Aspergers syndrom och den stora förändringen i ditt liv
10 inlägg
• Sida 1 av 1
Aspergers syndrom och den stora förändringen i ditt liv
Hur pass mycket har det hjälpt dig och ditt liv efter att du fick din asperger diagnos? Vad blev bättre rent psykologiskt för dig.
För mig är det bara bra att jag fick min diagnos för mig är det bästa att jag kunnat anpassa mig bättre efter jag fått diagnosen, rent socialt har jag blivit bättre dessutom.
Hur är det med er andra då? Vad är det bästa som hänt dig efter diagnosen?
För mig är det bara bra att jag fick min diagnos för mig är det bästa att jag kunnat anpassa mig bättre efter jag fått diagnosen, rent socialt har jag blivit bättre dessutom.
Hur är det med er andra då? Vad är det bästa som hänt dig efter diagnosen?
Aspergers syndrom och den stora förändringen i ditt liv
Jag tvingades sluta jobba när jag fick diagnosen. Det var traumatiskt. Men kanske var det bra, jag slapp stressen.
Aspergers syndrom och den stora förändringen i ditt liv
Det bästa som hände mig efter diagnosen var att jag beviljades sjukersättning.
Aspergers syndrom och den stora förändringen i ditt liv
I början så accepterade jag inte, ville vara som alla andra men insåg efter många år att autism är en del av mig och min personlighet.
Jag levde i en period man förnekade autismen. Jag kallar det för förnekelse-stadiet.
Nu efter acceptansen så är mitt liv mycket enklare att leva
Det här är en gåva från Allah سبحانه و تعالى och jag är väldigt tacksam
Jag levde i en period man förnekade autismen. Jag kallar det för förnekelse-stadiet.
Nu efter acceptansen så är mitt liv mycket enklare att leva
Det här är en gåva från Allah سبحانه و تعالى och jag är väldigt tacksam
Aspergers syndrom och den stora förändringen i ditt liv
Efter arr ha levt med schizofreni och inre röster i mer än 30 år, så var Asperger-diagnosen en befrielse.
Nu är jag faktiskt tacksam för Aspergern. Mår bra av att få vara ensam!
Nu är jag faktiskt tacksam för Aspergern. Mår bra av att få vara ensam!
- notwoodstock
- Inlägg: 3939
- Anslöt: 2013-12-22
- Ort: Stockholm
Aspergers syndrom och den stora förändringen i ditt liv
Jag hör att många här är sjukskrivna efter dom fått diagnosen, det är bra då får man lugn och ro om man är sjukskriven, så kanske fortsätta må bra med sin diagnos och ha det som Aspergare.
Aspergers syndrom och den stora förändringen i ditt liv
Flera år post diagnos. Jag har inte helt fått ordning på livet, vardagen och allting än. Men mycket har blivit bättre.
Jag förstår mig själv bättre nu och har strategier för hur jag ska hantera allt. Jag har haft tur och fått bra hjälp på alla sätt. Min ekonomiska situation har också blivit bättre.
Jag förstår mig själv bättre nu och har strategier för hur jag ska hantera allt. Jag har haft tur och fått bra hjälp på alla sätt. Min ekonomiska situation har också blivit bättre.
Aspergers syndrom och den stora förändringen i ditt liv
Inget har blivit bättre av att jag har fått min diagnos, har inte heller fått hjälp. Det har faktiskt blivit sämre, har blivit sämre bemött av vården och anhöriga efter att jag har fått min diagnos.
Sedan ville jag inte göra en utredning, men blev tvingad av mina föräldrar.
Sedan ville jag inte göra en utredning, men blev tvingad av mina föräldrar.
Aspergers syndrom och den stora förändringen i ditt liv
Mitt liv har blivit mycket bättre efter diagnos. Jag är så oerhört tacksam att jag till slut fick utredning och rätt diagnos, vägen var lång och svår och jag han bli nästan 40 år gammal och vet inte om jag hade överlevt utan diagnosen.
