Fördelar med sjukpension

av **BellaBelle** » 2020-04-15 7:09:24

Teldorei skrev:
BellaBelle skrev:
Teldorei skrev:Jag förstår inte hur ni här inne har fått sjukersättning. Ni verkar leva rätt normala liv där ni rör er ute bland folk. Det är en massa träning, gym, springa runt med hundar, träffar andra för att spela musik, osv.

Själv tar jag mig aldrig utanför dörren(annat än för att handla sent på kvällen precis innan de stänger), men jag får inte sjukersättning?

Sjukvården och dess bedömningar i Sverige borde ske nationellt så att alla bedöms efter samma förutsättningar.

Nja, det är nog väldigt olika hur bra/dåligt folk mår. De som är unga nu verkar ju ha ”turen” att få aktivitetsersättning. Sådant fanns inte ”förr”. Vi är många som haft det väldigt tufft, då inte heller Asperger och adhd ”upptäckts” ännu.

Men att ”springa runt med hundar” etc är inte detsamma som att ha arbetsförmåga. Är man ”normalfungerande” klarar man i regel att sköta ett jobb OCH sköta hund(ar).

Bedömningar görs ju av enskilda handläggare, så vad skulle det göra för skillnad? Tyvärr är det ju många sjuka i Sverige som t o m nekas grundläggande skydd som sjukpenning. För mig var det inte lätt att få sjukersättning och jag skulle hellre varit ”fungerande” och kunnat arbeta än att vara i den här situationen. Men man får göra det bästa av det hela.

Du verkar lida av svår depression eller något? Hoppas det blir bättre.

Jag fick aktivitetsersättning när jag var typ 20 år, och har haft det fram till nu då jag fyller 30 om en månad. Det har liksom gått från knappt några frågor från FK bortsett från att nya ansökningar med läkarintyg ska skickas in med några års mellanrum, till att nu behöva presentera belägg likt ett examensarbete på universitetet - och ändå bli nekad.

Jag har autism, social fobi, depression, OCD, BDD, IBS och fobisk personlighetsstörning. Jag går aldrig utanför dörren, har inget socialt liv(förutom min mamma när hon tvingar mig), klarar inte av att ringa samtal, men ändå tycker FK att jag kan arbeta.
Jag har aldrig arbetat, har inget körkort och har inte ens fullständigt gymnasiebetyg, och nu ska jag ställas mot alla andra som blivit arbetslösa pga corona. Jag har svårt att tro att jag skulle få jobb ens i vanliga fall.

Jag vet givetvis inte hur allt ser ut i verkligheten för de som beskriver sina problem här på forumet, men jag tycker inte att det är så konstigt att jag blir frågande då jag tycker att folk här inne verkar ha bra mycket mer normala liv än vad jag har, men ändå får sjukersättning.

Så ja, jag är deprimerad för jag vet inte vad jag ska ta mig till.

EN ”förklaring” till detta är att det är mycket lättare att få aktivitetsersättning än att få sjukersättning. För att få aktivitetsersättning gäller det ju ”bara” att man för en begränsad period inte klarar att arbeta (eller studera). Sjukersättning är ju en bedömning för en helt annan tidsrymd.

(Jag känner personligen till fall i bekantskapskretsen - barn till vänner/bekanta som har Aspergerdiagnoser m m, och är mellan 20 - 30 som sökt aktivitetsersättning med gängse läkarintyg osv och som blivit nekat detta. Så det går förstås inte heller alltid så enkelt till. Vet bara hur det gick för två av dem då jag inte har regelbunden kontakt med allas föräldrar, en ung kille lever helt på försörjningsstöd, en ung tjej jobbar/pluggar till och från och bor hemma hos föräldrarna).

av **ShakeItOut** » 2020-04-15 11:37:18

De som inte haft möjlighet till aktivitetsersättning har antagligen fått jobba eller studera och krascha istället. Många utbrända. Jag förstår att det kan vara svårt att förstå ibland men många som ser friska ut och verkar göra mycket är inte det. Om att gå och handla kräver flera timmars vila. Om att gå ut korta hundpromenader är allt man orkar på en dag. Om att träffa vänner gör att man inte klarar av att laga mat.

