Finns säkert trådar om detta men jag vill inte TÄNKA SÅ MYCKET......

Hur hanterar ni sånt här? Har ni speciella sätt att koppla av och släppa taget? Jag försöker vara ute en del, träna och socialisera.

Varför är jag som jag är?
Borde jag försöka vara annorlunda?
Vaad säger mina känslor till mig egentligen?
Vad vill jag egentligen?
Vad beror mina brister på?
Vilka brister kan jag försöka åtgärda?
Borde jag vara nöjd med mig själv nu? Jag gillar ju att utvecklas...
Är det mina uppfattningar om min som är fel eller det som jag tror att andras uppfattningar är?
Är andras uppfattningar det jag tror att de är?
Planerar jag för mycket inför sociala sammanhang? Hur mycket är lagom?
Är andras avsikter verkligen det jag gissar att de är?
Varför har jag inget direkt intresse för andra människor? Kan jag skaffa det?
Jag har ofta roligt med andra människor men som sagt inget intresse som så, varför?
Stöter jag bort saker eller tankar som jag egentligen skulle ha nytta av?
Hur ska jag effektivt ta till mig vård? Hur mycket bör jag egentligen meddela och säga till om?

Och så vidare

saker som hjälper mig med just detta:

fysisk aktivitet
att ha motiverande förebilder
att uttrycka sig genom skrivande och samtal
att träna på att lära sig skilja på andras och egna värderingar

det kan inte understrykas nog hur viktigt det är med fysisk träning för att minska överaktivitet och ångest. det stärker hjärnans exekutiva förmågor, att planera och kunna sätta prioritet till olika typer av problem. det är typiska svårigheter som lätt gör att man "fastnar" eller aldrig riktigt kommer till skott med det som är målet med ens tänkande! varför tänker jag på det här? vad vill jag uppnå? vad är planen framåt?

det som är soft med skrivande och träning i mina ögon är dels en ökad kroppskännedom och dels att det blir enklare placera och bekräfta sina känsloreaktioner. ju mer man tränat på att känna igen egna och andras känslor, desto lättare är det att snabbt förstå situationen, acceptera känslorna som uppstått och börja gå över mer till att påverka situationen till hur man vill att det ska vara.

du får gärna berätta lite mer antor, om några situationer som du har märkt brukar få tankarna att spruta på det här sättet.

Tack för bra svar Aktiviteter har jag men skulle kunna utöka såklart. Inte så lätt att bara göra det dock.

Förebilder, nej. Och jag skriver och pratar för lite. Skulle behöva mer socialt men då jag är 34 så verkar det enda alternativet nästan vara att skaffa familj och det har jag valt bort. Skriva är trevligt men skulle behöva mer IRL kontakt.

Ju mer man tränat på att känna igen egna och andras känslor, desto lättare är det att snabbt förstå situationen, acceptera känslorna som uppstått och börja gå över mer till att påverka situationen till hur man vill att det ska vara.

Detta var jättebra formulerat Jag är trög känslomässigt, när jag inte rentav undviker dem. Min logiska sida är hundra gånger snabbare, klart jag kör på med den ofta då även om det kan bli att man så att säga slår in skruvar med en hammare.

du får gärna berätta lite mer antor, om några situationer som du har märkt brukar få tankarna att spruta på det här sättet.

Just nu är det läkarbesök imorrn på bipolärmottagningen, jag har det utöver AS. Jag tar för allvarligt på det märker jag. Jag listar saker jag vill nämna, går och grubblar över mina problem och vad jag egentligen vill ha hjälp med. Men så vet jag inte det exakt och funderar lite till. Jag är perfektionist så samtalet måste bli någorlunda rätt och jag funderar över vad läkarens uppfattning om mina problem är. Har jag problem som jag inte fattat att jag har än? Det är ju jättebra att jag reflekterar men det blir lite överdrivet. Nu har jag åtminstone kunnat stryka en del mindre viktiga grejer. Men i alla fall, ett grundproblem jag har är att jag inte vet vad jag vill. Eller har väldigt svag vilja. Korta tidsspann är fine för då grundar sig mina val på det jag gjorde senast till exempel. Men annars ställer det till det ibland för om jag inte väljer ens en grov riktning vad gäller vissa saker så leder det till att jag går och är öppen för allt hela tiden och "måste" utvärdera en massa potentiella scenarier.

@antor
Jag känner igen mig i det du skriver om grubblande över problem och försöka förstå ens känslor och svårigheterna med att förmedla till andra det man själv inte ens har helt 100 koll på. Detta är en grej jag ofta brottas med och har gjort under lååångt tid.

Även grejen med perfektionism känns bekant, jag tänker lite såhär: "för att få Rätt svar måste man ställa Rätt frågor", vilket gör att samtalen tar lång tid. Vilket i sin tur kräver rätt samtalspartner som talar samma "språk" som du själv gör samt har gott tålamod.
Logikbaserad person vs känslomänniska, aspie vs nt, osv. kan ibland ha lite "lost in translation moments" som slutar med att man får fel svar och inte kommit närmare en lösning på problemen. Uppvuxen i en liten stad har dessa individer som talar samma språk varit endast ett fåtal under mina 33 år.

Bra svar av @absurd om att träna på att känna igen känslor, som med det mesta annat gäller även här "övning ger färdighet". Acceptans delen är också mycket viktig att komma ihåg, även om det inte alltid är tydligt så är vi alla bara människor som styrs av vår biologi och känslor och allt vad det innebär, och det är helt okej.
När man väl är medveten om detta kan man börja att arbeta på att förstå känslor och situationer. Genom "övning" (interaktioner med andra) utsätts man för det en och det andra och känslor (positiva som negativa) uppstår, nu medveten om grejen kan man börja använda det man är bäst på, logiken. Observear, analysera, dra slutsatser, är något oklart, fråga: "har jag fattat detta rätt?".
Ibland kan även en "dum fråga" vara bättre än ett dåligt resultat av ett missförstånd.
När man väl har fått "nyckeln" till situationen kommer det bli lättare att hantera och förstå nästa gång det inträffar. Men som sagt, krävs övning för att kunna bli bättre ^^

Förebilder kan vara bra till viss del, men hur hittar man "den rätta" förebilden?
Eller varför bara en förebild... kan vara bra med ett helt gäng förebilder som man hämtar inspiration ifrån för att sedan göra "sin egen grej" av.
Även om man har många likheter så är det alltid skönast att gå i sina egna skor.