Tulson74 skrev:Hej!

Jag lever sedan nio år i en relation som jag blev inlurad och inskrämd i p g a av att jag är jagsvag och lydig och trodde att mitt förhållande skulle ge sociala fördelar. Kvinnan jag lever med trodde det skulle ge henne social status och fler vänner. Hon och hennes mor är mycket manipulativa och tror att de förstår och kan styra AS-personer. Deras främsta intresse är att på sikt tömma mina bankkonton och dumpa mig på gatan. Jag själv vill väldigt gärna lämna den relationen och inleda en relation med en snäll, ödmjuk och lyssnande kvinna som är intresserad av hur jag mår och personlighet och som älskar mig. Är det fler som har liknande erfarenheter?

Hon är vuxen och ska hålla fingrarna borta från din plånbok! Är ni gifta/sambo med gemensamt hushåll, kan det vara en bra idé att skaffa ett separat gemensamt konto, där ni båda sätter in en viss summa pengar i månaden för köp av t.ex hushållsvaror, kläder till barn (om ni har) och betalning av räkningar.

Shoppa till sig själv och fika med väninnor får hon göra för sina egna pengar, inte dina.

Får jag fråga hur det kommer sig att du inte har lämnat relationen? Rädsla för ensamhet är en vanlig orsak till att man stannar kvar i destruktiva relationer, men du får fundera på om det verkligen är värt att stanna kvar i en sådan relation över det.
____________

En manipulativ partner som slösar mina/våra pengar ligger högt upp på min lista över mardröms-relationer. Jag är inte penningkär, men jag är väldigt noga med hur jag hushåller min ekonomi. (kontroll).

verbatim skrev:

Tulson74 skrev:Hej!

Jag lever sedan nio år i en relation som jag blev inlurad och inskrämd i p g a av att jag är jagsvag och lydig och trodde att mitt förhållande skulle ge sociala fördelar. Kvinnan jag lever med trodde det skulle ge henne social status och fler vänner. Hon och hennes mor är mycket manipulativa och tror att de förstår och kan styra AS-personer. Deras främsta intresse är att på sikt tömma mina bankkonton och dumpa mig på gatan. Jag själv vill väldigt gärna lämna den relationen och inleda en relation med en snäll, ödmjuk och lyssnande kvinna som är intresserad av hur jag mår och personlighet och som älskar mig. Är det fler som har liknande erfarenheter?

Hon är vuxen och ska hålla fingrarna borta från din plånbok! Är ni gifta/sambo med gemensamt hushåll, kan det vara en bra idé att skaffa ett separat gemensamt konto, där ni båda sätter in en viss summa pengar i månaden för köp av t.ex hushållsvaror, kläder till barn (om ni har) och betalning av räkningar.

Shoppa till sig själv och fika med väninnor får hon göra för sina egna pengar, inte dina.

Får jag fråga hur det kommer sig att du inte har lämnat relationen? Rädsla för ensamhet är en vanlig orsak till att man stannar kvar i destruktiva relationer, men du får fundera på om det verkligen är värt att stanna kvar i en sådan relation över det.
____________

En manipulativ partner som slösar mina/våra pengar ligger högt upp på min lista över mardröms-relationer. Jag är inte penningkär, men jag är väldigt noga med hur jag hushåller min ekonomi. (kontroll).

Så kallade golddiggers tycker jag att man upptäcker rätt snabbt och själv tycker jag att det är fett avtändande.

Fabela skrev:Det är just det här det spricker på för min del.

Dras till män jag inte ska ha att göra med. Jag kan det där nu. Har haft förhållanden.
Men nån annan sort blir jag inte intresserad av.

Ett annat problem är att det alltid följer med andra människor i paketet också. Får nästan lite panikkänslor bara jag tänker på en massa släktingar mm. Det är verkligen jobbigt på riktigt, för mig.

Så jag håller mig för mig själv. Lugnt och skönt. Inget drama, inga bråk. Man får göra som man vill.

Det är kanske rätt naturligt att det blir så, när man är en solitär varelse? Man har liksom ingen anledning att kompromissa, utan ska det vara så ska det vara nåt man verkligen vill ha. Annars är man lika nöjd utan.

känner igen dina erfarenheter och slutsatser till punkt och pricka. jag är fortfarande rätt hoppfull om att det går att lösa på något sätt, men liksom, ja. det känns realitetsorienterat och snällt (självacceptans) att känna lättnad över att inte vara i en relation.