Aktivitetsersättningen kan man testa studera på, vara med i åtgärder på. Det kan man nog inte riktigt med sjukersättningen på samma sätt. Mer definitiv. Så därav svårare.

av **Kidzi** » 2020-04-15 12:15:57

ShakeItOut skrev:Jag förstår att det kan vara svårt att förstå ibland men många som ser friska ut och verkar göra mycket är inte det.

Jag försöker få ut så mycket det går av saker. Kan säkert låta som jag orkar jättemycket. Kanske inte senaste tiden men annars, försöker jag se det som att jag får glädjas åt det jag orkar, inte sörja över det jag inte orkar. Fast ibland kan jag bli avundsjuk över andras energi.

Så om jag skriver om något jag gjort kanske det är en sak som jag orkar göra kanske vartannat år. Många saker har jag hjälp med eftersom jag inte orkar på egen hand.

Men bara för man inte orkar kan man ju inte sitta och skriva varje dag man inte orkade något. Det skulle ju ingen orka läsa.

Det jag orkat de senaste 2 veckorna. Några få korta promenader med hunden, 5-10 minuter, slänga åt djuren lite mat. Bytt i två kattlådor. Kokat ägg en gång. Hämtat posten en gång.

Dvs i stort sett ingen matlagning. Ingen städning. Ingen tvätt. Inte vara ute. Inte handla. Orkat borsta tänderna kanske 5 ggr under den tiden.

Är väldigt glad att jag fick sjukersättning när det var enkelt att få. Annars hade det varit soc till de tröttnat och kastat ut mig. Det är svårt att ordna läkarintyg för soc hela tiden.

Det finns tyvärr inte i vissas värld att man inte orkar jogga 3 km om dagen för att sedan storstäda, tvätta och gå och shoppa. Och dessutom hålla på med hobbyer. Att det faktiskt finns folk som är tacksamma över att vi slipper stressa. Bara jag hälsar på någon i 3 dagar och lever i deras tempo och då gäller det inte jobb utan fritidsaktiviteter och umgänge, då brukar jag få vila i flera veckor efter.

På sådana som inte inser att man kan vara såhär vill jag sätta en fyrtiokilos tyngd om varje fot på dem och tvinga dem jogga.

av **Teagirl** » 2020-04-15 15:14:49

Om man inte skulle kunna få sjukersättning på dom grunderna jag har så vet jag inte mer vad som skulle krävas. Jag har blivit utredd om och om igen, FK skickade mig till en konsulterande läkare som hade gjort mer än 30 utredningar om arbetsförmåga och på en skala från 0-4 där 0 var att man inte hade några hinder och 4 var att arbetsförmågan var helt nedsatt. Hon hade på dessa fler än 30 utredningar satt en enda 4a. Jag fick två stycken 4.

Att jag klarar av att ha hundar är för att det är kring dom mitt liv kretsar kring, dom ger mig rutiner och får mig att komma upp ur sängen, komma ut på promenad, lägger sig hos mig när jag har ångest och mår dålig,dom leker med varandra och mig och ger mig glädje och dom har sammanfört familjen i och med att det blir ett sätt för mig att umgås som jag klarar av, en promenad har en tydlig början och ett tydligt slut, det uppskattar jag och det underlättar det sociala enormt mycket.

Sen gör jag ju i princip inget annat. Att gå och handla är en stor uppgift fast jag bor på avstånd till flera affärer dit det bara tar 5-10 minuter att gå. Då kan det vara det enda jag orkar den dagen. Ofta handlar mamma och pappa åt mig. I svåra perioder så tar dom även hand om min tvätt. Just nu bor mina hundar hos dom pga Coronan så jag har mycket hjälp.

Jag kan träffa familj och vänner ibland, men max 1-2 timmar, sen är jag slut. Samma sak på jul, födelsedagar, midsommar osv.

