Inte första gången jag ser en uppenbarligen ganska gravt autistisk människa helt sakna självinsikt och tro den inte är märkbart drabbad. Vissa kan gå hela livet med sin villfarelse, andra får till slut ett uppvaknande som kan vara ganska nedslående.

Ett tips kan vara att inte ta för givet att alla på det här forumet dels har grav Asperger, dels att vi är urgamla hela bunten. Det gör inte precis att man blir superpoppis. Sträva inte efter att bli "normal" utan acceptera den du är. Man är varken bättre eller sämre för att man har en funktionsnedsättning.

Vad var det där svar på...? Att någon ljugit och manipulerat dig är givetvis tråkigt men det har ju inget att göra med att folk ibland ifrågasatt vad du skriver?

Det som vi har ifrågasatt är helt vanliga saker att faktiskt ifrågasätta såsom när någon är lite osäker på när en serie gått men sedan hävdar bestämt och trots mängder av bevis att det hon fortfarande sett en serie när den inte ens var producerad. Självklart tror ingen på att någon har sett en serie/säsong innan den kom. Bara det känns snarare som att du försöker lura oss istället eftersom du tror på vad som bevisat är inte sant. "Normala" skulle säga "oops nej nu hade jag fel, såklart jag måste sett den senare". Men det är inte bara i x antal trådar om dessa som du varit direkt otrevlig. Nyligen i en tråd som var om låtar, ev ännu en serie (nej, dubbelkollar inte nu) där du skällde ut folk för att de inte kunde svara på dina nischade frågor, alla på forumet var i princip dumma i huvudet för att de fattade inte hur man gjorde på ett forum (som inte är en chatt...) etc.

Ingen hade antagligen sagt ett ord om din diagnos om du inte jämt drar upp den för att rabbla på om downs/spöken/sånt och för att du hävdar att alla andra har svårare problem men du har inga alls typ. Ser du någon annan på forumet som hävdar att den är bättre än resten hela tiden? Du skapar den stämningen och bemötandet som du får själv. Många försöker vara trevliga men det är ärligt talat ledsamt när man lägger ner tid att leta svar och hjälpa dig men bara får höra att man gör fel vad man än gör. Sånt har iaf jag haft nog av i verkliga livet

Jag är faktiskt så himla ledsen för att min avsikt var ju inte att trigga igång någon eller hur man ska säga. Mitt syfte var ju bara att få en förståelse kring vissa saker, det är främst därför jag är på detta forumet. Jag trodde att folk som hade diagnoser skulle förstå mig lättare, men varken NT eller andra med grava diagnoser förstår mig. Så jag hamnar ju väldigt mycket i mitten. Därför menar jag att jag har både delar av att vara en NT och att ha en diagnos, men jag skulle säga att jag har mer åt det neurotypiska hållet.

Jag menar inte att jag är bättre än någon, jag har bara sagt att om man har en grav diagnos så har de jag har träffat som haft väldigt grava (betydligt grövre än mig och diagnosen har märkts/synts) behövt mer stöd och hjälp med olika saker. Detta är då LSS, lagen om stöd och service. Det kan vara att man är på en DV, bor i gruppboende, får tillsyn/behöver personal dynget runt, serviceboende mm. Jag behöver hjälp med att komma framåt i livet, tex få ett jobb, därför har jag praktiserat en del. För mig har de mest varit för att få erfarenhet faktiskt. Det är inte för att jag är lat, inte vill ha ett jobb eller liknande. Sedan kan jag säga att jag vet personer som praktiserat och de är äldre än mig. De har praktiserat i typ 2 år innan de blev anställda med lönebidrag. Man gör saker olika, vissa tar superlång tid på sig medan andra kanske är snabblärda.

Det är kortfattat det enda jag har försökt förklara och resten är bara olika exempel där jag har förklarat varför jag har tyckt så och bara hur det ligger till. Jag trodde inte att jag skulle behöva känna mig intryckt mot en vägg för att jag bara sa fakta om hur saker var.

