Från NE:

sympati (grekiska sympatheia, 'medkänsla', 'känsla av samhörighet'), känsla av delaktighet i en annans trångmål eller problem som kan omfatta både människor och djur och även växter.

Sympati kan också betyda gillande eller uppskattning, som i uttrycken själarnas sympati och att sympatisera med någon.

Ja, att känna med. Att tycka synd om någon kräver inte att du känner med någon (eller ens kan förstå vad de känner), bara för dem.

Skillnaden här ligger oftast i agerande. Den som känner med någon har en tendens att exempelvis fråga "vad kan jag göra" eller "hur kan jag hjälpa". Den som tycker synd om någon känner att det i sig själv är att göra något.

Det är väl så med självömkan med. Där är tycka synd om också enda handlingen.

Ett sätt som jag kanske är överempatisk med är saker som inte lever. Har jättesvårt att stoppa ner saker som ser ut som något levande och knyta om. Är det en hård plasthäst (leksak) är det inga problem. Är det ett kramdjur så får jag kvävningsskänslor.

Det kanske inte är så normalt.

När jag var liten grät jag över våra gamla täcken som skulle slängas. Tyckte så synd om dem.

Det var rätt populärt innan att tro att aspergare inte påverkades av andras känslor innan. Nu anser man istället att de har affektiv empati men man inte har en viktig del i empatin, att känna med någon samtidigt som man håller sin egen upplevelse skild från den andres.

Man tror att aspergare suddar ut gränsen mellan sig själv och andra (känns lite som förr när man trodde på Freud och att vissa människor hade fastnat i en fas i sin barndom då man trodde att barnet trodde barnet och mamman var ett) och därför smittas av andras känslor. Det är ju helt motsatt att vi inte skulle kunna ta in deras känslor eftersom vi inte förstår deras känslouttryck. Suck.

Så nu har man hittat på lågaffektivt bemötande. Dvs blir aspergaren ledsen och gråter eller arg och skriker får hjälppersonen inte visa några känslor utan bara vara neutralt lugn. Jag tror att det finns autister som inte kan skilja på sina och andras tankar och känslor. Och vissa mår säkert bra av lågaffektivt bemötande.

Men mig driver det till vansinne. Jag tror att mina boendestödjare inte kunde detta innan men att de nu gått någon kurs i det. För nu står de bara med ett tomt ansikte om jag behöver stöd i något. Visst, de kan praktiskt hjälpa i det de kan hjälpa med, men jag gillade när de bara var sig själva bättre innan. Jag kände mig bekräftad i mina känslor. Och då är jag nog rätt "lågaffektiv" själv.

Känner mig på samma sätt som i den freudianska terapin när terapeuten bara satt med tom blick och tittade. Det känns läskigt och man känner sig osedd och obetydlig.

Jag håller med om att individen tappas bort i det hela. Personligen har jag inte svårt att hantera eller bemöta andras känslor även om jag inte kan hindra tårar från att rinna om någon uppvisar djup inre smärta. Har inga större problem med att visa mina egna känslor heller.
Med döttrarna är det annorlunda. Den ena har inga problem att visa sorg, den andra avskyr att visa sådant öppet. Den ena flyr om andras känslor blir för intensiva, den andra stannar men båda uttrycker att de känner sig obekväma för att de inte riktigt vet hur de ska hantera det hela.

Alla har vi samma diagnos men ingen av oss är precis som den andre.

Lågaffektivt bemötande, vilket j-a påhitt.
En robot vore lika bra och billigare

Fabela skrev:https://gnc.gu.se/gillbergs-blogg/forvirring-kring-empati

Det finns i själva verket två huvudsakliga typer av empati, som vi kan kalla kognitiv respektive affektiv empati.

Kognitiv empati är förmågan vi har att sätta oss in i någon annans perspektiv, att "vara i någon annans kläder". Detta är ganska komplicerat för oss att göra, då det kräver att vi nedprioriterar vårt eget perspektiv och vår egen kunskap för att istället kunna se världen från ett annat perspektiv. Vissa kallar även detta för Theory of Mind (vilket på svenska bäst liknas med 'inlevelseförmåga' eller det besläktade begreppet 'mentalisering').

