så chockad över hans beteende för vad jag vet så är det där inget normalt beteende. Han hade ingenting med det att göra. Jag menar vi svenskar är ju lite såhär att vi inte vill tränga oss på andra människor och sätter oss gärna inte bredvid andra på bussar tog osv utan många vill ju vara lite ifred. Eller att grannar pratar inte med varandra eller så. Därför trodde jag då att man då inte betedde sig på detta sätt som denna mannen gjorde.

Jag lägger ju inte i andra om de diskuterar eller bråkar om något. Jag kan ju inte bara hoppa in och be dem sluta, jag har ju ingenting med det att göra såvida jag inte känner personerna

Då tyckte ju min släkting att jag skulle lära mig att folk inte var snälla så jag fick ju lära mig den hårda vägen. Jag blev så besviken för jag ville ju bara gå av den där bussen. Jag kände mig så kränkt. Jag blev ju lite ställd mot väggen för jag var inte beredd på att folk skulle lägga sig i. Jag trodde inte att folk gjorde så och otur så hamnade vi ju bakom den här mannen som försmädligen var en sån som störde sig på allt och lite till. Det var min uppfattning om människan för i övrigt så bryr sig inte folk såvida det kanske handlar om något riktigt allvarligt men det är tyvärr ganska svårt för folk att reagera ändå. För de har ju inställningen att någon annan reagerar och gör ingenting själv. Eller så är de upptagna med mobilen.

Många har ju gjort sociala experiment gällande detta men samtidigt blir det ju missvisande för det blir ju effekten att ingen bryr sig när det gäller på riktigt och inte är ett prank eller ett socialt experiment.

Jossie94 skrev:Det där var bara ett exempel på vad det kunde handla om men i just detta fallet så handlar det mer om djupare saker inom det sociala. Det jag syftade på gällde mer saker såsom hur ett förhållande ska vara eller sociala koder men så är det som att alla kan bete sig hur som helst och inte följer dessa sociala koder. Man kan säga att det blir lite dubbel moral för jag ser att folk gör dessa saker men sedan när man själv gör likadant så är det som att då gäller inte det längre för då gör man fel. Och då ska man ju förstå då att det inte finns något rätt eller fel men ändå så verkar det ju finnas ett rätt sätt för folk påpekar ju att man gör på fel sätt då.

Redan Jesus ska ju ha frågat (fritt ur minnet) "Varför ser du stickan i din broders öga men inte bjälken i ditt egna?". Det är alltså vanligt att man ser "fel" hos andra men inte hos sig själv även om man själv gör likadant. Sådan är den värld vi lever i idag.

Och sen har väl alla i vissa lägen en uppfattning om vad som är rätt respektive fel, men detta kan ju skilja sig åt mellan individer. Det här försöker människan stävja genom lagar, seder och regler, men i vilken grad folk rättar sig efter sådant eller ens känner till det varierar ju.

Sen är väl dom flesta inte så mycket för självkritik, och då blir det ju mer en situation där man tillrättavisar varandra istället hur tokigt detta än kan verka för en del utav oss.

Och så finns ju dom som vill göra "rätt" men som kanske inte förmår att se sina egna misstag, och då kan det ju vara bra att få konstruktiv kritik även om detta samtidigt ofta inte är så uppskattat tyvärr.

Och sen finns det ju dom som älskar att kritisera andra och som tar varje möjlighet att göra detta. Och dom hittar alltid något att kritisera hur man än gör.

Man kan alltså inte dra alla över en kam, med eller utan diagnoser. Man får försöka att omge sig med dom personer man fungerar bäst med.

Jag förstår men jag talar bara ur min syn vinkel varför jag har blivit lite förvånad över att det har varit såhär och att jag inte riktigt har fattat att detta är normalt eller vanligt. Jag blir lite rädd för att jag inte har sett det. Eller så har jag bara inte tänkt på det förrän nu, men man tänker väl mer nu pga corona. För helt plötsligt är det som att alla bara typ välkommen till vuxenlivet eller så. Jag vill inte ändra på folk jag har bara trott att folk har haft den där moralen. Så fel jag hade.. Jag tror inte gott om alla för tro mig, folk kan vara riktigt elaka barn som vuxna, blev själv utsatt för mobbing och ja folk kan inte ens se deras fel i det hela än idag, för det var ju som sagt en hel klass som vart inblandade, vissa såg på, andra gjorde mer handlingar osv, sånt sprider ju sig. Till slut var det att hela skolan visste ungefär. Sen vet jag inte vad som är sant och inte, jag får ju inga svar precis. Jag trodde väl då att dessa personer då skulle ha växt upp när de har barn osv. Men nej.

Det är väl nu jag förstår att folk är konstiga eller så är det om någon sa att jag har någonting som gör att två åsikter går ihop, dvs att det blir en liten krock för att man har delade åsikter. Något sådant.