Flinta skrev:Ok oklok men intressant uppenbarligen

Ann Heberleins (M) insamling till en bok om våldtäktsstatistik stoppades av företaget Kickstarter förra veckan. Nu har författaren och debattören fått in en miljon kronor i privata donationer, och hennes kommande bok ”Våldtäkt och kultur” planeras att ges ut under Almedalsveckan i sommar.

År 2017 utgav Heberlein debattboken Den banala godheten, som bland annat handlar om Sveriges asylpolitik, integration, mångkulturalism och svenska värderingar. I boken hävdar hon ”att den svenska migrationspolitiken alltför länge styrts av en banal godhet, en naiv välvilja om man så vill – en önskan om att vara god och göra gott, där politikerna inte reflekterat över eller velat se konsekvenserna av sina handlingar och beslut”.

Bokens titel anspelar på Hannah Arendts bok Den banala ondskan[20], i vilken Arendt hävdar att det inte alltid finns onda motiv bakom onda handlingar utan att drivkraften bakom onda handlingar påfallande ofta är ytterst banal. På samma sätt skulle det, menar Heberlein, vara ”banal godhet” att återgå till en generösare asylpolitik med tanke på de ”i det närmaste oöverblickbara konsekvenser”, som den svenska migrationspolitiken har lett till.

Ann Heberlin bryter sitt mångåriga samarbete med Sydsvenskan. Orsak: hon menar att kulturchefen Rakel Chukri ska ha bett henne att undvika skriva kritiskt om Islam. Det förnekar Sydsvenskans kulturchef.

Jag och min man Erik har båda skrivit för Ledarsidorna.se under en längre tid. Det har varit en spännande tid där vi tyckt att vi tillsammans med publikationens ansvarige utgivare, chefredaktör och dynamo – Johan Westerholm – har gjort en insats för att bredda den publicistiska scenen i Sverige. Vi har varit solidariska med Ledarsidorna in i det sista, men allting har en gräns.

Idag har vi således fattat beslutet att avbryta vårt samarbete med publikationen. Det finns flera skäl till detta, men det som fått oss att slutgiltigt fatta beslutet att lämna plattformen är publiceringen av ett så kallat ”gräv” av journalisten Andreas Henriksson.

Första halvåret 2019 arbetade hon som politisk sekreterare åt Christian Sonesson, moderat kommunalråd i grannkommunen Staffanstorp. Som skäl angav hon att hon gillar den moderata politiken i den kommunen, och tryckte på två specifika saker: det kommunala samarbetet med Sverigedemokraterna samt Staffanstorps lösning att erbjuda husvagnar som tillfälligt boende för nyanlända.[30][31]

I augusti 2019 stödde Heberlein som enda ledamot från annat parti Sverigedemokraternas motion om att införa tiggeriförbud i Lund.

Magda Gad var inte längre vatten värd – ”där sjönk du i mina ögon”, ”nu är du ute och cyklar i gyttja”, ”har ditt konto blivit kapat?”, ”nu tappade jag respekten för dig”, ”du är bara värd förakt”. Magda Gads arbete med att rapportera från krigshärdar och lyfta fram kvinnors situation ibland annat Afghanistan avfärdas alltså eftersom hon dristar sig till att ifrågasätta om en svensk journalist verkligen behöver skyddsväst för att delta i en direktsänd SVT-sändning.

Jag har sett samma fenomen ett otal gånger de senaste åren – hur beundrare, fans, följare plötsligt vänder sig mot den person de alldeles nyligen höjde till skyarna för dennes ”mod” och ”ärlighet”. Jag såg det hända Aron Flam när han tydligt tog ställning mot att förbjuda omskärelse: tidigare okritiska beundrare ”tappade respekten” och avföljde Flam. Henrik Jönsson, som inte heller vill förbjuda omskärelse av småpojkar, fick sig en släng av samma slev.

Jag såg det hända migrationsforskaren Joakim Ruist, som först höjdes till skyarna för att han levererade fakta angående migrationens kostnad, men sedan föll från samma skyar i samband med publiceringen av Global migration (SNS, 2019) i vilken han argumenterar för att den situation vi har idag egentligen är snarlik situationen för tjugo år sedan. Och när Kvartal i veckan publicerade en text av författaren Ulrika Nandra med rubriken ”En blick på rasisten i dig” haglade de missnöjda och kritiska kommentarerna och några deklarerade att de nu minsann drar in sitt månatliga stöd till Kvartal. Jag har sett det hända mig själv flera gånger det senaste året – hur oreserverad beundran blixtsnabbt byts till iskallt hat och förakt.

Jag retweetade Magda Gad och skrev: ”Jaha, Då har Magda Gad fallit i onåd hos de där som älskar henne när hon rapporterar om islamisters illdåd. Var glad att du slipper den sortens fans, Magda. Det är vidrigt att kidnappas av rasistiska äckel och enormt skönt när man gör dem besvikna och de försvinner”. Den tweeten kom från hjärtat. Jag har plågats av att bli beundrad och hyllad av människor vars åsikter jag avskyr. Jag vill inte kidnappas av människor med främlingsfientliga och rasistiska uppfattningar. Jag vill absolut inte att mina texter och böcker används som argument för att hävda att ”alla muslimer är si eller så”, att ”allt är invandrarnas fel”.
---
Inte sällan förvanskar den här sortens beundrare dessutom det vi faktiskt skriver. Jag vet inte hur många gånger mina texter använts som argument för att påstå att ”alla muslimer våldtar”, ”det är bara invandrare som våldtar” eller ”det pågår ett inbördeskrig där svenska flickor våldtas”. Inget av detta är sant. Inget av detta har jag heller påstått. Det är andra som påstått att jag hävdar det. Det gör mig rasande. Det förstör debatten och omöjliggör en rimlig, saklig och seriös diskussion om svåra och komplexa problem och fenomen som vi måste prata om. Det skadar mig, och andra som råkar ut för samma fenomen. Vi tillskrivs av våra ”beundrare” åsikter vi inte har, och våra belackare väljer att tro på beundrarnas tolkning av våra texter, böcker och reportage istället för att faktiskt gå till källan.