Är det normalt att framförallt neurotypiska personer glömmer bort det mesta och framförallt att man har en diagnos? Ligger det naturligt hos en NT persons beteende att glömma bort saker eller vad beror det på att den glömmer bort en sådan stor sak?

Kan det bero på att personerna har svårt att hantera att man har en diagnos trots att det har gått 7-8 år sedan jag fick diagnosen? Borde inte folk vid detta laget ha kommit över den tröskeln att man har en diagnos och då inte ha svårigheter med att man har en diagnos?

I mitt fall så verkar folk glömma bort att jag har en diagnos och svårigheter för de känns som de tror att jag ska vakna upp en dag och vara neurotypisk eller rättaresagt bli av med min diagnos på något sätt. Hur det nu skulle gå till..

Pga detta så har då vissa höga krav på mig och tror väldigt gott om mig dvs men så det blir negativt eftersom de då glömmer bort att jag har svårigheter också. Tex att de tror jag är jätte duktig på något och blir förvånade om jag då tycker något är jobbigt eller svårt.

Och är det svårt för vissa personer att veta hur de ska hantera någon med en diagnos? Men hur kan det vara svårt när man dagligen berättar tydligt hur man funkar och så? Men på något sätt så glömmer de bort det och så går det på repeat. Detta är en ond cirkel för mig. Jag vill inte att det alltid ska vara såhär.

Jag vill att folk ska tro på mig och behandla mig som vem som helst, men samtidigt till en rimlig gräns för de måste ju ändå förstå att jag har en diagnos och svårigheter pga den och att man då inte kan allting såsom en NT kanske kan. Men ändå inte behandla mig som att man vore helt handikappad. Jag är inte handikappad. Jag kan jobba, jag kan diska, laga mat, tvätta, leva ett normalt liv, jag kan det mesta faktiskt.


Varför ska jag då bli behandlad annorlunda bara för att jag har en diagnos? Den syns inte och jag behöver inte lika mycket stöd och hjälp såsom en med tex down syndrom där diagnosen syns. Jag fungerar i princip normalt. Är det för att de vet om att jag har en diagnos och tänker då att den är betydligt grövre pga okunskap?

Det är väl lite så att är man väldigt bra på vissa saker och håller på med dem mycket, tror andra att man är bra på allt. Eftersom de ofta har en jämn begåvningsprofil.

Det är inte bara de vanliga som gör detta fel. Även experterna råkar ibland göra samma.

När jag testades med WAIS så körde de språkdelen före matte. Jag chillade mig igenom språket med full pott. Och testtanten säger att vi kan inte ta matten från grundnivån för då blir vi aldrig klara, så hon säger att vi ska börja med det avancerade. Jag säger nej, börja som vanligt med det enklaste men hon vägrade. Så hon sa typ räkna ut 632*43 i huvudet. Jag tänkte inte ens utan sa bara "ingen aning". Då sänkte hon till mellannivån och jag fick typ frågan 739+294 vilket är OK för mig att räkna ut o jag får göra någon minnesnotis men det skulle vara helt i huvudet så bara att säga att "nepp jag vet inte". Då blev jag anklagad för att bluffa! Jag tror jag satt och med möda räkna tvåsiffriga tal i plus och minus. Efter bara ruskade hon på huvudet.

En NT hade nog varit halvbra på språk och halvbra på matte. Men testledaren hade väl glömt vad asperger var.

I vardagslivet så kanske man inte gärna vill visa upp sina tillkortakommanden, men tror inte folk fattar om man inte gör det. Det blir för abstrakt annars för dem.

Bra frågor Jossie94. Jag känner igen mig i det du beskriver om folk som "glömmer" diagnosen
Många kan fortfarande inte så mkt om npf och hur olika det kan påverka olika individer så risken finns att vissa tar t ex trötthet, behov av vila, intryckskänslighet som typ larv och tecken på lathet. Det finns folk som associerar att vara trött med sin egen trötthet, vila går på en helg..om jag ska dra det hårt och dagens intryck hanterar de i sömnen..

