Gillar inte heller ordet arbetsträning men av annorlunda orsak. Arbete är ett nödvändigt ont. Man kan träna på att bli bra på andra saker om man så vill. Men arbetsträning är ungefär som att träna sig på att vara sjuk eller något annat obehagligt! Eller som att träna på att städa hemma. Nej, det behöver man ingen träning på. Man tränar genom att göra.

Det är ologiskt att man räknar det som träning när man faktiskt utför arbete. Tränar man på en sport så finns det massa moment, spelar man fotboll har man t ex löpträning. Vari ligger träningen i att arbeta, förutom att man just arbetar?

Kan man skolträna, dvs träna sig att gå i skolan genom att gå i skolan?

Räknas det som träning bara för att man inte gör något till 100%? Om jag slarvlagar mat, är det att träna mig i att laga mat? Blev det ingen riktig mat då, bara luft?

Föredrar också ordet praktik.

Ja... okej.

Det är något suspekt med sammansatta ord.

notwoodstock skrev:Det är något suspekt med sammansatta ord.

Arbetsträning är säkert väldigt konstigt för någon som aldrig haft en tanke på att arbeta.

LordNelson skrev:

notwoodstock skrev:Det är något suspekt med sammansatta ord.

Arbetsträning är säkert väldigt konstigt för någon som aldrig haft en tanke på att arbeta.

Jag har aldrig kommit i kontakt med någon som aldrig haft en tanke på att arbeta. Ifrågasättanden kan komma från dom som inte förstår olika individer, deras situation, sammanhang och hur de fungerar och framförallt hur de inte fungerar fullt ut. Autister gillar att märka ord också, ord och ords användning och betydelse är viktigare för oss än för NT.

De flesta hade nog tänkt arbeta, men så kom man ut i arbetslivet och insåg att det var inte så lätt som det såg ut.

Skulle egentligen vilja fortsätta med att svara Huggorm här men:

Ibland tänker vi oss inte för av olika anledningar och glömmer trådskaparens frågeställning och syftet.
Kanske inte speciellt respektfullt mot alla som har sjukpension att frångå ämnet som vi gjort? Kanske bör tråden rentav rensas. Sidospåren har varit intressanta men de kan ju tas i gamla eller nya trådar.

Ts inlägg som påminnelse:

Fretshi skrev:Vi har varit innen på detta lite tidigare men jag skulle vilja veta vad ni tycker är fördelarna med sjukpension.

En fördel för mig är att jag skulle få en bättre ekonomi jämfört med att leva på socialbidrag.

Vad brukar ni göra på dagarna?

Jag skulle säga att jag gärna vill hitta på roliga och meningsfulla saker på mina dagar, kanske börja på en dv där jag kan träna.

Finns inget rätt o fel så spåna på här!

Flinta skrev:Skulle egentligen vilja fortsätta med att svara Huggorm här men:

Ibland tänker vi oss inte för av olika anledningar och glömmer trådskaparens frågeställning och syftet.
Kanske inte speciellt respektfullt mot alla som har sjukpension att frångå ämnet som vi gjort? Kanske bör tråden rentav rensas. Sidospåren har varit intressanta men de kan ju tas i gamla eller nya trådar.

Ts inlägg som påminnelse:

Fretshi skrev:Vi har varit innen på detta lite tidigare men jag skulle vilja veta vad ni tycker är fördelarna med sjukpension.

En fördel för mig är att jag skulle få en bättre ekonomi jämfört med att leva på socialbidrag.

Vad brukar ni göra på dagarna?

Jag skulle säga att jag gärna vill hitta på roliga och meningsfulla saker på mina dagar, kanske börja på en dv där jag kan träna.

Finns inget rätt o fel så spåna på här!

Japp, finns ju redan trådar som döpts i stil med ”varför klarar ni inte att arbeta”.

Vad gäller TS-ämnet tillhör jag gruppen med ojämn energi. Så ett svar på frågan vad jag gör om dagarna är vissa dagar ingenting. Många av oss som är sjukskrivna är liksom upptagna med att vara sjuka.

Jag har fortfarande problem med skillnaden mellan vad jag vill göra och vad jag orkar.

