Ytterligare ett inlägg av mig nu ikväll, en liten reflektion bara.

Nu under Cornonapandemin har det skrivits flertalet artiklar om hur dåligt många mår av den ensamhet och isolering som uppstått för vissa till följd av pandemin. Egentligen provar dessa personer faktiskt inte på något annat än det som är vardagen och normaltillståndet för många av oss som har stora svårigheter till socialt samspel.

Jag menar inte att man ska jämföra problem eller förneka någons problem. Fast jag tycker det här på ett bra sätt belyser hur allvarligt det faktiskt kan vara att vara ofrivilligt ensam och socialt oförmögen.

Kristofer skrev:Ytterligare ett inlägg av mig nu ikväll, en liten reflektion bara.

Nu under Cornonapandemin har det skrivits flertalet artiklar om hur dåligt många mår av den ensamhet och isolering som uppstått för vissa till följd av pandemin. Egentligen provar dessa personer faktiskt inte på något annat än det som är vardagen och normaltillståndet för många av oss som har stora svårigheter till socialt samspel.

Jag menar inte att man ska jämföra problem eller förneka någons problem. Fast jag tycker det här på ett bra sätt belyser hur allvarligt det faktiskt kan vara att vara ofrivilligt ensam och socialt oförmögen.

Jag är inte lika snäll som du om det utan bagatelliserar gärna hur dåligt de stackars NT-människorna sägs må. Prova att ha ett gäng diagnoser några år så ska de få se på jobbigt.

Jag håller faktiskt med DIProgan, alltså NT (de som inte har diagnoser) förstår inte ibland allvaret i det hela då de är så vana att kunna göra saker i vardagen, men de som har diagnoser har ju andra behov och förutsättningar och då är det ju svårare för dem redan från början medan NT då reagerar typ som om de vore på liv och död och tycker att det är jättejobbigt som om jorden skulle gå under typ och då är det ju såååå himla synd om dem om de inte får ta sin student eller festa eller något sådant. De tänker inte på andra helt enkelt. Medan vi som har diagnoser har ju alltid svårigheter med vardagliga saker och kommer alltid att ha (syftar då på att man inte kan ta bort sin diagnos bara sådär). Absolut kan man ju bli bättre på att hantera olika saker gällande sin diagnos men NT kommer alltid ha lättare för olika saker just för att de har förmågor som vi kanske inte har lika bra. NTs har ju tex mimik, tajming och sådant redan automatiskt medan om man har en diagnos så kanske vi inte kan tolka saker eller har tajming, mimiken osv. Jag kan nämna att jag har svårt med just mimik, tajming osv, Drar jag ett skämt så kanske jag har fel tajming och därför kanske folk då inte fattar mitt skämt, medan en NT har tajmingen och det resulterar i att folk förstår både skämtet och personen mer. Däremot kan NTs lättare "välja" om de fattar skämt eller inte, för att då handlar de om grupptryck. Då vill man passa in och kanske skrattar åt skämtet för att alla andra skrattar också. Om man då visar att man inte förstår anses man då vara lite dum.


Så ja, det är faktiskt svårare för oss med diagnoser redan från början när det gäller i detta fall corona för att för oss är det vardagligt att ha psykiskt ohälsa eller svårigheter med olika saker, som NT kan få pga av något sådant här men när jag hör att NTs mår dåligt pga corona och ger väldigt konstiga ursäkter till varför de mår dåligt, så känns det som att de överdriver. Vi med diagnoser kan inte överdriva sådana saker för vi har ju svårigheter oavsett. Tänk er en NT somm inte har svårigheter med något (den kan tycka saker är jobbiga men den klarar av det) Och så tar man en person med asperger som har något maniskt beteende, tvångstankar eller något liknande. Skillnaden är ju då graden av jobbigt. Folk utan diagnoser klarar av svårigheter lättare, de gör inte vi med diagnoser, vi måste leva med svårighetera. Sedan beror det ju såklart på person till person.

Kristofer skrev:

Kentarou skrev:Det är inget fel att inte ha några vänner, det finns ett idiom som går "lika barn leker bäst". Så om du har ett fåtal antal vänner betyder det bara att du är unik.

Tyvärr är ensamhet skadligt för människan. De flesta av oss vill ha sociala kontakter och upplever alltså ensamhet när vi saknar dessa.

mondo beyondo skrev:Jag har inget behov att bli omtyckt av alla, men jag vill inte bli illa omtyckt eller skapa negativ energi i ett sammanhang där vi bara möts en kort stund.

Jag kan känna igen mig i detta. Det är speciellt bekymmersamt på arbetsplatser där man måste fungera för att faktiskt ha sitt arbete och sin försörjning i behåll.

