Vad anser ni är normala saker gällande sociala saker som anses normala i samhället?


Det kan vara att man fikar, shoppar, att man vet vad koka kaffe, vispa grädde ramsan är för något, att man helt enkelt har koll på populära saker som är normalt i dagens samhälle. Eller att vissa saker inom sociala koder, tex att är man på en tillställning med folk så är det normalt att man är trevlig småpratar och har kul, då är det ju mer konstigt om någon är där och är tråkig , säger inte så mycket och är osocial och förstör för andra som är där för att ha trevligt. Frånvarande.

Jobba är väl rätt normalt.

De här svarar inte på din fråga, men att vara normal innebär att man är hjärntvättad och inte förstår så mycket. Men att behärska emotionell intelligens är nyckeln till att bli accepterad in i samhället. Sök efter Asperger from the inside på Youtube. Han utbildar autister i emotionell intelligens.

Aldrig hört någon "vispa grädde"-ramsa, antar att det är något lokalt suparfenomen.

Fika, shoppa, lära sig koka kaffe är "normala" saker men man måste inte vara ett dugg "normal"(ja, avskyr begreppet) för att göra det. Att vara osocial på en tillställning är inte onormalt om det är så som man är, skulle aldrig förvänta mig att alla på en tillställning vore hypersociala. Är personen inte elak är det ju inte ett problem för man kan prata med andra.

Jag skulle ju säga att jag är normal pga att jag vet hur man beter sig, jag har koll på saker som anses normalt i samhället, jag fungerar normalt utåt, man märker inte på mig att jag har en diagnos, inte på så sätt som man märker någon med down syndrom som jämförelse.

För mig är det faktiskt viktigt att folk förstår skillnaden gällande graden av diagnos, det är mycket där man märker skillnaderna på personens behov och förutsättningar. Alla med diagnoser behöver inte hjälp med allting, vissa kanske behöver hjälp med allting i hemmet och då krävs det ju en personlig assistent. Eller att personer behöver personal dynget runt och bor på gruppboenden. I mitt fall så bor jag i lägenhet, bor med min sambo, är förlovad, jag har praktiserat på massa olika ställen, jag fikar, shoppar, har koll på sociala koder mm (inte allting), jag spelar cod (de flesta vet nog vad call of duty är eller hört talats om det). Jag vet vad fortnight är, tiktok, jag hade playahead, snuttis, så jag har egentligen varit normal hela tiden skulle jag säga. Jag hade fjällräven mm.

Så fattar inte när jag är annorlunda, för jag är ju precis som vilken tjej som helst. Det är ju inte så att man bara HON där har en diagnos, det är rätt stora anklagelser. Det gäller ju alla. Man kan inte bara nta att någon möjligtvis har en diagnos när man inte ens känner personen. Det är ju skillnad om man som i mitt fall har en diagnos då man kan känna igen egenskaperna eller vad man ska säga eller läst på eller liknande.

Därför undrar jag om man nu har koll på normala saker som händer i dagens samhälle, då borde man ju ändå vara normal i mina ögon. För då sticker man ju inte ut såsom någon med rosa hår, där diagnosen syns utåt och har en klädstil som märks. Men om en person med rosa hår ser NT ut i klädstilen och så, röker, festar, är sk en helt vanlig tjej som är som majoriteten, hur skulle man veta då om hon har adhd? Kanske skulle man märka på rosa håret möjligtvis, då jag har mött personer som har diagnoser och de har varit väldigt märkbara. Man har märkt att de vill synas och så. När diagnosen inte syns, så skiter folk i det, när diagnosen syns så blir man ifrågasatt. Min diagnos syns inte och jag blir missförstådd och ifrågasatt ändå. Varför?

Det är en shot ramsa, koka kaffe, vispa grädde, hot shot, hot shot, hot shot går den.

Du ältar detta rejält och tar upp samma exempel i så många trådar. Skulle försöka att få prata med psykolog/kurator på Habliteringen eller annat ställe om jag var du. För det spelar som vanligt inte någon roll vad vi säger antar jag...

