Jag har kraschat, jag har blivit beroende av godtycklig hjälp från vården och trasas nu sönder ytterligare av 'hjälpen', vad kan jag göra?

Jag har presterat över min förmåga i många år, kraschade och återhämtade mig tillräckligt, trodde jag, kom i anpassat nytt arbete och klarade inte av det. Förutom den stora sorgen att jag inte längre kan prestera på något jobb så får jag inget gehör av husläkare. Psykiatrin har gjort vad de kan och har remitterat mig till husläkare, husläkare har försökt återremittera mig till psykiatrin men efter 3 bedömningsmöten där så nekar de hjälp igen. Husläkarna hinner inte och vissa vill inte sätta sig in i min historia och då min kraftlöshet inte syns så finns den inte heller, verkar det som.

Habiliteringen har försökt hjälpt mig senaste året, men utan större skillnad. Personligt Ombud var med på förförra husläkarbesöket men failade det senaste. Ingenting fungerar och jag är rädd och pressad. Vården hjälper inte. Jag känner mig skör och utsatt, respektera det om du vill komma med nedsättande kommentarer.

Det är så tufft...
Varför ska vi lida??
Du är så viktig och betydelsefull ändå.
Fast detta skitsamhälle (ursäkta) är som det är!
När är du glad?

Det där är en vidrig situation (jag har varit med om liknande).

Ett förslag är att, i etapper när orken finns, är att skriva ner:

• Hur livet var tidigare
• Vad som då funkade bra och om det var något som funkade mindre bra
• Hur livet är nu
• Vad som funkar bra och vad som funkar mindre bra
• Hur du skulle vilja att livet var
  (den här är knepig, för det är inte självklart att man egentligen vill att det ska vara precis som tidigare, men det kan vara svårt att föreställa sig annat)

OBS att du skriver detta för dig själv. Inget är för stort eller litet att ta med, ingenting är fånigt eller för den delen omöjligt.

Idén är att få klarhet själv och skaffa en bas för vad du (med hjälp av personligt ombud vid behov) behöver kräva av vården. Ibland tror jag att de bollar runt för att de inte vet vad de ska hitta på, så de kan behöva idéer...

När det gäller vårdkaoset: i en del regioner finns det rehabiliteringskoordinatorer som ska hjälpa till att hantera kontakter på flera håll. Men det jäkliga är nog att i de flesta fall måste man, sjuk och svag, bevaka sin rätt själv. Bra att du har ett personligt ombud, som jag hoppas kan vara stöd i detta!

mondo beyondo skrev:Jag har kraschat, jag har blivit beroende av godtycklig hjälp från vården och trasas nu sönder ytterligare av 'hjälpen', vad kan jag göra?

Jag har presterat över min förmåga i många år, kraschade och återhämtade mig tillräckligt, trodde jag, kom i anpassat nytt arbete och klarade inte av det. Förutom den stora sorgen att jag inte längre kan prestera på något jobb så får jag inget gehör av husläkare. Psykiatrin har gjort vad de kan och har remitterat mig till husläkare, husläkare har försökt återremittera mig till psykiatrin men efter 3 bedömningsmöten där så nekar de hjälp igen. Husläkarna hinner inte och vissa vill inte sätta sig in i min historia och då min kraftlöshet inte syns så finns den inte heller, verkar det som.

Habiliteringen har försökt hjälpt mig senaste året, men utan större skillnad. Personligt Ombud var med på förförra husläkarbesöket men failade det senaste. Ingenting fungerar och jag är rädd och pressad. Vården hjälper inte. Jag känner mig skör och utsatt, respektera det om du vill komma med nedsättande kommentarer.

Vilken tråkig situation. Låter jättekonstigt att du inte får hjälp av psykiatrin! Vet inte om det funkar att överklaga, byta mottagning eller nåt sånt. Har du själv idéer om vilken typ av hjälp du skulle vilja ha (från t ex psykiatrin)?

Förstår inte varför man ska behöva kämpa för att få vård. Det är inte något man söker om för att det är kul. Det är rätt svårt att tala om exakt för dem hur man vill ha hjälp, såvida det inte är konkret som sjukskrivning. I andra specialiteter brukar de ha en plan för en. Det verkar hjärtlöst att bara köra ut en fast de vet att vårdcentralen vägrar ta hand om en också. Vad tycker de att man ska göra i den situationen? Bara sluta ha problem?

Men får den känslan att psykvården mer och mer bara handlar om dem som är psykotiska och allt annat håller på att monteras ner.