Flinta skrev:Ibland tänker vi oss inte för av olika anledningar och glömmer trådskaparens frågeställning och syftet.
Kanske inte speciellt respektfullt mot alla som har sjukpension att frångå ämnet som vi gjort? Kanske bör tråden rentav rensas. Sidospåren har varit intressanta men de kan ju tas i gamla eller nya trådar.

Håller med om att det är bra om trådar, inklusive den här, stannar hyfsat on topic.

Men sidospåret här uppkom ju genom att TS själv bytte spår och började utmåla sjukpension som förbehållet losers (med antydan att det inte var allvarligt menat), och så uppföljningen som, inte helt ogrundat, tolkades som påståenden om att i princip alla kan ta sig i kragen och må bättre av att arbeta.

---
Annars är väl en stor fördel med sjukersättning att man slipper oroa sig över sin inkomst; den må vara låg, men den fortsätter komma (om inte FK gör förnyad utredning och kommer fram till att man fått arbetsförmåga). Och man kan därmed planera sina dagar så att man orkar med livet.

Det är, med andra ord, ingenting att eftersträva. Jag tycker också att det är trevligare att vara frisk och energisk och arbetsför. Men den kan vara en räddning när man verkligen inte kan arbeta.

ankhh skrev:

Flinta skrev:Ibland tänker vi oss inte för av olika anledningar och glömmer trådskaparens frågeställning och syftet.
Kanske inte speciellt respektfullt mot alla som har sjukpension att frångå ämnet som vi gjort? Kanske bör tråden rentav rensas. Sidospåren har varit intressanta men de kan ju tas i gamla eller nya trådar.

Håller med om att det är bra om trådar, inklusive den här, stannar hyfsat on topic.

Men sidospåret här uppkom ju genom att TS själv bytte spår och började utmåla sjukpension som förbehållet losers (med antydan att det inte var allvarligt menat), och så uppföljningen som, inte helt ogrundat, tolkades som påståenden om att i princip alla kan ta sig i kragen och må bättre av att arbeta.

---
Annars är väl en stor fördel med sjukersättning att man slipper oroa sig över sin inkomst; den må vara låg, men den fortsätter komma (om inte FK gör förnyad utredning och kommer fram till att man fått arbetsförmåga). Och man kan därmed planera sina dagar så att man orkar med livet.

Det är, med andra ord, ingenting att eftersträva. Jag tycker också att det är trevligare att vara frisk och energisk och arbetsför. Men den kan vara en räddning när man verkligen inte kan arbeta.

Jag pallar inte att ”hålla reda på” folk på det här forumet. Vilka som t ex yrkesarbetar eller inte. Och om TS gör det nu eller inte. Men med tanke på uppgifter i det citerade inlägget här så kanske TS egentliga fråga med tråden är: ”Blir jag en (ännu större) loser om jag blir ”sjukpensionär” och vad f-n ska jag göra om dagarna om jag blir det?"

ankhh skrev:

Flinta skrev:Ibland tänker vi oss inte för av olika anledningar och glömmer trådskaparens frågeställning och syftet.
Kanske inte speciellt respektfullt mot alla som har sjukpension att frångå ämnet som vi gjort? Kanske bör tråden rentav rensas. Sidospåren har varit intressanta men de kan ju tas i gamla eller nya trådar.

Håller med om att det är bra om trådar, inklusive den här, stannar hyfsat on topic.

Men sidospåret här uppkom ju genom att TS själv bytte spår och började utmåla sjukpension som förbehållet losers (med antydan att det inte var allvarligt menat), och så uppföljningen som, inte helt ogrundat, tolkades som påståenden om att i princip alla kan ta sig i kragen och må bättre av att arbeta.

Jag tar på mig mycket själv, det var jag som av misstag nämnde ordet arbetsträning. Det var dumt gjort av mig. Nog om det här.

BellaBelle skrev:
Jag pallar inte att ”hålla reda på” folk på det här forumet. Vilka som t ex yrkesarbetar eller inte. Och om TS gör det nu eller inte. Men med tanke på uppgifter i det citerade inlägget här så kanske TS egentliga fråga med tråden är: ”Blir jag en (ännu större) loser om jag blir ”sjukpensionär” och vad f-n ska jag göra om dagarna om jag blir det?"

Ja, hur kan man förhålla sig till det utan att gå under och må alltför dåligt, är väl frågan.