Unga eller allmänt vidriga vuxna kommer att hitta fel. Jag har haft helt normala intressen för min bekantskapskrets men ändå var jag fel, hur trevlig eller hjälpsam som jag än var så är det lätt för vissa att vara elaka. De såg inte på mig att jag hade diagnos för så kunniga är de nog inte men de såg att jag var ett lätt offer. För självklart gjorde jag saker som de inte förstod och jag förstod inte dom på det sättet som jag trodde. Pga diagnoser som ingen alls visste om. Inte ens nära bekanta som jobbar med utredningar. Det går inte att tänka som du gör, nej allt syns inte men det syns mycket mer än vad man faktiskt tror. Vilket är jättetydligt på bekanta som jag vet har diagnos eller 2 av mina grannar där jag knappt haft kontakt.

Jag har kunnat identifiera ett flertal som har ADHD (alla hade inte diagnos på flera år) på ett forum där jag var dagligen. Autism var svårare för jag hade helt enkelt ingen aning vad det var. Men nu brukar jag råka gissa rätt på det också.

Jag fick reda på att vissa offentliga personer hade adhd för att de gick ut med det på sociala medier eller pratade om det på bloggen eller youtube osv. Men jag skulle aldrig ha fattat att de hade adhd innan, eftersom diagnosen inte syns och att de hade inte sagt någonting om det. Det är ju väldigt svårt att se saker när det inte syns, ingen pratar om det eller ens vet någonting om det. Jag tror knappast de personerna som såg att jag eventuellt hade en diagnos är synska eller har förmågor att se saker. Som sagt så är det rätt stora anklagelser.

Jag ältar inte detta, detta är bara ett exempel där jag jämför olika saker och väver in det så att det passar in i sammanhanget. Vi pratar ju om vad som är normalt och vad ni anser är normalt, mitt syfte var då att få folk att förstå mina jämförelser/skillnader på att graden av diagnosen spelar roll och att folk struntar i om man har en diagnos som inte syns, ingen bryrsig då, men däremot gör folk det om den synts, då finns det ju tom reklamer som visar att de med synliga diagnoser blir ifrågasatta.

Därför tycker jag då det är konstigt om folk märkte på mig då att jag hade en diagnos.

Jag var ju normal och precis som dem, jag såg ut som dem jag hade likadana kläder som folk och jag såg ut som vilken tjej som helst. Ingen visste ju om min diagnos, inte ens jag själv.

Ska jag sitta och anta att folk är på vissa sätt eller har olika sjukdomar eller diagnoser också då? Typ att Peter har down syndrom...Vem sjutton är Peter? Jag har ingen aning och jag bryr mig inte. Då trodde jag att folk skulle strunta i om jag hade en diagnos eller inte, för jag visste inte ens om det, jag mådde inte dåligt över det, jag var bara mig själv och normal, jag skulle säga att jag blev mer tvingad in i diagnosen eftersom folk antog att jag hade en och då var jag ju tvungen att göra den processen eftersom det var då jag började få tankar om vad det kunde bero på, så det var ju inte jag som startade det hela.

Jag visste ju knappt om vad en diagnos var och att jag hade en hade jag inte ens tänkt på för 5 öre. Jag trodde bara folk var elaka, inte att de skulle komma med så stora anklagelser. De gick så långt att de ville att läraren skulle göra en utredning. Man bara vad är det för fel på folk? Jag störde inte folk, var inte elak, var inte stökig, de hade vart mer logiskt om man var en bråkig person osv, för då brukar de oftast handla om adhd, men folk tror då att man är stökig och bråkig. Personen som folk tror är stökig och bråkig, har koncentrationssvårigheter, svårt att sitta still och det är just så hur adhd beskrivs. Det finns säkert fler saker men kortfattat så innebär det sådana saker som är typiskt adhd.

Ja det är irriterande att folk stör sig på att man funkar annorlunda. Jag fattar inte heller vad det är de reagerar på hos mig. Jo ibland. Men oftast inte. Oftast fattar de dock inte att det beror på NPF. De bara tycker "hon är konstig".