Det är därför dom kallas för osynliga funktionsnedsättningar. Om du T.ex jämför med rörelsehindrade som är det motsatta det syns rätt tydligt om dom kör runt i en rullstol går inte att missa typ.

Jo men eftersom diagnosen inte syns på mig så blir jag ju förvånad om de märker saker som ingen kan märka utåt. Visst kan man känna igen olika diagnoser utifrån dess beteende/ definitionen av diagnosen. Typ om någon är stökig kan inte sitta still och hörs och syns mest så handlar det ju om att personen har adhd. Men då får ju folk de som att det är fel på personen för den är bråkig stökig osv. De fattar ju inte då att personen har en diagnos och det är därför den beter sig på det sättet som de tycker är att man är stökig eller bråkig. Eller om en person har en sjukdom så får de höra att de är lata. Vissa har sjukdomar som gör att man är trött hela tiden fast man kanske sover väldigt mycket. Tex jag blir trött efter saker en NT kanske klarar av mer men jag är ju fortfarande inte lat. Man har bara olika vad man orkar.

Därför blir det ju skevt om folk bara antar saker utan någon fakta om andra när sjukdomen diagnosen inte syns. Det blir ju mer kränkande då om personen inte ens har någon diagnos. Jag fick ju höra att jag hade en diagnos och jag visste knappt någonting om det. Jag visste väl litegrann men inte att jag hade en diagnos själv så de satte ju liksom stämpel på mig readan väldigt tidigt. Tydligen hade det snacket redan kommit på tal i högstadiet men då var de ju för jag hade inlärnings svårigheter. Jag visste ju inte om min diagnos då.


Nej men kortfattat så ska man väl inte bara anta saker när man inte vet ett dugg eller har någon fakta på det hela. Då är det ju klart att man tar illa upp.

Jossie94 skrev:Är det normalt att framförallt neurotypiska personer glömmer bort det mesta och framförallt att man har en diagnos? [---]

Kan det bero på att personerna har svårt att hantera att man har en diagnos trots att det har gått 7-8 år sedan jag fick diagnosen? Borde inte folk vid detta laget ha kommit över den tröskeln att man har en diagnos och då inte ha svårigheter med att man har en diagnos?

[---] Men hur kan det vara svårt när man dagligen berättar tydligt hur man funkar och så? [---]

Jag vill att folk ska tro på mig och behandla mig som vem som helst, men samtidigt till en rimlig gräns för de måste ju ändå förstå att jag har en diagnos och svårigheter pga den [---]

Varför ska jag då bli behandlad annorlunda bara för att jag har en diagnos? [---]

Jag tror inte att folk i allmänhet går och funderar över vilka diagnoser någon har. Särskilt när det inte syns. Tvärt om förväntar sig gemene man att man ska bete sig normalt, d.v.s. "som folk". Att man ska sköta sig och sitt, inte kräva en massa uppmärksamhet eller krångla till det för dem med specialhantering. Så jag tror att de nog i allmänna fall behandlar dig som "vem som helst".

Av dina trådstarter och övriga inlägg här på forumet får jag intrycket att du är en tjatig, krävande och påstridig person. Egenskaper som jag personligen förknippar med ADHD snarare än Aspergers. Jag brukar göra vad jag kan för att undvika såna människor.

Jag tror för dom flesta med AS så syns det inte att vi har en diagnos, OK dom super nördiga sticker nog ut.

Det där att det inte syns tror jag ska tolkas bokstavligt. Vi har inga synliga "defekter". En del tror att det betyder att det inte syns på beteendet, men det är klart det gör.

Inte så att många fattar vad aspergers är, förutom att ordet autist numera är ett skällsord som man förr använde CP, dampunge och andra funktionshinder eller minoritetsgrupper. Man kan ett ord men vet inte vad det betyder.

Därför tror jag att man som aspergare kan bli sedd som udda på just det sätt det syns mest utåt på en själv (självklart). Sedan tror jag man måste vara kunnig för att ens kunna koppla det till aspergers.