Klarar man sig utan vård är det nog bättre än känslan av att bli avvisad, för den är inte rolig...

ankhh skrev:Det där är en vidrig situation (jag har varit med om liknande).

Ett förslag är att, i etapper när orken finns, är att skriva ner:

• Hur livet var tidigare
• Vad som då funkade bra och om det var något som funkade mindre bra
• Hur livet är nu
• Vad som funkar bra och vad som funkar mindre bra
• Hur du skulle vilja att livet var
  (den här är knepig, för det är inte självklart att man egentligen vill att det ska vara precis som tidigare, men det kan vara svårt att föreställa sig annat)

OBS att du skriver detta för dig själv. Inget är för stort eller litet att ta med, ingenting är fånigt eller för den delen omöjligt.

Idén är att få klarhet själv och skaffa en bas för vad du (med hjälp av personligt ombud vid behov) behöver kräva av vården. Ibland tror jag att de bollar runt för att de inte vet vad de ska hitta på, så de kan behöva idéer...

När det gäller vårdkaoset: i en del regioner finns det rehabiliteringskoordinatorer som ska hjälpa till att hantera kontakter på flera håll. Men det jäkliga är nog att i de flesta fall måste man, sjuk och svag, bevaka sin rätt själv. Bra att du har ett personligt ombud, som jag hoppas kan vara stöd i detta!

Hela den listan du föreslår får jag hjälp med av en "vård-och stödsamordnare" från Hemteamet (boendestöd). När vi har formulerat tydliga mål och delmål är det meningen att hon ska kalla till ett möte där de kallade (t ex öppenpsykiatrin, habiliteringen, boendestöd, m fl) måste delta. På mötet ska man fylla i vem som har ansvar för att hjälpa till med vilket mål, och när det senast ska vara uppfyllt. Var tredje månad ska det vara uppföljningsmöte.
Allt det här låter för bra för att vara sant, så jag fyller i alla listor om mitt liv och tänker att det nog bara är jag själv som kommer få stå för förändringarna i slutänden. Men om det skulle fungera i praktiken hade det varit något väldigt bra.

Jag klarar inte längre av att prestera, vad finns det kvar då... Är det jag som är fantasilös som tycker att sjukpension är det självklara. Husläkarna hinner inte och en iddes inte sätta sig in i mina journaler, de pratar med mig en stund sen säger de att jag ska i anpassat arbete. Jag har då innan förklarat att jag inte klarar av att arbeta. Det brister alltså i vården från vårdgivarna. Jag är inte vilse, men tack ändå för alla råden! Jag är inte den första som råkar ut för det här, nånslags lösning borde det finnas.

Förnuftsmässigt är det bara att hantera situationen men jag har inte styrkan till det, nervpressen skadar mig ytterligare. Jag har alltid pressat mig själv, nu när jag inte kan det längre så pressas jag av andra utifrån och den pressen klarar jag inte av att hantera. Jag har nog med sorgen över hur det har blivit med mig, mitt jobb har varit mitt liv. Ni här inne kan säkert förstå det, man hittar nåt som 'fungerar' i ens liv och det blir ens allt. Jag träffade en kvinna på en Attentionforumträff som berättade att hon hade valt att forska i ett ämne som var ett andrahandsval, för om hon hade valt det som hon var mest intresserad av så hade hon inte kunnat ha vänner, familj eller fritid. Så klok var inte jag och står här nu tomhänt och trasig.

Alla autismorganisationer, det här borde vara en prioritet. Personer som har knäckts ska få hjälp, och självklart först och främst inte knäckas alls. *Flogging a dead pony*

För att nyansera bilden lite så finns det ett alternativ till sjukpension och det är att jag får hjälp att återfå min hälsa, men den hjälpen har också uteblivit. Själv gör jag vad jag kan men tror inte jag kan bli bättre än vad jag blivit av sjukskrivningen och vilan från krav utifrån. Att utveckla sin inre styrka och att sträva efter att få lugn och ro i själen är såklart bra.

mondo beyondo skrev:Jag klarar inte längre av att prestera, vad finns det kvar då... Är det jag som är fantasilös som tycker att sjukpension är det självklara.

Du har ju prövat i omgångar så det är inte konstigt att du tycker att du ska få sjukbidrag. Inte ditt fel att de inte har tid, de får väl ta sig tid då. Du ska ju inte behöva jobba för att en läkare inte orkar läsa din journal. Det känns rätt mycket kafka över det.