Jag hade också en bild på hur saker fungerade och det är ju ändå saker som jag vet och tycker är standard grejer som också anses normala i samhället. Tex små saker som jag trodde oavsett om man hade diagnos eller inte förstod, tex om jag säger corona, det kan antingen vara en öl eller ett virus. Därför trodde jag att folk skulle förstå iaf i er ålder vad koka kaffe, vispa grädde shot ramsan var för något eftersom den känns ändå rätt gammal. Eller så är den ny, men poängen är inte om den är ny eller gammal, utan att jag syftade på att eftersom jag vet hur saker fungerar i samhället utifrån egna erfarenheter och vad jag har lärt mig, så har jag kunnat anpassa mig efter det.

Jossie.

Tänk om jag i var och varannan tråd jag skapar påpekade att jag minsann inte behövt nån hjälp med att få jobb, så min autism är mycket mindre än många andras, vilket är så viktigt att förstå att jag upprepar det gång på gång så ingen kan råka missa det. Skulle du då tycka att Marjatta är en väldigt trevlig människa? Jag tror nog inte det.

(Sen tror jag väl inte heller att man kan mäta så, riktigt. Det är nog mycket som spelar in, vad gäller hur man klarar sig i livet och hur mycket stöd man behöver och behövt. Men iaf.)

När man behövt ta emot hjälp brukar det vara jobbigt. Jobbigt att inse att man behöver. En del har kanske till och med skämts lite, innan man försonats med verkligheten. När du påpekar att du inte behöver boendestöd, hemtjänst eller LSS-boende påpekar du samtidigt att andra behöver det. Hur ska de reagera på att du påpekar detta i tråd efter tråd? Kommer de tycka att du är supertrevlig? Knappast! Att hela tiden påpeka sånt för folk om dem själva, som de tycker är mer eller mindre jobbigt, är inte artigt och trevligt. Tvärtom. Att ditt syfte är att tala om dig själv spelar ganska lite roll, när effekten blir densamma.

Detta är en del av det där med att inse att andra människor är lika mycket människa, med lika mycket känslor och behov som man själv, som autister har svårt med.

Din autism är säkert lättare än min på en del sätt. På andra sätt är den förmodligen svårare. "Atypisk" betyder bara "inte typisk" dvs att något skiljer sig från hur autister oftast är. Det betyder inte "en lättare slags autism".

För att bli on topic mtp trådämnet:

Normalt är att kunna förutse, i grova drag, hur människor kommer reagera på vad man säger.

Normalt är att förstå att andra människor har lika mycket känslor som man själv.

Normalt är att ta hänsyn till andra människors känslor.

På dessa punkter verkar du mer onormal än de flesta på det här forumet. Förmodligen är detta en del av det som människor märker hos dig och reagerar på. Det är hur ditt funktionshinder, din autism, märks: på hur du samspelar, eller inte samspelar, med andra människor.

Autism är problem med ömsesidighet i relationer, sade någon i ett föredrag. Det tyckte jag var en bra beskrivning.

Tack och lov går mycket att detta att träna upp.

Moderator: Rättade felskrivet nick.

Nu ska jag ställa saker på huvet för dig Jossie.

Ofta betraktas asperger som en lättare slags autism. För den diagnosen krävs att man inte har vissa problem, som man å andra måste ha för att få diagnosen autism.

Din atypiska autism kanske är atypisk på så sätt att du på vissa sätt liknar aspergarna, på andra sätt de som får den lite tyngre diagnosen autism. Förut undrade du ju vad som kännetecknar atypisk autism och detta är min bästa gissning. För bättre svar, fråga psykologen på hab.

De flesta på det här forumet är aspergare. Din autism kan alltså förväntas vara bland de tyngre på det här plejset. Nivån på din skrivna svenska är iaf klart lägre än genomsnittet här (barndomens språkutveckling är en av de saker som skiljer mellan diagnoserna autism och asperger).