Nu är jag språkpetig, okej. Men folk kommer förstå bättre vad du menar om du använder ord på samma sätt som andra.

Du säger diagnos. Du menar NPF.

Diagnos är något som står i papper som vården har skrivit. Det har betydelse ibland, i kontakt med vissa myndigheter och så. Ingen människa kan se på någon annan att den har en diagnos, någonsin. Man kan se sjukdomar eller funktionshinder, ibland. Ibland inte.

Jossie94 skrev:Min diagnos syns inte och jag blir missförstådd och ifrågasatt ändå. Varför?

Ditt funktionshinder syns kanske inte. Men det märks att det är något som skiljer sig från andra. Det är vad folk reagerar på. Exakt vad det är du gör vet jag inte. Om du faktiskt vill ha svar på din fråga är mitt förslag att du frågar någon professionell människa, någon psykolog som du har eller haft kontakt med, på vilket sätt ditt beteende avviker.

Alltså: ditt funktionshinder syns inte, i form av kläder eller frisyr, men märks. Därför blir du missförstådd och ifrågasatt.

Karamell skrev:Jobba är väl rätt normalt.

Jossie94 skrev:För mig är det faktiskt viktigt att folk förstår skillnaden gällande graden av diagnos, det är mycket där man märker skillnaderna på personens behov och förutsättningar. Alla med diagnoser behöver inte hjälp med allting, vissa kanske behöver hjälp med allting i hemmet och då krävs det ju en personlig assistent. Eller att personer behöver personal dynget runt och bor på gruppboenden. I mitt fall så bor jag i lägenhet, bor med min sambo, är förlovad, jag har praktiserat på massa olika ställen, jag fikar, shoppar, har koll på sociala koder mm (inte allting) jag spelar cod (de flesta vet nog vad call of dytu är eller hört talats om det) Jag vet vad fortnight är, tiktok, jag hade playahead, snuttis, så jag har egentligen varit normal hela tiden skulle jag säga. Jag hade fjällräven mm. Så fattar inte när jag är annorlunda, för jag är ju precis som vilken tjej som helst.

Att ha praktiserat istället för att ha jobbat är väl kanske inte så normalt. Själv har jag jobbat och försörjt mig i praktiskt taget hela mitt vuxna liv. Samma gäller andra här. Väldigt många andra HAR jobbat, tills deras liv skar ihop när påfrestningarna blev för stora och de inte längre klarade av att balansera jobb, barn med flera saker som ställer krav på en.

Att du inte haft nåt jobb (antar jag, eftersom du inte skriver att du haft det) är dock inte vad som gör dig i någon mening onormal, i andras ögon. Snarare är det vad-det-nu-är som de märker, som är (åtminstone en del av skälet till) att du inte lyckats ta dig in på arbetsmarknaden.

Jossie94 skrev:För mig är det faktiskt viktigt att folk förstår skillnaden gällande graden av diagnos

Ingen människa vill ha med såna att göra som hela tiden måste påpeka att de tror att de är bättre än andra i samma rum. Om du är sån IRL också, förstår jag att folk retar sig. Om du vill bli bättre tåld är det ett supertips: Sluta idissla att ditt funktionshinder är mycket mildare än alla andras här. Om man bedömer det på hur man klarar sig i livet är det uppenbarligen inte sant, och dessutom är det knappast normalt att hålla på och tjata om det, på det sätt du gör. (Du säger att du inte tjatar om vissa saker. Nå men om omgivningen tycker att du gör det: har alla andra fel och du rätt? Är det en normal inställning? Kanske detta är det mest onormala med dig?)

Mig tål folk rimligt väl så länge jag är ganska tyst. Så fort jag blir intresserad av och engagerad i något tycker folk att jag blir på nåt sätt för mycket. (Jag har f.ö. ingen diagnos alls. Än. Jag väntar på utredning. Mitt funktionshinder är och förblir dock detsamma, oavsett vad som kommer att stå i diagnospapperen.)