Flinta skrev:

BellaBelle skrev:
Jag pallar inte att ”hålla reda på” folk på det här forumet. Vilka som t ex yrkesarbetar eller inte. Och om TS gör det nu eller inte. Men med tanke på uppgifter i det citerade inlägget här så kanske TS egentliga fråga med tråden är: ”Blir jag en (ännu större) loser om jag blir ”sjukpensionär” och vad f-n ska jag göra om dagarna om jag blir det?"

Ja, hur kan man förhålla sig till det utan att gå under och må alltför dåligt, är väl frågan.

Finns säkert en tråd om det redan, men är inte helt kul få frågan ”Och vad jobbat du med?” när man har sjukersättning. Det är klart att det är lätt att känna sig som en ”loser” då. Men kanske ska man ta frågan som en komplimang - att man (just vid det tillfället i alla fall) inte ser ut som man rymt från någon institution.

Flinta skrev:

BellaBelle skrev:
Jag pallar inte att ”hålla reda på” folk på det här forumet. Vilka som t ex yrkesarbetar eller inte. Och om TS gör det nu eller inte. Men med tanke på uppgifter i det citerade inlägget här så kanske TS egentliga fråga med tråden är: ”Blir jag en (ännu större) loser om jag blir ”sjukpensionär” och vad f-n ska jag göra om dagarna om jag blir det?"

Ja, hur kan man förhålla sig till det utan att gå under och må alltför dåligt, är väl frågan.

Äsch, jag kan själv reagera starkt över känslan av att ”andra” med npf-diagnoser - och annat psyk-relaterat - haft det lättare än vad jag haft det, fått ”rätt” diagnos(er) tidigare, fått ”rätt” behandling, fått aktivitetsersättning och klarar gå på DV osv osv. Men tänk om nån som levt på mentalsjukhus merparten av sitt liv - antar att det finns några överlevande kvar - tänker på oss som fötts senare och faktiskt sluppit just det.

Sedan kan jag bli avis på några bekanta jag har som har sjukersättning men en j-a massa energi och orkar göra massor. Men ingen av de två jag tänker på här har klarat normalt yrkesarbete på heltid, eftersom de är för ”aspigt knäppa” och ”gör bort sig” så mycket och så snabbt att de ”åker ut”. De är för ”udda”, klarar ”typ noll samarbete” osv osv. Så den aspekten finns också. Mkt energi men inte arbetsföra. På dagens arbetsmarknad i alla fall.

BellaBelle skrev:

Flinta skrev:Skulle egentligen vilja fortsätta med att svara Huggorm här men:

Ibland tänker vi oss inte för av olika anledningar och glömmer trådskaparens frågeställning och syftet.
Kanske inte speciellt respektfullt mot alla som har sjukpension att frångå ämnet som vi gjort? Kanske bör tråden rentav rensas. Sidospåren har varit intressanta men de kan ju tas i gamla eller nya trådar.

Ts inlägg som påminnelse:

Fretshi skrev:Vi har varit innen på detta lite tidigare men jag skulle vilja veta vad ni tycker är fördelarna med sjukpension.

En fördel för mig är att jag skulle få en bättre ekonomi jämfört med att leva på socialbidrag.

Vad brukar ni göra på dagarna?

Jag skulle säga att jag gärna vill hitta på roliga och meningsfulla saker på mina dagar, kanske börja på en dv där jag kan träna.

Finns inget rätt o fel så spåna på här!

Japp, finns ju redan trådar som döpts i stil med ”varför klarar ni inte att arbeta”.

Vad gäller TS-ämnet tillhör jag gruppen med ojämn energi. Så ett svar på frågan vad jag gör om dagarna är vissa dagar ingenting. Många av oss som är sjukskrivna är liksom upptagna med att vara sjuka.

Jag har fortfarande problem med skillnaden mellan vad jag vill göra och vad jag orkar.

Samma för mig.
Kan inte själv inse skillnaden i vad jag vill och försöker och vad jag faktiskt - inte - klarar.
Inte FK heller uppenbarligen.
Så det är försörjningsstöd för mig och barnen!

BellaBelle skrev:Sedan kan jag bli avis på några bekanta jag har som har sjukersättning men en j-a massa energi och orkar göra massor. Men ingen av de två jag tänker på här har klarat normalt yrkesarbete på heltid, eftersom de är för ”aspigt knäppa” och ”gör bort sig” så mycket och så snabbt att de ”åker ut”. De är för ”udda”, klarar ”typ noll samarbete” osv osv. Så den aspekten finns också. Mkt energi men inte arbetsföra. På dagens arbetsmarknad i alla fall.