Jag har sen jag var barn mått dåligt psykiskt och först var det ingen som trodde jag skulle ta mig igenom grundskolan men efter slit så lyckades jag. Sen blev jag sjukskriven i gymnasiet i flera månader. Först helt sängliggandes och efter ett par månader fick jag hemuppgifter och sen när jag började skolan igen var jag ändå borta väldigt mycket, åkte hem tidigare och hoppade över lektioner för att jag inte orkade. Jag har till och med fått dispens från vården då jag gått i dagvård och det ska vara 4 dagar i veckan men jag har bara behövt vara med 3 dagar.

Provat att jobba sen jag var 13, senaste var för ca 10 år sedan då jag provade 25% men efter två dagar kraschade jag och blev sängliggandes i en vecka och fick sluta, jag har försökt plugga till psykolog men klarade inte ens av introduktionsdagarna utan fick åka hem efter 2 timmar och andra dagen bröt jag ihop och fick hoppa av.

Sjukersättning innebär att jag kan leva överhuvudtaget, tanken är ju inte att man ska ligga döendes i sängen för att få den utan att det är en förutsättning för att man ska kunna klara sig när man inte klarar det som samhället annars kräver. Att ha hobbys och intressen är ju bara positivt för det är ju bra att göra det bästa av situationen och ta hand om sig och göra det man mår bra av. Så att man klarar vissa saker man brinner för innebär det inte att man kan jobba.

När jag gått hundkurser har tillfällena varit på 2,5 timmar men jag klarar inte det även om jag älskar att träna med hundarna så jag åker alltid hem 30-45 minuter innan kurstillfället är slut

Det som för mig är en heldagssyssla som tar all energi är för någon frisk eller nt-person något dom gör utöver jobbet där dom varit 8 timmar och tagit sig till och från. För mig kan ett telefonsamtal med min terapeut eller boendestödjare vara det enda jag klarar på den dagen förutom hundarna som alltid måste orkas med.

Med det sagt låter det du beskriver om din situation ohållbar och att du borde få ersättning. Be FK att få komma till en konsulterande läkare som är oberoende av både vården och FK, det var min räddning. Dom tar oftast rättvisa och väl utredda beslut.

av **LordNelson** » 2020-04-15 16:30:52

Fretshi skrev:Jag vet att flera här kan bli provocerande när jag skriver detta men jag tror ett jobb har andra funktioner än att man bara får en lön.

Man kan ju t. ex. Få rutiner som är oerhört viktigt och det har jag hört flera psykologer och läkare säga.
De flesta anser jag är rastlösa och vill göra saker man vill inte bara gå hemma.
Därför är ju träning bra men man kan ju träna och jobba samtidigt man kanske inte behöver jobba heltid dock dvs 40 timmar i veckan.

Man kan ju också få låg självkänsla och värdelöshetskänslor när man bara går hemma. Nu finns det iof dv till personer som står utanför arbetsmarknaden men jag anser är man inte väldigt sjuk så bör man ta sig ifrån en dv efter ett tag så att det inte blir en återvändsgränd.

Jag tror till och med att man kan bli ganska djupt deprimerad om man går utan sysselsättning för länge.

Det är bara mina erfarenheter av min sjukskrivning och dv.

Dv är ju bra på sitt sätt men man vill inte fastna där.

Bra inlägg. Finns många här som behöver ta åt sig.

av **Kidzi** » 2020-04-15 16:34:09

Det låter ju som en del som faktiskt har jobb här på AF, mest jobbar och sover. Det var kanske ett bra liv på 1800-talet, men den moderna människan vill gärna ha lite fritid med. De flesta aspergarna som dömt ut mig som lat har även haft ADHD och verkar ha outsinlig energi.

av **BellaBelle** » 2020-04-15 17:15:22

LordNelson skrev:
Fretshi skrev:Jag vet att flera här kan bli provocerande när jag skriver detta men jag tror ett jobb har andra funktioner än att man bara får en lön.

Man kan ju t. ex. Få rutiner som är oerhört viktigt och det har jag hört flera psykologer och läkare säga.
De flesta anser jag är rastlösa och vill göra saker man vill inte bara gå hemma.
Därför är ju träning bra men man kan ju träna och jobba samtidigt man kanske inte behöver jobba heltid dock dvs 40 timmar i veckan.