Affektiv empati är det som gör att man kan dela känslorna hos personen man interagerar med eller observerar. Det är processen som får en att rygga tillbaka av smärta när man hör om någon som fått sina fingrar knäckta i en dörröppning eller när man ser någon få en spruta i armen.
Denna förmåga att "medlida" är inte påverkad hos individer med autism, som är lika känsliga som oss andra för perceptionen av att människor uttrycker smärta. De kan rentav vara ännu känsligare för detta än andra är, då det är svårt för dem att distansera sig själva, och inte känna sig överväldigade av att bevittna smärta - och enda skälet till att de inte uppvisar det omhändertagande, tröstande beteende som man skulle kunna vänta sig, är att de upplever personligt obehag och måste distansera sig för att inte känna sig överväldigade.

Vi måste se att autism inte är en empatisk funktionsnedsättning, men snarare ett tillstånd med minskad kognitiv empati men ökad affektiv empati...

Sidan är borta men finns sparad i Internet Archive
https://web.archive.org/web/20180512040611/https://gnc.gu.se/gillbergs-blogg/forvirring-kring-empati

Fabela skrev:En bit till från länkade lunganistormen:

Ett exempel på en sympatisituation är när en person i den närhet är ledsen, vilket gör att du också blir ledsen. Du sätter dig ner och känner dig illa berörd och kanske gråter med personen som är ledsen. Möjligen kan det kännas något befriande för någondera parten, men högst sannolikt kvarstår problemet.

Ett exempel på empati är att någon i din närhet är ledsen. Du försöker ta reda på vad som gjort personen ledsen. Du bekräftar att personens känslor är okej och säger t.ex. att du också hade varit ledsen om du varit i den personens situation. Sedan försöker du hjälpa personen ur sin situation genom att t.ex. ge nya perspektiv på tillvaron, hjälpa till med något rent praktiskt eller bara finnas där för personen en stund och lyssna. Det här gör du utan att på något vis döma eller tillrättavisa personen.

Har inte lunganistormen fått detta helt fel? Jag hade, med tanke på andra texter jag nyligt läst, menat att situation 1 är empati och situation 2 sympati. Tvärtom vad lunganistormen skriver, alltså.

Siggelina skrev:Sympati - man ligger i isvak och skriker på hjälp - dra upp honom
Antipati - gå därifrån
Empati - hoppa i isvaken och skrik lika mycket.

Mao menar jag att siggelina har rätt här - enligt definitioner jag nyss läst, alltså. Eller, tja. Kanske snarare "upplev det som att du själv ligger i isvaken". Hur man agerar ingår liksom inte i definitionen av empati, utan bara det att på något sätt, i någon mån, uppleva det som någon annan känner.

Uppleva det som någon annan känner, var det. I någon mån. För ingen, hur NT hen än är, kan ju någonsin ha direktlina in i någon annans hjärna och känna exakt vad hen känner.

kiddie skrev:Det var rätt populärt innan att tro att aspergare inte påverkades av andras känslor innan. Nu anser man istället att de har affektiv empati men man inte har en viktig del i empatin, att känna med någon samtidigt som man håller sin egen upplevelse skild från den andres.

Man tror att aspergare suddar ut gränsen mellan sig själv och andra (känns lite som förr när man trodde på Freud och att vissa människor hade fastnat i en fas i sin barndom då man trodde att barnet trodde barnet och mamman var ett) och därför smittas av andras känslor. Det är ju helt motsatt att vi inte skulle kunna ta in deras känslor eftersom vi inte förstår deras känslouttryck. Suck.

Intressant. Det där att aspergare inte kan uppfatta gränsen mellan sig själv och andra. Varifrån har du fått det? (om nu kidzies nuvarande inkarnation råkar se detta). Jag tycker beskrivningen stämmer rätt bra med vad som i denna tråd kallas för att vara "överempatisk".