Har träffat en del sådana föräldrar i Attention som pratar mycket om sina barns diagnoser men inte förstår att de själva har samma problem. De är långtidsarbetslösa eller långtidssjukskriva för något annat än NPF.

Jag har skrivit tidigare i tråden men jag anser inte att man är en förlorare om man har sjukersättning. Jag kan få dom tankarna ibland, speciellt när det ifrågasätts av andra när dom tycker att man gett upp och ska satsa framåt. Dom förstår inte vidden av mitt mående. Jag är ju dessutom bipolär men tror det var autismdiagnosen som gav mig ersättningen.

Jag satsar framåt men inte mot arbete, jag satsar på att få ett drägligt liv, ett liv som jag kommer må bra i. Jag klarade liksom inte ens av att gå dagis, fritis, grundskolan, gymnasiet, universitet och jobb utan att stort lidande och mycket frånvaro. Jobbet hängde jag i så länge som möjligt till jag blev så då dålig att min chef tvingade mig att gå hem. Jag har försökt att gå i insatser från arbetsförmedlingen och kommunen. Men klarade inte det heller. Går kurser med hundarna men orkar inte vara kvar dom 2,5 timmar dom är trots paus mitt i, pausen är nästan värst med det sociala. Åker hem efter högts 2 timmar, fast hundträning är det absolut bästa jag vet och att det är på mina villkor och jag får ta paus när jag vill. När jag är frisk ska jag försöka vara med hela tillfället på lördag som är en annan klubb där passet är 1,5 timmar. Det borde jag klara,

Försökte jobba en gång till och då 25% men kraschade totalt, försökte börja på universitet men bröt ihop efter 2 dagar då jag inte ens orkade eller klarade att vara med på introduktion och rundvandring på området.

Jag skulle med andra ord bli som en fisk på land utan min ersättning. Nu kan jag fokusera på det jag klarar, det som får mig att må bra. Vissa dagar klarar jag inget, andra dagar kan jag träffa en kompis en stund eller gå och handla.

Fördelen med att få ersättningen var för mig skönt i och med att jag kände att jag togs på allvar. Utreddes fram och tillbaka och hit och dit innan jag fick ersättningen. Den oberoende läkaren hade gjort mer än 30 utredningar och man kunde få 0-4 poäng på skalor inom massor av områden.0 var ingen nedsättning, 4 var helt nedsatt förmåga. Under alla utredningar hade hon bara gett en person en fyra. Jag fick två stycken fyror, båda inom det som mäter saker relaterade till autism. Hon sa att om någon behövde sjukersättning var det jag. Hon gick så långt att hon kontaktade FK och skällde ut dom för att dom skickade en så skör person på en så djupgående utredning. Hon bad även om ursäkt för vissa delar av utredningen som hon märkte var för svåra för mig och sa att hon önskade att hon inte hade gjort dom.

Man är ingen loser, man är en person med svårigheter. Bara för att man inte klarar det vanliga samhällets krav så kan man klara annat. Man behöver inte kunna allt. Däremot skulle det underlätta om det man hade lätt för vore att hantera samhället.

Teagirl skrev:Försökte jobba en gång till och då 25% men kraschade totalt, försökte börja på universitet men bröt ihop efter 2 dagar då jag inte ens orkade eller klarade att vara med på introduktion och rundvandring på området.

Du har ju självinsikt i alla fall! Har sett en hel del aspergare som inte klarar av att jobba 50% och helt plötsligt får iden att dom ska utbilda sig högre till ett ännu mera krävande jobb :O.

LordNelson skrev:

Fretshi skrev:Jag vet att flera här kan bli provocerande när jag skriver detta men jag tror ett jobb har andra funktioner än att man bara får en lön.

Man kan ju t. ex. Få rutiner som är oerhört viktigt och det har jag hört flera psykologer och läkare säga.
De flesta anser jag är rastlösa och vill göra saker man vill inte bara gå hemma.
Därför är ju träning bra men man kan ju träna och jobba samtidigt man kanske inte behöver jobba heltid dock dvs 40 timmar i veckan.