Normalt skriver man inte som jag gjort nu, eftersom det är oartigt och riskerar trampa på andras känslor. Jag gör det ändå, dels eftersom du själv klampat på så mycket att man tappar lusten att ta särskilt mycket hänsyn till dig. Dels tror jag att du behöver inse vissa sanningar om dig själv för att kunna funka bättre med andra människor, både här på forumet och IRL.

Är det du skriver inte normalt? Hur sjutton skriver man på rätt sätt? När bara alla skriver på olika sätt så det för rätta sättet är nog bara påhittat. Visst finns det saker man kan se rätt och fel på men du trampade ingen på tårna med den texten, det där skulle jag säga var mer fakta. Hade du skrivit hej vad ful du är så hade det nog mer varit fel än att du bara skriver fakta om en diagnos.

Sedan är detta ett exempel. Jag har gråa muggar/koppar hemma. Men om jag säger det så tycker folk att jag är bättre än den. Typ som att jag hittar på att jag har gråa muggar/koppar hemma. Varför stör sig folk på detta? Är det för att jag säger att jag har sådana hemma? Skulle jag inte ha haft dem? Är det någon lag på att man inte ska ha muggar eller koppar hemma? Är det pga färgen? Färgen kanske irriterar folk. Eller är det någon symbol på något som triggar folk? Typ att den gråa färgen symboliserar någonting. Hur som helst listan kan bli lååång.


Egentligen är detta så himla oväsentligt för jag tror inte att folk bryr sig om jag eller någon annan har gråa muggar /koppar hemma eller någon annan färg för den delen. Och det är just detta som jag tycker ni gör mot mig. Att ni blir triggade för jag bara sa att jag skulle säga att jag har en mindre diagnos och det är ju vad jag tycker och känner. Ni kan ju inte ändra på det. Jag kan inte ändra på era känslor eller tankar heller. Om ni vill tycka något idag och sedan ändra era åsikter, får ni göra det. Jag kan ändå inte ändra på folk. Jag kan däremot lära mig att acceptera folk och det är ju det jag har gjort hela tiden. Jag har ju aldrig sagt att jag tycker att någon är dålig. Jag kan dock tycka att personers handlingar är väldigt skeva. Men jag har aldrig nämnt att jag tycker att personer med diagnoser är dåliga. Jag har ju själv en diagnos ja, men jag tycker inte jag har en så pass grav diagnos som folk får för sig.

1. Folk har inte lärt känna mig och inte gett mig chansen heller så därför kan de inte säga ett skit egentligen.
2. Det är ju svårt för mig att tycka att dessa personer som är såhär trångsynta att de skulle kunna ha vänner och sådant eftersom de inte vill släppa in folk, de ger inte folk chansen att lära känna dem.

3. Jag är social trevlig framåt och tar plats, ingen vill väl vara den tråkiga tysta typen som står i ett hörn? Vem vill umgås med den personen? Ingen. Man måste våga ta initiativ för att det ska hända saker. Man kan inte vänta på att någon annan kanske ska ta initiativ. Det är ju där problemet är idag att folks inställning är att om det händer något så gör någon annan det.

Viktigt i det sociala livet är att visa intresse för andra. De flesta vill ha någon som lyssnar på dem. Så kan man få kontakt. Man behöver också lyssna på vad de säger t.ex vad deras barn heter o.s.v. När man träffas nästa gång kan man återkoppla till vad de pratat om förut.

Man ska nog inte ta upp sin diagnos det första man gör.

Jag har inte tagit upp min diagnos utan det är folk som antagit jag haft en diagnos och sedan när jag fick min diagnos så var jag ju tvungen att bearbeta den. Jag accepterar min diagnos men jag känner fortfarande mig mer som en NT. Och då jämför jag mig med de som har mycket grövre diagnoser som syns. Det är ju inte konstigt för jag har ju aldrig sett mig som en person med en diagnos utan jag fick höra det från andra så det vart ju lite tvingat. Jag har ju alltid sett mig som en NT person. Jag trodde ju på att jag var NT tills några antar att jag har en diagnos. Så det är där det blir svårt för mig, för jag hamnar ju i mitten pga detta och jag har som sagt båda delarna, att jag har svårigheter men jag är också NT för dels då klarar jag de mesta och att min diagnos syns inte så ingen kan ju veta att jag har en diagnos såvida jag inte har nämt det.