Försök analysera i vilka situationer som folk stör sig på dig, är mitt tips. Det, och fråga fackfolket på vilket sätt ditt funktionshinder (OBS INTE DIN DIAGNOS, FÖR DET ÄR NÅT HELT ANNAT) märks.

Ifall du nu vill veta, alltså. Det kanske inte är så att du faktiskt vill veta? Att ägna dig åt denna fråga kanske helt enkelt är ditt specialintresse?

De där tänket är inte sant, de skiljer sig mellan individer, vi är inte lika bra hela mänskligheten. De är neurotypisk projektion du har i ditt huvud. Kram

Normalt är väl att inte bry sig så mycket. När NT hör talas om något negativt, så säger dom "Åh så förskräckligt, ja dom har ju haft det besvärligt", och de flesta av dem menar verkligen det, men sen går de vidare och byter ämne skickligt, som när en hund snabbt slickar upp en tappad glass. Men en orolig/bekymrad aspie hänger hänger kvar i resonemanget som NT lämnat för en stund sedan. Detta gör att man kan ses som lite skum typ, som vill veta mer om det lämnade ämnet, istället för att vid ett senare tillfälle förhöra sig om saken, när man är på tu man hand med budbäraren...

Apex2020 skrev:De där tänket är inte sant, de skiljer sig mellan individer, vi är inte lika bra hela mänskligheten. De är neurotypisk projektion du har i ditt huvud. Kram

Definiera bra.

Förståelse.

Jag anser inte att jag är bättre än alla andra, jag säger bara som det är och fakta, jag har en mild diagnos och jag jämför mig med andra jag har träffat som hade väldigt grava diagnoser. Det är ju bara så det är. jag tycker ju inte sämre om någon för det, de har helt enkelt bara andra förutsättningar och behov.

Jag tar upp detta bara för att jäklas med er (ironisk) Vet detta är jätte barnsligt men alltså jag känner bara att jag är tvungen, det känns som ni bara skriver utan att tänka någonting på vad ni skriver. Jag är vuxen, jag är 25, tror ni inte att jag har koll på saker då? NI är vadå 35- 55 ? Snälla människor, skärp er! Ni tjafsar med en vuxen människa och ifrågasätter mig som om jag inte skulle ha koll på min egen diagnos. Jag säger ju bara hur jag fungerar och då säger ni emot mig. Ni känner inte mig så ni kan omöjligt veta hur jag är, en normal reaktion är ju att det kanske är såhär eller såhär eller att ni håller med. Jag vet ju inte ett dugg om er så därför tänker inte jag säga någonting som jag inte vet om. Jag känner inte er.

Varför skulle jag ägna min tid till en fråga som jag bara ställer för att det är kul?

Jag är ju intresserad av detta ämne och undrar vad det beror på, inte för att det är kul, utan för att jag har läst psykologi, jag tycker beteenden är intressant och för att jag själv aldrig har sagt att jag har en diagnos (i era generationer kanske det heter ngt annat, men jag säger diagnos för det är det jag lärde mig) Orka skriva hela begreppet som är superlångt btw, folk fattar bättre om man säger diagnos. Majoriteten vet vad en diagnos är. Likaså att majoriteten vet vad vegan eller vegetarian är. Men hur många vet vad pecataran är ? inte ens jag visste vad det var och det är det jag är men jag säger vegeterian för det är lättare för folk att förstå.

Du har upprepade gånger skrivit långa texter om hur du antagligen har mindre problem än andra, att forumet mest består av folk med grava diagnoser (tydligen är alla äldre än dig också). Du ältar om problemsituationer på ett väldigt autistiskt vis och har fått tydliga svar att din diagnos kan innebära att du saknar enbart ett kriterium som var svårt att sätta. Skäller ut forumet när du inte får de svar du vill, struntar i de svar som folk ägnat tid åt att hjälpa dig med and so on. Jag har varit med i x antal diskussioner om just detta med dig och folk har gett en hel del bra svar som aldrig bemötts. Bara för att man tror sig vara sk normal med sk normala intressen så betyder det inte att folk kan se att man inte reagerar som alla andra. Därav att de flesta med diagnoser inom spektrat har sociala problem och speciellt under uppväxten. För att det är svårare för oss än för NTs, det kräver mer. Någons intressen gör en inte normal för sånt går att fejka för att passa in.