Till att börja med: en s.k. överempatisk aspie har en gång berätta för mig hur oerhört stressad jag blev av en sak, och hur hen led av att jag blev så uppstressad. Hen har en annan kompis som också blir sådär fruktansvärt superstressad över samma sak, vilket alltid plågar den överempatiske mycket.

Jag blev paff. Jag hade inte alls blivit superstressad. Bara litelitegrann, men det gick fort över när jag hittade en finfin lösning på situationen. Den "överempatiske" noterade detta lilla (vilket man iofs inte behöver vara någon superempat för) och förstorade sen i sin egen hjärna upp det tiofaldigt om inte tjugofaldigt. Sen projicerades detta tillbaka på mig. Det var vad jag kände, trodde han.

Sen dess har jag varit skeptisk till det där begreppet att vara överempatisk. Storyn är inte särskilt unik, och kan säkerligen också berättas om otaliga NT-människor. Enda skillnaden är då att dessa inte tror att de är överempatiska.

För att något man upplever ska kunna kallas empati, måste det rimligen matcha någorlunda med vad den man tror sig vara empatisk med upplever. Riktigt tydligt blir det på denna tråds första sidor, där flera personer först tydligt känner igen sig i begreppet överempatisk, och sen berättar hur de t.o.m. är empatiska med föremål som inte lever. Som mjukdjur, som inte kan få ligga på golvet utan måste ligga mjukt. Nu hör det till saken att mjukdjur inte har några känslor. Det är människan som har känslor, och sen på nåt sätt lägger över dem i föremålet.

Lutar mao åt att det kiddie/kidzie här beskriver ringar in det som andra kallar för att vara överempatisk ganska väl. Skulle jättegärna läsa något om det.

Marjatta skrev:Har inte lunganistormen fått detta helt fel? Jag hade, med tanke på andra texter jag nyligt läst, menat att situation 1 är empati och situation 2 sympati. Tvärtom vad lunganistormen skriver, alltså.

Säg det.

Grävde fram den här tråden häromdan, pga nåt jag läste i Stefan Einhorns Konsten att vara snäll:

Enligt en vanlig missuppfattning kan det vara farligt för oss att känna alltför mycket empati.Det sägs att vi kan bli utslitna av att ta på oss andras lidande. Men empati handlar inte om ett ställföreträdande lidande utan om att förstå en medmänniska och det finns inga indikationer på att vi skulle skada oss själva med för mycket empatiskt tänkande. Tvärtom finns det undersökningar som talar för att en välutvecklad empatisk förmåga kan skydda mot exempelvis utbrändhet.

Fick inte det fetade att gå ihop riktigt - hur menar han?
Första tanken var att det väl isf borde handla om empati för sig, utan sympati. Kognitiv empati, mer än affektiv, kanske. Därför att då ingår just att förstå, det borde kunna göra att man kan ha viss distans istället för att medleva i den andras känslor.

Googlade, och hittade bl.a.
https://fof.se/tidning/2014/3/artikel/m ... -samma-sak
och
http://cultureofempathy.com/References/ ... thaupt.htm
fast den sistnämnda har jag ännu bara läst en artikel om, inte hunnit lyssna på det länkade.

Just nu vet jag inte vad jag tänker. Har för många tankar att sortera.
Men tror nog att jag i slutändan håller med lunganistormen. Det måste nästan bli så.

Marjatta skrev:Uppleva det som någon annan känner, var det. I någon mån. För ingen, hur NT hen än är, kan ju någonsin ha direktlina in i någon annans hjärna och känna exakt vad hen känner.

Självklart är det så.

Just därför är det här tänkvärt, IMHO:
Den kanske mest tillfredsställande definitionen av empati Hægerstam presenterar tar hänsyn till dessa frågor och är formulerad av Edith Stein. Stein, filosof och karmelitnunna som avrättades i Auschwitz 1942 och helgonförklarades av påve Johannes Paulus II 1998, definierar empati så här: ”Empati är mitt medvetande som strävar mot en meningsskapande förståelse av den andres känslor”. Stein definierar alltså empati som något mer än ett spegelfenomen. Det handlar också om kommunikation. Här finns en respekt för att min nästas känslor är ytterst svåråtkomliga, kanske rentav oåtkomliga för mig. Empati är själva strävan efter förståelse.
https://www.svd.se/ett-modeord-for-var-gatfulla-godhet (Låst, men kom åt den via en vänlig själ.)


