Sociala kontakter tröttar ut mig otroligt snabbt men likväl inser jag att jag behöver det. Det är som allra jobbigast i början av en ny kontakt då man måste lägga väldigt mycket energi på att få det att fungera. Jag orkar bara inte med det och det leder givetvis till att jag blir helt ensam. Jag önskar att jag hade tillräckligt med energi till det då jag är så less på att vara ensam. Kan någon relatera till detta? Kanske ge något tips för hur man kan göra något åt ett sånt här problem.

Om det är förstående människor, är det lika bra att säga att man kan ha vissa tillkortakommanden. Är det vanliga NT personer som har nollförståelse är det lika bra att tiga...

Jag finner också den sociala delen väldigt utmattande, stundtals åtminstone.
Som jag ser det är det helt beroende på situation, jag har så att säga utvecklat "roller". När det gäller jobb, kontakt med soc, läkare etc, då är det inga problem. Då kan jag låtsas.

Mer personliga kontakter dock, det kan vara rent plågsamt. Lyckligtvis finns det människor som inte har något problem med att man kanske fungerar annorlunda. Ofta har de relaterade diagnoser själva, eller åtminstone erfarenhet av det sedan tidigare (kanske i familj eller så), vilket brukar göra mig mer avslappnad och som resultat, inte alls lika utmattande. Tycker jag träffar sådana skapligt ofta ändå, men förstår naturligtvis att det beror på hur livet i övrigt ser ut för en. Jag hoppas hur som helst att du får uppleva just det oftare; känslan av att inte behöva försöka så mycket.

Vet inte vad jag vill säga konkret egentligen, mer än att jag kan relatera. Någon annan kanske är bättre på just relevanta tips.
Lycka till!