Man kan ju också få låg självkänsla och värdelöshetskänslor när man bara går hemma. Nu finns det iof dv till personer som står utanför arbetsmarknaden men jag anser är man inte väldigt sjuk så bör man ta sig ifrån en dv efter ett tag så att det inte blir en återvändsgränd.

Jag tror till och med att man kan bli ganska djupt deprimerad om man går utan sysselsättning för länge.

Det är bara mina erfarenheter av min sjukskrivning och dv.

Dv är ju bra på sitt sätt men man vill inte fastna där.

Bra inlägg. Finns många här som behöver ta åt sig.

Hehe, det märks att det här är ett Aspergerforum. Ni båda förstår ju inte att ni inte förstår. :lol:

av **BellaBelle** » 2020-04-15 20:54:20

Teagirl skrev:Fördelar:
*Jag slipper oroa mig inför läkarbesök om hur länge dom sjukskriver mig
* Jag får en viss summa varje månad som jag vet att jag ska få men som dock inte räcker för mig så jag får ta av pengar jag fått av mitt försäkringsbolag så jag går back varje månad och verkar inte hitta balansen ekonomiskt. Än så länge går det runt men inte så länge till dock.
*Jag får en chans att försöka få en fungerande vardag anpassad efter just mig, dagsform, vad jag klarar, inte pressa mig till mer än jag borde även om det kan bli för mycket ibland ändå
*Ingen stress att försöka komma på vad jag ska behöva göra för att överleva, försöka komma på något jobb jag skulle kunna klara när jag vet att jag ju inte ens orkar med vardagen
*Jag kan vara hemma med mina hundar nästan hela dagarna och det är dom som ger dagarna struktur och mening, orsaken till att gå upp på morgonen och rutiner- Dom är min familj.
* Jag kan fokusera på det jag tycker om och mår bra av, träna och tävla med hundarna, promenera, se serier, lyssna på ljudböcker och poddar, skriva, läsa och träna själv. Har precis kommit igång med träningen för ca 2 månader sedan och kör nu 2 styrkepass i veckan och 2 löppass. Har sprungit på gymmet men nu har jag tänkt att dagar med plusgrader och utan snö ska springas ute med unghunden som har en aldrig sinande energi. Lär bli lite trixigt i början för han kommer vilja springa i full fart och hoppa och busa och jag vill helst jogga under kontrollerade former, men det löser sig nog efter några gånger.
* En trygghet
*Känsla av att bli tagen på allvar
*Inte vara bunden till tider som är huggna i sten vilket stressar mig, så skönt att bara kunna gå till gymmet när jag vill och göra det på dagtid då alla jobbar och inte behöva stressa upp mig och planera varje minut tills jag ska dit. Klarar pga detta inte av att gå pass just nu för att tider som andra bestämmer stressar ihjäl mig och kräver enorm planering och energiåtgång bara att ta mig dit. Är ju trött redan innan jag kommit fram till vad det nu är jag ska till av all stress och planering in i minsta lilla sekund. Vill ha rutiner men mina, vill inte anpassa efter andra för det får mig alltid att må dåligt för att jag blir så stressad av det-

Jag vill absolut inte gå dv. Jag nöjer mig gott och väl att umgås med den lilla vänskapskretsen jag har och jag trivs inte i större sällskap, vill bara vara två eller ibland några fler men har inget intresse för att träffa nya vänner på dv. Jag får det sociala livet genom hundarna och så har jag några till som jag umgås med utöver det. Jag har fina vänner omkring mig som är jätte viktiga, klarar mig inte utan dom men jag vill inte gå på fina middagar, gå på krogen, träffas ett stort gäng osv.

Jag följer vissa dag Tv program för struktur, jag går promenader med hundarna, jag lyssnar på poddar och ljudböcker och jag tränar och träffar lite folk och handlar och städar och tränar med hundarna och träffar mina föräldrar en eller ett par gånger i veckan. Jag går till min terapeut och jag försöker hålla ihop mig själv från att kollapsa. Lider av väldig ångest så överdoser är mer regel än undantag och jag får kämpa mig igenom dagarna även när ingen annan förstår vad jag mår dåligt över när det enligt dom inte finns något skäl till det. Men min ångest är inbyggd, den beror inte på yttre faktorer utan den är mitt normaltillstånd.

