Jeg tror att vi har ett behov som människor, att känna at vi duger. Känna at man är interessant. Känna att vi är önskade och att vi behövs. Känna att vi betyder någåt för någon. Känna att vi kan bjuda på - något viktigt.

Jag tror många aspergare känner att dom inte duger för andra. Att dom inte har en hög nog status. Att dom inte är roliga. Att dom är konstiga. Att dom inte har interessanta bärettelser eller bekanta och vänner. Det känns svårt, när man känner att man inte räcker till.

Hur många, tror ni, känner ensamhet i onödan för att dom tänker att dom inte duger? Eller kanske även för att man är redd att bli avslöjat efter ett tag. Rädslan för att andra kommer inse att man inte var något "mera", under ytan.

Men vad söker man ägentligen i en annan människa, en partner, vänn eller bekant? Känner ni en riktig längtan efter att omgås med någon med modellpotential, hög status, dyra prylar og vackra vänner?

Jag tror inte alls att det är så. Det är förstås olika vad man söker. Jag tror att många söker något annat enn det uppenbara? Vad tänker ni kring detta?

Föredrar du en person som har bra självförtroende, eller en som vill at du skal ha ett bra självförtroende? Föredrar du en person med modellkropp eller en som vill se just dig? Föredrar du en person med exotiska bärettelser, eller som lyssnar interesserad när du berettar om grodan du såg när du kände dig ledsen?

Jeg tror att många inte letar efter något interessant i någon annan, men efter att någon annan skal uppskatta det interessanta i dom själva. Vad innebär detta? Kanske är alla, även alle som tycker att dom inte duger, bra nog.


---
Beklager dårlig svensk. Vil virkelig ikke lese så mye korrektur, for da stresser jeg opp meg selv.

Det var en av de mest rörande och uppriktiga beskrivningarna jag har läst på länge! Eller för att citera Bruno K Öijer;

"Jag drömde
jag drömde att jag var önskad
jag drömde om månen som avtar
jag drömde
om den ömhet jag är värd
jag drömde hur det förlorade ordet kom till mig
hur det svävade inom mig
och vällde fram som ett alfabet av tårar
jag drömde om mig
jag drömde om en iskall ensamhet
jag drömde rymden borrade runt sina fästen
och stearinljuset flämtade till
kvar längs veken
lös ett skarpt blått som vägrade dö ut
jag drömde om mig
jag drömde om ett besynnerligt barn
som vände ryggen åt världen
hängd under löv av min röst drack jag farvatten
runt min kropp samlades skuggor
som omfamnade mig."

Tack! Tack för dina vackra ord och för den vackra texten du delade!

Batte skrev:Jeg tror att många inte letar efter något interessant i någon annan, men efter att någon annan skal uppskatta det interessanta i dom själva. Vad innebär detta? Kanske är alla, även alle som tycker att dom inte duger, bra nog.

Så är det nog, allt annat går att kompromissa med

Batte skrev:Men vad söker man ägentligen i en annan människa, en partner, vänn eller bekant? Känner ni en riktig längtan efter att omgås med någon med modellpotential, hög status, dyra prylar og vackra vänner?

Nej, verkligen inte Allt det där är egentligen egenskaper som får mig att backa.

Huggorm skrev:

Batte skrev:Jeg tror att många inte letar efter något interessant i någon annan, men efter att någon annan skal uppskatta det interessanta i dom själva. Vad innebär detta? Kanske är alla, även alle som tycker att dom inte duger, bra nog.

Så är det nog, allt annat går att kompromissa med

Batte skrev:Men vad söker man ägentligen i en annan människa, en partner, vänn eller bekant? Känner ni en riktig längtan efter att omgås med någon med modellpotential, hög status, dyra prylar og vackra vänner?

Nej, verkligen inte Allt det där är egentligen egenskaper som får mig att backa.

Vad bra att du tycker så, tack!

Jag minns från skoltiden, vi var nog omkring 14 år, att lärarna bad oss skriva på lappar vad vi sökte för egenskaper hos en partner. Sedan samlades lapparna in och lästes upp, men det var förstås anonymt. Många egenskaper återkom ju gång efter gång, men just det att vi sökte någon som tyckte om oss var det som var vanligast. Och lärarna var inte förvånade, de gjorde så med varje högstadieklass de hade hand om och det var alltid det samma. Janteloven kanske är skriven av en norrman i Danmark, men den är stark i Sverige också.