Spretigt, halvfärdigt och egentligen inte ens om att vara överempatisk just.

Marjatta skrev:För att något man upplever ska kunna kallas empati, måste det rimligen matcha någorlunda med vad den man tror sig vara empatisk med upplever. Riktigt tydligt blir det på denna tråds första sidor, där flera personer först tydligt känner igen sig i begreppet överempatisk, och sen berättar hur de t.o.m. är empatiska med föremål som inte lever. Som mjukdjur, som inte kan få ligga på golvet utan måste ligga mjukt. Nu hör det till saken att mjukdjur inte har några känslor. Det är människan som har känslor, och sen på nåt sätt lägger över dem i föremålet.

Tänkte på samma sak, när jag läste det.

För att därifrån delvis gå in på ett annat spår, än vad som var poängen med det inlägget i sin helhet:

Jag är ju mycket inne på djur. Förr definitivt mer än på människor.
Där kan man på ett sätt dra paralleller till mjukisdjuren: det finns ingen möjlighet för mig att nånsin veta vad ett djur verkligen tänker, känner och behöver - sett 100% utifrån sin arts perspektiv.
Vi människor är fenor på att lägga vårt eget på djur, och tro att vi därför kan tolka dem rätt. Utan att t.ex. ha läst ett enda ord hundpsykologi, etologi mm. Vi bara tar för givet, och djuren kan inte rätta oss och protestera, alltså kan vi fortsätta tro på våra respektive versioner av "sanningen".

Där blir det jag ovan citerade väldigt viktigt, och kanske t.o.m. avgörande, för mig personligen:
Det handlar också om kommunikation. Här finns en respekt för att min nästas känslor är ytterst svåråtkomliga, kanske rentav oåtkomliga för mig. Empati är själva strävan efter förståelse.

Nånting annat jag tycker är väldigt intressant, kanske det mest intressanta av allt jag hittills läst:

ania Singer fick via den tibetanske ledaren Dalai lama kontakt med buddhistiska munkar som i åratal tränat sig på det man på engelska kallar compassion. Och när hon lade en av dem, Ricard Matthieu, i sin magnetkamera upptäckte hon något underligt. När Ricard föreställde sig en person som led och riktade sin medkänsla mot henne var det helt andra delar av hans hjärna som engagerades.

I stället för att tanken på att någon som far illa engagerade de delar i hans hjärna som indikerar smärta, var det ett annat område, ventrala striatum, som har med positiv belöning att göra, som reagerade.

Tania Singer, som följde hela processen vid en dator, ropade in till undersökningsrummet: ”Ricard, vad gör du? Känner du ingen smärta?” Och han svarade: ”Nej, bara värme och omtanke, ungefär som en mor inför sitt barn.”

Det var då Tania Singer förstod att det inte finns en form av empati utan flera. Och den modell hon idag arbetar efter bygger på tre olika sätt att känna med andra människor.

Först det automatiska, reflexmässiga, som gör att till exempel gäspningar smittar. Här ingår ingen medvetenhet, ingen oro över att den andra är trött, två kroppar härmar bara varandra, och det finns hos människan från födelsen.

Nästa steg, det Tania Singer kallar empatin, kräver en viss medvetenhet och uppstår först när vi förstått att vi är enskilda personer. Jag ser att den andra lider, och jag känner det också.

Det tredje steget, ett slags förfinad empati, det Tania Singer kallar för compassion, medkänsla, innebär inte något medlidande, bara omsorg.

De här skillnaderna är viktiga. Empatin är slitsam och inte alltid särskilt konstruktiv, menar Tania Singer.

https://fof.se/tidning/2014/3/artikel/m ... -samma-sak

Compassion. Mycket viktigt och tänkvärt. Kanske var det just det Einhorn var inne på, som skydd mot utbrändhet? Vet ej.

