Det är alltid bra att analysera vad som inte funkar. Det är ett problem, att NT ser saker som ett moment som kanske är 10 och då ser de inte vad som kan gå fel för för dem är det en sak, och då kan vi luras att tro att det är så.

Det är inte säkert man kan fixa där det går fel, men ibland kan man det.

Sedan tror jag inte på att arbete måste vara roligt.

Ibland kan det vara bättre att jobba med något tråkigt. Har man svårt för rutiner kan det vara energisparande att göra samma sak varje dag. När jag DV:ade tog jag på mig de riktigt trista sakerna tyckte de andra men för mig var det semester att få göra dem. Vi hade även tid på oss så fattar inte varför folk stressade, hade vi inte kurser var det lågt tempo. Om en häst hade rullat sig i leran ute så gick jag inte in till den med värsta piggborsten och hetsryktade hela hästen på tio minuter. Det kan inte ens varit skönt för hästen. Men det är så tråkigt att rykta tyckte de. Blir det roligare för att man hetsar?

Kan fatta att man måste vara snabb om det är mycket som ska göras, men annars så fattar jag inte hetsen. Fast kanske för att jag inte roades av att sitta och fika och blippa på telefonen. Fast då hade jag iofs ingen smartphone. Men näta gör man ändå hemma så varför inte jobba på jobbet?

Ser inte ner på sk enkla jobb. Synd att det inte finns fler av dem. Men flesta av dem har blivit praktik eller att samhället betalar lönen. Så man fråntas känslan att jobba ihop sina pengar. Och numera så säger folk i ens ansikte att de betalar ens "bidrag".

Alltså, det där med "bidrag" tycker jag kräver politisk aktivism, och att alltid (om man orkar!) rätta dem som har köpt den jargongen.

Sjukpenning, sjukersättning, a-kassa (m.m.) är inte bidrag. Det är ersättningar från försäkringar som vi gemensamt har betalat. Visst, en del får ut mer ersättning medan andra (också) betalar utan att få ut så mycket ersättning. Det funkar därmed på samma sätt som hemförsäkring, bilförsäkring, etc. Och precis som i de accepterade försäkringarna tror jag att de allra flesta helst skulle vilja slippa hamna i situationen att behöva få ut ersättning. Det innebär nämligen att man blivit (eller alltid varit) för sjuk för att kunna arbeta och/eller att man blivit arbetslös - jämför nedbrunnet hus och kraschad bil. Det är inte saker man önskar sig, och man ska inte skuldbeläggas om man har oturen att drabbas av dem.

Sen har vi den finare sortens bidrag, som politiskt kallas avdrag istället. Räntebidrag, ROT-bidrag och RUT-bidrag. Det handlar om att få pengar från skattebetalare det också...

Ja, alla kan ju inte betala lika mycket som de får ut, vissa använder kanske mer sjukvård, andra har barn som ska gå i skolan, och vissa "lever på bidrag" sedan ganska tidigt i livet.

Det är ju därför vi har detta systemet. För att alla inte kan betala samma och till sig själva. Skulle vi kunna det skulle vi inte behöva skatt till detta. Men folk tycker att man ska inte ta mer skattepengar än man betalar in. Men det får man väl, då ska väl andra vara solidariska. Självklart hade det varit skönare om det varit jag som betalat in massa skatt. Alltid mentalt svårt att ta emot. Och inte roligare om folk pekar ut det som om det är något man vill.

De som klagar på att man kostar deras skattepengar har ofta barn. Vad kostar inte dessa?

Jag hade planerat för ett välbetalt arbete. Min utbildning hade gett det. Väldigt sällan sitter folk och planerar för svårigheter och sjukdom.

Nä usch, jobbigt nog att livet inte blev som man ville.

ankhh skrev:Sjukpenning, sjukersättning, a-kassa (m.m.) är inte bidrag. Det är ersättningar från försäkringar som vi gemensamt har betalat. Visst, en del får ut mer ersättning medan andra (också) betalar utan att få ut så mycket ersättning. Det funkar därmed på samma sätt som hemförsäkring, bilförsäkring, etc. Och precis som i de accepterade försäkringarna tror jag att de allra flesta helst skulle vilja slippa hamna i situationen att behöva få ut ersättning. Det innebär nämligen att man blivit (eller alltid varit) för sjuk för att kunna arbeta och/eller att man blivit arbetslös - jämför nedbrunnet hus och kraschad bil. Det är inte saker man önskar sig, och man ska inte skuldbeläggas om man har oturen att drabbas av dem.

