Actor blir det nog då. Men det är inte skådespeleri, jag har lärt mig på riktigt hur jag ska vara, och blivit den personen automatiskt. Det är inte ansträngande på något vis. Det är inte ens alltid jag får social baksmälla.

Ides aldrig lära mig tillräckligt för att det skulle bli nåt att hålla reda på i någon egentlig utsträckning. Jag blir kränkt om folk inte gillar mig för den jag är.

Kände att jag stämde mest in på the outcast.

Är en "Actor" nu för tiden förut var jag mer av en "Loner" men har med tiden lärt mig uppskatta att vara med andra individer mer och mer.

I det här fallet så är jag definitivt en "Outcast" och jag verkligen försöker med att förbättra mina sociala egenskaper som jag aldrig lärde i låg/medelstadiet.

Miche skrev:Tror knappast att forumet är helt representativt för alla med Asperger, de som är alltför autistiska söker sig knappast hit

Nä, de hamnar inte här, de hamnar på IRC.

barracuber skrev:Resultatet så här långt FWIW visar förvånansvärt många loners.

En diagnos man sällan hör om nuförtiden är schizoid, var vanligare på '70-talet. Har hört att aspergerdiagnosen tagit över den och liknande diagnoser. Just på detta forum tycker jag dock 2007- sällan funnits medlemmar som skrivit att de har det.

Jag var också förvånad.

Jag har haft flera diagnoser innan aspergers blev en riktig grej, bl a har jag haft schizoid personlighetsstörning som diagnos. Passar fortfarande in på den men den förklarar inget som inte också kan ingå i aspergers.

barracuber skrev:Ni som säger Loner, menar ni då att ni inte känner behov av ökade sociala kontakter i era liv, ni är nöjda som det är?

Jag har inte mycket sociala behov. Kan känna att det blir lite mycket ibland. Men sedan har jag insett att jag inte skulle vilja vara helt utan vänner, det vore trist. Så jag verkar ha ganska precist så mycket vänner och kontakt som jag behöver. Just för att vänner finns där utan att jag umgås med dem kanske jag aldrig känner mig svulten på samvaro. Jag vet ju att vi kommer ses/prata någon gång. Jag tror inte jag har längtat efter mänsklig kontakt på över 20 år och minns inte hur det känns.

The outcast

Nu i 40-årsåldern så har jag insett att det nog också kommer förbli så. Min avsaknad av social kompetens gör mig oönskad bland folk ganska ofta. Det är en stor sorg jag kommer få leva med.

Jag ber ofta till eventuella högre makter om att jag detta till trots kommer att kunna försörja mig fram till jag blivit gammal nog för ålderspension. Det skulle åtminstone ge mig någon form av mening och mål i livet samtidigt som det betyder att jag i alla fall inte är helt oönskad.

Alla tre alternativen stämmer in på mig. Kan inte svara om jag inte får veta syftet.

Samma sak med alla frågor från psykiatrin. Jag hade bra IQ men kunde inte svara på en enda av normala frågor; ”gillar du hundar?” Beror väl på om det är snäll och söt eller aggressiv rottweiler som vill bita halsen av mig? Vad snackar ni om?? Går ju inte svara på då alla svar är fel!!??”

”Skriv bara det du först tänker när du läser frågan!” Sa assistenten. ”Jag har hamnat i fel värld” var det jag tänkte. Och skrev det är mitt svar på alla 234 frågor.

Fick diagnosen social fobi. Som alla autister som inte ser autistiska ut.

Jag röstade innan jag tänkt igenom ordentligt. När jag har ork och det krävs spelar jag teater och är väldigt bra på det men dock slår det ofta över och jag överanstränger mig och framstår som den mest sociala, pratsamma och energiska människan som finns så folk förstår inte när jag mår dåligt, inte ens dom närmsta eller vården. Folk kan tycka att jag antingen är charmigt energisk eller lite för mycket.

Har lättast för att bara umgås med en person i taget, sen blir det svårare. Klarar några mer om det är nära personer men annars så föredrar jag att vara bara jag och en till. Behöver inte lika mycket socialt liv som många nt-personer utan är nöjd med en liten trygg grupp nära istället.

Jag trodde länge (min önskedröm sen jag var barn var att vara eremit som han på berget i serien "Skrot Nisse") att jag nog egentligen vill vara en eremit och i perioder har jag i princip varit det. Men nu när jag är sjuk och troligtvis har Corona och sitter i karantän så inser jag att det är ganska ensamt att inte få ha kontakt med någon och bara se andra människor på TV.

Så ja åter till frågan, jag stämmer in på alla tre beroende på dagsform, situation, gruppdynamik osv

Jag var actor/outcastlänge nog för att hitta en bra fru, få bra barn och några få goda vänner. Nu är jag en nöjd loner.