Man kan ju också få låg självkänsla och värdelöshetskänslor när man bara går hemma. Nu finns det iof dv till personer som står utanför arbetsmarknaden men jag anser är man inte väldigt sjuk så bör man ta sig ifrån en dv efter ett tag så att det inte blir en återvändsgränd.

Jag tror till och med att man kan bli ganska djupt deprimerad om man går utan sysselsättning för länge.

Det är bara mina erfarenheter av min sjukskrivning och dv.

Dv är ju bra på sitt sätt men man vill inte fastna där.

Bra inlägg. Finns många här som behöver ta åt sig.

Tack för att du håller med mig!

Men jag får nog inse att alla inte har samma energi som mig även om jag kan bli väldigt trött ibland, men jag har nog aldrig haft svår depression egentligen och därför har jag svårt att förstå hur dåligt vissa verkar må.

Jag har alltid mått bra av att göra saker även om det är skönt att ta det lugnt och ladda batterierna ibland, meditation har hjälpt mig en del i mitt liv.

Teagirl skrev:Jag har skrivit tidigare i tråden men jag anser inte att man är en förlorare om man har sjukersättning. Jag kan få dom tankarna ibland, speciellt när det ifrågasätts av andra när dom tycker att man gett upp och ska satsa framåt. Dom förstår inte vidden av mitt mående. Jag är ju dessutom bipolär men tror det var autismdiagnosen som gav mig ersättningen.

Jag satsar framåt men inte mot arbete, jag satsar på att få ett drägligt liv, ett liv som jag kommer må bra i. Jag klarade liksom inte ens av att gå dagis, fritis, grundskolan, gymnasiet, universitet och jobb utan att stort lidande och mycket frånvaro. Jobbet hängde jag i så länge som möjligt till jag blev så då dålig att min chef tvingade mig att gå hem. Jag har försökt att gå i insatser från arbetsförmedlingen och kommunen. Men klarade inte det heller. Går kurser med hundarna men orkar inte vara kvar dom 2,5 timmar dom är trots paus mitt i, pausen är nästan värst med det sociala. Åker hem efter högts 2 timmar, fast hundträning är det absolut bästa jag vet och att det är på mina villkor och jag får ta paus när jag vill. När jag är frisk ska jag försöka vara med hela tillfället på lördag som är en annan klubb där passet är 1,5 timmar. Det borde jag klara,

Försökte jobba en gång till och då 25% men kraschade totalt, försökte börja på universitet men bröt ihop efter 2 dagar då jag inte ens orkade eller klarade att vara med på introduktion och rundvandring på området.

Jag skulle med andra ord bli som en fisk på land utan min ersättning. Nu kan jag fokusera på det jag klarar, det som får mig att må bra. Vissa dagar klarar jag inget, andra dagar kan jag träffa en kompis en stund eller gå och handla.

Fördelen med att få ersättningen var för mig skönt i och med att jag kände att jag togs på allvar. Utreddes fram och tillbaka och hit och dit innan jag fick ersättningen. Den oberoende läkaren hade gjort mer än 30 utredningar och man kunde få 0-4 poäng på skalor inom massor av områden.0 var ingen nedsättning, 4 var helt nedsatt förmåga. Under alla utredningar hade hon bara gett en person en fyra. Jag fick två stycken fyror, båda inom det som mäter saker relaterade till autism. Hon sa att om någon behövde sjukersättning var det jag. Hon gick så långt att hon kontaktade FK och skällde ut dom för att dom skickade en så skör person på en så djupgående utredning. Hon bad även om ursäkt för vissa delar av utredningen som hon märkte var för svåra för mig och sa att hon önskade att hon inte hade gjort dom.

Man är ingen loser, man är en person med svårigheter. Bara för att man inte klarar det vanliga samhällets krav så kan man klara annat. Man behöver inte kunna allt. Däremot skulle det underlätta om det man hade lätt för vore att hantera samhället.

Om det var mina inlägg du syftade på att jag har kallat dig och andra för losers så vill jag be om ursäkt!

Det var inte min mening och som du skriver så kanske jag aldrig har mått så dåligt så att jag bara legat i sängen i veckor. Har dock varit sjukskriven i flera år med diverse sommarjobb som gått förhållandevis bra och där jag trivts bra med arbetskamraterna.

