Hej alla.
Jag är i slutet på min praktik på ett sjukhus. Jag har hittat ett yrke jag kommer trivas med men just nu mår jag inte bra.

Detta, är min andra praktik den är fem veckor och detta är sista veckan. Det började med att jag kom till min praktik och jag kände att jag inte riktigt klickade med min handledare. Jag är introvert och hon extrovert. Jag har nu tvingat mig själv att vara socialare än vad jag är, öppna upp mig för att hon ska tycka om mig och sen känner jag att hon verkar tro att jag är efterbliven vilket jag inte är.

Jag tänker väldigt fort men annorlunda, tex så gillar jag inte att kommunicera med "kollegor" då jag ändå inte fattar deras sätt att kommunicera. Jag vill helst lösa saker ensam. Sen så känner jag mig konstig som mår dåligt av detta. Jag skulle kunna jobba och inte prata med en enda person på en hel dag och vara jättenöjd.vill inte bli kompis med kollegor, det är jag INTE bekväm med. Klarar inte av att hantera olika slags personligheter framförallt inte sura eller agggressiva då jag själv är rätt lugn så länge ingen går over min gräns.

Jag tror inte jag klarar att bli granskad av en annan vuxen så länge heller.. Känner mig väldigt nere när jag kommer hem. Rädd att jag kommer bli utstött på min framtida arbetsplats.

En undran: är ditt framtida yrke sådant där du kan få jobb där du arbetar i stort sett utan kontakt med andra? I så fall är ju vägen framåt klar.

Om inte, utan att alla tjänster du sedan kan få innebär mer kontakter med andra, kanske du behöver berätta om din diagnos och få anpassningar och förståelse på arbetsplatsen.

Min erfarenhet är att det alltid finns personer på arbetsplatser som man fungerar mindre bra med, det kommer man aldrig ifrån. Och behöver alltså kunna hantera på något sätt...

Jag kan relatera väldigt mycket till din oro.
Går utbildning och ska också jobba inom vården.

Gillar att ha med patienter att göra, och jag tycker inte illa om kollegorna, men hela den här arbetsplatsjargongen då man måste engagera sig i alla kollegor, kallprata, det gör mig utmattad.
Det räcker inte att vara bra på det man gör, att man gör ett utmärkt jobb, man måste va en fena med kollegorna också, något jag aldrig riktigt klarat av oberoende vilken arbetsplats jag varit på.
Det jag önskar att folk fattade är att det inte är något personligt.
Även om jag inte tycker att det är intressant att snacka eller att deras liv är spännande så tycker jag liksom inte illa om dom, jag är glad om dom har något som funkar för dom.
Men folk blir rädda och osäkra när någon sticker ut, är annorlunda.

Vet inte vad du ska jobba med, men tycker du ska försöka hålla ut. Det är inte särskilt svårt att få jobb inom vården så när du är färdig med utbildningen så kan du kanske söka dig till något ställe du tror kan funka? Och va öppen med hur du är, jag kommer inte säga att jag har asperger på arbetsplatsen men du kan alltid berätta att du är mer introvert och att du ibland kan behöva lite "egentid" ibland. Jag brukar ta promenader om det finns tid för det när det uppstår situationer när jag vet att jag inte kommer orka med den sociala delen.

Jag ska bli medicinsk sekreterare, det första jobbet som jag känner mig riktigt bra på och anpassad till att ha.

vet inte hur man orkar umgås en hel dag?