Snarare blir det Kurt som kan så mycket om fåglar men är snäll och trevlig, Eva som alltid lyckas hamna i problem på jobbet för hon ska göra på sitt sätt och inte chefens sätt och Mia som lyckas snubbla på sig själv, både fysiskt och mentalt men är godhjärtad.

Kidzi skrev:Snarare blir det Kurt som kan så mycket om fåglar men är snäll och trevlig, Eva som alltid lyckas hamna i problem på jobbet för hon ska göra på sitt sätt och inte chefens sätt och Mia som lyckas snubbla på sig själv, både fysiskt och mentalt men är godhjärtad.

Du glömde den verkliga stereotypen, Sune som kan hösttidtabellen från 1987 för linje 631 utantill men som inte kan komma ihåg att borsta tänderna både morgon och kväll.

nallen skrev:Du glömde den verkliga stereotypen, Sune som kan hösttidtabellen från 1987 för linje 631 utantill men som inte kan komma ihåg att borsta tänderna både morgon och kväll.

Sune har vi tyvärr begravt.

Supersupernördarna syns inte längre för nu har man släppt in en massa folk i aspergerdiagnosen som inte ens kan läsa en tidtabell.

Någon påstod att t ex annorlunda röst (t ex att man pratar lite hest eller piper fram det man vill säga eller pratar väldigt högt eller tyst jämfört med vanliga) i kombination med AS kan göra att omgivningen bemöter personen annorlunda än om den bara haft osynlig AS. Samma kan nog gälla för AS i kombination med t ex lättare cp-skador, vissa synnedsättningar och/eller om man har en speciell gångstil eller gör rörelser väldigt snabbt eller långsamt.

Vad jag vet så har folk blivit förvånade när de fick veta att jag hade en diagnos och då sa de från gymnasiet att de hade kanske bemött mig annorlunda om de visste om min diagnos från början. Som om det skulle spela någon roll, man ska ju fortfarande inte vara elak mot någon.

Men annars har jag nog bara fått höra att jag blev ledsen över en grej och då skulle jag pga det ha en diagnos enligt personen. Sedan vet jag inte om folk har märkt att jag inte fattar skämt osv men alla kan ju inte förstå allting heller och då syftar jag även på NT. De kan ju fejka att de kanske förstår ett skämt, you know fake it until you make it, men jag är ju ärlig när jag inte förstår saker.

Men förutom sådana saker så vet jag inte vad de är dem har märkt som de anser att man har en diagnos.

Jag är väl social och framåt, jag menar vem vill vara med en tråkig person som inte gör något? Det är inte fel att vara introvert, utan jag syftar på att om man ska få saker gjorda/hända då får man ju ta initiativ. Jag var osäker och tråkig innan men sedan blev jag självsäker och tog mer plats och det är också okej att vara social framåt och ta plats helt enkelt. Majoriteten av folk har jag uppfattat som extroverta och de gillar att träffa nya människor osv, för mig är sådant normalt. Det är ju lite konstigt tycker jag om en person inte skulle ha instagram facebook eller liknande, för det är så vanligt och det är det folk socialiserar sig med. Eller om någon inte har en mobil eller något annaat som anses vara normalt i samhället.

Men det är ju klart att någon kanske inte har en mobil eller vet vad det är men majoriteten vet nog vad en mobil är eller vad sjutton det nu är. Det är rätt svårt att missa något som står överallt eller finns överallt. Tänk er bara pandemin just nu, vem har missat den?

Vad jag vet så har jag inte adhd eller add, eller så, utan jag har vissa kriterier för autism och asperger och eftersom jag har så få punkter/kriterier utav dem så blir det en egen diagnos som heter atypisk autism. Man kan också säga störning utan närmare persikfikation eller något sådant. Men jag tycker det är lättare att säga atypisk autism.

Du lider av kognitiv dissonans, först säger du att du är handikappad sen säger du att du inte är det.

Om du har autism så har du ett handikapp. Ordet handikapp betyder att du har något som gör livet svårt. Ordet kommer från sportensvärld, där exempelvis en skicklig golfare kan använda handikapp för att möta en mindre skicklig golfare på jämnare villkor.