Men NPF är medfött. Det är mer som om man vuxit upp i ett nedbrunnet hus och inte vet något annat tills man upptäcker att ens föräldrar - kanske utan att veta det själva - försäkrat en mot det. För en ung person som aldrig fått testa sina vingar kan det kännas som ett kränkande bidrag. Man har ju inte fått vara delaktig i processen.

Vildsvin skrev:Men NPF är medfött. Det är mer som om man vuxit upp i ett nedbrunnet hus och inte vet något annat tills man upptäcker att ens föräldrar - kanske utan att veta det själva - försäkrat en mot det. För en ung person som aldrig fått testa sina vingar kan det kännas som ett kränkande bidrag. Man har ju inte fått vara delaktig i processen.

Jag tycker att det är bedrövligt om yngre NPF-are hålls tillbaka mer än vad de själva önskar. De bör, enligt min mening, få de anpassningar de behöver, inte förminskas - precis som äldre, för den delen.

Men det jag skriver om är politik. Även om någon kan uppleva sin ersättning som ett "kränkande bidrag" är det lik förbannat en ersättning, från en försäkring som man omfattas av som svensk medborgare.

Kidzi skrev:Det är alltid bra att analysera vad som inte funkar. Det är ett problem, att NT ser saker som ett moment som kanske är 10 och då ser de inte vad som kan gå fel för för dem är det en sak, och då kan vi luras att tro att det är så.

Det är inte säkert man kan fixa där det går fel, men ibland kan man det.

Sedan tror jag inte på att arbete måste vara roligt.

Är så gött med sjukpension, nu lever man det goda livet. Ingen som chefar över en, ingenstans man måste vara. Även om utbetalningarna från fk nu minskat med ca 200 kr är jag jävligt nöjd.

Kidzi skrev:Skulle jag orka, skulle jag göra roligare saker än bara ett vanligt jobb. Spelar ingen roll om jag tjänade mindre på det.

Den psykiska energin kan ta slut, men man får nog inte glömma att detsamma kan hända för den fysiska. De som är fullt friska från början kanske kan hålla den energin uppe genom att träna. Men när ens träning består av pensionärspromenader så lär man direkt inte springa maraton.

Och även som frisk så blir man på riktigt mindre energisk vad åren går. Det är lite förmätet av någon som kanske är 20 att säga åt en 50-åring att man ska springa 3 km. Med det vill jag inte säga att det inte går, men man har inte samma energi.

Blir man dessutom utbränd händer det saker i kroppen som gör att all stresshantering kommer funka väldigt dåligt. Gör man för mycket saker rent fysisk kan man bli sjuk.

Sedan finns det en hel del som helt enkelt alltid varit sjuka. Då blir man kallad lat av hela samhället. Det är verkligen inte en höjdare att vara kroniskt sjuk och veta att man bara kommer bli sämre och sedan dör man. Inte så att man i det läget glatt hoppar ur sängen en dag och säger att man ska ta ett jobb.

Men det betyder inte att man måste leva ett meningslöst liv. Det går att trixa lite så man blir väldigt produktiv under perioder och nöjd över det. Men det kanske inte är med saker som folk kallar ett riktigt jobb.

Om du någongång undrar hur kronisk trötthet känns så sov inte på två nätter, sätt tyngder över hela kroppen, varje sko 10 kg. Och ut och spring.

Mental och kroppslig hälsa hänger ihop. Är man inte mentalt frisk så blir man lättare kroppsligt sjuk. Och det handlar inte ens bara med stress att göra. I vissa fall verkar det finnas genetisk samsjuklighet med vissa mentala tillstånd och vissa kroppsliga sjukdomar.

Där får man verkligen se vad man kan göra. Tror man att man kan allt bara man vill går det inte så bra. Det gäller att börja vilja göra det man kan.

Ja, jag håller med till viss del, driver flera youtube kanaler, skriver ibland böcker och sånt.
I perioder blir även jag väldigt trött både mentalt och fysiskt. Ibland orkar jag inte ens ut på en promenad och då gäller det att dra ner kraven på sig själv och stanna hemma en dag, sen brukar min meantala energi byggas upp igen. Meditation har även hjälpt mig väldigt mycket med det att meditera på rätt sätt så att man uppnår en inre frid.