Jag lever sedan åtta å som särbo med kvinna som tror hon förstår aspies. Hon säger att hon älskar mig men hon talar aldrig om vart vi ska, hon bestämmer nästan allt, jag är snäll, lydig och undergiven. Hon pratar bara om sina specialintressen och lyssnar aldrig på mig: vi har inget sexliv och för mig känns det mest som en på döden. Dessutom kan hon inte trösta mig när det behövs. När min far dog i höstas hade jag mer stöd av en förtjusande liten AS kvinna jag känner än av den som påstår sig älska mig. Vi har aldrig älskat varann, hon älskade mig och ”tillfångatog” mig för att inte vara ensam.

Jag förstod inte var inläggen lägger sig därför har jag skrivit ett nytt meddelande utan att besvara det förra inlägget

Tulson74

Har du ingen inom vården du kan prata med? Du måste berätta om din situation. Blir inga problem

Nu

verbatim skrev:

Tulson74 skrev:Hej!

Jag lever sedan nio år i en relation som jag blev inlurad och inskrämd i p g a av att jag är jagsvag och lydig och trodde att mitt förhållande skulle ge sociala fördelar. Kvinnan jag lever med trodde det skulle ge henne social status och fler vänner. Hon och hennes mor är mycket manipulativa och tror att de förstår och kan styra AS-personer. Deras främsta intresse är att på sikt tömma mina bankkonton och dumpa mig på gatan. Jag själv vill väldigt gärna lämna den relationen och inleda en relation med en snäll, ödmjuk och lyssnande kvinna som är intresserad av hur jag mår och personlighet och som älskar mig. Är det fler som har liknande erfarenheter?

Hon är vuxen och ska hålla fingrarna borta från din plånbok! Är ni gifta/sambo med gemensamt hushåll, kan det vara en bra idé att skaffa ett separat gemensamt konto, där ni båda sätter in en viss summa pengar i månaden för köp av t.ex hushållsvaror, kläder till barn (om ni har) och betalning av räkningar.

Shoppa till sig själv och fika med väninnor får hon göra för sina egna pengar, inte dina.

Får jag fråga hur det kommer sig att du inte har lämnat relationen? Rädsla för ensamhet är en vanlig orsak till att man stannar kvar i destruktiva relationer, men du får fundera på om det verkligen är värt att stanna kvar i en sådan relation över det.
____________

En manipulativ partner som slösar mina/våra pengar ligger högt upp på min lista över mardröms-relationer. Jag är inte penningkär, men jag är väldigt noga med hur jag hushåller min ekonomi. (kontroll).

Mitt svar blir långt och komplext. Jag är en akademiker uppvuxen mycket ensam som drömt om familj sedan ungdomen. Mina kontaktssvårigheter med flickor visade sig tidigt så detta förhållande ville jag lyckas med. Jag var inte kär men ville det skulle bli så långt som möjligt, jag ville visa min mor som jag är livrädd för att jag är vuxen och då var jag tvungen att inleda ett förhållande där jag får stanna bara jag är tyst och lydig. Så började mitt nuvarande förhållande.

Min relation till kvinnor har alltid varit komplicerad. Redan som sexåring 1980 skickades jag till psykolog sedan jag jagat en flicka på dagis. Barnomsorgen slog larm, morsan som hade varit på föredrag på socialhögskolan med Leif G W Persson om Geijeraffären trodde hon närt en pedofil vid sin barm. 1989 samma visa tittade på för mycket på två tjejer i plugget de gick till kuratorn. Att inte skapa sexualförbrytare blev en prestigefråga för skola som bbestraffade mig med terapi på BUP. Under 90-talet gick jag i terapi för att bearbeta barndomens treapi. Morsan, klasskamrater, lärare, rektorer, kuratorer och psykologer, sade en och samma sak: Håll dig borta från tjejer, speciellt om de inte har funktionshinder. Jag förbereddes av samhället för ett liv i celibat och ensamhet. Omgivningens behandling gjorde mig skräckslagen för kontakt med tjejer och för själva kärlekskänslan. Först 2004 när jag var 30 och tillfälligt hittade en tjej i Stockholm hittade jag den stora kärleken som jag vågade bejaka.