Kanske är det det man är inne på, när man lägger mjukisdjur på kuddar? Vet ej.
(Inte menat att säga emot ang. avgränsning på nåt sätt, bara en hastig tanke, som säkert kan vara helt fel.)


Empati är väldigt komplext, så mycket har jag iaf förstått de här senaste dagarna. Är osäker på om nån enda av oss på det här forumet kan slå fast så värst med sanningar. Men det är väl kanske inte heller varken syftet eller det intressanta.

Missade en bit från det citerade i FoF:

Det råder alltså en viss begreppsförvirring. Är medkänsla verkligen en bra översättning av det engelska ordet compassion, och är empati ett bra ord för den som känner med andra, eller skulle det för oss vara bättre med tvärtom?

Compassion är mig bekant inte bara från Dalai Lama & Co, utan det används flitigt även inom rescuekretsar (= utländska föreningar som räddar djur). Översätta det med medkänsla är väl inte direkt fel, men IMHO iaf bristfälligt.

Compassion is often regarded as having sensitivity, an emotional aspect to suffering, though when based on cerebral notions such as fairness, justice, and interdependence, it may be considered rational in nature and its application understood as an activity also based on sound judgment.
/.../
Compassion involves "feeling for another" and is a precursor to empathy, the "feeling as another" capacity for better person-centered acts of active compassion; in common parlance active compassion is the desire to alleviate another's suffering.
/.../
Qualities of compassion are patience and wisdom; kindness and perseverance; warmth and resolve. It is often, though not inevitably, the key component in what manifests in the social context as altruism.
/.../
Difference between sympathy and compassion is that the former responds to suffering from sorrow and concern while the latter responds with warmth and care.

https://en.wikipedia.org/wiki/Compassion

Nu är Wiki inte världens bästa källa, och jag hinner inte ens läsa igenom hela. Men det citerade är mig bekant sen tidigare, så det "vågar" jag posta.

Fabela skrev:Googlade, och hittade bl.a.
https://fof.se/tidning/2014/3/artikel/m ... -samma-sak

Ur den artikeln, en intervju med prof. Tania Singer:

Någon skrattar och du gör likadant. Någon gör sig illa och du rycker till. Någon berättar om sitt liv och du fylls av ömhet och värme. Tre känslor. Tre sätt att uppleva vad andra känner. Tre helt olika reaktioner i hjärnan.

Först det automatiska, reflexmässiga, som gör att till exempel gäspningar smittar. Här ingår ingen medvetenhet, ingen oro över att den andra är trött, två kroppar härmar bara varandra, och det finns hos människan från födelsen.

Nästa steg, det Tania Singer kallar empatin, kräver en viss medvetenhet och uppstår först när vi förstått att vi är enskilda personer. Jag ser att den andra lider, och jag känner det också.

Det tredje steget, ett slags förfinad empati, det Tania Singer kallar för compassion, medkänsla, innebär inte något medlidande, bara omsorg.

Empati - att känna känsla för att någon annan känner den.
Medkänsla, compassion - att känna saker kring andra med utgångspunkt i egna erfarenheter.

Jämför lunganistormen:
Empati - att praktiskt hjälpa andra.
Sympati - att gråta för att andra gör det.

Där finns inte många punkter gemensamt. Ingen påstår väl idag att aspergare inte är kapabla att ställa upp för andra människor?

Man får förstås använda ord hur man vill. Här vill jag citera Tage Danielsson (ur minnet, så det blir inte exakt): Ord betyder saker bara för att vi kommit överens om att de ska göra det. Du och jag kan komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm-Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på centralen.

Bloggaren Lungan i stormen får gärna ha sin definition för mig, men hur hen använder ordet empati är nog inte vad psykologer m.fl. som skriver om autism menar.

Om vi ska diskutera vidare bör vi alltså varje gång vi använder någon term förklara vad vi menar med den. Annars kommer vi totalt tala förbi varandra.