Man behöver inte göra så mycket i livet egentligen, det viktiga är att man mår bra och känner sig nöjd med sitt liv, när man har mer energi så vill man jobba, så har det varit för mig alla fall, men det finns som sagt en plats för alla, frisk som sjuk.

Teagirl skrev:

Fretshi skrev:

Teagirl skrev:Jag har skrivit tidigare i tråden men jag anser inte att man är en förlorare om man har sjukersättning. Jag kan få dom tankarna ibland, speciellt när det ifrågasätts av andra när dom tycker att man gett upp och ska satsa framåt. Dom förstår inte vidden av mitt mående. Jag är ju dessutom bipolär men tror det var autismdiagnosen som gav mig ersättningen.

Jag satsar framåt men inte mot arbete, jag satsar på att få ett drägligt liv, ett liv som jag kommer må bra i. Jag klarade liksom inte ens av att gå dagis, fritis, grundskolan, gymnasiet, universitet och jobb utan att stort lidande och mycket frånvaro. Jobbet hängde jag i så länge som möjligt till jag blev så då dålig att min chef tvingade mig att gå hem. Jag har försökt att gå i insatser från arbetsförmedlingen och kommunen. Men klarade inte det heller. Går kurser med hundarna men orkar inte vara kvar dom 2,5 timmar dom är trots paus mitt i, pausen är nästan värst med det sociala. Åker hem efter högts 2 timmar, fast hundträning är det absolut bästa jag vet och att det är på mina villkor och jag får ta paus när jag vill. När jag är frisk ska jag försöka vara med hela tillfället på lördag som är en annan klubb där passet är 1,5 timmar. Det borde jag klara,

Försökte jobba en gång till och då 25% men kraschade totalt, försökte börja på universitet men bröt ihop efter 2 dagar då jag inte ens orkade eller klarade att vara med på introduktion och rundvandring på området.

Jag skulle med andra ord bli som en fisk på land utan min ersättning. Nu kan jag fokusera på det jag klarar, det som får mig att må bra. Vissa dagar klarar jag inget, andra dagar kan jag träffa en kompis en stund eller gå och handla.

Fördelen med att få ersättningen var för mig skönt i och med att jag kände att jag togs på allvar. Utreddes fram och tillbaka och hit och dit innan jag fick ersättningen. Den oberoende läkaren hade gjort mer än 30 utredningar och man kunde få 0-4 poäng på skalor inom massor av områden.0 var ingen nedsättning, 4 var helt nedsatt förmåga. Under alla utredningar hade hon bara gett en person en fyra. Jag fick två stycken fyror, båda inom det som mäter saker relaterade till autism. Hon sa att om någon behövde sjukersättning var det jag. Hon gick så långt att hon kontaktade FK och skällde ut dom för att dom skickade en så skör person på en så djupgående utredning. Hon bad även om ursäkt för vissa delar av utredningen som hon märkte var för svåra för mig och sa att hon önskade att hon inte hade gjort dom.

Man är ingen loser, man är en person med svårigheter. Bara för att man inte klarar det vanliga samhällets krav så kan man klara annat. Man behöver inte kunna allt. Däremot skulle det underlätta om det man hade lätt för vore att hantera samhället.

Om det var mina inlägg du syftade på att jag har kallat dig och andra för losers så vill jag be om ursäkt!

Det var inte min mening och som du skriver så kanske jag aldrig har mått så dåligt så att jag bara legat i sängen i veckor. Har dock varit sjukskriven i flera år med diverse sommarjobb som gått förhållandevis bra och där jag trivts bra med arbetskamraterna.

Om jag verkat hårt i mina inlägg så beror det nog till större delen på en viss okunskap i olika diagnoser och sånt. Jag har som sagt alltid mått rätt bra av att jobba och att göra saker, nu har jag flera projekt på gång, men måste såklart ta det lugnt och vila upp mig ibland. Där har jag haft stor nytta av meditation och lära mig slappna av, det har lärt mig hantera livets stress och gjort mig mer tillfreds och glad i livet.