Du säger ju själv att du inte har koll på diagnosen. Ingen säger att de är bättre än dig utan det är alltid du som hävdar dig genom att trycka ner andra. Du skapar själv den stämningen Jag tror jag talar för mer personer än mig när jag säger att folk faktiskt vill dig väl och hjälpa dig att förstå. Så ja, jag tror att du behöver träffa någon på t.ex HAB för att prata och hitta strategier att hantera livet.

Ps. Antar att du menar pesca(/e)tarian och det skulle jag inte säga är vegetarian. Ungefär som att vegan är en livsstil mer än diet. Menmen, ordklyverier och helt oväsentligt här.

Jag måste ändå säga att det här är en rätt så intressant diskussion. På mitt egna initiativ genomgick jag en utredning. Ingen i mitt liv har visat minsta antydan till att jag skulle haft NPF.

Ändå har jag levt 30 år utan att passa in någonstans. Tappat vänner här och där. Varit väldigt starkt avvisande till nya människor. När jag nästan inte hade några vänner alls som tjugoåring började jag förstå att jag behöver ha vänner och jag gick hårt in på att bli "normal". Det gick jättebra. Jag var både charmig och rolig. Centrum.

Fick jag vänner? Ja och nej. Ja - folk drogs till mig. Nej - för jag klarade inte av att ha dom som vänner. Den, oupptäckta eller "sovande", NPF personen inuti mig hittade inget som gick att relatera till. Så de var bara människor, roliga och trevliga. Men inget jag kunde knyta mig an till.

Nu när jag äntligen förstår varför, ser jag också hur "onormal" jag är. För mig är det känslan av att se människors samspel runt sig, som jag inte själv kan replikera det till en sån finess. Det blir en konstant friktion mellan mig och andra människor om hur udda jag är. Men jag är inte udda, sätt mig i en annan kontext eller med människor jag känner, vips, så är jag igen en charmig och trevlig människa. Jag blir då relativt "normal".

Nu är det bara så att jag har förlorat min identitet. För jag växte upp och pressade mig själv till att bli som alla andra, vilket inte är dåligt. Det jobbiga är bara att nu måste jag börja acceptera mina autistiska besvär. Låta dom bli en del av mig. Istället för att blunda för dom. Acceptera att min central coherence är så låg att jag knappt kan förstå några instinktiva saker alls. Som kroppsspråk eller varför jag kollar på vissa människor mer än andra. Att alltid lägga till den där tanken om varför jag gör något, är så frustrerande.

(Mitt första inlägg i forumet)

ShakeItOut är mycket artigare än jag. Jag säger så här:

Jossie94 skrev:tl;dr

Ärligt talat tror jag att många här som har vad du kallar "väldigt grava diagnoser" klarar sig bättre i livet än du pga en sak: IQ kompenserar. Vad gäller ADHD läste jag i nån bok att intelligenta människor s.a.s. betalar med IQ-poäng för funktion. Misstänker starkt att det gäller samma sak i autismspektrat.

Om detta varit IRL hade alla i rummet vänt ryggen till och avlägsnat sig ifrån dig för länge sen, eftersom du beter dig förjävla otrevligt. Har du en enda tanke på hur de andra i diskussionen kan tänkas reagera på det du skriver? Det verkar inte så ... och det, söta du, är superautistiskt i kvadrat och kubik samtidigt.

Torka dig bakom öronen och väx upp, fröken prinsessa på ärten.

LazyOne skrev:Jag måste ändå säga att det här är en rätt så intressant diskussion. På mitt egna initiativ genomgick jag en utredning. Ingen i mitt liv har visat minsta antydan till att jag skulle haft NPF.