Ju tidigare du accepterar att du har ett handikapp desto bättre, kognitiv dissonans är mycket vanligt och det menas att du har två tankar samtidigt som går emot varandra. Det bästa hade varit om du slutade med detta.

Det måste vara frustrerande för dig i de situationer och jag hoppas det löser sig för dig!

Jag tänkte att när du hamnar i de situationer istället för att tjata när de glömmer din diagnos att du kanske kunde skoja till det som en påminnelse typ ups här kom in (autism) in i bilden. Det ska inte vara något du inte känner dig bekväm med så klar!
Absolut inte så det blir till något negativt heller!!


Nu under mitt skolår fick jag min diagnos färdigställd och min lärare har inte varit alltför snäll mot mig då hon har varit väldig ego, ljuger och kan inte hjälpa mig med min svårigheter.
Medan min klass har varit jätte snälla och hjälpt till när det har behövs och stöttat mig.

Så jag antar att ibland är det bara den speciella individen det är fel på helt enkelt och då brukar det vara lättare för mig att inte ta personen på så stort allvar eller försöka hitta en lösning på att slippa den personen.

Hoppas du förstår hur jag tänker

Men hur vet man om man har kognitiv dissonans om man inte vet om att man har det?
Jag visste tex inte att jag hade en diagnos men de var folk som antydde det så jag vart ju stämplad att ha en diagnos trots att jag inte visste om det själv. Har ingen aning om vad de märkte heller eftersom det ändå var saker som alla kunde ha svårt med eller bete sig på. Tex om någon gråter över en sorglig film har man då automatiskt en diagnos pga det? Det kändes lite som det när folk trodde att jag hade en diagnos och berättade vad de märkte och så. Iaf enligt denna personen men de andra var mer förvånade att jag hade en diagnos så de visste nog inte eller tänkte nog inte så mycket på det. Jag vet att personen som sa att jag hade en diagnos har själv någon diagnos men de är ju skillnad om man vet om sin diagnos, hade jag vetat om den sen jag var liten så hade jag ju kunnat vara mer öppen om den. Så de är ju ändå skevt om folk bara förutsätter att jag ska märks att jag har en diagnos men hur ska jag det när jag dels inte vet om det eller inte har tanken på att det skulle kunna handla om en diagnos. Det är ju väldigt svårt.


Jag tänker bara logiskt gällande saker. Det jag menade var att självklart har jag svårigheter men jämfört med de som har betydligt grövre diagnoser där de teoriprov spöken eller behöver personal dygnet runt eller tycker i handtaget på toaletten eller har mer avancerade som bibolar schizofrenis paranoia eller något sådant så är jag ju mer NT om man ska vara så. Jag menar bara skillnaden mellan diagnoserna att det är skillnad på hur grav diagnos man har och vad för diagnos man har. Det är ju bara ren fakta. En med down syndrom där diagnosen syns tydligt ser man ju skillnad på än en person som det inte synd alls på och då kan personen ha adhd tex. Adhd syns inte utåt utan det är väl mer inombords.

Så hur ska folk veta att jag har ett handikapp om de inte ens syns på mig? Därför ifrågasätter jag då hur de kan anta att man har en diagnos om den inte syns. Detta är ju faktiskt kränkande. Det är som att jag skulle bara få för mig att en person är på ett sätt men jag har ingen fakta om det utan detta är bara påhittade åsikter. Så man ska ju vara försiktig och säga och tycka saker om andra när man inte vet ett skit om saken. Jag har ju bara sagt saker om folk som jag varit med om och märkt utifrån egna händelser och erfarenheter. Det är ju inte så att man bara går fram till en person och bara gud vad ful du är eller något sådant. Vad har den personen gjort? I det fallet skulle jag nog säga de handlar mer om en sjuk person för de känns mest logiskt. Hade det däremot hänt något så att personen skulle agera på det sättet så hade det varit mer tydligt varför den gick till personen och var elak.