Du ska alltså jobba för att de inte vill göra sitt jobb. Det är lösningen.

Ska de alltså välja ut separata arbetsuppgifter som de "hinner med"? Kanske lite blodtryckskoll, kanske utskrivning till någon av en medicin. Välja bort annat.

Tänk om jag skulle gjort så när jag DV:ade på en gård med djur. Väga maten tog skitlång tid. Tänk om jag bara hittat på att nej det tar för lång tid så vi släpper ut dem vid stora vägen för att äta, det går snabbare...

Man ska inte bli utan pengar för att ingen har tid. Helt sjukt. Det är som du skulle skaffa ett nytt jobb men aldrig komma dit och säga att Nej jag har inte tid med det fattar ni väl.

PO verkade inte kunna hjälpa till heller. Vad ska de vara bra för då?

Någon med lite makt borde sätta sig ner med de läkarna och förklara att de inte kan välja och vraka vad gäller patienter och sedan bara skita i patienter de inte orkar med. Fattar de inte att FK är för jävliga som det är, att man behöver en bra läkare som skriver ett bra intyg? Avkrävas arbete fast man inte kan, det är inte humant. De kan iallafall göra sitt jobb bara de vill!

Är de rädda för att göra fel får de väl börja med en långtidssjukskrivning med uppföljning. Fast det är klart, uppföljningar är svåra om man får 5 minuter och med en helt ny läkare...

Inte ditt fel att det är ett systemfel. Men de brukar vara rätt snabba på att säga att något systemfel finns inte, de har minsann ett perfekt system, men patienten borde bara sluta vara sjuk.

Tack Kidzi för din humor mitt i eländet. Man kan alltid räkna med dig. Jag gillar dina inlägg överlag skarpt! Du skapar ordnung ur kaos med dina formuleringar och klarsynthet.

Förstår frustationen, haft det likadant fram till nyligen då jag äntligen fått ordning på allt. En period då jag var riktigt sjuk skickade psyk hem brev till mig och avskrev sig ansvaret för mig då jag ansågs för sjuk och dom inte ville ha mig på sitt ansvar ifall jag dog Super bra vård verkligen. Sen har jag varit för sjuk för att få vård, jag har inte fått hjälp med autismen/aspergern, AST-teamet och psykiatrin går inte in med insatser samtidigt utan man måste gå hos en av dom och då blev psyk självklart då jag har en underbar fysioterapeut där. Men jag behöver ju hjälp från AST-teamet också.

Men jag hamnade mellan stolarna redan när jag var barn, ingen som tog notis om eller orkade hjälpa fyraåringen som inte klarade av dagis eller 7 åringen som inte klarade skolan osv osv.

Hamnade i djup depression igen i höstas/vintras (är bipolär) och får nu hjälp med att komma upp i rätt nivå av Litium, har fått starkare och extra ångestdämpande. Min fysioterapeut och jag har kontakt 2 ggr/vecka plus sms ibland och jag har boendestöd 2 ggr/vecka och dom är kunniga och bra att prata med och reda ut tankar med. Så jag har aktiva insatser 4 dagar i veckan av vård och boendestöd och jag får kontakta dom utöver om jag vill. Låter kanske som mycket men jag behöver det. Äntligen känner jag mig trygg i min vård, min terapeut är en fantastisk och älskad person, mina boendestödjare är jätte bra och min läkare så bra. Fick alltid byta läkare men nu har jag fått en fast läkare (hoppas jag )på psyk som är suverän.

Det verkar som att du har folk omkring dig men ingen som riktigt sätter ner foten och kräver hjälp åt dig?

Är det jobbigt också eller lite skrämmande att tänka på framtiden och hur allt kommer bli när det känns som att inget hjälper eller är du mest här och nu? Jag kan undra hur mitt liv kommer bli om jag ska må så här hela livet. Men jag sätter hoppet till medicinökningen.

Mina sjukintyg var alltid så dåliga så jag tog saken i egna händer, bad om att få vara med när läkaren skrev hälsoutlåtandet till sjukersättning och dikterade exakt vad läkaren skulle skriva, vilka små ord som FK skulle anmärka på och alla behandlingar jag gått igenom. Första intyget blev nämligen en katastrof då läkaren skrev att jag gått i dagvård en gång 2007, varit inlagd på sjukhus 1 gång och bott på behandlingshem 1 gång och missat vissa diagnoser. Och sanningen var ju att jag gått i dagvård 10 gånger, varit inlagd 1-12 gånger och behandlingshem 3 ggr... Så jag läste upp och läkaren skrev. Fick sen höra från FK att det var det bästa intyg dom fått in. Säger ju lite om läkarnas brist på engagemang att läsa in sig i journaler och okunskap i att skriva intyg.