2005-2011 hade jag mer eller mindre lyckade korta förhållanden. I slutet av 2011 arrangerade min nuvarande särbo och hennes väninnor mitt nuvarande förhållande. Jag blev inlurad i det, bokstavligen med våld nedtvingad i en säng för att stanna. Jag gick med på ett kort experimentellt förhållande eftersom jag ville bevisa att jag inte är pedofil, vilket psykologer trott sedan jag var 6 år, min kvinna har en dotter som då var i tonåren och ville se hur länge ett arrangeratt förhållande som är påtvingat kan hålla. Jag har hela tiden hoppats att hon ska avsluta låssas förhållandet.

Kärleksrelationer? Samma sak med alla relationer, det fungerar inte alls.

Brukar bli så att jag hittar en tjej som jag tycker är attraktiv och gillar, och så behandlar jag henne som en vän och pratar med och lär känna henne, och om vi kommer bra överens och trivs med varandra så träffas vi, och om det fortfarande känns bra då så får jag genast starka känslor, och då så känner hon inte likadant utan vill bara vara vänner, och har heller inte lust att träffas särskilt ofta, och så tar det slut förr eller senare sen när hon tröttnar på att jag tycker om henne för mycket, helt oavsett hur mycket hon bryr sej om mej och uppskattar mej som vän.

Det fåtal gånger det gått som allra bäst alltså, annars brukar det bli att jag skriver till nån person och inte får något svar, eller att nån svarar en gång och sen aldrig hör av sej igen. Har jag tur kan jag lyckas prata med någon i en hel vecka eller två men det händer extremt sällan.

Men när jag tycker om någon känner jag enbart villkorslös kärlek och tycker om personen på -Alla- sätt, utan några gränser och oavsett vad den gör eller säger, och är bara helt accepterande. Kan inte tycka om någon på ett annat sätt än det, och det finns ingen avstängningsknapp.

Har försökt att vara vän med personer som jag inte känt något särskilt för, men det har aldrig fungerat överhuvudtaget. Förmodligen för att jag känner för lite då istället. Känner mej rent generellt rätt trasig.

Att få någon att tycka om mej känns hursomhelst omöjligt, men skulle vara glad bara av att ha någon som jag själv tyckte om, för har inget krav på att själv vara omtyckt, behöver bara få tycka om någon, men har svårt att ens hitta någon jag tycker om. Försöker hitta någon att överhuvudtaget prata med, och har testat Happypancake i brist på andra alternativ, men är svårt att hitta någon där. Typ blockerar alla som känns helt fel för att filtrera bort dem, och min lista på blockerade där ligger på runt 4000 st nu samtidigt som jag knappt hittat någon överhuvudtaget bland de övriga som ens känts värd att testa att skriva till. De flesta där känns bara alldeles för normala. Åtminstone utifrån hur de beskriver sej själva, men det är ju det enda som går att utgå från.

Funderat på om det kanske vore värt att strunta i att tänka att nån ska kännas rätt, och bara chansa och ta kontakt med random personer så länge de åtminstone inte känns fel, och hoppas de kommer visa sej kännas rätt, men tveksamt om det skulle fungera. Men inget fungerar oavsett.

Ut i världen och träffa folk är inget alternativ, för jag är fullkomligt värdelös på att få kontakt med folk IRL som jag inte känner sen tidigare. Blir bara totalt introvert då och svarar knappt ens på tilltal. Har misslyckats helt med alla typer av försök jag någonsin gjort med det. Personer jag mailat och chattat med och känner hyfsat har jag däremot inga som helst problem att prata med IRL, särskilt inte om jag gillar dem, och en sån person gör även automatiskt att jag slappnar av och blir mer extrovert med andra.

Men har bara en person att prata med i nuläget, som jag lägger nån timme på att skriva mail till typ varannan dag, typ av den här längden, och känns fint att ha nån att prata regelbundet med för känns mindre ensamt då, men hon har sagt att hon inte vill prata med mej längre och har inte svarat på evigheter, och vet inte om hon ens läser något. Och hade varit roligare med nån som gav mer respons, men känslan att hon kanske läser och kanske hör av sej i framtiden om några år är bättre än ingenting, eftersom alternativet är att inte ha någon alls att prata med.