För mig är det som jag tidigare skrivit ett brutalt uppvaknande att jag nu först i 40-årsåldern förstått att de flesta människor nog tycker att jag är en hemsk typ som man helst av allt vill slippa. För egen del förstår jag nu varför jag ofta blir ensam. Jag vill inte vara så här jobbig egentligen och jag hoppas samtidigt att jag i alla fall inte är elak. Samtidigt får det mig att fundera på hur min framtid kommer se ut. Hur kommer mitt liv egentligen bli i fortsättningen?

Att få jobbiga bemötanden av andra och sen dessutom slå på sig själv för det, det är den yttersta konsekvensen i problematiken. Kristofer om du vet att du försöker och gör ditt bästa i de sammanhangen där du blir utanför, beröm dig själv för att du gör det! Fortsätt att försöka utan att döma dig. Det har jag ofta fått hört av psykiatrin att jag ska sluta döma mig själv så hårt. Det är lättare att se hur skadligt det är när man ser någon annan som gör det. Var snäll mot dig själv, ok!

Kristofer skrev:Ytterligare ett inlägg av mig nu ikväll, en liten reflektion bara.

Nu under Cornonapandemin har det skrivits flertalet artiklar om hur dåligt många mår av den ensamhet och isolering som uppstått för vissa till följd av pandemin. Egentligen provar dessa personer faktiskt inte på något annat än det som är vardagen och normaltillståndet för många av oss som har stora svårigheter till socialt samspel.

Jag menar inte att man ska jämföra problem eller förneka någons problem. Fast jag tycker det här på ett bra sätt belyser hur allvarligt det faktiskt kan vara att vara ofrivilligt ensam och socialt oförmögen.

+1

Bakom en betalvägg finns innehåll som kanske tangerar trådens ämne.

Jag har själv inte betalat men för den som vill spendera en slant och är nyfiken så kanske det här är av intresse:

"En viss grupp män riskerar att bli ensamma visar en ny amerikansk studie. Enligt psykologen kan det manliga draget försvårar nära sociala relationer."
https://www.aftonbladet.se/relationer/a ... li-ensamma

Kristofer skrev:Ytterligare ett inlägg av mig nu ikväll, en liten reflektion bara.

Nu under Cornonapandemin har det skrivits flertalet artiklar om hur dåligt många mår av den ensamhet och isolering som uppstått för vissa till följd av pandemin. Egentligen provar dessa personer faktiskt inte på något annat än det som är vardagen och normaltillståndet för många av oss som har stora svårigheter till socialt samspel.

Jag menar inte att man ska jämföra problem eller förneka någons problem. Fast jag tycker det här på ett bra sätt belyser hur allvarligt det faktiskt kan vara att vara ofrivilligt ensam och socialt oförmögen.

På Maslows trappa kommer man som aspergare ofta inte högre än till steg 2. Inte konstigt självmordsfrekvensen är hög.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Behovshierarki

Huggorm skrev:

Kristofer skrev:Ytterligare ett inlägg av mig nu ikväll, en liten reflektion bara.

Nu under Cornonapandemin har det skrivits flertalet artiklar om hur dåligt många mår av den ensamhet och isolering som uppstått för vissa till följd av pandemin. Egentligen provar dessa personer faktiskt inte på något annat än det som är vardagen och normaltillståndet för många av oss som har stora svårigheter till socialt samspel.

Jag menar inte att man ska jämföra problem eller förneka någons problem. Fast jag tycker det här på ett bra sätt belyser hur allvarligt det faktiskt kan vara att vara ofrivilligt ensam och socialt oförmögen.

På Maslows trappa kommer man som aspergare ofta inte högre än till steg 2. Inte konstigt självmordsfrekvensen är hög.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Behovshierarki

Tyvärr så har du nog rätt i det.

"Personer med autism löper fem gånger högre risk att göra ett suicidförsök än de i den generella befolkningen. Var tionde har försökt ta sitt liv. Nu krävs förebyggande insatser, menar forskare."

https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2 ... -sitt-liv/

Kristofer skrev:
"Personer med autism löper fem gånger högre risk att göra ett suicidförsök än de i den generella befolkningen. Var tionde har försökt ta sitt liv. Nu krävs förebyggande insatser, menar forskare."

https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2 ... -sitt-liv/

"Vi vet att för de som till exempel inte tar sig in på arbetsmarknaden ökar risken att må dåligt" säger forskaren Tatja Hirvikoski i artikeln.