(För att förstå autism misstänker jag att det där empati-ordet inte är något särskilt bra redskap. Nog bättre att fokusera på begreppet mentalisering/theory of mind. Tror jag.)

Jag ser att du har hunnit skriva mer i tråden emellan, fabela. Postade mitt inlägg ändå men lägger till att diskussioner kring vad ord betyder orkar jag typ inte med. Det går säkerligen att hitta minst ett dussin definitioner på alla termer som snurrat runt i den här diskussionen, var och en adekvat i sitt sammanhang.

Om oklarhet finns, får den som vill att jag ska fatta vad hen menar ge en definition. Då blir det nog bra.

Tillägg: alltså vad den menar med ordet just här och nu

Bara kort kommentar:

"Problemet" är att olika begrepp överlappar varandra. Empati, sympati och what not är inte i knivskarpt separata fack, och de beskrivs kort och bristfälligt i olika artiklar mm.

Det jag postat ovan behöver inte, men får diskuteras, precis efter var och ens inspiration, intresse och ork. Ffa är jag inte ute efter kommentar/svar från nån specifik medlem.
Min poäng är mest bara att lägga fram hur komplext det är, mtp på diskussionen som sådan. Och från begreppet empati m.fl. att sen ta det vidare till aspergare och överempati - vad är ens relevant, när empatibegreppet i sig är så svårdefinierat?

Mer food for thoughts för den som vill. Annars får man gärna slippa.

Fabela skrev:Och från begreppet empati m.fl. att sen ta det vidare till aspergare och överempati - vad är ens relevant, när empatibegreppet i sig är så svårdefinierat?

Min synvinkel på just detta är att s.k. överempati ev. inte alls handlar om empati. Eller iaf att mycket som kallas så, inte gör det.

Fabela skrev:Just nu vet jag inte vad jag tänker. Har för många tankar att sortera.

Tror jag sorterat klart, så att jag har min personliga uppfattning hyfsat klar.
Allt finns egentligen redan nämnt i tråden, så det blir bara upprepning.

Marjatta skrev:Empati - att känna känsla för att någon annan känner den.
Medkänsla, compassion - att känna saker kring andra med utgångspunkt i egna erfarenheter.

Jämför lunganistormen:
Empati - att praktiskt hjälpa andra.
Sympati - att gråta för att andra gör det.

Där finns inte många punkter gemensamt.

overempatisk-t13603-192.html#p1602034

Beror kanske på hur man tolkar det man läser, vad man läst (även utöver det som tagits upp i tråden) och hur strikt man delar upp i fack.

Empati är ju uppdelat i kognitiv och affektiv, som sagt. Två olika saker.
Affektiv = att känna (med). Liknar sympati (dvs dela känsla, inte att gilla). Sägs vara det aspergare kan ha för mycket av.
Kognitiv = att förstå. Det man lär sig utifrån erfarenheter. Har sett det jämföras med ToM, men hittar inte var just nu. Sägs vara det aspergare är sämre på.

Det citerade nedan:
Empatisk omtanke som fjärde aspekt. Det borde rimligtvis inkludera handling, dvs hjälpa.

RainyDay skrev:

Empati är en komplex psykisk process som innebär (1) att känna vad den andre känner (affektiv empati) (2) att förstå vad den andre känner (kognitiv empati) och (3) en mekanism som kan avgöra från vem (själv/annan) känslan härrör (empatisk precision). De här tre mekanismerna anses vara tätt sammanflätade och beroende av varandra för att empati ska ske. Ibland inkluderas även en fjärde aspekt av empati - att besvara den andre med en medkänsla och vänlig intention (empatisk omtanke). Om du t.ex. ser ditt barn ramla och skrapa upp benet så väcks en automatisk smärtsam respons inom dig (affektiv empati), du kan förstå att ditt barn har ont och kan minnas gånger du själv råkade ut för samma smärta (kognitiv empati) och du är tillräckligt emotionellt medveten för att förstå att det är ditt barn och inte du som har ont (empatisk precision). Detta kan sägas vara komponenterna som är involverade i det empatiska systemet

Och tredje aspekten förresten: empatisk precision. Där är ju biten om avgränsning, som Kidzie är inne på.