Chefen på AST-teamet hävdade att jag inte hade rätt till hjälp för att jag inte hade någon diagnos. Hur tusan kan han missa det när jag haft den sen 2014? Vägrade också bemöta kritiken om han verkligen läst min journal...

Förstår frustationen, haft det likadant fram till nyligen då jag äntligen fått ordning på allt. En period då jag var riktigt sjuk skickade psyk hem brev till mig och avskrev sig ansvaret för mig då jag ansågs för sjuk och dom inte ville ha mig på sitt ansvar ifall jag dog Super bra vård verkligen. Sen har jag varit för sjuk för att få vård, jag har inte fått hjälp med autismen/aspergern, AST-teamet och psykiatrin går inte in med insatser samtidigt utan man måste gå hos en av dom och då blev psyk självklart då jag har en underbar fysioterapeut där. Men jag behöver ju hjälp från AST-teamet också.

Men jag hamnade mellan stolarna redan när jag var barn, ingen som tog notis om eller orkade hjälpa fyraåringen som inte klarade av dagis eller 7 åringen som inte klarade skolan osv osv.

Hamnade i djup depression igen i höstas/vintras (är bipolär) och får nu hjälp med att komma upp i rätt nivå av Litium, har fått starkare och extra ångestdämpande. Min fysioterapeut och jag har kontakt 2 ggr/vecka plus sms ibland och jag har boendestöd 2 ggr/vecka och dom är kunniga och bra att prata med och reda ut tankar med. Så jag har aktiva insatser 4 dagar i veckan av vård och boendestöd och jag får kontakta dom utöver om jag vill. Låter kanske som mycket men jag behöver det. Äntligen känner jag mig trygg i min vård, min terapeut är en fantastisk och älskad person, mina boendestödjare är jätte bra och min läkare så bra. Fick alltid byta läkare men nu har jag fått en fast läkare (hoppas jag )på psyk som är suverän.

Det verkar som att du har folk omkring dig men ingen som riktigt sätter ner foten och kräver hjälp åt dig?

Är det jobbigt också eller lite skrämmande att tänka på framtiden och hur allt kommer bli när det känns som att inget hjälper eller är du mest här och nu? Jag kan undra hur mitt liv kommer bli om jag ska må så här hela livet. Men jag sätter hoppet till medicinökningen.

Mina sjukintyg var alltid så dåliga så jag tog saken i egna händer, bad om att få vara med när läkaren skrev hälsoutlåtandet till sjukersättning och dikterade exakt vad läkaren skulle skriva, vilka små ord som FK skulle anmärka på och alla behandlingar jag gått igenom. Första intyget blev nämligen en katastrof då läkaren skrev att jag gått i dagvård en gång 2007, varit inlagd på sjukhus 1 gång och bott på behandlingshem 1 gång och missat vissa diagnoser. Och sanningen var ju att jag gått i dagvård 10 gånger, varit inlagd 1-12 gånger och behandlingshem 3 ggr... Så jag läste upp och läkaren skrev. Fick sen höra från FK att det var det bästa intyg dom fått in. Säger ju lite om läkarnas brist på engagemang att läsa in sig i journaler och okunskap i att skriva intyg.

Chefen på AST-teamet hävdade att jag inte hade rätt till hjälp för att jag inte hade någon diagnos. Hur tusan kan han missa det när jag haft den sen 2014? Vägrade också bemöta kritiken om han verkligen läst min journal...

Teagirl skrev:Förstår frustationen, haft det likadant fram till nyligen då jag äntligen fått ordning på allt. En period då jag var riktigt sjuk skickade psyk hem brev till mig och avskrev sig ansvaret för mig då jag ansågs för sjuk och dom inte ville ha mig på sitt ansvar ifall jag dog Super bra vård verkligen. Sen har jag varit för sjuk för att få vård, jag har inte fått hjälp med autismen/aspergern, AST-teamet och psykiatrin går inte in med insatser samtidigt utan man måste gå hos en av dom och då blev psyk självklart då jag har en underbar fysioterapeut där. Men jag behöver ju hjälp från AST-teamet också.