Egentligen så tänkte jag för flera år sen, efter att ha känt henne ett tag, att om det inte fungerade med henne så skulle jag avsluta livet, och att hon var min sista chans och att jag var tvungen att göra allt för att få det att fungera. Och jag gjorde mitt bästa, och vi hade mer gemensamt än någon annan jag någonsin pratat med, men det räckte inte, för jag gjorde olika fel utan att förstå det och förstörde för mej själv. Men avsluta livet skulle jag aldrig kunna göra, och mår bra och är glad 95% av tiden, men är trött på att leva i en värld där jag inte passar in någonstans.

En riktig aspie lever alen...

antonius skrev:En riktig aspie lever alen...

Eller hur!

Nä, men tills för några dar sen skulle jag hållit med dig helhjärtat.
Det var rätt länge sen, som jag fattade ett medvetet beslut att aldrig mer involvera mig i nån på det planet. Verkar inte passa mig.

Men en annan aspergare har fått mig att börja vackla. Har snackat en del om hens kärlekslivs labyrinter, och vete fasiken... det kanske inte är så kul att vara solo resten av livet, trots allt..?

Den stora frågan för oss alla är väl mest var den där människan finns, som man skulle funka ihop med. Som att leta efter nålen i höstacken.
Numera ska det tydligen dejtas också, i det där letandet. Huga. Har aldrig gjort, förstår inte ens konceptet. Jag brukar liksom bara lära känna folk, jag...

Vete sjutton. Komplicerade grejer.

En riktig aspie vet inte vad dejta är...

Jag känner mig instängd i relation, skulle vilja ha en polyamorös relation där jag träffar en eller flera kvinnor när vi har lust. Har varit förälskad några gånger. Problemet med en fast relation för mig är att jag anpassar mig för mycket för inte bli lämnad, så att jag har något eget liv kvar och känner mig totalt kontrollerad.

antonius skrev:En riktig aspie vet inte vad dejta är...

Jodå, ett extremt stressmoment som alltid slutar i fiasko.

För mig har det funkat dåligt. Jag har väl i princip gett upp. Siktar på att bli gammal nucka.

För mig är separata boenden viktigt.
Det får inte bli för komplicerat. Orkar inte det.

Låter bra

Marjatta skrev:För mig har det funkat dåligt. Jag har väl i princip gett upp. Siktar på att bli gammal nucka.

Typ samma här, fast ungkarl. Strax över fyra år är mitt personbästa när det gäller förhållanden.
Kommer troligen sluta mina dagar i något ensligt torp. Jag eldar i spisen, lever på abborre och potatis.
Någon bitterhet ligger inte för mig men jag funderar nog mycket över alla "sliding doors" jag missat.

Alyana skrev:För mig är separata boenden viktigt.
Det får inte bli för komplicerat. Orkar inte det.

Separat boende och inte samma stad, då blir övernattningshelgerna så mycket bättre och man sliter inte ut varandra.
Samtidigt har man gott om tid över för egna tankar och kontemplation.

Det är väldigt mycket som jag känner igen mig i när jag läser det ni skrivit. Kanske är det inte så konstigt eftersom vi har AS.

Jag har alltid haft svårt att tolka kroppsspråk och att läsa mellan raderna. Jag ser inte om en person är intresserad, om det inte är så att den tar tag i mig på ett sätt bara en partner skulle göra eller säger det rakt ut. Ett exempel på att jag inte läser mellan raderna: Jag skulle i sena tonåren gå på bio en söndag med en tjej jag nyss lärt känna. Det var bara det att bion hade stängt när vi kom dit. Då frågade hon om jag ville följa med hem och dricka te, vilket jag ville. Jag blev väldigt förvånad när det visade sig att vederbörande inte alls var intresserad av att dricka te, utan ville ha sex. Jag har inte blivit erbjuden att följa med någon hem och dricka te efter det, men jag skulle troligtvis bokstavstolka det den andre sade nu med.

Jag har aldrig blivit tillsammans med en tjej som jag blivit intresserad av först, bara personer som visat intresse för mig. Jag vet inte hur jag skall skriva det tydligare, för det där tycker jag blev otydligt, till och med när jag vet vad jag menade...