Samtidigt uttrycker många autister att aktivitets - och/eller sjukersättning var lösningen för dom för att dom skulle kunna börja ta hand om sig själva, må lite eller mycket bättre och vissa har ju till och med uttryckt här på sajten att det var tack vare ersättningen som de kunde börja leva och inte bara överleva. De menar att de inte hade orkat längre annars och tagit sina liv.

Så vad får uttalanden som forskarens för konsekvenser Att det är främst arbete som är botet för att det tar bort självmordsrisken??

Flinta skrev:

Kristofer skrev:
"Personer med autism löper fem gånger högre risk att göra ett suicidförsök än de i den generella befolkningen. Var tionde har försökt ta sitt liv. Nu krävs förebyggande insatser, menar forskare."

https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2 ... -sitt-liv/

"Vi vet att för de som till exempel inte tar sig in på arbetsmarknaden ökar risken att må dåligt" säger forskaren Tatja Hirvikoski i artikeln.

Samtidigt uttrycker många autister att aktivitets - och/eller sjukersättning var lösningen för dom för att dom skulle kunna börja ta hand om sig själva, må lite eller mycket bättre och vissa har ju till och med uttryckt här på sajten att det var tack vare ersättningen som de kunde börja leva och inte bara överleva. De menar att de inte hade orkat längre annars och tagit sina liv.

Så vad får uttalanden som forskarens för konsekvenser Att det är främst arbete som är botet för att det tar bort självmordsrisken??

Vissa behöver nog arbetet för att få mening i sina liv. Men för de flesta är det nog ensamheten som är värst, och känslan av just det som är rubriken på denna tråd.

Jag letade upp den färdiga studien, men texten i sin helhet är låst: https://doi.org/10.1017/S0033291719001405

I KIs nyhetsartikel om studien trycker de "bara" på den ökade självmordsrisken, dvs. säger ingenting om arbete, men det kan ju bero på att det var det de ville lyfta fram. Snopet, för jag ville se om där fanns mer resonemang kring "behovet" av att vara på arbetsmarknaden.

Och så något jag inte hade väntat mig:

Resultaten visade att personer med autism utan intellektuell funktionsnedsättning hade högst risk för självmordsbeteenden, särskilt om de samtidigt hade adhd. Kvinnor hade generellt högst risk, och i gruppen med både autism och adhd hade var femte kvinna någon gång under sin livstid gjort ett självmordsförsök.

Annars brukar ju män vara överrepresenterade i självmordsstatistiken.

Sist i artikeln nämns något "helt annat" - frågan är förstås om de här släktingarna i någon mån var inom autismspektrumet även om de inte var diagnosticerade, eller om sambandet är något annat:

Forskarna analyserade även data för omkring 350 000 släktingar (syskon, halvsyskon och kusiner) till personer med autism, och jämförde risken för självmordsbeteenden med över 1,5 miljoner personer som var släkt med jämförelsegruppen från den generella populationen. Resultaten tydde på att en del av förklaringen bakom sambandet mellan autism och självmordsbeteenden kan vara kopplat till genetiska faktorer.

Från https://nyheter.ki.se/autism-kopplat-ti ... sbeteenden

ankhh skrev:Annars brukar ju män vara överrepresenterade i självmordsstatistiken.

Vad gäller genomförda självmord, ja. Kvinnor gör dock fler självmordsförsök än män - det är gammalt och välkänt, och inte NPF-specifikt.

Marjatta skrev:

ankhh skrev:Annars brukar ju män vara överrepresenterade i självmordsstatistiken.

Vad gäller genomförda självmord, ja. Kvinnor gör dock fler självmordsförsök än män - det är gammalt och välkänt, och inte NPF-specifikt.

Ja, jo, jag får väl citera en bit till, då. Jag brukar inte citera alltför mycket då jag räknar med att de som är intresserade klickar länkar.

– Det innebär tio gånger högre risk för självmordsförsök jämfört med kvinnor i den övriga befolkningen. Dessutom var risken för fullbordat självmord ännu högre bland just dessa kvinnor, så det är väldigt oroande resultat, säger studiens försteförfattare Tatja Hirvikoski

Helst skulle jag förstås vilja läsa studien, där man får anta att det finns tydligare statistik.
---
Edit: Men för helvete, FHM. Jag kollade statistiken, och det visar sig att de slår ihop suicidförsök och annat självskadebeteende. Tacka för att där finns en stor kvinnlig övervikt, till skillnad från genomförda självmord, där männen överväger.
https://www.folkhalsomyndigheten.se/sui ... cidforsok/
https://www.folkhalsomyndigheten.se/sui ... om-suicid/

Huggorm skrev:På Maslows trappa kommer man som aspergare ofta inte högre än till steg 2. Inte konstigt självmordsfrekvensen är hög.

