Hej,
jag har varit på en praktikplats genom AF i en månad nu och tanken är att det ska leda till lönebidragsanställning. Jag har varit arbetslös sen nov förra året.

Problemet är att jag inte trivs på praktikplatsen pga arbetsmiljön och annat. Det är ett litet företag och chefen är inte föräldraledig och har med sig sin 3-månaders unge som skriker ständigt. Ibland har hon med sig tvååringen som rusar runt och vrålar. Arbetsuppgifterna är bl.a "skriva saker på datorn" och jag måste kunna koncentrera mig vilket absolut inte går. Jag har Aspergers och är väldigt ljudkänslig. Har testat lurar men då kan de andra inte prata med mig samt att det ändå hörs igenom. Det går inte att stänga in sig. Ibland sticker chefen bara iväg och då får vi andra passa hennes ungar. Jag har nämnt för chefen att det är svårt att fokusera men hon säger bara "det är som det är". Jaha? En annan sak är att jag måste svara i telefonen trots att jag har telefonfobi för "alla måste hjälpas åt". Det går liksom inte att anpassa för fem öre och det är ju det som är vitsen med lönebidrag. Varje dag är jag helt slut när jag kommer hem och orkar absolut ingenting.

Sedan är chefen väldigt tvetydig. Hon säger en sak till mig och en annan sak till min kollega. Så jag vet inte vad som är rätt. Hon har även sagt till min kompis/kollega att vi känner varandra bättre än vi uppgett och att det skapat negativitet på arbetsplatsen. Trots att vi inte har märkt något av det. Det finns liksom ingen struktur i nåt, och det behöver ju jag. Det stressar upp mig nåt enormt och jag får ångest och panik.

En annan sak är att en kollega som skulle få anställning med lönebidrag före mig (hon har haft praktik i 3 månader) inte har fått det än för att "ekonomin är dålig" plötsligt. Och chefen har helt enkelt inte hört av sig till henne så hon har inte varit där på två veckor. Samt att jag ibland jobbat övertid utan att ens få ett tack eller fått klart för mig om jag kan ta ut den tiden och gå tidigare/börja senare. Allt detta gör att jag inte vill fortsätta där. Praktiken är satt till 25 maj men jag tror inte jag pallar så länge till. Jag har superångest för att gå dit eftersom det är så högljutt och otydligt. Chefen verkar helt oförstående.

Har någon nåt tips på vad jag ska göra? Vill ju inte börja om på nytt med ny praktik igen (jag söker ju vanliga jobb också men det är skitsvårt att få). Men jag klarar inte av att vara kvar heller för det känns ohållbart. Min sius sa att jag kan sluta men jag känner mig totalt värdelös. Hjälp?

Min spontana reaktion är att du får bita i det sura äpplet och börja om med ny praktik. Tycker det är lovande att din sius inte bara ryckte på axlarna - jag uppfattar det i alla fall som att det skulle vara OK om du slutade.

Jag tycker att du har helt rätt i att du ska ha de anpassningar du behöver för att kunna jobba. Jag skulle f.ö. också bli tokig på att ha småbarn omkring mig på jobb som kräver koncentration - och att ni ska passa dem är helt klart fel.

Så. Någon bra lösning finns ju inte. Den här arbetsplatsen kommer inte att ändra sig och bli din drömarbetsplats. Så vad jag kan se är det bara det där sura äpplet att satsa på. Kan du prata med din sius (eller annan inblandad) om vad du behöver på jobbet, som låg ljudnivå och klar struktur?

Ja, jag tycker detsamma, som tur är verkar siusen förstående när det gäller det.
Då kommer ett annat problem. Om jag slutar praktiken "utan giltiga skäl" blir jag avstängd från a-kassan i 45 dagar...och vad ska jag leva på då? Har mailat och frågat vad giltiga skäl är. Inte för att a-kassan är mycket men den är mer än 0 kr.

Jo, jag har jobbat med siusen i några år så hon vet vad jag behöver. Men när jag började var det ingen som sa att ungarna skulle vara där hela tiden. Eller att chefen inte går att kommunicera med.

Mailade sius igår om situationen och berättat hur det är. Väntar på svar. Det lutar åt att jag slutar faktiskt :/ men får se vad hon säger.

Jag nätsökte vad som räknas som giltiga skäl för att slippa 45 dagars avstängning vid egen uppsägning, och det som kommer närmast din situation är:

...att arbetet är olämpligt för dig av hälsoskäl. Detta måste styrkas med läkarintyg som utfärdats innan anställningen upphörde. Det ska finnas ett utlåtande från läkaren där denne bedömer att arbetet är olämpligt för dig på grund av hälsoskäl och att du på grund av det uppmanas att säga upp dig. Möjligheter till omplacering hos arbetsgivaren måste också vara uttömda innan anställningen avslutats. Det ska intygas med intyg från arbetsgivaren att sådana försök har gjorts.