Det var ju många som blev förvånade att jag sa att jag hade en diagnos. Så då måste det ju vara så att man inte märker min diagnos så tydligt och de som sa jag hade en diagnos var ju de som hade betydligt värre diagnoser och dem märktes ju ännu mer för de hade adhd och hördes och syntes överallt. Jag var ju mer lugn och neutral.

Jossie94 skrev:Sedan är detta ett exempel. Jag har gråa muggar/koppar hemma. Men om jag säger det så tycker folk att jag är bättre än den. Typ som att jag hittar på att jag har gråa muggar/koppar hemma. Varför stör sig folk på detta? Är det för att jag säger att jag har sådana hemma? Skulle jag inte ha haft dem? Är det någon lag på att man inte ska ha muggar eller koppar hemma? Är det pga färgen? Färgen kanske irriterar folk. Eller är det någon symbol på något som triggar folk? Typ att den gråa färgen symboliserar någonting. Hur som helst listan kan bli lååång.

Om du säger att du har grå muggar hemma är det ett sakligt konstaterande av ett faktum. Det vore konstigt att ifrågasätta, och det är inte heller det folk gör. Alltså, det är skillnad på ”jag har grå muggar” och ”jag har autismdiagnos men inga problem med sådant som faktiskt ingår i diagnoskriterierna”.

”Jag har grå muggar/jag har hund/jag har roligt”, whatever = faktum. Det är antagligen sant om du säger det.
”Jag har inga sociala problem och är helt normal” = din egen uppfattning om dig själv – inte ett faktum.

Varför säger jag så när jag inte känner dig? Jo, därför att det enligt dina inlägg är rätt uppenbart att andra faktiskt inte tycker att du är normal. Nu vet jag såklart inte exakt vad det är som är avvikande när du är ute bland folk, men något är det uppenbarligen eftersom andra reagerar. Jag vet inte om du är medveten om det, men att inte förstå att andra kan uppfatta saker på ett annat sätt än man själv känns extremt autistiskt.

Du verkar tro att man är ”normal” bara för att man gör ”normala” saker, och förstår inte varför andra inte accepterar dig fast du är så normal. Men nu är grejen att det inte är så enkelt. Man framstår inte automatiskt som ”normal” bara för att man gör samma saker som de flesta andra och har en stil som inte sticker ut. Om det finns något som avviker under ytan märker folk det.

Du verkar helt övertygad om att du gör som alla andra och undrar varför folk reagerar just på dig. Men återigen: bara för att du tycker att du gör rätt betyder det inte att andra tycker det. Så okej, du gillar att prata med folk i sociala sammanhang. Inget konstigt med det. Det är liksom inte själva biten ”prata med folk i sociala sammanhang” som är fel om folk nu reagerar negativt, utan snarare hur du gör det. Pratar du för högt? Hoppar du in i ett samtal vid fel tillfälle så att folk känner sig störda? Försöker du prata med folk som inte visar intresse av att vilja prata med dig? Tar du över ett samtal helt så att inte andra får utrymme att säga något? Pratar du på utan att lyssna på andra eller kolla av deras reaktioner, sinnesstämning osv? Det är bara några exempel på alla otaliga ting som gör att man kan uppfattas som avvikande, jobbig, påstridig eller något annat mindre roligt. Oftast är det flera saker på en gång, småsaker som man kanske inte riktigt kan sätta fingret på, men som sammantaget ger signaler om att det här är en person som är mer eller mindre udda.

Anyways. Om du inte förstår att andra kan uppfatta ditt beteende som negativt även om du själv inte gör det är det ett problem. Visst kan du fortsätta tänka att du har rätt och alla andra har fel, att du är normal och alla andra är konstiga för att de inte säger vad du vill höra eller beter sig som du vill att de ska göra... men det är inte särskilt konstruktivt om du vill bli mer socialt accepterad.