Intressant berättelse, LazyOne. Själv har jag aldrig pressat mig för att bli som andra. Det är på gott och ont. Jag tror att jag på ett sätt står starkare i mitt jag, om du förstår? samtidigt som jag funkar sämre gentemot NT-omvärlden med sina skumma spelregler, som jag tog avstånd från redan i högstadiet pga de där reglerna var ju så korkade! än vad jag hade kunnat, om jag försökt.

Marjatta skrev: Jag tror att jag på ett sätt står starkare i mitt jag, om du förstår?

Jo, jag förstår absolut. Och jag håller med, det är viktigt att stå för den man är. Jag gillade inte heller högstadiespelet. Men ja, det är definitivt ett dubbeleggat svärd att försöka passa in, som du också menar. I slutändan betalas allt sånt med sina egna konsekvenser.

Jossie94 skrev:Vad anser ni är normala saker gällande sociala saker som anses normala i samhället?

Noen eksempler: Å ta til seg det andre sier og lære noe av det. Å snakke om et tema uten gjentagelser til de samme menneskene. Å avslutte samtaleforsøk med noen som sier de ikke ønsker kontakt. Å ikke forsøke å etablere vennskap med noen man treffer for første gang. Å ikke forvente at andre skal ønske vennskap med en.

Hur är jag otrevlig när jag bara säger saker som jag har upplevt och så? Det är väl klart att jag reagerar då om ni då säger helt tvärtom än det jag har sagt. Om jag skriver att jag känner igen en serie tex, varför ska ni ifrågasätta det? Jag frågade för att jag ville ha hjälp, jag ville inte bli ifrågasatt. Det är största delen till varför jag har reagerat på era beteenden. Jag säger ju hela tiden gång på gång hur saker och ting är men det är som ni inte kan acceptera att det är så. Jag är likadan men jag kan åtminstone acceptera saker för jag har aldrig ifrågasatt saker som ni har sagt om er själva, om ni nu känner igen saker eller upplevt saker, det är inte så att jag då bara ”nej det kan du inte ha känt” jag har ju ingen anledning att säga emot någon för man kan känna olika och folk kan tro på spöken troll häxor vad fasiken de vill, men jag tror inte på sådant. Varför skulle jag då bry mig om att någon tror på troll? det är väl upp till den isf om den vill tro på det, jag tror inte på det. Som sagt så går jag inte djupt in på saker om andra med hänsyn att det kan vara känsligt eller att man gör bara inte så. Man kan jämföra detta med att man kanske inte sätter sig bredvid någon på bussen för att man inte vill störa någon och därför bryr jag mig inte om andra på det sättet att jag ifrågasätter folk om saker.

Däremot kan jag ju hoppa in om det är intressanta saker för jag vill veta något om ämnet på ett sätt där jag är intresserad av ämnet.

Jag trodde att folk skulle ge tips och råd men när det kommer till att ifrågasätta saker där går min gräns. Jag kan säga att jag var med om en händelse där en person sa en väldigt allvarlig sak och jag försökte verkligen vara förstående till en början men när personen hade sagt detta väldigt många gånger på väldigt kort tid så kände jag att detta kan inte ha hänt. Och hur vet jag det? Personen har en väldigt grav diagnos och sa saker som lät väldigt konstigt och de blev tillslut som sagan om Peter och vargen/pojken som ropade varg. Ni vet den där en kille säger flera gånger att vargen kommer och han bara lurar dem i byn tills vargen tillslut kommer men då tror ingen på honom för han har ju lurat de så många gånger. Plus att personen hade sagt flera saker som jag märkte att de inte heller stämde för att jag såg det med mina egna ögon. Tex så hade personen sagt att många gillade hen och då trodde jag på det tills jag såg hur personen pratade med personer och så. Då gick de upp för mig att personen hade bara fantiserat på olika saker i huvudet, dvs att allting hände i hens huvud.

Jossie94 skrev:Det är en shot ramsam, koka kaffe, visa grädde, hot shot, hot shot, hot shot går den.

Ok Där ser man. Den kände jag inte till.

Jag gissar att det är mer vanligt förekommande att man inte känner till den ramsan oavsett AST eller ej