Batte skrev:Men vad söker man ägentligen i en annan människa, en partner, vänn eller bekant? Känner ni en riktig längtan efter att omgås med någon med modellpotential, hög status, dyra prylar og vackra vänner?

Fram till för någon generation sedan levde i princip alla människor i små byar där det var väldigt fattigt. Det gällde att hitta en partner som gav barnen en rimlig chans att överleva.

Huggorm skrev:Janteloven kanske är skriven av en norrman i Danmark, men den är stark i Sverige också.

Jantelagen finns ju av en anledning: den som är bra på något behöver inte skryta, och tömma tunnor skramlar mest.

Verkligen en intressant text måste jag säga. Den är som skriven till mig nästan, haha.

Jag tänker mycket på det du beskriver. Vad är grejen med att vissa personer påverkar mig, medan andra inte gör det alls? Varför kan jag känna att en viss person VERKLIGEN är min vän, medan jag fortfarande blir osäker på andra. Även om jag känt dom längre?

Vad är det för skillnad som styr och ställer det här. Jag har tänkt en del på det. Såklart är det oerhört komplicerat bortom förmåga att förstå. Men jag har ändå försökt ge mig hintar att ta del av.

Det bottnar i att jag känner igen delar av mig själv, i andra människor. På så sätt kan jag relatera till deras liv och erfarenheter utan att de behöver säga något. Jag kan bara se på dem och känna igen mitt egna liv. Kan lägga till att jag har extremt svårt att relatera till andra människor på ett genuint, riktigt, sätt. Sådär att man får en djup förståelse för deras liv.

De tjejer, eller kompisar, jag gillar mest. Har varit folk jag kan relatera till. Oftast är de människor som är målande och uttrycksfulla. Människor som visar utåt vad som händer i deras inre liv. Det hjälper inte bara att säga vad de tänker på, det behöver finnas i hela deras existens.

Oftast är de här personerna ganska egna, tyvärr personer som kanske inte mår så bra. En sån vän dog nu i mars av en överdos tyvärr. Jag sörjer det än. En människa som jag bara förstod. Jag bara visste vem han var. Det var så tydligt. Så enkelt. Varje gång jag umgicks med honom överöste jag honom med vänskap och medmänsklig kärlek.

Huggorm skrev:Jag minns från skoltiden, vi var nog omkring 14 år, att lärarna bad oss skriva på lappar vad vi sökte för egenskaper hos en partner. Sedan samlades lapparna in och lästes upp, men det var förstås anonymt. Många egenskaper återkom ju gång efter gång, men just det att vi sökte någon som tyckte om oss var det som var vanligast. Och lärarna var inte förvånade, de gjorde så med varje högstadieklass de hade hand om och det var alltid det samma. Janteloven kanske är skriven av en norrman i Danmark, men den är stark i Sverige också.

Ja exakt, så är det nog även för vuxna. Vi vill ha någon som gillar oss så som vi är som vänn, som partner, som bekanta.

Vildsvin skrev:Fram till för någon generation sedan levde i princip alla människor i små byar där det var väldigt fattigt. Det gällde att hitta en partner som gav barnen en rimlig chans att överleva.

Och du då, vad vill du hitta? Vad söker du?

LazyOne skrev:Verkligen en intressant text måste jag säga. Den är som skriven till mig nästan, haha.

Jag tänker mycket på det du beskriver. Vad är grejen med att vissa personer påverkar mig, medan andra inte gör det alls? Varför kan jag känna att en viss person VERKLIGEN är min vän, medan jag fortfarande blir osäker på andra. Även om jag känt dom längre?

Vad är det för skillnad som styr och ställer det här. Jag har tänkt en del på det. Såklart är det oerhört komplicerat bortom förmåga att förstå. Men jag har ändå försökt ge mig hintar att ta del av.

Det bottnar i att jag känner igen delar av mig själv, i andra människor. På så sätt kan jag relatera till deras liv och erfarenheter utan att de behöver säga något. Jag kan bara se på dem och känna igen mitt egna liv. Kan lägga till att jag har extremt svårt att relatera till andra människor på ett genuint, riktigt, sätt. Sådär att man får en djup förståelse för deras liv.

De tjejer, eller kompisar, jag gillar mest. Har varit folk jag kan relatera till. Oftast är de människor som är målande och uttrycksfulla. Människor som visar utåt vad som händer i deras inre liv. Det hjälper inte bara att säga vad de tänker på, det behöver finnas i hela deras existens.