Jag tror den kognitiva dissonansen går att lösa.

Världen är NT-handikappanpassad. Dvs NT får MASSOR av hjälp med saker de inte klarar själva. Det anses normalt. Ingen ifrågasätter. NT är måttstocken för vad som är en jämn begåvningsprofil. Det är inte så att aspergare har en ojämn, den skiljer sig bara från andra aspergare för de är sanna individer med olika styrkor och svagheter. NT liknar varandra så om de presterar skitdåligt på språk som jag anser de ofta gör, så anses jag smart på det, de anses inte dumma. Fast från mitt perspektiv där jag är normen och den jämna begåvningsprofilen är det kiddielicensierat att fixa språk själv men leja bort matte. Vi borde väl göra mindre av det vi hatar och mer det vi gillar, det som jag hatar gillar säkert någon annan (kanske inte skrubba toor...).

Aspergare är handikappade därför att det inte finns ett inbyggt system i hela jävla samhället för att stötta våra svagheter på samma sätt som det finns för NT. Typ lära sig läsa lååångsamt "mor är rar" när man är SJU ÅR!" Finns det en enda aspergerunge som inte kunde läsa innan skolan?

Att ha en diagnos och inte vilja ha den för att man blir behandlad nedlåtande förstår jag. Man vill bli behandlad med värdighet som NT behandlas (även när de gör fel).

Men man vill ändå bli sedd som den person man är, med både fel och brister och styrkor.

Och man vill inte att normala känslor patologiseras.

Själv tycker jag inte ens om när unika och kanske aspiga idéer patologiseras, trots att de idéerna är bättre än NT:s....

Så en diagnos ska inte vara en lapp på ryggen som säger "sparka mig". Man ska få vara hur udda som helst och fortfarande få respekt. Man får ha sina NT-moments med. Det är OK.

Det enda är egentligen en bön om att få vara sig själv och att det accepteras.

Det där med att ha en diagnos är också någonting som är väldigt nytt. På min tid så kunde jag se att det fanns människor som var annorlunda. Två-tre i varje klass. De var ofta kreativa i allt möjligt och tänkte ut bättre svar på lärarens frågor än hen tänkt sig, eller tänkte flera steg till. Privat var de roliga att tala med för de tänkte på saker som kändes meningsfulla och de kändes som verkliga människor, när jag var liten kallade jag dem "de vackra människorna".

Nu kallas de ADHD, ADD, aspergers, autism osv.

De var ofta lite rebelliska och jag gillade att de var individualister. Men de kanske tvingades till det. Ville bara säga att hade man förr satt diagnoser på dessa ungar, då hade folk häpnat. Man var så vana vid att det fanns bråkstakar och boknördar. Känns mer som kärleken från föräldrarna avgjorde deras framtid mer än vad man idag kallar diagnoser.

Min kompis vill inte ha en diagnos säger hon. Hon vill bara vara sig själv.

Jag insåg när jag var 13 att jag var annorlunda, men det störde mig inte. Tyckte mest att om jag ville ensamcykla och tänka 2 timmar efter skolan eller sträckläsa en bok så var det min grej och om de brådmogna bratsen i klassen ville dricka öl och skryta om det så var det deras grej.

Kanske har man sämre chanser nuförtiden med diagnos att klara sig, eftersom det är inbyggt i diagnosen att om två träter och den ena är autist har hen fel.

Jossie94 skrev:Men hur vet man om man har kognitiv dissonans om man inte vet om att man har det?
Jag visste tex inte att jag hade en diagnos men de var folk som antydde det så jag vart ju stämplad att ha en diagnos trots att jag inte visste om det själv. Har ingen aning om vad de märkte heller eftersom det ändå var saker som alla kunde ha svårt med eller bete sig på. Tex om någon gråter över en sorglig film har man då automatiskt en diagnos pga det? Det kändes lite som det när folk trodde att jag hade en diagnos och berättade vad de märkte och så. Iaf enligt denna personen men de andra var mer förvånade att jag hade en diagnos så de visste nog inte eller tänkte nog inte så mycket på det. Jag vet att personen som sa att jag hade en diagnos har själv någon diagnos men de är ju skillnad om man vet om sin diagnos, hade jag vetat om den sen jag var liten så hade jag ju kunnat vara mer öppen om den. Så de är ju ändå skevt om folk bara förutsätter att jag ska märks att jag har en diagnos men hur ska jag det när jag dels inte vet om det eller inte har tanken på att det skulle kunna handla om en diagnos. Det är ju väldigt svårt.


