OväntadGlädje skrev:Jag vet inte hur man gör för att citera ur andras kommentarer men jag hoppas att det här kommer in strax nedanför utan alltför många emellan.

Spelar ingen roll, det är bara att skriva. Men man gör så att man klickar på knappen "citera" uppe till höger i inlägget. Sen kan man, om man vill, klippa bort text och fixa med [taggarna] (du kommer se vad jag menar) för att citera delar av inlägg, som jag gjort här. Men det är överkurs. De flesta gör inte så.

OväntadGlädje skrev:Jo, visst förstod jag och fick påtalat min del i vad som hände och som inte var bra. Men jag kunde inte ändra mig, kunde inte "skärpa till mig" och nu har människor gått bort. Finns ingen att försonas med längre.

Nej det där "skärpa sig" funkar verkligen inte!

OväntadGlädje skrev:Med den här Asperger/ADHD diagnosen kan jag vissa dagar känna att jag har rätt i att tycka att jag kunde ha bemöts annorlunda. Det minskar känslan av skuld som jag tror många som hunnit bli äldre kan känna när de ser tillbaka på sina liv.

Säkert så. Själv lyckades jag kasta bort mycket av den innan. Hade helt grönjävliga tonår, sen har det blivit långsamt bättre. Kasta bort onödig självplågan som ändå inte leder någonvart gjorde jag ungefär halvvägs. Först hoppades jag att det skulle lösa problemet, att själva ältandet av allt jag inte gjorde sm jag borde, var problemet. Det var det inte, men jag mådde iaf bättre.

OväntadGlädje skrev:Det är ju fantastiskt bra om du klarar av att ändra ditt beteende! "Skademinimering" så tidigt i livet som möjligt är väldigt bra på äldre dagar

Är typ medelålders.

Kanske det är väldigt viktigt, om man ska kunna förändra sitt beteende (lagom mycket, se diskussionen ovan med Kidzi) att man inte förknippar det just med skuld? Att s.a.s. ha positiv motivering för det, istället för negativ. Om man känner att man ska ändra på sig för att man är dålig och inte duger blir det ju knappast bra.

Nu drar jag förstås alldeles för stora slutsatser utifrån det gigantiska statistiska materialet mig själv, men iaf. Fundera kan man ju göra.

Många intressanta lärdomar, hoppas på fler :]

Så till mitt bidrag:

Du kan inte "frälsa" alla med din "sanning".
För somliga är den antingen för komplicerad att förstå, upplevs som totalt ointressant eller bara totalt fel för just den individen. Det spelar ingen roll hur du än förklarar eller hur många gånger du säger samma sak.

Att försöka för hårt i dessa situationer är som att slå sig själv på tummen med en hammare, om och om igen.
Det kan vara klurigt att bli medveten om när det inträffar, men därefter kan man släppa grejen, gå vidare och spara sig själv från onödig frustration.

En "sanning" kan vara allt från favoritartisten "som är sådär jättebra att alla bara MÅSTE få höra lite!", till den optimala och noga utvalda grejen x som gjort Ditt live 100x lättare/bättre/osv.

Viss mån av egna erfarenheter bakom denna tanke

1. Jag behöver inte stryka människor medhårs och uppfylla deras förväntningar hela tiden. Hellre att jag gör någon sur än att jag förlorar min självrespekt och går emot mig själv. Ibland behöver man ju kompromissa, men man ska inte kompromissa bort sitt allmänna välmående.

