Har märkt att jag får obeskrivligt mycket ångest av att vänta på besked. Det behöver inte vara något allvarligt eller livsomställande. Allt är lika jobbigt. Provsvar från sjukvården, antagningsbesked, försäkringskassan, svar på jobbansökningar.

Jag vill bara bli sövd tills beskedfan kommer. Det spelar ingen roll vad beskedet är, jag vill bara VETA. Jag behöver strukturera om mitt liv för fan.

Men hur gör man om beskedet inte kommer komma på flera månader? Hur står man ut? Någon som har samma problem?

Nej, inte precis. Kanske om det är något viktigt. Typ när jag sökte jobb. Först väntade jag otåligt och förväntansfullt, men allt eftersom dagarna gick insåg jag att jag inte fått jobbet. Då väntade jag bara missmodigt på brevet med "Tack för visat intresse..."

Det är snarare när jag väntar på ett telefonsamtal under dagen el matleverans. Det känns som om jag inte kan slappna av innan samtalet el leveransen kommit. Idag väntar jag t ex på matleveransen. Känner mig spänd. Kan liksom inte koncentrera mig, ständigt beredd på dörrsignalen.

Jag har likadant. Det värsta är när man väntar på att någon ska ringa eller komma under dagen (kontorstid) och så gör de inte det förrän 16.45. Hela dagen går bort medan man väntar och inte kan koncentrera sig på något.

Alien skrev:
Det är snarare när jag väntar på ett telefonsamtal under dagen el matleverans. Det känns som om jag inte kan slappna av innan samtalet el leveransen kommit. Idag väntar jag t ex på matleveransen. Känner mig spänd. Kan liksom inte koncentrera mig, ständigt beredd på dörrsignalen.

Jag känner också så där.

Sen är det skillnad: att vänta på telefonsamtal, leverans, hantverkare och liknande gör det verkligen omöjligt att koppla av, men varar oftast bara under dagen eller så.

Att vänta på beslut, svar på jobbansökan och liknande är annorlunda. Det är ju en längre tids osäkerhet. Då blir det mer att gå in i något slags blockerat läge. Du skriver att du skulle vilja bli sövd, rabotnitsa. Jag känner att jag faktiskt går in i något slags sleep mode, och väntar på att veta hur det ska bli innan jag kan gå vidare med vissa saker.

Och det är väl så jag står ut. Sömnläge istället för rastlösheten som man orkar med när det bara är under dagen eller så.

rabotnitsa skrev:Har märkt att jag får obeskrivligt mycket ångest av att vänta på besked. Det behöver inte vara något allvarligt eller livsomställande. Allt är lika jobbigt. Provsvar från sjukvården, antagningsbesked, försäkringskassan, svar på jobbansökningar.

Jag vill bara bli sövd tills beskedfan kommer. Det spelar ingen roll vad beskedet är, jag vill bara VETA. Jag behöver strukturera om mitt liv för fan.

Men hur gör man om beskedet inte kommer komma på flera månader? Hur står man ut? Någon som har samma problem?

Hm, är ALLT precis lika jobbigt? Alltså om du typ sätter dig ner och analyserar och känner efter för varje enskild kategori?

De grejer du räknat upp ovan ÄR förstås rätt ”stora” grejer. Ifall det är en utbildning man väldigt gärna vill komma in på, ett arbete man väldigt gärna vill ha osv. Eller om man är oroad för att man kan vara sjuk.

Men nej, jag brukar nog i regel inte ha så stora hang-ups på just sånt. Har andra problem istället, dock.

Ångest? Depression? Som leder till att du känner som att du vill bli typ nedsövd?

Finns ju iofs meds som kan lindra lite. Antagligen finns terapi också, men då ska man nog ha tur med att träffa rätt terapeut.

Kan förklaras med autism iallafall om man har det.

Flinta skrev:Kan förklaras med autism iallafall om man har det.

det har du ju rätt i... Man vill kunna förutse, inte få obehagliga överraskningar.

Jag mår dåligt i en vecka eller en månad när jag får veta att någon ska höra av sig till mig på telefon eller om jag ska träffa någon eller göra något. Ringer dom inte exakt på minuten stiger ångesten snabbt.

Tycker det är hemskt jobbigt till och med om jag t.ex. bara ska ta tempen och se om jag har feber för att jag ju inte kan styra det.

Om någon säger att saker ska ske strax, snart eller om en stund mår jag dåligt och får ångest av vagheten och osärheten av hur långa dessa ord antyder och vilket som är kortast och längst eller exakta minutrarna så jag har börjat be dom det går med att säga om det rör sig om 5 minuter eller 10 minuter eller vilken tid det nu handlar om. Strax, snart, om en stund är ju värdelösa ord för att beskriva tid.

Om jag väntar på besked kan jag bli jobbig tror jag, frågar om och om ingen, ringer hela tiden,
eller smsar och mailar . Måste veta NU!!!

Hade sjukt svårt både när mormor, morfar och farmor var döende. Ville veta om dom skulle dö samma eftermiddag, innan tre nästa dag, nästa förmiddag och exakt hur lång tid dom hade kvar. Men ingen visste och jag var så frustrerad.

Jo det kan jag hålla med om.
Tex när en kompis ska komma förbi eller höra av sig vid ett visst klockslag så har man nästan konstant fokus på tiden även om man gör saker medans man väntar. Och skulle det dra ut på tiden så kan det bli riktigt jobbigt.
Eller när tjejen säger att hon ska till affären och handla och börjar göra andra saker som sätta sig och kolla nått på telefonen eller nått annat som inte förbereder för utgången så känner jag hur spänd jag blir i väntan. Man vill bara säga "men gååååå nuuuu snälla, skynda skynda!"