Men jag hamnade mellan stolarna redan när jag var barn, ingen som tog notis om eller orkade hjälpa fyraåringen som inte klarade av dagis eller 7 åringen som inte klarade skolan osv osv.

Hamnade i djup depression igen i höstas/vintras (är bipolär) och får nu hjälp med att komma upp i rätt nivå av Litium, har fått starkare och extra ångestdämpande. Min fysioterapeut och jag har kontakt 2 ggr/vecka plus sms ibland och jag har boendestöd 2 ggr/vecka och dom är kunniga och bra att prata med och reda ut tankar med. Så jag har aktiva insatser 4 dagar i veckan av vård och boendestöd och jag får kontakta dom utöver om jag vill. Låter kanske som mycket men jag behöver det. Äntligen känner jag mig trygg i min vård, min terapeut är en fantastisk och älskad person, mina boendestödjare är jätte bra och min läkare så bra. Fick alltid byta läkare men nu har jag fått en fast läkare (hoppas jag )på psyk som är suverän.

Det verkar som att du har folk omkring dig men ingen som riktigt sätter ner foten och kräver hjälp åt dig?

Är det jobbigt också eller lite skrämmande att tänka på framtiden och hur allt kommer bli när det känns som att inget hjälper eller är du mest här och nu? Jag kan undra hur mitt liv kommer bli om jag ska må så här hela livet. Men jag sätter hoppet till medicinökningen.

Mina sjukintyg var alltid så dåliga så jag tog saken i egna händer, bad om att få vara med när läkaren skrev hälsoutlåtandet till sjukersättning och dikterade exakt vad läkaren skulle skriva, vilka små ord som FK skulle anmärka på och alla behandlingar jag gått igenom. Första intyget blev nämligen en katastrof då läkaren skrev att jag gått i dagvård en gång 2007, varit inlagd på sjukhus 1 gång och bott på behandlingshem 1 gång och missat vissa diagnoser. Och sanningen var ju att jag gått i dagvård 10 gånger, varit inlagd 1-12 gånger och behandlingshem 3 ggr... Så jag läste upp och läkaren skrev. Fick sen höra från FK att det var det bästa intyg dom fått in. Säger ju lite om läkarnas brist på engagemang att läsa in sig i journaler och okunskap i att skriva intyg.

Chefen på AST-teamet hävdade att jag inte hade rätt till hjälp för att jag inte hade någon diagnos. Hur tusan kan han missa det när jag haft den sen 2014? Vägrade också bemöta kritiken om han verkligen läst min journal...

Bra att du kunde styra upp intyget själv tillslut och att hjälpen du har fungerar nu. Det jobbiga för mig är att inte längre kunna prestera på någon 'fungerande' nivå för en arbetsgivare och att inte bli trodd och därmed också hjälpt. Jag har väldigt begränsat med energi numera. Självklart är inte sjukpension nåt att se framemot, utan ännu sämre ekonomiska förutsättningar än jag redan har, men jag ser inga alternativ. Förnuftsmässigt är det bara att dra allt ett varv till, misslyckas en gång till men nervpressen som det här ger mig klarar jag inte att hantera, det trasar mig ytterligare. Det är så destruktivt och dessutom från dem som egentligen ska hjälpa.

mondo beyondo skrev:

Teagirl skrev:Förstår frustationen, haft det likadant fram till nyligen då jag äntligen fått ordning på allt. En period då jag var riktigt sjuk skickade psyk hem brev till mig och avskrev sig ansvaret för mig då jag ansågs för sjuk och dom inte ville ha mig på sitt ansvar ifall jag dog Super bra vård verkligen. Sen har jag varit för sjuk för att få vård, jag har inte fått hjälp med autismen/aspergern, AST-teamet och psykiatrin går inte in med insatser samtidigt utan man måste gå hos en av dom och då blev psyk självklart då jag har en underbar fysioterapeut där. Men jag behöver ju hjälp från AST-teamet också.

Men jag hamnade mellan stolarna redan när jag var barn, ingen som tog notis om eller orkade hjälpa fyraåringen som inte klarade av dagis eller 7 åringen som inte klarade skolan osv osv.