Det är kanske lite meckigt och jobbigt först med den här tomheten som blir men jag har varit sjukskriven och haft aktivitetsersättning sen 2007 så jag har vant mig och hittat mitt eget sätt att leva på.

Hundarna verkar vara mycket mycket bra för dig!! Jag kom att tänka på blinda som har ledhund. Dina hundar verkar hjälpa dig i med ditt handikapp

av **ShakeItOut** » 2020-04-15 20:59:37

Att ta åt sig om att jobba är rätt värdelöst när man INTE kan :lol:

Nu kan jag men antagligen aldrig så mycket som jag vill.

av **ShakeItOut** » 2020-04-15 21:02:47

Alltså inte att ta åt sig av ett inlägg för det kan man göra. Mer att de med sjuk/aktivitetsersättningen inte direkt blir inspirerade och plötsligt börjar jobba.

av **BellaBelle** » 2020-04-15 21:15:28

Kidzi skrev:Det låter ju som en del som faktiskt har jobb här på AF, mest jobbar och sover. Det var kanske ett bra liv på 1800-talet, men den moderna människan vill gärna ha lite fritid med. De flesta aspergarna som dömt ut mig som lat har även haft ADHD och verkar ha outsinlig energi.

https://youtu.be/iXkcdo7HW5E

Intressant

av **notwoodstock** » 2020-04-16 5:45:33

Jag blev och är totalt oförmögen att ha normalt jobb. Då är sjukpensionen underbar!

Men hur jag skulle kunna jobba ideellt hemifrån har jag inte kommit på. Är alltför kvaddad i hemmet så som det är.

Men då har jag mer än 30 år sedan min stora livskrasch.

av **Teagirl** » 2020-04-17 18:02:42

BellaBelle skrev:
Teagirl skrev:Fördelar:
*Jag slipper oroa mig inför läkarbesök om hur länge dom sjukskriver mig
* Jag får en viss summa varje månad som jag vet att jag ska få men som dock inte räcker för mig så jag får ta av pengar jag fått av mitt försäkringsbolag så jag går back varje månad och verkar inte hitta balansen ekonomiskt. Än så länge går det runt men inte så länge till dock.
*Jag får en chans att försöka få en fungerande vardag anpassad efter just mig, dagsform, vad jag klarar, inte pressa mig till mer än jag borde även om det kan bli för mycket ibland ändå
*Ingen stress att försöka komma på vad jag ska behöva göra för att överleva, försöka komma på något jobb jag skulle kunna klara när jag vet att jag ju inte ens orkar med vardagen
*Jag kan vara hemma med mina hundar nästan hela dagarna och det är dom som ger dagarna struktur och mening, orsaken till att gå upp på morgonen och rutiner- Dom är min familj.
* Jag kan fokusera på det jag tycker om och mår bra av, träna och tävla med hundarna, promenera, se serier, lyssna på ljudböcker och poddar, skriva, läsa och träna själv. Har precis kommit igång med träningen för ca 2 månader sedan och kör nu 2 styrkepass i veckan och 2 löppass. Har sprungit på gymmet men nu har jag tänkt att dagar med plusgrader och utan snö ska springas ute med unghunden som har en aldrig sinande energi. Lär bli lite trixigt i början för han kommer vilja springa i full fart och hoppa och busa och jag vill helst jogga under kontrollerade former, men det löser sig nog efter några gånger.
* En trygghet
*Känsla av att bli tagen på allvar
*Inte vara bunden till tider som är huggna i sten vilket stressar mig, så skönt att bara kunna gå till gymmet när jag vill och göra det på dagtid då alla jobbar och inte behöva stressa upp mig och planera varje minut tills jag ska dit. Klarar pga detta inte av att gå pass just nu för att tider som andra bestämmer stressar ihjäl mig och kräver enorm planering och energiåtgång bara att ta mig dit. Är ju trött redan innan jag kommit fram till vad det nu är jag ska till av all stress och planering in i minsta lilla sekund. Vill ha rutiner men mina, vill inte anpassa efter andra för det får mig alltid att må dåligt för att jag blir så stressad av det-