Hmm... Inget förhållande jag varit i har växt fram genom att jag visat intresse för den andre. Det är alltid den andre personen som tagit initiativet. Det blev tydligare.

Jag har extremt lätt för att bli förälskad. Då menar jag med förälskad en flyktig känsla som kan komma på ett ögonblick, och försvinna lika snabbt. I motsats till kär som för mig innebär en mycket mer långsiktig känsla som det tar tid att bygga fram, men som i gengäld inte försvinner lika lätt. Jag kan bli förälskad i en rörelse, ett uttryck eller bara hur någon log eller rörde på sig.

Dock leder oftast den förälskelsen inte till ett förhållande, om det inte var så att den andre var den som blev förälskad i mig först. Det har lett till ett antal goda vän-relationer genom åren. Flera av dem är jag fortfarande aktiv med då och då på facebook, trots avståndet.

Jag får förklara det med avståndet känner jag: Personer som finns i min direkta närhet eller som jag har ett väldigt starkt förhållande till tänker jag att de existerar för mig. Sådana personer som inte finns i min direkta närhet, som jag har en ytlig relation till eller som inte är viktiga för mig existerar inte mer än när något triggar ett minne eller de skrivit något på facebook vilket jag läst och sedan glömt det. Jag får aldrig skuldkänslor för att jag inte hör av mig till andra, så som NT ofta beskriver att de får (vilket säkert till stor del är socialt betingat för att de fått lära sig att det är bra att ha ett beteende som visar att de bryr sig om andra). Jag hade ingen kontakt överhuvudtaget med min mamma på fem år (slutet av 90-talet och in i detta århundradet), och när vi väl pratade igen så var det som att ingen tid förflutit alls. Hon är som jag att hon inte skuldbelägger andra så som väldigt många NT gör. "Varför hör du aldrig av dig?" eller "Gud vad länge sedan det var som vi hördes" eller andra dumheter som NT hittar på vill jag inte höra. Varför hörde de inte av sig själva om det var så jävla viktigt att det gjordes inom ett intervall som tydligen var för långt nu?

När jag förklarade hur det fungerar för mig när jag slutade på den folkhögskola där jag läste i tre år, så blev mina klasskamrater riktigt arga på mig. Det var INTE socialt accepterat att säga så. Men nu när det gått 17 år, så är det ju precis så det är. Inte fan hör de av sig. De har sina liv och befinner sig i en kontext där jag inte är. Då är det ju inte särskilt konstigt att vi inte heller har fast kontakt. Så tänker jag.

Innan jag visste att jag var autist så hade jag ändå väldigt genomtänkta strategier för hur jag hanterade vissa situationer. Hur jag skulle bete mig om jag blev intresserad av en tjej var en av dessa. Eftersom jag väldigt snabbt vet om jag är intresserad av en person, eller väldigt snabbt kan bli förälskad i den, så måste jag göra något åt det. Att härbärgera känslorna funkar inte, eftersom min kognitiva förmåga minskar avsevärt när jag är förälskad. Särskilt om jag inte vet om den andre känner likadant.

Strategin består att jag säger till den andre personen hur jag känner och att den då berättar att den inte känner likadant. Genom detta så försvinner förälskelsen och vi kan vara vänner. Det har inte någon gång utanför fantasin hänt att den andre sagt att den känner likadant. Men jag har fått flera väldigt bra vänner. Jag har mer kontakt med dem än jag har med någon jag varit tillsammans med tidigare

Mellan 1998 och 2008 levde jag i självvald celibat. Jag har varit dålig på att hantera de känslor som kommer i kroppen vid sex. Jag vill ha mer än så. Jag vill känna den andre. Jag vill att det finns något mer än ett djuriskt begär som inte går att kontrollera. Därför är sex utom förhållande något jag haft väldigt få gånger i mitt liv. Det är först nu som jag lärt mig att hantera det annorlunda. Det leder inte till att jag har fler sexuella relationer än tidigare. Faktum är att jag haft sex en gång vardera med två personer som jag inte varit intresserad av, vilket är samma som förra seklet. En förklaring kan vara att jag inte söker upp situationer där det skulle kunna leda till sex, eller att jag inte möter någon som kan tänka sig att ha sex med mig oftare än så. Ja, förutom de gånger som det varit så att jag träffat en partner. Då har vi lärt känna varandra först, och haft sex sen; inte tvärt om.