Om jag verkat hårt i mina inlägg så beror det nog till större delen på en viss okunskap i olika diagnoser och sånt. Jag har som sagt alltid mått rätt bra av att jobba och att göra saker, nu har jag flera projekt på gång, men måste såklart ta det lugnt och vila upp mig ibland. Där har jag haft stor nytta av meditation och lära mig slappna av, det har lärt mig hantera livets stress och gjort mig mer tillfreds och glad i livet.

Dock ska tilläggas att jag fortfarande upplever jobbiga/dåliga dagar men de brukar alltid gå över eller gå att hantera på ett eller annat sätt, men förstår nu att alla inte haft det lika lätt eller har lika mycket energi som jag har, så ber om ursäkt om jag uttryckt mig hårt och taskigt. Det har aldrig varit min mening att framstå som hård eller elak även om det kan verka så ibland, mer okunnig kanske.

Skulle jag orka, skulle jag göra roligare saker än bara ett vanligt jobb. Spelar ingen roll om jag tjänade mindre på det.

Den psykiska energin kan ta slut, men man får nog inte glömma att detsamma kan hända för den fysiska. De som är fullt friska från början kanske kan hålla den energin uppe genom att träna. Men när ens träning består av pensionärspromenader så lär man direkt inte springa maraton.

Och även som frisk så blir man på riktigt mindre energisk vad åren går. Det är lite förmätet av någon som kanske är 20 att säga åt en 50-åring att man ska springa 3 km. Med det vill jag inte säga att det inte går, men man har inte samma energi.

Blir man dessutom utbränd händer det saker i kroppen som gör att all stresshantering kommer funka väldigt dåligt. Gör man för mycket saker rent fysisk kan man bli sjuk.

Sedan finns det en hel del som helt enkelt alltid varit sjuka. Då blir man kallad lat av hela samhället. Det är verkligen inte en höjdare att vara kroniskt sjuk och veta att man bara kommer bli sämre och sedan dör man. Inte så att man i det läget glatt hoppar ur sängen en dag och säger att man ska ta ett jobb.

Men det betyder inte att man måste leva ett meningslöst liv. Det går att trixa lite så man blir väldigt produktiv under perioder och nöjd över det. Men det kanske inte är med saker som folk kallar ett riktigt jobb.

Om du någongång undrar hur kronisk trötthet känns så sov inte på två nätter, sätt tyngder över hela kroppen, varje sko 10 kg. Och ut och spring.

Mental och kroppslig hälsa hänger ihop. Är man inte mentalt frisk så blir man lättare kroppsligt sjuk. Och det handlar inte ens bara med stress att göra. I vissa fall verkar det finnas genetisk samsjuklighet med vissa mentala tillstånd och vissa kroppsliga sjukdomar.

Där får man verkligen se vad man kan göra. Tror man att man kan allt bara man vill går det inte så bra. Det gäller att börja vilja göra det man kan.

Fretshi skrev:

Teagirl skrev:Jag har skrivit tidigare i tråden men jag anser inte att man är en förlorare om man har sjukersättning. Jag kan få dom tankarna ibland, speciellt när det ifrågasätts av andra när dom tycker att man gett upp och ska satsa framåt. Dom förstår inte vidden av mitt mående. Jag är ju dessutom bipolär men tror det var autismdiagnosen som gav mig ersättningen.

Jag satsar framåt men inte mot arbete, jag satsar på att få ett drägligt liv, ett liv som jag kommer må bra i. Jag klarade liksom inte ens av att gå dagis, fritis, grundskolan, gymnasiet, universitet och jobb utan att stort lidande och mycket frånvaro. Jobbet hängde jag i så länge som möjligt till jag blev så då dålig att min chef tvingade mig att gå hem. Jag har försökt att gå i insatser från arbetsförmedlingen och kommunen. Men klarade inte det heller. Går kurser med hundarna men orkar inte vara kvar dom 2,5 timmar dom är trots paus mitt i, pausen är nästan värst med det sociala. Åker hem efter högts 2 timmar, fast hundträning är det absolut bästa jag vet och att det är på mina villkor och jag får ta paus när jag vill. När jag är frisk ska jag försöka vara med hela tillfället på lördag som är en annan klubb där passet är 1,5 timmar. Det borde jag klara,

Försökte jobba en gång till och då 25% men kraschade totalt, försökte börja på universitet men bröt ihop efter 2 dagar då jag inte ens orkade eller klarade att vara med på introduktion och rundvandring på området.