Jag tänker bara logiskt gällande saker. Det jag menade var att självklart har jag svårigheter men jämfört med de som har betydligt grövre diagnoser där de teoriprov spöken eller behöver personal dygnet runt eller tycker i handtaget på toaletten eller har mer avancerade som bibolar schizofrenis paranoia eller något sådant så är jag ju mer NT om man ska vara så. Jag menar bara skillnaden mellan diagnoserna att det är skillnad på hur grav diagnos man har och vad för diagnos man har. Det är ju bara ren fakta. En med down syndrom där diagnosen syns tydligt ser man ju skillnad på än en person som det inte synd alls på och då kan personen ha adhd tex. Adhd syns inte utåt utan det är väl mer inombords.

Så hur ska folk veta att jag har ett handikapp om de inte ens syns på mig? Därför ifrågasätter jag då hur de kan anta att man har en diagnos om den inte syns. Detta är ju faktiskt kränkande. Det är som att jag skulle bara få för mig att en person är på ett sätt men jag har ingen fakta om det utan detta är bara påhittade åsikter. Så man ska ju vara försiktig och säga och tycka saker om andra när man inte vet ett skit om saken. Jag har ju bara sagt saker om folk som jag varit med om och märkt utifrån egna händelser och erfarenheter. Det är ju inte så att man bara går fram till en person och bara gud vad ful du är eller något sådant. Vad har den personen gjort? I det fallet skulle jag nog säga de handlar mer om en sjuk person för de känns mest logiskt. Hade det däremot hänt något så att personen skulle agera på det sättet så hade det varit mer tydligt varför den gick till personen och var elak.

Nej man får inte en diagnos för att man gråter vid en film, det är något som man gör en utredning för.

Det finns osynliga handikapp också, jag är ingen som pratar skit med personer bakom deras ryggar. Jag vet inte vad det har med logik att göra.

Det är så klart bättre att ha en osynlig handikapp än att ha en synlig. Tänk dig att ha down så infantiserar alla dig hela tiden. Alla som har osynliga borde tacka Gud att de har det.

Exakt! Jag känner ofta att jag får skulden av något. Det spelar ingen roll om den andra personen eller personerna gjorde fel genom att de skrattade högt eller skrek på bussen, de blir inte tillsagd, utan det är jag som får höra att det var mitt fel. Jag var med med om en gång då jag och en släkting till mig satt och diskuterade på bussen varpå en främmande man som sitter framför oss vänder sig om och säger åt mig, bland annat att jag är egoistisk och jag kände bara ofta detta händer? Detta var en person som verkade stör sig på minsta lilla, han kan även ha haft någon diagnos eller liknande. Jag ville bara kliva av den där bussen, för jag kände mig så kränkt! Min släkting gjorde ju ingenting vilket också känns konstigt, för detta är endå en person som betyder mycket för mig och då tyckte ju hon att jag skulle lära mig att folk inte var snälla ungefär.


Min släkting ville inte prata om en grej (minns inte vad) på bussen och jag undrade bara varför och hon vägrade att säga varför vilket gjorde att vi började tjafsa/diskutera och då vänder sig denna mannen om eftersom han förmodligen är en sån person som inte tål det minsta lilla, utan stör sig på allt och alla och berättar att jag är egoist blabla, jag stängde av för jag kände mig så himla kränkt och kände också "Ofta detta händer, det är inte normalt i min värld att folk säger till andra såvida det inte är riktiga fel" Tex om någon slår sitt barn eller något sådant, men om två bråkar, vad sjutton ska han göra? Det är ju inte hans ensak och det gällde inte honom. Om jag hade gjort fel så hade väl lika gärna chauffören kunnat säga till, hellre det en någon random person som bara råkade sitta där och jag visste inte att han skulle reagera för att jag och min släkting diskuterade /tjafsade.