Dock ska tilläggas att jag fortfarande upplever jobbiga/dåliga dagar men de brukar alltid gå över eller gå att hantera på ett eller annat sätt, men förstår nu att alla inte haft det lika lätt eller har lika mycket energi som jag har, så ber om ursäkt om jag uttryckt mig hårt och taskigt. Det har aldrig varit min mening att framstå som hård eller elak även om det kan verka så ibland, mer okunnig kanske.

Vad fint av dig att skriva det här

Tack!

Jag har ofta bara jobbat på somrarna men då har det varit heltid men det har varit på kyrkan som är en väldigt bra arbtesplats, väldigt snälla personer som jobbar där och det är inte alltid en så hög press, jag kraschade ju efter gymnasiet men inte så fruktansvärt hårt.

Jag lyckades komma ur det genom att göra saker jag tycker om och som gav mig glädje, Isabel Bolternstern som finns på youtube har många bra videor om hur hon tog sig ur sin utmattning, bland annat än som heter "Utbränd vad fan gör jag nu?"

Tolka inte detta fel nu, men kanske ska du starta en blogg där du delar med dig av dina tankar och erfarenheter?
Jag har själv än: https://fredriksliv.blogg.se/

Man bestämmer ju helt själv hur ofta man vill uppdatera bloggen.

Det är givande och kul att skriva!

Zariss skrev:Är så gött med sjukpension, nu lever man det goda livet. Ingen som chefar över en, ingenstans man måste vara. Även om utbetalningarna från fk nu minskat med ca 200 kr är jag jävligt nöjd.

Det hade nog funkat för mig med, men vissa jobb går faktiskt okej!

Man behöver nog ha något att sysselsätta sig med.

Gjorde en humoristisk video om varför jag anser att chefer är så kallade hackkycklingar
https://www.youtube.com/watch?v=SgMhDW1K-m8

För att hantera stress har meditation och humor hjälpt mig mycket!

Att skaffa sig lite passiva inkomster samt att sälja saker man inte behöver borde vara ett sätt att få in lite mer pengar, ofta har vi väldigt mycket saker vi knappt använder som bara själ energi, som att jag har massa kläder, böcker och 3 cyklar.

Ska försöka sälja 2 av mina cyklar nu, samt kanske sälja böcker jag inte vill ha kvar och kläder (eller ge bort till second hand).

Kan man jobba, men bara att ingen anställer en, så är det inte anledning till sjukpension. Då får man leva på försörjningsstöd. Sjukpension är till för de som inte kan jobba.

Man får ju inte ge upp, man får söka alla jobb man kan söka, hela tiden. Det är mycket enklare nu när man kan göra det på nätet. Förr var det bökigare, man kunde lätt lägga flera hundra i månaden på kopior och porto.

Kidzi skrev:Det är mycket enklare nu när man kan göra det på nätet. Förr var det bökigare, man kunde lätt lägga flera hundra i månaden på kopior och porto.

Men då sökte man inte på precis allt möjligt och belastade arbetsgivarna med tusentals sökningar även om man inte vill ha jobbet bara för att ha något att rapportera till af och då kunde även såna som vi som har diverse problem ändå sticka ut om man visade ett genuint intresse. Nuförtiden sållas man bort alldeles för lätt på grunder som egentligen inte har med själva arbetet att göra. Och jag förstår det som fd egenföretagare, får man 3000 ansökningar måste man grovrensa rejält innan man verkligen läser sökningarna

Chilehead skrev:Men då sökte man inte på precis allt möjligt och belastade arbetsgivarna med tusentals sökningar även om man inte vill ha jobbet bara för att ha något att rapportera till af och då kunde även såna som vi som har diverse problem ändå sticka ut om man visade ett genuint intresse.

Nä, fast i min kommun var man tvungen att söka massa jobb, annars drogs ens försörjningsstöd in. Jag blev utan i flera månader för då fanns det inga jobb alls annonserade. Men som du säger, det var enklare att få jobb ändå, jag lyckades trots att jag höll på att bli sjukskriven, så jag kunde inte ta jobbet. Jag hörde av mig till dem som inte sökte efter någon att anställa, för till slut fick man göra så för att få försörjningsstöd.

Det var ungefär lika många jobb som FAS 3-arna på min DV sökte. Men då sökte de nog färre än de kunnat, bara så många så att de skulle fortsätta få pengar.