Självklart kanske man råkar prata högt eller så men det gör ju alla någon gång. Säg någon som inte råkat göra det.


Exempel på hur det gått till i olika möten.

Jag var på ett student firande hos en jag känner. Då var det han och hans fd tjej och två kompisar till dem där. Då satt alla som var där vi två bord. Jag satt först vid ett annat bord och jag tänkte att nu kanske jag kan lära känna nya människor. Så jag satte mig vid det bordet eftersom de satt där och de var ju Ungefär i min ålder. Jag frågade studenten om hur det kändes att ta studenten osv, bara småprat och sånt man säger till en student. Inga konstigheter. Sedan frågar jag de andra hur de känner varandra och så eftersom de var två som var nya. Jag hade bara hälsat på dem lite snabbt innan när vi kom dit. Men nu satt ju alla vid samma bord så då är det ju konstigt att inte prata.

Jag fick ett första intryck att det här är personer som är helt normala och är roliga och sociala och vet hur man beter sig. Detta pga hur de såg ut och betedde sig och så. De såg ut som vilka ungdomar som helst. Inga diagnoser vad jag vet och hon såg ut som en tjej som gillade typiskt tjejiga saker. Vilken tjej gillar inte sminkat fika shoppa kläder osv? Det är typiskt tjejiga saker. Likaså att en kille gillar bilar moppar tv spel och spel träna mm. Ni förstår.

Men de var ju inte alls så neurotypiska som jag hade för mig att de var. Detta var inga roliga personer, utan tråkiga och osociala och kortfattade och ointresserade. Jag hade knappt hunnit säga hej. Då var det som att de tyckte jag var konstig. De hade ju inte ens gett mig någon chans. Det var som att de redan hade bestämt att jag var konstig. De här personerna kommer definitivt inte ha många vänner för de vill inte släppa in folk. Det som också blev ännu konstigare var att folk reagerade på hur hon var och det blev ännu värre när hon gick med i en dokusåpa. Så att de säger ju rätt mycket om vilka personer dessa människor var.

Alla andra som var där var ju trevliga sociala och roliga och det var inga konstigheter. Men stämningen blev ju konstig efter det samtalet och då märkte ju tex mina föräldrar och säkert flera hur konstigt det blev. Detta var ingen trevlig människa. Hon hälsade inte på någon och var skulle jag säga väldigt off. Däremot såg ju hon ut som en vanlig tjej som rökte festade och gillade smink shoppa fika umgås med vänner osv. Normala tjejiga saker. Han killen sa inte så mycket heller.

Dagligen ser roligs sociala människor som umgås i grupper och är högljudda och gillar kulliga eller tjejiga saker. Det är normalt och inget konstigt.

Jossie94 skrev:Självklart kanske man råkar prata högt eller så men det gör ju alla någon gång. Säg någon som inte råkat göra det.

Själv är jag ökänd för att prata med högröst, folk brukar skämta om det fd arbetskamrater till nära släktingar.

Men då undrar jag varför folk då inte går på dig då om du nu pratar högt? Alltså jag menar förutom att skämta om det, då borde de finnas folk som tycker du gör fel då med att prata högt för tydligen enligt Sjuckert så märks det ju om man kanske hoppar in i samtal, pratar högt att man då är annorlunda, avvikande. Inget illa menat, utan mer att då kan inte jag vara den enda som folk tycker är konstig eller stör sig på. Det är ju flera som pratar högt. Tror inte jag är den enda som gör det. Sedan pratar jag ju med en hög ton i vanliga fall, alltså det är ju så jag pratar, men det är ju inte så att jag hörs och syns mest om man säger så. Då finns det personer som är värre. De pratar konstant och man får typ ingen syl i vädret då. Då är ju jag den som inte får/kan prata.