Jag tror inte heller att jag kan bo tillsammans med någon. Kanske om vi hade varsitt litet hus på en gård, eller varsin våning i ett hus. I samma stad skulle definitivt funka. Distans med, även om jag vet att det kommer finnas tillfällen då det skapas mycket frustration av obalans i hur mycket och vad jag och den andre känner och mår för tillfället. I ett sådant fall fungerar det väldigt dåligt att vara tillsammans med en NT (eller annan autist eller annan diagnos) om det inte finns väldigt mycket förståelse för att dagsläget kan ändras väldigt fort. Om jag inte vill åka, så åker jag inte. Då hjälper det inte alls att den andre så väldigt gärna vill att jag skall komma, eller att den tycker att jag får 'ta mig i kragen' och komma dit...

Nu orkar jag inte skriva mer. Influensan tar för mycket kraft. Sen skall väl ni orka läsa med. Jag har tagit ansvar för det genom att göra korta stycken. Resten är upp till er.

God natt

Huggorm skrev:

antonius skrev:En riktig aspie vet inte vad dejta är...

Jodå, ett extremt stressmoment som alltid slutar i fiasko.

En aspie förstår dejtingspråket dåligt...

Aspies förstår ofta varandras signaler. Ofta missförstår omgivningen fullständigt.

antonius skrev:

Huggorm skrev:

antonius skrev:En riktig aspie vet inte vad dejta är...

Jodå, ett extremt stressmoment som alltid slutar i fiasko.

En aspie förstår dejtingspråket dåligt...

Berätta!
Jag vill veta allt om detta mystifika fenomen.


Jag lever liksom i tron att man bara kan träffas och gå på bio (eller vad man nu vill göra).
Men då är det tydligen risk att man hamnar på dejt istället, utan att ens veta om det. Och de där dejterna ska då vara nåt märkvärdigt.
Eller..?

Fabela skrev:

Huggorm skrev:

antonius skrev:En riktig aspie vet inte vad dejta är...

Jodå, ett extremt stressmoment som alltid slutar i fiasko.

Berätta!
Jag vill veta allt om detta mystifika fenomen.

Jag lever liksom i tron att man bara kan träffas och gå på bio (eller vad man nu vill göra).
Men då är det tydligen risk att man hamnar på dejt istället, utan att ens veta om det. Och de där dejterna ska då vara nåt märkvärdigt.
Eller..?

Låter som en typisk dejtingsituation. Visst kan man gå bio men om den ena parten ser det som en dejt blir det problematiskt. Jag har en gång för många år sedan varit på bio-dejt med en tjej med assistans. Där fick vi ett annat problem assistenten som också var tjejens syster och övervakade den bipolära kvinnan för familjens räkning ingrep när vi båda ville gå hem till henne efter bion. Jag fick inte sova över hos henne trots att vi båda ville det, hon var 25 jag 34.

Tulson74 skrev:
Där fick vi ett annat problem assistenten som också var tjejens syster och övervakade den bipolära kvinnan för familjens räkning ingrep när vi båda ville gå hem till henne efter bion. Jag fick inte sova över hos henne trots att vi båda ville det, hon var 25 jag 34.

Det där är en komplikation som jag inte ens kunde föreställa mig. Väldigt frustrerande situation.

StickaOspela skrev:

Tulson74 skrev:
Där fick vi ett annat problem assistenten som också var tjejens syster och övervakade den bipolära kvinnan för familjens räkning ingrep när vi båda ville gå hem till henne efter bion. Jag fick inte sova över hos henne trots att vi båda ville det, hon var 25 jag 34.

Det där är en komplikation som jag inte ens kunde föreställa mig. Väldigt frustrerande situation.

Det kan ju faktiskt vara som så att om det handlar om en bipolär person om personen är manisk blir extremt promiskuös och sedan när den hamnar i en depression lider utav otroliga skamkänslor med självmord som följd. Det måste ju finnas en anledning att assisten följde med. Sex kan ju även handla om självskadebeteende, men jag förstår ju att det kan kännas frustrerande att inte få komma till skott.