Måste vara trist som arbetsgivare att börja känna igen ansökningar som inte är av ärligt intresse. Men även nu kan det inte vara omöjligt att få jobb, någon får ju uppenbarligen jobbet och man säger ju naturligtvis inte att man har aspergers så har man lika stora chanser som andra.

I USA kan man få sjukpension om man varit arbetslös för länge men däremot är det svårt att få om man är sjuk. Så ska vi inte ha det i Sverige. Att inte ha jobb är ingen sjukdom.

Kidzi skrev:Kan man jobba, men bara att ingen anställer en, så är det inte anledning till sjukpension. Då får man leva på försörjningsstöd. Sjukpension är till för de som inte kan jobba.

Man får ju inte ge upp, man får söka alla jobb man kan söka, hela tiden. Det är mycket enklare nu när man kan göra det på nätet. Förr var det bökigare, man kunde lätt lägga flera hundra i månaden på kopior och porto.

Problermet var att i höstas hade jag fått ett snöskottnings-/sandningsjobb och hade ett sipmöte med massa inblandade parter och då sa min handläggare att jag inte kunde jobba just då, så fick trots att jag ville jobba, meddela arbetsgivaren att jag var för sjuk för att jobba.

Det var inte direkt kul, men man måste ju följa sin handläggares order.

Fretshi skrev:Problermet var att i höstas hade jag fått ett snöskottnings-/sandningsjobb och hade ett sipmöte med massa inblandade parter och då sa min handläggare att jag inte kunde jobba just då, så fick trots att jag ville jobba, meddela arbetsgivaren att jag var för sjuk för att jobba.

Det var inte direkt kul, men man måste ju följa sin handläggares order.

Fick du någon förklaring till vad som skulle vara för sjukt? Kom du i tid? Gjorde du dina uppgifter?

Kidzi skrev:

Fretshi skrev:Problermet var att i höstas hade jag fått ett snöskottnings-/sandningsjobb och hade ett sipmöte med massa inblandade parter och då sa min handläggare att jag inte kunde jobba just då, så fick trots att jag ville jobba, meddela arbetsgivaren att jag var för sjuk för att jobba.

Det var inte direkt kul, men man måste ju följa sin handläggares order.

Fick du någon förklaring till vad som skulle vara för sjukt? Kom du i tid? Gjorde du dina uppgifter?

Antagligen att jag inte mådde så bra, men tänk om det arbetet hade gått hur bra som helst?

Men men allt kan inte vara en dans på rosor jämt.

Därför jag vill starta eget då jag tycker vissa jobb är alldeles för höga krav på särkilt för känsliga personer som för oss med diagnoser

Ett jobb kan ju ha andra fördelar än att bara få en lön, gemenskap med trevliga kollegor till exempel

Kommer söka snöskottningsjobb detta år med kommer inte ge upp bara för min handläggare säger det, jag är iof inte så bitig så kanske inte skulle klara av att arbeta fysiskt en hel dag men vill testa alla fall

Kidzi skrev:

Fretshi skrev:Problermet var att i höstas hade jag fått ett snöskottnings-/sandningsjobb och hade ett sipmöte med massa inblandade parter och då sa min handläggare att jag inte kunde jobba just då, så fick trots att jag ville jobba, meddela arbetsgivaren att jag var för sjuk för att jobba.

Det var inte direkt kul, men man måste ju följa sin handläggares order.

Fick du någon förklaring till vad som skulle vara för sjukt? Kom du i tid? Gjorde du dina uppgifter?

Ser nu att jag inte svarat på allt...

Jag jobbade aldrig på det företaget det enda de skrev när jag sa jag var för sjuk för att jobba, var att det var väldigt tråkigt att höra

De jobb jag har haft kommer jag iof ofta inte i tid på men brukar vara i tid på min dv.

Jag försöker göra så gott jag kan, men med alla mina problem och diagnoser så är det inte så lätt.

Därför jag vill testa på att ha eget där man själv är sin egen chef och kanske har en mindre lön.

Kidzi skrev:Skulle jag orka, skulle jag göra roligare saker än bara ett vanligt jobb. Spelar ingen roll om jag tjänade mindre på det.