Ibland kommer man nästan inget steg alls och det är nog det farligaste. Aspergare är konstant underbehandlade i vården och även av psykvården, så de kan må riktigt dåligt utan att någon bryr sig om att hjälpa en. Vilket leder till avsaknad av behandling, att man kastas ur köer till förmån för NT-patienter som anses lida mer, och i slutänden får inte de som behöver sjukpension eller sjukskrivning. Då har man inget val än att dö om man inte kan jobba. Så om man har både aspergers och psykisk sjukdom kan det gå rätt illa.

De som kan jobba är nog mentalt ganska stabila, iallafall inte psykiskt sjuka. För att vara ensam måste man först ha pengar att leva på.

Det är dyrt att sjukskriva folk, då ser de hellre att vi dör. De som har pension har ofta haft det i många år och fick det när pensioner delades ut nästan bara på diagnosen aspergers även om man bara hade det.

Huggorm skrev:

Flinta skrev:

Kristofer skrev:
"Personer med autism löper fem gånger högre risk att göra ett suicidförsök än de i den generella befolkningen. Var tionde har försökt ta sitt liv. Nu krävs förebyggande insatser, menar forskare."

https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2 ... -sitt-liv/

"Vi vet att för de som till exempel inte tar sig in på arbetsmarknaden ökar risken att må dåligt" säger forskaren Tatja Hirvikoski i artikeln.

Samtidigt uttrycker många autister att aktivitets - och/eller sjukersättning var lösningen för dom för att dom skulle kunna börja ta hand om sig själva, må lite eller mycket bättre och vissa har ju till och med uttryckt här på sajten att det var tack vare ersättningen som de kunde börja leva och inte bara överleva. De menar att de inte hade orkat längre annars och tagit sina liv.

Så vad får uttalanden som forskarens för konsekvenser Att det är främst arbete som är botet för att det tar bort självmordsrisken??

Vissa behöver nog arbetet för att få mening i sina liv. Men för de flesta är det nog ensamheten som är värst, och känslan av just det som är rubriken på denna tråd.

Känslan av att vara ensam och missförstådd kan nog både gödas och lindras med arbete och därmed också påverka suicidaliteten i vår grupp. Mest gödas kanske, med tanke på dagens samhälle och arbetsmarknad

Kan det vara så att det inte handlar om arbete främst utan om att hitta ett meningsfullt sammanhang? Ev arbetsprestation kanske inte har så stor betydelse? Har man aldrig blivit förstådd t ex så är det kanske en livsnödvändighet som behöver ingå i sammanhanget. Eller så behöver inte människor ingå alls i sammanhanget: får man bara syssla med sin specialintressen så kanske det är tillräckligt för att hålla en "uppe".

Ibland undrar jag hur det är med självkänslan hos många NT. De flesta NT baserar sitt värde på ekonomisk och social framgång. Jag har så svårt att relatera till det. Det är ett socialt spel som pågår konstant, helt klart.

"Vid sidan om 90-skylten" har eller hade någon medlem på forumet som ort eller undertext. Det är ungefär så jag upplever den egna situationen

Kidzi skrev:

Huggorm skrev:På Maslows trappa kommer man som aspergare ofta inte högre än till steg 2. Inte konstigt självmordsfrekvensen är hög.

Ibland kommer man nästan inget steg alls och det är nog det farligaste. Aspergare är konstant underbehandlade i vården och även av psykvården, så de kan må riktigt dåligt utan att någon bryr sig om att hjälpa en. Vilket leder till avsaknad av behandling, att man kastas ur köer till förmån för NT-patienter som anses lida mer, och i slutänden får inte de som behöver sjukpension eller sjukskrivning. Då har man inget val än att dö om man inte kan jobba. Så om man har både aspergers och psykisk sjukdom kan det gå rätt illa.

De som kan jobba är nog mentalt ganska stabila, iallafall inte psykiskt sjuka. För att vara ensam måste man först ha pengar att leva på.

Det är dyrt att sjukskriva folk, då ser de hellre att vi dör. De som har pension har ofta haft det i många år och fick det när pensioner delades ut nästan bara på diagnosen aspergers även om man bara hade det.

ja, vi säger väl det.

Huggorm skrev:

Kristofer skrev:Ytterligare ett inlägg av mig nu ikväll, en liten reflektion bara.

Nu under Cornonapandemin har det skrivits flertalet artiklar om hur dåligt många mår av den ensamhet och isolering som uppstått för vissa till följd av pandemin. Egentligen provar dessa personer faktiskt inte på något annat än det som är vardagen och normaltillståndet för många av oss som har stora svårigheter till socialt samspel.