Jag vill absolut inte gå dv. Jag nöjer mig gott och väl att umgås med den lilla vänskapskretsen jag har och jag trivs inte i större sällskap, vill bara vara två eller ibland några fler men har inget intresse för att träffa nya vänner på dv. Jag får det sociala livet genom hundarna och så har jag några till som jag umgås med utöver det. Jag har fina vänner omkring mig som är jätte viktiga, klarar mig inte utan dom men jag vill inte gå på fina middagar, gå på krogen, träffas ett stort gäng osv.

Jag följer vissa dag Tv program för struktur, jag går promenader med hundarna, jag lyssnar på poddar och ljudböcker och jag tränar och träffar lite folk och handlar och städar och tränar med hundarna och träffar mina föräldrar en eller ett par gånger i veckan. Jag går till min terapeut och jag försöker hålla ihop mig själv från att kollapsa. Lider av väldig ångest så överdoser är mer regel än undantag och jag får kämpa mig igenom dagarna även när ingen annan förstår vad jag mår dåligt över när det enligt dom inte finns något skäl till det. Men min ångest är inbyggd, den beror inte på yttre faktorer utan den är mitt normaltillstånd.

Det är kanske lite meckigt och jobbigt först med den här tomheten som blir men jag har varit sjukskriven och haft aktivitetsersättning sen 2007 så jag har vant mig och hittat mitt eget sätt att leva på.

Hundarna verkar vara mycket mycket bra för dig!! Jag kom att tänka på blinda som har ledhund. Dina hundar verkar hjälpa dig i med ditt handikapp

Ja mina hundar är som terapihundar för mig. Pratade med mamma om att jag har börjat fundera på vad jag ska ha för hundras i framtiden och vi pratade om hundarna jag har nu och hundtankar inför framtiden och jag sa att jag aldrig vill leva utan hundar igen och då sa mamma att det ska jag absolut inte göra. Att det märks vilken effekt dom har på mig och att jag ärligt inte klarar mig utan dom. Assistens hundar utbildade av mig själv, till mina behov. Det är hemskt jobbigt när jag inte kan ha dom här så jag ringer mamma flera gånger per dag för att prata om mina hundar och få veta vad dom gör just då, hur dom skött sig på promenaderna, om gammelhunden ätit som han ska, om du busat mycket, hur dom sovit osv.

Dom ger rutiner och att jag klarar av att vara social med andra för att det blir lättare i deras närhet. Dom vet när jag mår dåligt och kommer då till mig extra mycket och vill ligga nära eller på mig om jag t.ex. har ångest eller är ledsen. Underbara små varelser.

Blindhundar fast aspiehundar kanske man kan kalla det.

av **Kidzi** » 2020-04-18 6:55:30

Finns ju folk som har aspergers och jobbar. Men de har ofta rätt höga energinivåer alternativt de offrar all annat i livet. De har sällan komorbida tillstånd, ADHD på sin höjd. De arbetar ofta på samma plats eller situation år efter år. Då behöver men direkt inte vara flexibel.

Många med aspergers har fysiska och psykiska sjukdomar som trycker ner ännu mer.

För den skull är det inte roligt att inte jobba. Att veta med sig att en arbetsdag skulle vara lika med att man inte kom ur sängen på en vecka. Att veta att alla andra har mer pengar. Att veta att alla ser ner på en och tycker man är lat och ibland säger det rakt ut.

Så att ta ett jobb är inte helt oproblematiskt. Men jag antar att man med envishet ska kämpa tills man stupar och får ges elchocker för att kunna komma ur katatonin? Eller just det, en rejäl mental krasch är ju också bara lättja.

Det finns aspergare som inte kan jobba och de som kan det. Ibland kan jag tycka att de som är unga och vill jobba ska få pröva. Men att man inte ska tvinga de som inte orkar.

