elle skrev:

miasvall skrev:Går det bra att träffa och prata med folk på dom träffarna?

Ja, det kommer trevliga människor. Man kan lära känna trevliga människor och framförallt man vet hur folk ser ut.

miasvall skrev:Hur brukar dom gå till ungefär?

Man fikar, pratar, byter telefonnummer..

Hur hittade du sådana träffar?

Jag blev tipsat.

antonius skrev:Naturligtvis finns undantag, men generellt kan man nog säga att vi är en grupp som knappast har många "bromance" polare som man, kanske lite avundsjukt, kan se i NT:samanhang, de är så tajt så man kan tro att de är tvillingar. Det är vi nog aspisar inte så vana med...

Självklart kan aspergare ha sådana förhållanden. Men då måste man förstås lära känna den andra personens egenheter, man kan inte bara tycka att andra parten ska göra alla ansträngningarna. Flera aspergare jag känner har längre vänskaper än NT.

Sedan så hjälper det om man bor i en stad där man får vara som man vill. Bor man ute i ingenstans där idéer om normalitet och manlighet är som på 1800-talet så är det klart svårare. Dels finns det för lite folk att välja mellan. (Jag har räknat ut att jag kan tänka mig att umgås, och då inte ens på ett djupare plan, med 2 av 100, säg då att ens stad har 2000 människor varav 1000 inte är barn eller på annat sätt opassande som kompis. I en sådan stad finns bara 20 som jag ens kan tänka mig att gå och fika med.) Dels är det förbjudet att sticka ut i en 1800-talsby. Du kan ha en själsfrände nästgårds som låtsas vara normal.

Jag har en tjejkompis/ ex som absolut är aspie. Jag har försökt få henne på forumet och i de träffgrupper jag gått till genom åren. Hon har liksom jag en lätt cpskada men definitivt också AS. Hon är 51 och har fört väderstatistik sedan hon lärde statistik sedan hon lärde sig läsa, har flera väderstationer. Nu för hon coronastatistik varje dag.

Det är svårt.
Jag duger nog inte så bra för de flesta då jag fungerar lite annorlunda än majoriteten.
Blir mest krav tycker jag.
Men har en vän som verkar acceptera mig som jag är.
Å andra sidan vill jag inte komma för nära, tycker det är läskigt.

Det är svårt att hitta lagom balans, man vill varken träffas för sällan så man glider isär eller vara för "på" så man kväver varandra.