Marjatta skrev:

Fabela skrev:Och från begreppet empati m.fl. att sen ta det vidare till aspergare och överempati - vad är ens relevant, när empatibegreppet i sig är så svårdefinierat?

Min synvinkel på just detta är att s.k. överempati ev. inte alls handlar om empati. Eller iaf att mycket som kallas så, inte gör det.

Det kan jag iofs hålla med om.
Åas utesluter inte det att autister kan vara överempatiska. Här finns det åtminstone nämnt, med just det ordet:

2016-01-284Könsfördelning
/.../
Tenderar till överempati och kontrollbehov
Källor: Forskning genomförd av Svenny Kopp

http://habilitering.se/sites/habiliteri ... p_2016.pdf

För den som inte känner till Svenny Kopp:

Svenny Kopps forskningsområde är flickor med neuropsykiatriska svårigheter. 1999-2001 var Svenny Kopp projektansvarig för ”Flickprojektet” en omfattande klinisk undersökning av flickor med ADHD, autismspektrumstörning och Tourette syndrom. År 2010 disputerade hon i ämnet på avhandlingen ”Girls with Social and/or Attention Impairments”. Hösten 2015 påbörjades en uppföljningsstudie av Flickprojektet. Denna studie beräknas pågå i tre år (med intervjuer av 100 kvinnor och 60 kontroller samt databearbetning). Kvinnorna är nu mellan 18 och 34 år.

https://gnc.gu.se/forskare/kopp--svenny

fabela skrev:

Marjatta skrev:Min synvinkel på just detta är att s.k. överempati ev. inte alls handlar om empati. Eller iaf att mycket som kallas så, inte gör det.

Det kan jag iofs hålla med om.
Åas utesluter inte det att autister kan vara överempatiska. Här finns det åtminstone nämnt, med just det ordet:

Ja det är uppenbarligen ett av de många olika sätten eller försöken att beskriva och förstå autism. Företräds även av folk i exv. Gillbergs grupp (du har länkat in en text därifrån tidigare, den som nu hittas i Internet archive).

Tony Attwood har nämnt i någon föreläsning att autister - föreläsningen berörde autistiska flickor men jag gissar att han menar det gäller bredare än så - lätt invaderas av andras känslor, särskilt då negativa sådana. Baserat på egna erfarenheter skulle jag formulera om "att de/vi lätt invaderas av vad de/vi uppfattar som andras känslor" vilket beroende på person och situation rimligen stämmer mer eller mindre väl.

Marjatta skrev:Varifrån har du fått det? (om nu kidzies nuvarande inkarnation råkar se detta).

Jag tror det är lågaffektive mannen, Bo Hejlskov Elvén, som sagt det. Jag läser mycket och kollar mycket föreläsningar, därför vet jag väldigt sällan vem som sagt vad.

Jag hatar ju empati som begrepp, så egentligen gillar jag inte att diskutera det eftersom jag inte tror på att det finns. Alla beståndsdelar finns förstås, men det är ett mischmasch av idéer som inte är färdigtänkta.

Jag försöker bli en bättre människa. Tar lite intryck av zen och stoicism, fast inte sådär jättemycket. Jag blir hellre en lite bättre människa än blir mer empatisk.

Empati är bara en copout. Man måste ha sååå många fler delar med för att bli en bättre människa.

Fritz argues that some of the dark sides of empathy include; self-loss, side taking, identifying with the helper, sadistic empathy and vampiristic empathy.

http://cultureofempathy.com/References/ ... thaupt.htm

Så visst, man kan se det olika.
Fast han menar inte att empati är bara mörk, förstås. Bara att man ska vara medveten om de sidorna också.
(Har fortfarande inte hunnit lyssna på nåt med honom.)

Kall eller varm ungefär. Då pratar jag givetvis om personligheten och inget annat.