Sedan har jag tyvärr sett på två aspergare i min omgivning som inte förstår varför de inte får jobb. De har energin. Men de är helt obildbara, de kan inte ens hjälpa till att diska utan att slå sönder saker. De tycker bara Oops och hävdar sedan att de kan lika bra som alla andra. De vägrar fullständigt att ta några order alls. De ska göra på sitt vis. Så kan man inte ha det om man har ett riktigt arbete. De kan vara helt arbetsoförmögna utan att de fattar det själva!

Klart de inte kommer få några fler jobb!

Räcker det inte med de aspergare som kan jobba? Det verkar finnas en lag att ingen aspergare kan jobba för de är så muppiga, men självklart jobbar många.

Men för den skull ska man inte hacka på folk som inte kan, som har prövat och det har slutat i katastrof. Man ska låta de människorna vara ifred. Det är jobbigt nog för dem att släkt och vänner bara tycker det är lättja. "Jag såg dig ute minsann, du såg glad ut. Sån fejkare! Skaffa ett jobb!"

Problemet är att 6 av sju dagar kanske man ligger i sängen eller i soffan och inte ens orkar duscha. Men folk går efter vad de ser. Eftersom de anser vara läkare och kan telepatiskt se andras mående.

av **antonius** » 2020-04-18 9:47:58

Kidzi skrev:Problemet är att 6 av sju dagar kanske man ligger i sängen eller i soffan och inte ens orkar duscha. Men folk går efter vad de ser. Eftersom de anser vara läkare och kan telepatiskt se andras mående.

Det där kan vara en kvarleva från vår forntid som NT pysslar med, om någon var svagare i gruppen kunde det påverka helheten och stridbar nivå, så man förnekar in i det sista att man är sjuk eller har någon annan svaghet, och sen säger man dessutom till den sjuke att "att sluta simulera och rycka upp sig för fan", och inte ligga till last så man äventyrar hela stammen... :-)004

av **Zariss** » 2020-04-18 9:55:16

Naturligtvis ska inte extremt fysiskt o psykiskt nedsatta tvingas till arbete. Finns väl ingen som vill tvinga ut en utan armar o ben, eller en med downs syndrom som knappt kan knyta skosnörena. Nu är inte asperger riktigt som downs, men vi har ungefär lika stora svårigheter (inte alla), även om det syns mindre utanpå.

av **Kidzi** » 2020-04-18 10:16:46

Zariss skrev:Naturligtvis ska inte extremt fysiskt o psykiskt nedsatta tvingas till arbete.

Det finns folk på forumet som anser att alla vi här ska arbeta.

T ex för att vi kan skriva text.

Det bevisar oss arbetsdugliga.

Blir fan ledsen. :cry:

av **Zariss** » 2020-04-18 10:39:19

Kidzi skrev:
Zariss skrev:Naturligtvis ska inte extremt fysiskt o psykiskt nedsatta tvingas till arbete.

Det finns folk på forumet som anser att alla vi här ska arbeta.

T ex för att vi kan skriva text.

Det bevisar oss arbetsdugliga.

Blir fan ledsen.

Lite tråkig inställning ksk. Men det ligger ju inte hos dig utan bland dom som inte förstår. Många skriver nog liknande saker när dom mår dåligt osv.

I övrigt är jag inte helt imponerad av "internetfenomenet", dvs att människor skriver saker dom aldrig skulle säga öga mot öga. Det har nog inte så mycket med feghet att göra som att man inte tänker sig för. Fast jag har blivit kallad skitstövel fler än en gång för att ha sagt rakt ut vad jag tycker o tänker irl.

av **BellaBelle** » 2020-04-18 11:18:15

Fretshi skrev:Vi har varit innen på detta lite tidigare men jag skulle vilja veta vad ni tycker är fördelarna med sjukpension.

En fördel för mig är att jag skulle få en bättre ekonomi jämfört med att leva på socialbidrag.

Vad brukar ni göra på dagarna?

Jag skulle säga att jag gärna vill hitta på roliga och meningsfulla saker på mina dagar, kanske börja på en dv där jag kan träna.

