Det där med att de med downs tänker som ett barn är bara så jag har fått lära mig när jag läste någon kurs i gymnasiet. Tror vi till och med tittade på i rymden finns inga känslor i samband med det. Jag minns bara att hon läraren sa att de med downs tänker som ett barn och att de är väldigt ärliga glada och goa människor.


Händelsen på bussen vet jag inte hur länge vi satt och pratade och jag blandade ihop olika händelser men det jag menade var att det spelar ingen roll om andra pratar högt utan de andra som pratar högt blir inte tillsagda. Varför vet jag inte. För innan Corona när man kunde åka buss och så, så kunde jag höra folk speciellt tjejer prata högt och sitta och skratta men ingen reagerade på det. Men när jag pratar högt då är det som att ”hon måste vi säga till på skarpen, hon verkar ha en diagnos” framförallt är det folk som känner mig som har sagt åt mig och det är inte gör att jag gör något fel utan som sagt så kan de va 3 personer som pratar högt men de säger bara till mig.

Det jag vill komma fram till är att en ska inte ta hela skulden när det är flera som gör precis likadant. Det kan vara vad som helst, men i mitt fall att om jag pratar högt varför blir jag tillsagda då när de andra pratar minst lika högt om inte högre?

Hon ville inte prata om en grej på bussen vilket jag antar att det var för hon är en lugn person som inte vill att andra ska höra vad man pratar och så. Min sambo är likadan. Men eftersom jag känner min släkting så pass bra så trodde inte jag att det skulle bli värsta grejen bara för att jag undrade varför hon inte ville ta det på bussen. Självklart hade det varit ok om hon hade sagt att hon inte ville pga... men man blir ju lite avbruten om man bara avslutar samtalet sådär tvärt, jag ville bara förstå helheten och därför frågade jag varför hon inte ville ta det på bussen, hon kunde ju ha sagt att hon kunde ta det när vi var framme (har för mig att hon inte sa något om det) för mig kändes det som att hon inte förstod varför jag undrade.. hon sa ju inte så mycket så det är klart att man undrar då eftersom det kom så plötsligt. Jag tycker att säger man a så säger man b. Det är ju omöjligt för andra att veta när personen pratar om något men av någon anledning så är det inte okej längre.

Det är som att jag skulle prata om något med en kompis och sen så frågar kompisen för den vill veta mer men då slutar jag prata om det men jag valde ju att prata om det från första början. Jag har inget minne av vad exakt vi pratade om men det var väldigt onödigt att min undran skulle leda till tjafs.

Jag har folk i min närmaste omgivning som tyvärr glömmer bort min diagnos. De har bland annat höga förväntningar på mig gällande vissa saker och det är väl där de glömmer bort min diagnos och mina svårigheter. Trots att jag har förklarat om de ett antal gånger. De känns som att de flesta neurotypiska personer utgår från sig själva och kan inte tänka att de kan vara svårt för andra med vissa saker när man tex har en diagnos. De är nog bara så neurotypiska personer funkar. Jag själv har en mer förståelse för personer och kan tänka ett steg längre som jämförelse.


Det är jobbigt men samtidigt inte konstigt att folk har svårt att förstå folk med diagnoser, de har inte förmågan att tänka annorlunda som vi gör, medan vi kanske inte kan tänka så mycket innanför ramen, som de kan. Det är också en sådan sak som kan vara avgörande i detta fall varför det brister.

Vad har ni för tankar kring detta?

Jossie94 skrev:Jag har folk i min närmaste omgivning som tyvärr glömmer bort min diagnos. De har bland annat höga förväntningar på mig gällande vissa saker och det är väl där de glömmer bort min diagnos och mina svårigheter. Trots att jag har förklarat om de ett antal gånger. De känns som att de flesta neurotypiska personer utgår från sig själva och kan inte tänka att de kan vara svårt för andra med vissa saker när man tex har en diagnos. De är nog bara så neurotypiska personer funkar. Jag själv har en mer förståelse för personer och kan tänka ett steg längre som jämförelse.

Det här med att utgå ifrån hur man själv fungerar det gäller nog dom flesta människor, med eller utan diagnos. Och om man då har en mer eller mindre osynlig diagnos så glöms den nog lätt bort av andra.

Alternativt har dom inte förstått (fullt ut) vad diagnosen innebär för dig trots att du har förklarat det för dom, och att dom därför har kvar sina höga förväntningar på dig gällande vissa saker. Om dom inte har förstått så kan det bero på dom själva, eller så beror det på att du inte har förklarat bra nog.

Alternativt så har dom svårt för att acceptera diagnosen.

Det skulle kanske också kunna vara så att dom tror att du kan fungera normalt om du bara försöker, och att dom bara skulle förstärka dina svårigheter om dom tar hänsyn till diagnosen.

Kanske finns det fler alternativ som jag inte kommer på för stunden.


Sen vet jag inte om det är så att vi med asperger skulle ha en bättre förmåga till att förstå folk som fungerar annorlunda än oss själva. Kanske är det så om man generaliserar, och det skulle ju i så fall möjligen kunna förklaras med att vi som dom udda fåglar vi är ju lever med neurotypiska människor omkring oss överallt, och ju knappast kan undvika att fundera över vad som skiljer oss ifrån dom i våra försök att passa in.

Jossie94 skrev:Jag har folk i min närmaste omgivning som tyvärr glömmer bort min diagnos. De har bland annat höga förväntningar på mig gällande vissa saker och det är väl där de glömmer bort min diagnos och mina svårigheter.

Jossie94 skrev:Vad har ni för tankar kring detta?

Min spontana tanke är att ta hand om sitt mående och inte om omgivningens mående, börja ställa krav och markera konsekvent sina gränser. Och framförallt sluta behöva förklara sig och sin diagnos för omgivningen. Det suger och tär på krafterna. Man har ingen skyldighet att uppfylla omgivningens ( vänner/familj) krav och förväntningar. Det bestämder man själv.

Det låter kanske hårt men jag vet inte hur man annars ska hantera en krävande omgivning som suger. Man måste lära sig markera sina gränser och blir konsekvent. Priset man betalar är högt men ibland måste man välja: mitt välmående eller gå in i väggen för att uppfylla höga krav och förväntningar. Stå på dig.

Jossie94 skrev:Trots att jag har förklarat om de ett antal gånger.

Att behöva förklara fler än en gång är bara slöseri med tid och energi. Du har redan förklarat ett antal gånger utan resultat. Kommunikation fungerar kanske inte.