Oftast är de här personerna ganska egna, tyvärr personer som kanske inte mår så bra. En sån vän dog nu i mars av en överdos tyvärr. Jag sörjer det än. En människa som jag bara förstod. Jag bara visste vem han var. Det var så tydligt. Så enkelt. Varje gång jag umgicks med honom överöste jag honom med vänskap och medmänsklig kärlek.

Tack, det var en vacker text LazyOne! Känner igjen mig i mycket av det du skrev, en text man blir rörd av!

LazyOne skrev:Det bottnar i att jag känner igen delar av mig själv, i andra människor.

Det här är nog själva kärnan känner jag. Utan igenkänning blir det ointressant och platt.

Bra text Lazy One!

Bristen på kärlek, uppmärksamhet, bekräftelse från andra kan få oss att göra hur knasiga, överdrivna, sjuka, farliga, destruktiva saker som helst. För att vi känner oss otillräckliga: vi duger inte, vi är inte tillräckligt intressanta.

Många av människors problem bottnar i sånt. Synliga och osynliga problem. Vi lindrar vår ångest, hanterar omedvetet eller medvetet våra brister med t ex
att fly genom överprestationer t ex
övertidsarbete, överträning, överätning eller motsatsen är antagligen lika vanlig: inaktivitet, depression, självsvält/annat fysiskt självdestruktiv beteende. "Familjebildning och bygga hus - grejen" samt att klättra i karriären ses som normal men är intressant att reflektera över. Fokuserar vi 110 % på något så slipper vi reflektera över vad det är vi egentligen behöver och hur vi ska nå dit. Vi flyr ifrån vår situation för att den är för smärtsam.

Somliga aspirerar på att vara sämst i något, sitter lite prestige i det med, "kan jag inte vara bäst kan jag vara bäst på att vara sämst", en bad boy attityd givetvis, men historien har tagit många långt på det, speciellt i artistbranschen, allt från Marlon Brando till Salvador Dali...

Hjalmar Söderberg hjälpte och hjälper antagligen än idag människor till insikter genom citatet:

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Flinta skrev:Hjalmar Söderberg hjälpte och hjälper antagligen än idag människor till insikter genom citatet:

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Bland det bästa som skrivits! Särskilt slutklämmen. Vackert och sant

Intressant ämne. Jag har mycket tankar om det här men svårt att formulera nåt vettigt.
Jag har alltid högre krav på mig själv än på andra. Jag har alltid haft lättare att tycka om andra människor, svårare att acceptera hur jag själv är. När det handlar om andra så känns det självklart att de är värda kärlek och respekt och uppskattning bara för att de är den de är så att säga. Men när det handlar om mig själv så känns det som jag måste prestera något hela tiden, vara rolig och intressant, för att "duga".
Jag har funderat på varför jag känner så. Jag vet inte om det har med diagnosen att göra eller beror på händelser tidigare i mitt liv eller om det bara är en del av min personlighet.
Jag är nog inte så bra på att visa uppskattning heller. Om jag lär känna någon och verkligen gillar den personen så kan jag gå omkring och liksom vara glad bara av att veta att det finns någon som hen. Men jag visar inte att jag känner så.

vanillin skrev:Intressant ämne. Jag har mycket tankar om det här men svårt att formulera nåt vettigt.
Jag har alltid högre krav på mig själv än på andra. Jag har alltid haft lättare att tycka om andra människor, svårare att acceptera hur jag själv är. När det handlar om andra så känns det självklart att de är värda kärlek och respekt och uppskattning bara för att de är den de är så att säga. Men när det handlar om mig själv så känns det som jag måste prestera något hela tiden, vara rolig och intressant, för att "duga".
Jag har funderat på varför jag känner så. Jag vet inte om det har med diagnosen att göra eller beror på händelser tidigare i mitt liv eller om det bara är en del av min personlighet.
Jag är nog inte så bra på att visa uppskattning heller. Om jag lär känna någon och verkligen gillar den personen så kan jag gå omkring och liksom vara glad bara av att veta att det finns någon som hen. Men jag visar inte att jag känner så.

Jag förstår nog hur du menar. Jag tycker också det är svårt, men inte alltid.

Om du har högre krav på dig själv enn på andra, då är du bra nog för dom. Det kan jag garantera! Om dom då är bra nog för dig har också dom högre krav på sig själva.

Åtminstone för mig är det vanligtvis inte nödvendigt att dom jag tycker om visar att dom uppskattar mig. Jag känner mig uppskattad när jag får visa att jag uppskattar. Jag känner mig värdefull när får visa andra att dom är värdefulla. Så då känner båda parter sig uppskattade och värdefulla, hoppas jag?