Så jag tycker ju att beroende på sammanhanget så verkar dessa sociala sp regler väldigt skeva, för som jag nämnde ovan så verkar det variera när det är ok eller inte om en person pratar högt tex. Gäller just inte bara att prata högt. Kan vara som i mitt fall att om jag drar ett skämt så fattar ingen, men om en annan person drar exakt samma skämt så fattar alla. Förstår om det är tajming mimik osv som räknas då, men jag tycker ju ändå att folk borde förstå helheten av skämtet i vilket fall som helst. Man kanske säger skämtet på olika sätt ja, men skämtet är ändå detsamma.

Jag kan göra ett test. För att se om ni fattar.

Jag har dragit detta skämtet och då har ingen fattat eller förstått skämtets budskap.
Kolla vid 19:24. Då börjar han berätta storyn/skämtet.

https://youtu.be/UIXtg_3A2I4

Det du tycker - för dig

Jossie94 skrev:Jag har dragit detta skämtet och då har ingen fattat eller förstått skämtets budskap.
Kolla vid 19:24. Då börjar han berätta storyn/skämtet.

https://youtu.be/UIXtg_3A2I4

1. Jag tyckte inte det var något roligt skämt alls. Jag gillar inte skämt när man driver med dem som lyssnar på skämtet.

2. Skämtet blir helt konstigt när en tjej berättar det. Om du inte förstår varför så har du inte förstått vad skämtet går ut på.

På en större tillställning där man är placerad vid bord kan man inte bara gå fram och sätta sig hos folk. Då verkar man konstig. Man får hålla sig till sitt sällskap. Senare på festen när de flesta fyllnar till är det lättare att få kontakt. Gå ensam till en större fest är inte bra. Obs, ofta viktigare att lyssna än att prata själv.

Alltså alla kände ju alla på studentfirandet på något sätt. Det var ju mest vuxna där och jag var äldst utav barnen, tror jag va 20-21 och de var typ 18-19. Detta var alltså gör några år sedan men ändå. Det var jätte konstigt. De är 96or och jag är 94a, så ungefär i min ålder.
Vadå, skulle jag ha suttit kvar vid det andra bordet resten av kvällen menar du? Tänk om jag ville prata med andra då som satt några meter ifrån vid ett annat bord? Vi var ju på samma studentfirande, och det skulle ju vara konstigt om man inte pratade med folk alls, det skulle ju folk definitivt reagera på.

Jag tror helt ärligt ni inte vill eller kommer förstå sådana här saker hur jag än gör....

Men jag ska väl bara acceptera att alltihopa är mitt fel, det är jag som är problemet och alla andra gör aldrig fel för det är ju perfekta och även om de gör fel så får de diplom. Om jag gör fel eller rätt spelar faktiskt ingen roll.

Gällande skämtet så är budskapet att man ska få de som lyssnar att fråga vad det är i väskan. Finns fler varianter utav sådana här skämt. Finns en där man ska härma den andra ” härma mig, säg blå bil gul bil grön bil, vilken sa jag först” då ska ju den andra säga vilken sa jag först också och inte vilken färg på bilen den hade. Egentligen rätt barnsliga skämt men det är ändå samma tema på skämten, att budskapet är att lura de andra som lyssnar.

Jag vet att jag inte är en kille och jag förstår själva grejen men folk borde ändå kunna fatta helheten av skämtet och dess utgång oavsett om jag är tjej eller inte är. Jag tycker de inte spelar roll om det är en tjej eller kille som säger själva skämtet, för det är fortfarande samma skämt båda skämtar om, men på olika sätt. Någon kanske sa skämtet med andra ord bara eller mer kortfattat.

Eller ska man bara fatta att det är ett kill skämt ? För mig är det ett skämt och ingenting annat. Jag sitter ju inte och analyserar om det är ett kill skämt eller ett tjej skämt är någon skämtar, jag lyssnar ju då på personen och skämtet. Jag fokuserar ju på det då, inte på om det är en kille som drar skämtet eller en tjej, för jag skulle förstå skämtet ändå.