Hamnade i djup depression igen i höstas/vintras (är bipolär) och får nu hjälp med att komma upp i rätt nivå av Litium, har fått starkare och extra ångestdämpande. Min fysioterapeut och jag har kontakt 2 ggr/vecka plus sms ibland och jag har boendestöd 2 ggr/vecka och dom är kunniga och bra att prata med och reda ut tankar med. Så jag har aktiva insatser 4 dagar i veckan av vård och boendestöd och jag får kontakta dom utöver om jag vill. Låter kanske som mycket men jag behöver det. Äntligen känner jag mig trygg i min vård, min terapeut är en fantastisk och älskad person, mina boendestödjare är jätte bra och min läkare så bra. Fick alltid byta läkare men nu har jag fått en fast läkare (hoppas jag )på psyk som är suverän.

Det verkar som att du har folk omkring dig men ingen som riktigt sätter ner foten och kräver hjälp åt dig?

Är det jobbigt också eller lite skrämmande att tänka på framtiden och hur allt kommer bli när det känns som att inget hjälper eller är du mest här och nu? Jag kan undra hur mitt liv kommer bli om jag ska må så här hela livet. Men jag sätter hoppet till medicinökningen.

Mina sjukintyg var alltid så dåliga så jag tog saken i egna händer, bad om att få vara med när läkaren skrev hälsoutlåtandet till sjukersättning och dikterade exakt vad läkaren skulle skriva, vilka små ord som FK skulle anmärka på och alla behandlingar jag gått igenom. Första intyget blev nämligen en katastrof då läkaren skrev att jag gått i dagvård en gång 2007, varit inlagd på sjukhus 1 gång och bott på behandlingshem 1 gång och missat vissa diagnoser. Och sanningen var ju att jag gått i dagvård 10 gånger, varit inlagd 1-12 gånger och behandlingshem 3 ggr... Så jag läste upp och läkaren skrev. Fick sen höra från FK att det var det bästa intyg dom fått in. Säger ju lite om läkarnas brist på engagemang att läsa in sig i journaler och okunskap i att skriva intyg.

Chefen på AST-teamet hävdade att jag inte hade rätt till hjälp för att jag inte hade någon diagnos. Hur tusan kan han missa det när jag haft den sen 2014? Vägrade också bemöta kritiken om han verkligen läst min journal...

Bra att du kunde styra upp intyget själv tillslut och att hjälpen du har fungerar nu. Det jobbiga för mig är att inte längre kunna prestera på någon 'fungerande' nivå för en arbetsgivare och att inte bli trodd och därmed också hjälpt. Jag har väldigt begränsat med energi numera. Självklart är inte sjukpension nåt att se framemot, utan ännu sämre ekonomiska förutsättningar än jag redan har, men jag ser inga alternativ. Förnuftsmässigt är det bara att dra allt ett varv till, misslyckas en gång till men nervpressen som det här ger mig klarar jag inte att hantera, det trasar mig ytterligare. Det är så destruktivt och dessutom från dem som egentligen ska hjälpa.

Ja det är en tuff situation du är i just nu, jag fungerar inte med jobb. För mig är vardagen mer än ett heltidsjobb. Som imorgon behöver jag köpa apelsiner och hämta ut medicin. Något som kommer ta mig kanske 20-30 minuter totalt med promenadtid. Ändå är jag orolig för hur jag ska orka. Vardagen tar så mycket energi. Så förstår att det måste tära på dig att få ihop både vardag och livet och jobb. Det kan vara övermäktigt för många. Sjukersättning var det enda alternativet för mig, sörjer det ibland. Senast i natt att jag har det så men det går bara inte på andra sätt. Jag hoppas och håller tummarna för din skull

Tack Teagirl! Tack alla som försöker hjälpa!

I natt så drömde jag en prestationsångest-mardröm, de var vanliga för mig natten mot måndagar när jag jobbade, nu som heltidssjukskriven har jag sluppit dem, ända tills nu. Jag drömde att jag hade fullbokat på jobbet och försökte ta mig till jobbet på morgonen men olika hinder uppkom på vägen och problemen och pressen att klara av det som skulle göras hopade sig i drömmen. Bl.a. så fanns det helt plötsligt en första linjens tunnelbana och i den fick inte vem som helst åka, men i min desperation att försöka komma fram till jobbet i tid så valde jag den ändå, men då fick jag sitta som i en liten kolvagn som de drog fram i kolgruvor förr i tiden och kanske fortfarande, så inget säte, inga väggar och inget tak i vagnen, åkte jag där så fick jag åka med tåget som skulle ta mig lite närmare jobbet. Någon snäll person gav mig en sopsäck med hål för huvudet att trä på mig för att skydda mig mot smutsen. Det var ju faktiskt nåt bra i drömmen.