Åtminstone känner jag mig uppskattad och värdefull då, så det är en känsla dom ger mig. Exakt den jag vill ha! Så hur kan det gå fel? Har jag, utan krav, gett mer enn jag var redo att ge - då är det mitt ansvar. Då gjorde jag det på fel premisser.

Det är även lite mer komplicerad, om man är komplicerad som jag. Det är inte så att man behöver berätta för mig att man gillar mig, eller att jag är interessant etc.

Om du har sagt en gång, t.ex. att jag gör dig glad, då är det nog så. Så om jag inte lengre gör dig glad får du berätta det om jag frågar, annars kan jag inte veta. Såklart blir jag glad för att höra fina saker, men fina saker är gåvor man inte kan förvänta. Och om jag ger någon en gåva, ja då gör det mig glad.

Om jag verkligen måste höra det positiva, då ber jag om att få höra det. Så om jag inte vet om det positiva jag gör uppfattas positivt, men måste veta, då frågar jag. Och gör jag inte det, då kan jag inte skylla det på någon annan.

Det är en sak jag fick på köpet med diagnosen. LSS-människors attityd att jag inte längre var bra på något, att jag nu bara var ett enda stort handikapp.

Det tog ett helt jävla år!!! att komma bort från de tankarna och minnas det jag var bra på.

Tror de i sin iver att ge oss insikter i hur vi är, också råkar bryta ner oss helt.

Sedan kan ju andra också bryta ner en, men det har jag inte så stor personlig erfarenhet av. Iom att jag inte öppet går ut med diagnosen.

Det är skitviktigt att man får ha sitt att komma med. Tycker de ska sluta att lura i oss att vi är helt meningslösa.

Kidzi skrev:Det är en sak jag fick på köpet med diagnosen. LSS-människors attityd att jag inte längre var bra på något, att jag nu bara var ett enda stort handikapp.

Det tog ett helt jävla år!!! att komma bort från de tankarna och minnas det jag var bra på.

Tror de i sin iver att ge oss insikter i hur vi är, också råkar bryta ner oss helt.

Sedan kan ju andra också bryta ner en, men det har jag inte så stor personlig erfarenhet av. Iom att jag inte öppet går ut med diagnosen.

Det är skitviktigt att man får ha sitt att komma med. Tycker de ska sluta att lura i oss att vi är helt meningslösa.

Jag tror mer att dom där känslorna du beskriver handlar mer om självkänsla och självförtroende.

slackern skrev:

Kidzi skrev:Det är en sak jag fick på köpet med diagnosen. LSS-människors attityd att jag inte längre var bra på något, att jag nu bara var ett enda stort handikapp.

Det tog ett helt jävla år!!! att komma bort från de tankarna och minnas det jag var bra på.

Tror de i sin iver att ge oss insikter i hur vi är, också råkar bryta ner oss helt.

Sedan kan ju andra också bryta ner en, men det har jag inte så stor personlig erfarenhet av. Iom att jag inte öppet går ut med diagnosen.

Det är skitviktigt att man får ha sitt att komma med. Tycker de ska sluta att lura i oss att vi är helt meningslösa.

Jag tror mer att dom där känslorna du beskriver handlar mer om självkänsla och självförtroende.

Tror det är få som har så stark självkänsla att man inte påverkas av folk man har omkring sig och är beroende av,
En person med stark självkänsla tror jag väljer bort människor som påverkar en dåligt, men det är ju inte möjligt om man är i behov av hjälpen.

Upplever att trycket på att vara stark och ha en god självkänsla är förväntat. Kan själv i min yrkesroll med fakta döda åsikter men givetvis känner jag något i sammanhanget. Min första relation tog 7 år att komma över utan dialog. Detta är något som hör till diagnosen. Ensam är stark är något personer med AS tvingas hantera.

A ensten skrev:Ensam är stark är något personer med AS tvingas hantera.

Ensam är allt annat än stark.
Kanske det dummaste ordspråket någonsin.
Ensamhet dödar en långsamt.

Zia1985 skrev:

A ensten skrev:Ensam är stark är något personer med AS tvingas hantera.

Ensam är allt annat än stark.
Kanske det dummaste ordspråket någonsin.
Ensamhet dödar en långsamt.

Håller med fullständigt, alla människor vill träffa likasinnade passa in någonstans. Vi aspies har bara ett annat sätt att lösa av världen. Ibland tänker jag effektivare ensam men om jag ensam länge blir jag tokig . Så helt rätt Zia85 ensamheten skapar dödande ångest