Jag menar inte att man ska jämföra problem eller förneka någons problem. Fast jag tycker det här på ett bra sätt belyser hur allvarligt det faktiskt kan vara att vara ofrivilligt ensam och socialt oförmögen.

På Maslows trappa kommer man som aspergare ofta inte högre än till steg 2. Inte konstigt självmordsfrekvensen är hög.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Behovshierarki

Många är väl incels, jag har för mig att sex är det första steget.

Huggorm skrev:

Kristofer skrev:Ytterligare ett inlägg av mig nu ikväll, en liten reflektion bara.

Nu under Cornonapandemin har det skrivits flertalet artiklar om hur dåligt många mår av den ensamhet och isolering som uppstått för vissa till följd av pandemin. Egentligen provar dessa personer faktiskt inte på något annat än det som är vardagen och normaltillståndet för många av oss som har stora svårigheter till socialt samspel.

Jag menar inte att man ska jämföra problem eller förneka någons problem. Fast jag tycker det här på ett bra sätt belyser hur allvarligt det faktiskt kan vara att vara ofrivilligt ensam och socialt oförmögen.

På Maslows trappa kommer man som aspergare ofta inte högre än till steg 2. Inte konstigt självmordsfrekvensen är hög.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Behovshierarki

Ojdå har jag inte aspergers då?

Jag håller på att klättra enormt i min karriär nu efter att ha läst Alexander Pärleros bok framgångsboken och sett tommy starssons youtube videos om hur man växer på sociala medier.

Dock så lyckades jag ta mig igenom min period med självmordstankar och mycket ångest, men tankarna kan ju komma tillbaka men nu tror jag att jag vet hur jag ska hantera de om det inte blir väldigt allvarligt förstås...
Då är det väl psyk igen antar jag.

En lustig grej är att min mamma besökte ett medium för några år sedan och hon påstod att jag skulle vara feldiagnosticerad

Jag känner ändå igen mig i en hel del i kriterierna för asperger, men saker har blivit bättre med tiden, dock är inte allt helt tipp topp igen.

Tycker det är heltrap fel att påstå att aspergare inte kommer högre än till steg 2 på behovstrappan...

Vem säger ens att den är sann?

En munk vid namn Ajahn Brahm påstår att man inte behöver lyckas i livet för att nå Nibbana och Jesus har sagt att rika männiksor har mycket svårare att komma till himlen.

Det borde vara själ nog att fortsätta kämpa och lära sig saker!

Religioner är ju mest till för fattiga personer som har det svårt att finna glädje och mening i tillvaron.

Varför måste man tro så blint på vetenskapen när man har Asperger?

Kuriosa: Det enda psykiatrin har lyckats lära mig på 5 år är att medicin är bra! och jag måste fortfarande ha psykologsamtal och läkarsamtal för att kolla så jag inte måste byta till ännu en medicin.

Maslows behovstrappa är skit. Det finns de som har gemenskap men inte trygghet. Men enligt trappan ska det inte gå. Dessutom måste man ha någon form av mänsklig närhet, annars dör man. Det är inte ett frivilligt steg.

Men det är ett urgammalt påhitt som Maslow hittade på på sin kammare för över 70 år sedan. Ungefär lika troligt som att kostpyramiden är korrekt.

Kidzi skrev:Maslows behovstrappa är skit

t.o.m författaren har önskat kritik runt teorin. Dock enkel mall

Enligt min erfarenhet så är de få neurotypiker som är riktigt bra människor. Ytligt sätt så ser de ju bra ut. Dom förstår inte tillräckligt så de är inte deras fel. Jag tror att ska man ha chans att träffa en bra vän eller partner så är det nog lättare att hitta vänskap i spektrumet, förutsatt att dom är i rätt tillstånd. Tyvärr är det nog en hel del som är i fel tillstånd. Men de finns många i rätt tillstånd också. Emotionell intelligens är nyckeln till att bli omtyckt. Kall logik ensamt blir inte så värst trevligt.

Gå med i någon kyrklig gemenskap tror jag kan passa oss autister bra. Tror dom är mer accepterande till att vi är annorlunda.

Apex2020 skrev:Gå med i någon kyrklig gemenskap tror jag kan passa oss autister bra. Tror dom är mer accepterande till att vi är annorlunda.

Där är de "snälla mot den som är annorlunda". "Den annorlunda" släpps dock inte in på riktigt, de är bara med i gemenskapens ytligaste skikt för att de andra ska få känna sig som goda kristna ... tack, men nej tack.

Kyrkliga sammanhang är, enligt min mening svårast. Lite beroende på vilka krav man själv ställer, iofs.