Mats skrev:

Jossie94 skrev:Jag har dragit detta skämtet och då har ingen fattat eller förstått skämtets budskap.
Kolla vid 19:24. Då börjar han berätta storyn/skämtet.

https://youtu.be/UIXtg_3A2I4

1. Jag tyckte inte det var något roligt skämt alls. Jag gillar inte skämt när man driver med dem som lyssnar på skämtet.

2. Skämtet blir helt konstigt när en tjej berättar det. Om du inte förstår varför så har du inte förstått vad skämtet går ut på.

+ 1

Dessutom är skämtet alldeles för långt. Det tar en evighet tills man kommer till den (i mitt tycke rätt poänglösa) poängen. Jag hade nog börjat tänka på annat. När den "roliga historien" är så lång så ska det åtminstone vara något som upplevts på riktigt, inte en helt påhittad historia.

Möjligen har jag ingen humor. Kanske blir skämtet roligare i en kompisgrupp där alla druckit och är beredda att skratta åt allt.

Men får inte jag tycka att jag är mer åt neurotypiska hållet? Jag kanske inte tycker att saker märks. Dessutom verkar ni ju leta fel också, det spelar ingen roll om jag förklarar varför saker är på vissa sätt, det är som att ni tror jag är helt ute och cyklar. Det är ju inte roligt och inte konstigt om jag blir irriterad på att folk säger emot mina egna åsikter, typ om ni säger att ni känner er glada, ska jag då bara nej det kan ni inte göra, ni måste känna er ledsna. Så kan man ju inte säga. Så ni kan inte säga att jag inte får eller kan känna mig mer som en NT person än att ha en discons heller, för folk känner olika och ingen kan ju veta säkert hur någon annan känner just för att man är olika. Känslor kan också kännas olika för olika personer. Och som jag sagt så sa jag ju bara hur jag kände och tyckte och jag trodde inte att det skulle bli något mer än det, jag ville ju inte bråka och det var inte mitt syfte med det hela så jag fattar inte varför ni inte bara kan acceptera att jag tycker min diagnos är inte så pass grav som folk får för sig. Ni låter ju inte andra få känna hur de vill och DET kan jag definitivt säga att det stör folk, framförallt stör jag mig på det!

Nu är det ju ni som är konstiga och inte jag.

Jossie94 skrev:Jag anser inte att jag är bättre än alla andra, jag säger bara som det är och fakta, jag har en mild diagnos och jag jämför mig med andra jag har träffat som hade väldigt grava diagnoser. Det är ju bara så det är. jag tycker ju inte sämre om någon för det, de har helt enkelt bara andra förutsättningar och behov.

Vi har fattat att du träffat personer som är mer autistiska än du och kanske även begåvningshandikappade. Typ Kanners syndrom som det kallades förr. Och? Det betyder inte att du upplevs som "normal" av de som saknar NPF-diagnos. Att ha en "mild diagnos" behöver inte vara någon välsignelse. Det syns inte på en gång att man är funktionshindrad så man får kraven på sig att klara av allt som de vanliga klarar av.

Vad är det som är så svårt att förstå och acceptera för dig? De som inte har NPF-diagnos, de märker att du är "speciell". Och eftersom du fått en NPF-diagnos så har de rätt. Skitsamma att du inte bor på grupphem utan till det yttre lever "normalt" och har "normala" intressen.

Jag levde (till det yttre) rätt normalt förr också. Var gift, hade ett jobb och ett barn. Men jag fick också diagnos (och förtidspension).

Vad som fick andra att ana att du har ett funktionshinder kan ju inte vi veta (men vi kan gissa).

Vad är det för svar du vill ha? Att du "egentligen" är helt normal och att alla de som inte tycker det har fel? Att det var fel och elakt av folk att tro att du hade någon diagnos (trots att det visade sig att de hade rätt)?

Jag upplever dig som mer tydligt autistisk än flera andra medlemmar här. Så om du tror att du är mer "normal" än oss har du fel.