Som sagt det är skevt i vissa situationer att ha en diagnos, diagnosen är det inte fel på, däremot är det fel på hur människor bemöter den, man är ju inte helt dum i huvudet bara för att man har en diagnos. jag säger inte att de med down syndrom är dummma, de är snarare väldigt goa personer som är glada, roliga och vill väl. Dock är deras tankesätt som ett barns. De förstår inte när deras handlingar blir fel. Det finns en man som har down syndrom och för massa år sedan så gick han runt och pussade och kramade folk och barn retade honom för de fattade ju inte att han hade en diagnos. De handlingarna är enligt normen ett konstigt beteende, man går ju inte och pussar och kramar folk bara sådär men samtidigt borde ju folk förstå att de med down syndrom är annorlunda och sticker ut så att det märks.

På mig märks det inte och likaså om de är två personer med adhd som pratar högt på en buss, det märks inte att de har adhd, ingen bryr sig om det, de får prata hur högt de vill typ, men av någon konstig anledning märker folk något på mig och då säger folk till mig. Tex han på bussen, det var fler än jag som pratade högt, för folk pratar på bussar, folk pratar överallt. Så då borde han ha stört sig på varenda person isf.

Det kan inte bara vara en person som gör alla fel, trots att det är flera involverade/inblandade. (Jag har inte koll på när man använder orden, dvs i vilket sammanhang, de betyder typ samma sak men tydligen så använder man de i olika sammanhang)

Det var bara exempel på att det är fel att folk bara antar saker utan att veta fakta om någonting. Folk antog att jag hade en diagnos baserat iaf från en person, som reagerade att jag blev upprörd av att jag inte hittade en sak på datorn, men vem skulle inte bli upprörd av det? Därför tog jag också upp det där om att gråta för en film, det är samma sak, man har fortfarande inte automatiskt en diagnos pga det plus att ingen visste om min diagnos, jag själv visste knappt om den, så där blir ju det lite konstigt. Jag vet att folk här på forumet har asperger annars skulle de ju inte heta aspergerforum, sedan finns de säkert de som vill lära sig om diagnosen osv. Jag kan ju inte då anta saker som jag inte vet någonting om. Men nu har jag ju en diagnos och därför kan jag relatera till andra med diagnoser lättare än de som inte har en diagnos. De kan inte sätta in sig 100 procent då de inte har en diagnos själva, likaså kan inte en person som inte vart utsatt för mobbing eller något annat hemskt sätta sig in i den som har blivit drabbad/utsatt för mobbing. Simple as that.


Folk märkte att jag var annorlunda, på vilket sätt vet jag inte förutom det där med att en person sa hur den märkte det på mig, men det var bara skevt, för jag tror de flesta gråter över en film eller blir upprörd om de inte hittar saker på datorn eller inte hittar saker överhuvudtaget.

Jossie94 skrev:Det var bara exempel på att det är fel att folk bara antar saker utan att veta fakta om någonting. Folk antog att jag hade en diagnos baserat iaf från en person, som reagerade att jag blev upprörd av att jag inte hittade en sak på datorn, men vem skulle inte bli upprörd av det? Därför tog jag också upp det där om att gråta för en film, det är samma sak, man har fortfarande inte automatiskt en diagnos pga det plus att ingen visste om min diagnos, jag själv visste knappt om den, så där blir ju det lite konstigt. Jag vet att folk här på forumet har asperger annars skulle de ju inte heta aspergerforum, sedan finns de säkert de som vill lära sig om diagnosen osv. Jag kan ju inte då anta saker som jag inte vet någonting om. Men nu har jag ju en diagnos och därför kan jag relatera till andra med diagnoser lättare än de som inte har en diagnos. De kan inte sätta in sig 100 procent då de inte har en diagnos själva, likaså kan inte en person som inte vart utsatt för mobbing eller något annat hemskt sätta sig in i den som har blivit drabbad/utsatt för mobbing. Simple as that.