Hämtat från STs a-kassesida - alla anger samma skäl, men den här sidan beskrev bäst.

Så det skulle krävas en samarbetsvillig läkare och ett intyg från arbetsgivaren - det låter ju som att det är en liten arbetsplats där det knappast finns möjlighet till omplacering?

Annars är det ju försörjningsstöd från soc som gäller, men jag vet att de kan vara krångliga med att ge stöd om de anser att man borde ha sparat pengar från tidigare löner. Och jag vet inte om de blir hårdare om man säger upp sig själv och därför måste söka stöd.

Eller om du snabbt kan bli inskriven i något hos AF som ger aktivitetsstöd? Det vet nog i så fall siusen.

Hoppas att det ordnar sig för dig!

Ja, jag hittade också det där med a-kassan. Men då måste man krångla med läkartider och få intyg, vet inte hur lätt det är att få nu men ska kolla upp det. Och så vet jag inte hur chefen skulle ta att jag vill sluta, för det har jag inte sagt till henne än. Har ångest för det med.

Nej, det går inte att omplacera för det är bara 6 personer som jobbar där inkl mig.

Soc går inte för jag har sambo. Han tjänar inte heller mycket men förmodligen tillräckligt för att de ska anse att han ska försörja mig. Är så sjukt less på att vara fattig.

Tack för svaren!

Tycker du ska spela in de skrikande varelserna och tala med AF och råda dem att aldrig mer skicka aspergare till den arbetsplatsen.

Haha, jag har faktiskt spelat in dem flera gånger...ifall jag ville ha bevis för AF. Har dock inte spelat upp det för henne än.

Fast om du törs, så gör det. Det är ju kanske inte deras problem nu, men det var de som skickade dig till detta fina aspergervänliga, organiserade, alla vet vad de ska göra och tysta jobb.

Klockren beskrivning!

En tidigare kollega från ett annat jobb fick just anställning där efter många om och men. Hon sa att chefen hade sagt att man för att jobba där i princip måste acceptera barn...något av det värsta jag vet (ja, jag är hemsk). Så det kommer ju inte att bli bättre. Har skrivit till AF nu igen och väntar på svar. Har tokångest.

Tyvärr är nog det bästa då att härda ut till 25:e maj. Men jag hade också slutat anstränga mig för att genomföra arbetsuppgifterna vid det här laget om jag varit i dina kläder.
Eftersom chefen tycks ha satt i system att avverka praktikanter på löpande band utan att läsa innantill vad varje person behöver, bara behålla de som genom det slumpmässiga urvalet gillar läget. Omvänd anpassning, paradoxalt nog.

Kort och gott, ta inte mer skit än du behöver. Fungerar det inte, nu eller i framtiden, sluta upp med att försöka och fokusera 100% på att överleva.

Ja, jag har frågat a-kassan vad som gäller. Det verkar som att jag kan slippa bli avstängd i 45 dagar om AF säger till a-kassan att praktikplatsen misskött sig vad gäller anpassning, vilket är fallet här. I så fall slutar jag innan den 25, vill inte vara kvar där alls.

Skulle känna mig skyldig om jag inte utförde arbetsuppgifterna. Vet inte varför men det känns så. Vill liksom inte bli utslängd innan jag vet hur det ligger till med a-kassan.

Idag var inte chefen eller ungen där och det var så skönt...helt tyst. Hade det varit så jämt, och om nån annan varit chef, hade det inte varit så illa. Ska bara härda ut denna veckan...

Men, vad skönt att höra att a-kassan är resonliga!

Jag förstår din känsla av att vilja utföra arbetsuppgifterna - och dessutom på ett bra sätt, misstänker jag. Jag är själv sådan.

I backspegeln inser jag att det i mitt fall i någon mening var dumt att ta så mycket mer ansvar för arbetet än de "normala". Å andra sidan: det är sån jag (och kanske du också, sarst) är.

Jo, jag skriver "normala", inte "neurotypiska", eftersom det senare antyder något slags binär uppdelning. När jag skriver "normala" finns där utrymme för att andra, som verkar "normala", kanske har sitt att kämpa med, som inte syns på ytan. Vore lite fräckt att anta att de är "neurotypiska" bara för att jag inte ser hur de har det invärtes.

Ja, får se vad de säger. Hoppas på nåt positivt.

Jag förstår vad du menar. Det är samma här. Det är väl därför jag bränt ut mig på i stort sett varenda jobb jag haft, och inte förstått varför förrän för 6 månader sen då jag fick diagnosen AS. Man kunde ju iaf hoppas att AF skulle kunna hitta nåt bra (men jag förstår att det kanske inte går så här i coronatider också) som jag klarar av.