2. Att inte ta kritik så jävla personligt. Det här är något jag övar på ideligen. Försöker zooma ut i situationen och söka förstå perspektivet från den som kritiserar. Handlar det om konstruktiv kritik eller har vi bara olika värderingar? Triggade jag igång något hos kritikern så att personens ego fick sig en törn och den svarar i ren affekt? Ofta speglar kritiken de värderingar man har fått med sig hemifrån, av samhället m.m. Var och en går omkring med sin egen sanning. Vissa har fixa idéer de stenhårt tror på och ska tillrättavisa dem som inte köper det.
Ett konkret exempel är slut shaming. Jag bär inte alltid bh men använder inte tröjor som avslöjar nipples överdrivet mycket heller. Jag trivs med det och det är mitt val. Min syster kan dock gå igång på det och börjar tala om för mig hur negativt alla aaaaaandra kommer uppleva mig och att jag är slampig. Inga nyfikna frågor varför jag inte bär bh utan endast skamöverföring. Det är vad jag kallar en fix idé. Att dessutom lägga sån fokus på det. Säger tyvärr mer om henne själv.

3. Karma. Kort och gott. Det du ger ut får du tillbaka. Om du hela tiden tycks utgöra centrum för missöden och problem beror det säkert mer på dig än alla andra som råkar finnas i din närhet. Offermentaliteten drar till sig andra likasinnade och förstärker den egna upplevelsen av misär och förfördelning.
De flesta vet å andra sidan hur varmt man mår efter en kärleksfull gest mot en medmänniska. Hur simpel den än må vara. Leendet som spricker upp hos den andre gör att man själv blir glad och tillfreds. Korta ögonblick som visar att man lägger märke till sina medmänniskor.

Att det är en väldig styrka att ha Aspergers syndrom (*vinkar till Kidzi för inlägget från den 21 mars*). Den insikten har jag dels via den trevliga, lyhörda och erfarna psykologen som utredde mig (heder åt honom!), och dels via egen lärdom.

Blev glad av det du skrev, Geocache!
Känner mig numera också lite småstolt. Över att vara "samma sort" som Greta Thunberg och Chris Packham, till exempel.
Har läst att det var "vår sort" som skapade Silicon Valley.
(Fast de var nog bättre på matte än jag.)
Det bästa jag lärt mig är att ge mig själv rikligt med egentid. Även om det innebär att jag måste säja NEJ till vad andra vill.

XRgeneralen skrev:
Så till mitt bidrag:

Du kan inte "frälsa" alla med din "sanning".
För somliga är den antingen för komplicerad att förstå, upplevs som totalt ointressant eller bara totalt fel för just den individen. Det spelar ingen roll hur du än förklarar eller hur många gånger du säger samma sak.

Att försöka för hårt i dessa situationer är som att slå sig själv på tummen med en hammare, om och om igen.
Det kan vara klurigt att bli medveten om när det inträffar, men därefter kan man släppa grejen, gå vidare och spara sig själv från onödig frustration.

En "sanning" kan vara allt från favoritartisten "som är sådär jättebra att alla bara MÅSTE få höra lite!", till den optimala och noga utvalda grejen x som gjort Ditt live 100x lättare/bättre/osv.

Viss mån av egna erfarenheter bakom denna tanke

Ett väldigt fint, värdefullt, inlägg ovan

Kan tycka att det är ledsamt när sanningen är att en fått en AST-diagnos, lider av annat osynligt med eller utan koppling till diagnosen som påverkar ens funktion att fungera (så som omgivningen förväntar sig)- ifrågasätts, dock
Enda lösningen för mig har varit att minimera eller begränsa kontakten
Det har jag lärt mig.

Baba Jaga skrev:Blev glad av det du skrev, Geocache!
Känner mig numera också lite småstolt. Över att vara "samma sort" som Greta Thunberg och Chris Packham, till exempel.
Har läst att det var "vår sort" som skapade Silicon Valley.
(Fast de var nog bättre på matte än jag.)
Det bästa jag lärt mig är att ge mig själv rikligt med egentid. Även om det innebär att jag måste säja NEJ till vad andra vill.

Vad trevligt att du gillar mitt inlägg!

Själv glömde jag det med "att ge sig själv egentid". Den ger jag mig själv när jag behöver, oavsett vad andra tycker .