Folk märkte att jag var annorlunda, på vilket sätt vet jag inte förutom det där med att en person sa hur den märkte det på mig, men det var bara skevt, för jag tror de flesta gråter över en film eller blir upprörd om de inte hittar saker på datorn eller inte hittar saker överhuvudtaget.

Hallå Jossie94! Klokt skrivet, tycker jag!

Tack!

Jossie94 skrev:Exakt! Jag känner ofta att jag får skulden av något. Det spelar ingen roll om den andra personen eller personerna gjorde fel genom att de skrattade högt eller skrek på bussen, de blir inte tillsagd, utan det är jag som får höra att det var mitt fel. Jag var med med om en gång då jag och en släkting till mig satt och diskuterade på bussen varpå en främmande man som sitter framför oss vänder sig om och säger åt mig, bland annat att jag är egoistisk och jag kände bara ofta detta händer? Detta var en person som verkade stör sig på minsta lilla, han kan även ha haft någon diagnos eller liknande. Jag ville bara kliva av den där bussen, för jag kände mig så kränkt! Min släkting gjorde ju ingenting vilket också känns konstigt, för detta är endå en person som betyder mycket för mig och då tyckte ju hon att jag skulle lära mig att folk inte var snälla ungefär.


Min släkting ville inte prata om en grej (minns inte vad) på bussen och jag undrade bara varför och hon vägrade att säga varför vilket gjorde att vi började tjafsa/diskutera och då vänder sig denna mannen om eftersom han förmodligen är en sån person som inte tål det minsta lilla, utan stör sig på allt och alla och berättar att jag är egoist blabla, jag stängde av för jag kände mig så himla kränkt och kände också "Ofta detta händer, det är inte normalt i min värld att folk säger till andra såvida det inte är riktiga fel" Tex om någon slår sitt barn eller något sådant, men om två bråkar, vad sjutton ska han göra? Det är ju inte hans ensak och det gällde inte honom. Om jag hade gjort fel så hade väl lika gärna chauffören kunnat säga till, hellre det en någon random person som bara råkade sitta där och jag visste inte att han skulle reagera för att jag och min släkting diskuterade /tjafsade.

Som sagt det är skevt i vissa situationer att ha en diagnos, diagnosen är det inte fel på, däremot är det fel på hur människor bemöter den, man är ju inte helt dum i huvudet bara för att man har en diagnos. jag säger inte att de med down syndrom är dummma, de är snarare väldigt goa personer som är glada, roliga och vill väl. Dock är deras tankesätt som ett barns. De förstår inte när deras handlingar blir fel. Det finns en man som har down syndrom och för massa år sedan så gick han runt och pussade och kramade folk och barn retade honom för de fattade ju inte att han hade en diagnos. De handlingarna är enligt normen ett konstigt beteende, man går ju inte och pussar och kramar folk bara sådär men samtidigt borde ju folk förstå att de med down syndrom är annorlunda och sticker ut så att det märks.

På mig märks det inte och likaså om de är två personer med adhd som pratar högt på en buss, det märks inte att de har adhd, ingen bryr sig om det, de får prata hur högt de vill typ, men av någon konstig anledning märker folk något på mig och då säger folk till mig. Tex han på bussen, det var fler än jag som pratade högt, för folk pratar på bussar, folk pratar överallt. Så då borde han ha stört sig på varenda person isf.

Det kan inte bara vara en person som gör alla fel, trots att det är flera involverade/inblandade. (Jag har inte koll på när man använder orden, dvs i vilket sammanhang, de betyder typ samma sak men tydligen så använder man de i olika sammanhang)

Hur länge satt ni och pratade högt på bussen? Vad handlade diskussionen om?

Det finns ju dom med downs som har en lättare intellektuell funktionsnedsättning. Alla beter sig inte alls som barn!
Finns en med downs som blivit invald i politiken...tappat namn och land