Finns inget rätt o fel så spåna på här!

En fördel är att vi sluppit dö. Många skulle nog dött i förtid om de inte fått hjälp. Fixar man inte livet utan hjälp så...Förr-i-tiden hade många av oss suttit på mentalsjukhus. Då är det bättre så här. Sedan skulle jag mycket hellre varit arbetsför.

av **Kidzi** » 2020-04-18 11:25:02

Zariss skrev:I övrigt är jag inte helt imponerad av "internetfenomenet", dvs att människor skriver saker dom aldrig skulle säga öga mot öga. Det har nog inte så mycket med feghet att göra som att man inte tänker sig för.

Då har jag råkat ut för många som inte tänker sig för IRL. Nästan varje gång jag träffar folk och de undrar vad jag jobbar med och jag säger att jag är sjukskriven så kommer det något om att Du ser så frisk ut, lite får man väl försöka, har du tänkt på att andra jobbar så att du kan köpa den mat du vill, hur länge har du haft sjukpeng, vad heter din sjukdom, hur kan du vara ute om du är sjuk, trötta är vi alla ska du veta men inte klagar vi för det, du är för ung att vara sjuk, du blir frisk av att jobba, sitter du hemma på en stol hela dagarna (jag har svårt att få tiden att räcka till), du borde sluta äta godis (äter inte godis och kakor), jag känner en som har en av de sjukdomarna du har, hon jobbar heltid, jag tycker inte man ska äta om man inte jobbar. Osv osv.

av **antonius** » 2020-04-18 11:30:39

Arbete är överdrivet, ger ofta arbetsskador, iaf de jobb som erbjuds en fullblods aspie. Men samhället mår kanske bäst av att vi osekulariserade människotyper, inte passar in i NT samhällesbilden, kort sagt de behöver sådana som gör skitjobbet. Tanken på en medborgarlön isf sjukbidrag ses av många som en utopi men i ett samhälle där fler och fler inte passar in, är det i en horisont som åker längre och längre bort... :-)004

av **Vildsvin** » 2020-04-18 22:50:18

ankhh skrev:
Teldorei skrev:Jag förstår inte hur ni här inne har fått sjukersättning. Ni verkar leva rätt normala liv där ni rör er ute bland folk. Det är en massa träning, gym, springa runt med hundar, träffar andra för att spela musik, osv.

Själv tar jag mig aldrig utanför dörren(annat än för att handla sent på kvällen precis innan de stänger), men jag får inte sjukersättning?

Sjukvården och dess bedömningar i Sverige borde ske nationellt så att alla bedöms efter samma förutsättningar.

Det är nog många här som fått sjukersättning före 2015, då det blev väldigt mycket svårare på grund av att det s.k. ohälsotalet skulle sänkas. (Fast FK menar ju att det nu är mer rättssäkert...) En del kan ha fått sjukersättning före 2008 rentav; då var reglerna annorlunda och det var lättare att få sjukersättning.

Ännu lättare var det från 90-talskrisen och fram till 2003. Sverige skulle satsa på kunskap och yrkesgymnasierna avskaffades. Mängder av ungdomar som inte fixade massa teoretiska studier kom inte in på arbetsmarknaden och förtidspensionerades.

Sen har också arbetsmarknaden blivit tuffare pga att många enkla jobb har automatiserats eller flyttat till låglöneländer.

Tror många missar hur mycket tiderna har förändras.

av **BellaBelle** » 2020-04-19 13:18:37

RapeRegs skrev:Tycker det känns rimligt att man i första hand ska försörja sig själv.

Javisst. Om man kan det så kan man det. Och de flesta skulle nog också föredra att ha det så.

Men det är väl liksom inte det som är topic här? :wink:

av **RapeRegs** » 2020-04-19 14:01:35

BellaBelle skrev:
RapeRegs skrev:Tycker det känns rimligt att man i första hand ska försörja sig själv.

Javisst. Om man kan det så kan man det. Och de flesta skulle nog också föredra att ha det så.

Ja vi får hoppas det, men det var inte det intryck jag fick av vissa inlägg här i tråden.