Den psykiska energin kan ta slut, men man får nog inte glömma att detsamma kan hända för den fysiska. De som är fullt friska från början kanske kan hålla den energin uppe genom att träna. Men när ens träning består av pensionärspromenader så lär man direkt inte springa maraton.

Och även som frisk så blir man på riktigt mindre energisk vad åren går. Det är lite förmätet av någon som kanske är 20 att säga åt en 50-åring att man ska springa 3 km. Med det vill jag inte säga att det inte går, men man har inte samma energi.

Blir man dessutom utbränd händer det saker i kroppen som gör att all stresshantering kommer funka väldigt dåligt. Gör man för mycket saker rent fysisk kan man bli sjuk.

Sedan finns det en hel del som helt enkelt alltid varit sjuka. Då blir man kallad lat av hela samhället. Det är verkligen inte en höjdare att vara kroniskt sjuk och veta att man bara kommer bli sämre och sedan dör man. Inte så att man i det läget glatt hoppar ur sängen en dag och säger att man ska ta ett jobb.

Men det betyder inte att man måste leva ett meningslöst liv. Det går att trixa lite så man blir väldigt produktiv under perioder och nöjd över det. Men det kanske inte är med saker som folk kallar ett riktigt jobb.

Om du någongång undrar hur kronisk trötthet känns så sov inte på två nätter, sätt tyngder över hela kroppen, varje sko 10 kg. Och ut och spring.

Mental och kroppslig hälsa hänger ihop. Är man inte mentalt frisk så blir man lättare kroppsligt sjuk. Och det handlar inte ens bara med stress att göra. I vissa fall verkar det finnas genetisk samsjuklighet med vissa mentala tillstånd och vissa kroppsliga sjukdomar.

Där får man verkligen se vad man kan göra. Tror man att man kan allt bara man vill går det inte så bra. Det gäller att börja vilja göra det man kan.

Jag har full förståelse för att alla inte kan springa ett maraton

Inte ens jag själv skulle orka det och jag är bara 30

Hade en psykolog förut som körde med "Gaska upp dig ut och spring!" det var inte så kul och gjorde bara att hatet mot mig själv vart ännu högre.

Min nya psykolog är mer förstående även om han brukar tjata om löpningens positvia effekter.

Dock var det innebandyn och inte löpningen som lyckats få mig att ta mig i genom min djupa depression där jag hade suicidtankar då och då och det var inte kul.

Jag fick vara lite social och göra något jag tyckte om att göra, det gjorde att jag fick hopp om framtiden igen.

Sen hittade jag en hobby i youtube och började göra videor vilket gjorde att jag hade en till sak jag tyckte var kul att pyssla med. Hobbies är verkligen guld att ha.

Gjorde en video där jag pratar om att depression inte bygger på lathet:
https://www.youtube.com/watch?v=PZJ5Fuj_EQQ&t=6s

Utifrån mina egna erfarenheter.

nu verkar det som att jag också kommer få sjukpension, men då kan jag fokusera på att må bra istället.

samt komma igång med träningen ordentligt som jag även tycker är kul

Älskar att springa

Såg att du funderade på att starta företag i en annan tråd. Tror inte det går ihop med sjukersättning, då du kan ses som arbetsför.

Fretshi skrev:nu verkar det som att jag också kommer få sjukpension, men då kan jag fokusera på att må bra istället.

samt komma igång med träningen ordentligt som jag även tycker är kul

Älskar att springa

För mig som har sjukersättning är träningen super viktig, den ger mig något att fokusera på, jag kan sätta upp mål, utmana mig och se resultat och jag blir pigg och gladare. Jag tränar 5 gånger i veckan plus att jag promenerar 1-1,5 mil per dag. Av dom 5 gångerna är 3 löpning och 2 styrka. Ibland lägger jag till ett hemmaträningspass. Sen är ju hundarna det allra viktigaste eftersom det är med dom jag umgås 22-24 timmar med av dygnet.

Jag har turen att ha en extra mormor och extra morfar som är pensionärer och hemma dagtid så dom träffar jag ofta, alla andra jobbar ju. Har du någon som inte jobbar?

Tittar på TV och ser alla program gå runt, runt om igen på dag TV, har funderat på hur många gånger man kan visa samma avsnitt men orkar inte riktigt bry mig för jag mår för dåligt.