Det där med "snart, strax" osv med eller "om 10-15min" då blir det att man väntar sig exakt om och emellan 10-15min men tiden bara går och går, oftast över 15min såklart men då får man påminna sig om att personen menar en obestämd tid framöver och försöka släppa det.

Jag klarar inte av att t ex. vänta på telefonsamtal eller brevsvar oavsett vad det gäller. Även att bara skriva någonting på ett forum är ångestframkallande eftersom jag inte vet om jag kommer att få ett svar eller inte, och i så fall hur svaret kommer vara utformat.
Men också sådant andra har nämnt, som att vänta besök "någon gång under förmiddagen", eller om någonting ska ske "strax" - ett alltför vagt uttryck. Vad är "strax"? Fem minuter? En halvtimme? Under dagen?

Jag antar att det har att göra med att vi har så pass stort behov av förutsägbarhet och rutiner. För mig är allt oförutsägbart "farligt" (även fast jag inser att det inte är logiskt att känna så), så minsta avvikelse från mina rutiner är tillräckligt för att förstöra hela dagar, om inte veckor i undantagsfall. Jag får nästan tvångstankar om det som ska ske och kan inte sluta tänka på det, vilket innebär väldigt kraftig ångest. Till exempel kan jag aldrig sova om jag har ett besök eller telefonsamtal inbokat dagen efter. Jag är helt enkelt för spänd.

Det okända och det man inte styr över är obehagligt. Förstår inte folk som t ex väntar på att en läkare ska ringa under dagen och de lever på som vanligt, trots att de kanske måste ta samtalet mitt under ett toabesök eller i en kö på mataffären. Så zen har jag aldrig lyckats vara.

Därför blir jag galen när folk gör fel. Som min läkare skulle ringa på min mobil någongång under dagen, lite mindre stressande för då kunde jag ha med den. Men han ringde på hemtelefonen! Fast han skulle ringa på mobilen. Vet inte ens om han sparat mitt mobilnummer... Då hade han kunnat ringa och ingen hade kunnat svara.

En annan läkare ringde en timma innan telefontiden, det var nästan skönt för då hade jag inte hunnit arbeta upp stressen.

Vad gäller vaktis så hade jag oro över det, men sedan kom jag på att jag skulle sätta en lapp på dörren, att de fick gå in fast jag meddelat att de inte fick gå in med nyckel (det är för läskigt plus de märker inte om djuren smiter ut). Men att inte tillåta huvudnyckel blir fel om man verkligen måste sitta på toa en stund. Då kan man ju inte öppna. När jag var utanför toan och kanske t o m sov så låste jag även låset de inte har nyckel till, så de kom bara in om lappen var uppe och bara "deras" lås var låst.

Jag tror jag har en ofantlig rädsla för att folk ska bli arga på mig för att jag inte gjorde rätt, missade svara i tele, eller missade öppna dörren. Jag har ingen tanke om att man kan slarva med det, man måste vara perfekt så man inte sabbar deras arbete.

När jag hade boendestöd och jag kände mig krasslig dagen innan så kunde jag ställa in bara för att ha det gjort. Istället för att vänta och se om det gick över (innan coronakrisen). Jag klarade inte att vänta till morgonen, kolla av hur jag mådde och sedan antingen ha boendestöd och mådde hyfsat, eller ställde in det så sent som samma dag några timmar innan. Jag behövde ha det gjort! Kunde inte slappna av innan jag ställt in. Sedan kom skräcken att de skulle skälla ut mig för att jag ställde in...

Innan jag blev så sjuk nu i vår/sommar så jobbade jag hårt på zen och stressreduktion. Det hjälpte lite. Men nu är det ogjort nästan för jag har inte orkat jobba med det. Men jag är ändå lite lugnare. Varje gång jag tagit något psykedeliskt har även den sortens oro botats för en tid framöver.

En jag brukade åka tåg med för jättelänge sedan, köade inte för att gå på tåget. Han stod en bit ifrån. När alla hade gått av och på, först då klev han på, kanske 10 sekunder innan dörrarna stängdes och låstes. Jag frågade varför han gjorde så, han sa att han ville ha sitt lugn kvar och om tåget åkte utan honom så överlevde han väl det med! Jag blev rätt impad av hans metod. Han hade lärt sig själv att ta saker som de kommer.

Ja... Det är extremt jobbigt när personer som känner sån här stress överför den på andra. Att dom tjatar och förstorar upp småsaker.

LordNelson skrev:Ja... Det är extremt jobbigt när personer som känner sån här stress överför den på andra. Att dom tjatar och förstorar upp småsaker.

Låt bli att läsa då.

Känner igen mig i allt som skrivits i den här tråden.

Har jag något alls inplanerat så kan jag inte sluta tänka på det och slappna av förrän det är avklarat. Kan knappt ta mig för något under tiden.

Kommer inte min buss, taxi, skjuts eller nån jag ska ha möte med precis i tid så får jag stark panik som bara stiger. Får katastroftankar. Tänk om nåt har hänt, om de glömt bort mig? Känner att jag måste ringa och höra men gör inte det för jag känner mig som världens jobbigaste människa och får dåligt samvete. Jag undviker allt sånt här numera (speciellt att be om hjälp eller skjuts, men även att åka buss och taxi) eftersom det ger så mycket ångest att det inte blir till nån hjälp alls. Känner också stark motvilja till att överföra min stress på den andra personen som någon sa, det känns som jag gör det.