Jag skulle med andra ord bli som en fisk på land utan min ersättning. Nu kan jag fokusera på det jag klarar, det som får mig att må bra. Vissa dagar klarar jag inget, andra dagar kan jag träffa en kompis en stund eller gå och handla.

Fördelen med att få ersättningen var för mig skönt i och med att jag kände att jag togs på allvar. Utreddes fram och tillbaka och hit och dit innan jag fick ersättningen. Den oberoende läkaren hade gjort mer än 30 utredningar och man kunde få 0-4 poäng på skalor inom massor av områden.0 var ingen nedsättning, 4 var helt nedsatt förmåga. Under alla utredningar hade hon bara gett en person en fyra. Jag fick två stycken fyror, båda inom det som mäter saker relaterade till autism. Hon sa att om någon behövde sjukersättning var det jag. Hon gick så långt att hon kontaktade FK och skällde ut dom för att dom skickade en så skör person på en så djupgående utredning. Hon bad även om ursäkt för vissa delar av utredningen som hon märkte var för svåra för mig och sa att hon önskade att hon inte hade gjort dom.

Man är ingen loser, man är en person med svårigheter. Bara för att man inte klarar det vanliga samhällets krav så kan man klara annat. Man behöver inte kunna allt. Däremot skulle det underlätta om det man hade lätt för vore att hantera samhället.

Om det var mina inlägg du syftade på att jag har kallat dig och andra för losers så vill jag be om ursäkt!

Det var inte min mening och som du skriver så kanske jag aldrig har mått så dåligt så att jag bara legat i sängen i veckor. Har dock varit sjukskriven i flera år med diverse sommarjobb som gått förhållandevis bra och där jag trivts bra med arbetskamraterna.

Om jag verkat hårt i mina inlägg så beror det nog till större delen på en viss okunskap i olika diagnoser och sånt. Jag har som sagt alltid mått rätt bra av att jobba och att göra saker, nu har jag flera projekt på gång, men måste såklart ta det lugnt och vila upp mig ibland. Där har jag haft stor nytta av meditation och lära mig slappna av, det har lärt mig hantera livets stress och gjort mig mer tillfreds och glad i livet.

Dock ska tilläggas att jag fortfarande upplever jobbiga/dåliga dagar men de brukar alltid gå över eller gå att hantera på ett eller annat sätt, men förstår nu att alla inte haft det lika lätt eller har lika mycket energi som jag har, så ber om ursäkt om jag uttryckt mig hårt och taskigt. Det har aldrig varit min mening att framstå som hård eller elak även om det kan verka så ibland, mer okunnig kanske.

Vad fint av dig att skriva det här

Kidzi skrev:Skulle jag orka, skulle jag göra roligare saker än bara ett vanligt jobb. Spelar ingen roll om jag tjänade mindre på det.

Den psykiska energin kan ta slut, men man får nog inte glömma att detsamma kan hända för den fysiska. De som är fullt friska från början kanske kan hålla den energin uppe genom att träna. Men när ens träning består av pensionärspromenader så lär man direkt inte springa maraton.

Är nog ganska vanligt att aspergare ser arbetsdagen som ett maraton. Så fungerade forna tiders kroppsarbete, ju mer sten man bar desto mer tjänade man.

Det fungerar inte på en arbetsplats där man måste utföra ett arbetsmoment "tillräckligt bra" innan man går vidare till nästa. Man kan inte fastna i detaljer för då hinner man inte med. Jobbet blir sämre utfört om man lägger för mycket energi på det och man hamnar i en ond cirkel om man tror att det hjälper att anstränga sig mera.

Vildsvin skrev:
Är nog ganska vanligt att aspergare ser arbetsdagen som ett maraton. Så fungerade forna tiders kroppsarbete, ju mer sten man bar desto mer tjänade man.

Det fungerar inte på en arbetsplats där man måste utföra ett arbetsmoment "tillräckligt bra" innan man går vidare till nästa. Man kan inte fastna i detaljer för då hinner man inte med. Jobbet blir sämre utfört om man lägger för mycket energi på det och man hamnar i en ond cirkel om man tror att det hjälper att anstränga sig mera.

Så himla tänkvärt. Det har förklarat en del för mig om mig själv och om andra med AS och hur vi kan fungera resp inte fungera i vardagsliv och arbetsliv.