Sover super dåligt så 5-6 dagar i veckan blir mina dagar så mycket värre eftersom jag vaknar mellan 1-3 på natten och inte kan somna om. Kan gå ut med hundarna mitt i natten och vara på gymmet vid 6 när dom öppnar. Det är skönt med natt och tidiga promenader för då möter man sällan människor. Men hatar att vakna så tidigt.

Har börjat tycka mer och mer att mänsklig kontakt är hemskt, både på nära håll och att se folk omkring mig, jag skäms över min kropp, blir stressad av alla intryck så har svårt att gå och handla och går i industriområden där ingen vill gå. Fick en panikattack sist jag var i en mindre affär och nu vågar jag knappt handla. Hela mitt liv är ångest i olika former, dygnet runt och bara tanken på att leva ett helt liv så är hemskt.

Allt jag gör och inte gör tar energi. Jag klarar att träffa folk 45 minuter till max 2 timmar men efter en timme börjar jag önska att jag kunde få dom att gå. Har lite lättare i telefon och på promenader för då behöver jag inte tänka på ögonkontakt, mitt kroppsspråk, hur jag ser ut, jag kan ligga i soffan och jag behöver inte tänka på när jag borde le, när jag ska nicka, när jag ska se ledsen ut osv.

Ändå beskriver både läkare och boendestöd att jag till och med går autistiskt,fel rörelser med armarna och kroppen i förhållande till benen, för snabbt för att vara socialt tempo (Jag tänker gå från punkt A till B och fokusera på det) men dom flesta anser att det inte går att prata i mitt tempo. Suck, gör jag allt fel?

Ett till exempel på vad jag inte orkar som är ett tydligt tecken på sjukersättningens syfte var gårdagen, min hund var hos en veterinär i en stad en bra bit bort. Det innebar att vi åkte vid 7 och lämnade honom vid 8 och åkte hem 13/13.30. Jag ville hem direkt när vi lämnat av honom och sen åka tillbaka men mina föräldrar drog med mig och min andra hund på utflykt. Vi skulle titta på olika ställen,lite som en resa genom landskapet,vi vandrade en kort sväng i en mysig stad och besteg ett berg men mest åkte vi bara runt i bilen och jag behövde inte göra något. Ändå blev jag så sjukt trött, jag ville hem hela tiden. Mina föräldrar sa flera gånger hur mysigt vi hade och vilken bra utflykt, jag kunde inte förstå att vi pratade om samma dag. När jag kom hem snurrade hela världen, väggarna lutade, jag var nära att ramla ihop, jag kände det som att jag hade 40 graders feber men hade bara 36,0 och fick lägga mig halv åtta. Blir så ledsen över att jag inte kunde njuta av en utflykt och får dåligt samvete när mamma och pappa försökt hitta på saker att titta på.

Sorry för långt inlägg, blev mer än jag trodde.

Teagirl: En fråga bara men hatar du dig själv extremt mycket?
Har du haft svårt att hitta personer som behandlar dig med kärlek och respekt?

Har du testat avslappningsövningar eller meditation?

Och en till sak när var senaste gången du hade riktigt kul? Är det med hundarna?

Min youtube kanal fredriks coaching (sök på youtube) kanska kan vara bra för dig att kolla på?

Fretshi skrev:Och en till sak när var senaste gången du hade riktigt kul? Är det med hundarna?

Min youtube kanal fredriks coaching (sök på youtube) kanska kan vara bra för dig att kolla på?

Är sällan riktigt glad rakt igenom några längre stunder just nu men jag tycker om att träna med unghunden som jag planerar att prova olika hundsporter med för att hitta vår sak och tävla framöver, vi har väldigt roligt tillsammans, att gosa med dom båda, att leka med dom, att se dom leka eller sova eller bara att titta på dom,när jag tränar själv eller kör yoga och efter jag tränat och framförallt när jag sprungit så får jag massor av endorfiner och mår bra.

Jag blir glad av att prata i telefon med min kompis för vi har samma sorts humor, en av få faktiskt som jag kan prata så som jag tänker. Vi pratar minst en gång per dag, 18.30 och ibland pratar vi utöver det eller ses. Det är en rutin jag gillar.

Jag har helt snöat in på America got talent och Britains got talent och kan det jag gillar utantill och dom klippen tittar jag på om och om igen och blir glad.