Jossie94 skrev:Men får inte jag tycka att jag är mer åt neurotypiska hållet? Jag kanske inte tycker att saker märks. Dessutom verkar ni ju leta fel också, det spelar ingen roll om jag förklarar varför saker är på vissa sätt, det är som att ni tror jag är helt ute och cyklar. Det är ju inte roligt och inte konstigt om jag blir irriterad på att folk säger emot mina egna åsikter, typ om ni säger att ni känner er glada, ska jag då bara nej det kan ni inte göra, ni måste känna er ledsna. Så kan man ju inte säga. Så ni kan inte säga att jag inte får eller kan känna mig mer som en NT person än att ha en discons heller, för folk känner olika och ingen kan ju veta säkert hur någon annan känner just för att man är olika. Känslor kan också kännas olika för olika personer. Och som jag sagt så sa jag ju bara hur jag kände och tyckte och jag trodde inte att det skulle bli något mer än det, jag ville ju inte bråka och det var inte mitt syfte med det hela så jag fattar inte varför ni inte bara kan acceptera att jag tycker min diagnos är inte så pass grav som folk får för sig. Ni låter ju inte andra få känna hur de vill och DET kan jag definitivt säga att det stör folk, framförallt stör jag mig på det!

Nu är det ju ni som är konstiga och inte jag.

Vem har påstått att du inte får känna vad du känner? Men vad du känner är en sak, det behöver inte överensstämma med fakta. Om du inte tål att andra har andra åsikter än du ska du inte starta trådar öht.

Att tycka att det är andra som är konstiga, det är just vad aspergare utan diagnos brukar tycka om andra. Det låter som om du inte landat i diagnosen än, du fortsätter att ifrågasätta den.

Jossie94 skrev:Så jag tycker ju att beroende på sammanhanget så verkar dessa sociala sp regler väldigt skeva, för som jag nämnde ovan så verkar det variera när det är ok eller inte om en person pratar högt tex. Gäller just inte bara att prata högt. Kan vara som i mitt fall att om jag drar ett skämt så fattar ingen, men om en annan person drar exakt samma skämt så fattar alla.

Oh ja. Sociala regler är superskeva. Det brukar autister tycka. Jag också.

T.ex. är det superknäppt att det som mest avgör hur många som skrattar åt ett skämt, inte är själva skämtet utan vem som berättar det. Chefens skämt kommer alla att skratta åt. Snubben och bruden som är "högst i rang" i sällskapet kan dra hur lama skämt som helst, alla kommer ändå att skratta. Om man kommer in lite snett utifrån, då krävs det däremot att man är komiker av rang, som perfekt behärskar mimik tonfall och inte minst tajming, för att andra ska tycka det är roligt.

Samma sak gäller förstå vad som gäller ang. om en person pratar för högt eller inte. Män tillåts i allmänhet prata högre än kvinnor. Personer högre i rang inom sällskapet tillåts breda ut sig mer. Osv.

Jossie94 skrev:Men får inte jag tycka att jag är mer åt neurotypiska hållet?

Det får du absolut tycka. Ingen hindrar dig. Men om du inte vill att människor som inte håller med ska säga emot, är det kanske klokare att inte säga det högt.

Jag tycker absolut inte du verkar mer åt de neurotypiska hållet, jämfört med de flesta på detta forum. Du framstår som en autist, som inte förstått vad autism är och hur det fungerar. Jag skulle inte ha skrivit detta, om du inte först skrivit om hur neurotyp du själv anser att du är.

Om du inte vill att jag och andra ska säga emot, är det ett hett tips att inte skriva mer om hur neurotyp du själv anser att du är. Det är ju inte som att vi kommer att ändra åsikt av att du fortsätter bete dig autistiskt.

Jossie94 skrev:Jag tror helt ärligt ni inte vill eller kommer förstå sådana här saker hur jag än gör....

... så varför skriver du här? Vad är det egentligen du vill uppnå med det? eftersom vi allihop här är jättedumma och inget fattar, medan du vet bättre?