Men det tog ganska många år att liksom hitta "min väg" efter diagnosen. Det blev en slags sorgeprocess och identitetskris. En process och bearbetning som tog ganska många år, kanske 7-8 år.
Jag ser det som att jag återfunnit mig själv, kärnan av det som är jag, som jag var som barn innan jag började skolan, fast nu i vuxen version
Så diagnosen har hjälpt mig definitivt men bara på det psykologiska och mänskliga planet och att jag blev beviljad permanent sjukersättning. Praktisk hjälp i vardagen har varit svårare men jag accepterar mig själv och min situation och är tacksam för vad jag har. Nu på senare tid har jag även funnit en daglig verksamhet som fungerar och är meningsfull.
Men det tog ganska många år att liksom hitta "min väg" efter diagnosen. Det blev en slags sorgeprocess och identitetskris. En process och bearbetning som tog ganska många år, kanske 7-8 år.
Jag ser det som att jag återfunnit mig själv, kärnan av det som är jag, som jag var som barn innan jag började skolan, fast nu i vuxen version
Så diagnosen har hjälpt mig definitivt men bara på det psykologiska och mänskliga planet och att jag blev beviljad permanent sjukersättning. Praktisk hjälp i vardagen har varit svårare men jag accepterar mig själv och min situation och är tacksam för vad jag har. Nu på senare tid har jag även funnit en daglig verksamhet som fungerar och är meningsfull.
Aspergers syndrom och den stora förändringen i ditt liv
Min diagnos har betytt extremt mycket för mig, gjort livet drägligare att leva och fått mer stöd och förståelse. Fick lite extra anpassning på behandlingshemmet jag bodde på då det annars var samma regler för alla. Har fått mer förståelse i vården även av dom som inte kan något egentligen för dom har bett mig hjälpa till så dom kan hjälpa mig och andra så jag har fått förklara hur jag fungerar och det har lett till bättre vård, rätt vård och mer anpassat utifrån mig och sen har min terapeut läst på och sett föreläsningar om autism/asperger för min skull.
Har tack vare diagnosen fått sjukersättning vilket jag inte skulle fått annars även om arbetsförmågan skulle varit lika nedsatt även om den inte var på print på ett papper.
Får nu hjälp av boendestöd två gånger i veckan också.
Och min mamma har läst på extra mycket och vi har varit på föreläsningar tillsammans så hon förstår mig bättre.
Och sen kommer det till mig. Att efter alla år få veta varför jag haft så svårt med många saker, att acceptera att vissa saker är svåra men försöka hitta alternativ och sätt som passar mig. I början skämdes jag över diagnosen, nu är den en del av mig.
Ett exempel på hur jag löst problem kopplade till mitt fyrkantiga och strikta tänkande är att när jag var på behandlingshemmet hade vi ju måltidsordningen frukost, förmiddags frukt, lunch, mellis, middag och kvällsmellis uträknade av en dietist. Mitt problem var att jag inte kunde äta fullt ut hemma och då kunde jag få blodsockerfall eller vara nära att svimma och må illa utan att klara att ta något extra för att det inte passade in i någon kategori. Så började jag känna mig svimfärdig vid 14 men mellis inte var förrän 15 så vågade jag inte ens ta en bit äpple eller en sked keso eftersom det inte fanns ett namn på den maten. Jag och min psykolog försökte lösa det här med att vara flexibel men det gick verkligen inte. Förrän jag kom på att jag ju kan döpa den där maten till något så jag döpte det till "Vid behovs mat", då fanns den i en kategori och hade ett namn och jag kunde ta något litet att äta. Det var inte flexibilitet som var nyckeln utan att skapa en trygghet och fyrkantighet och få något som gick att placera som var tydligt och konkret.
Har tack vare diagnosen fått sjukersättning vilket jag inte skulle fått annars även om arbetsförmågan skulle varit lika nedsatt även om den inte var på print på ett papper.
Får nu hjälp av boendestöd två gånger i veckan också.
Och min mamma har läst på extra mycket och vi har varit på föreläsningar tillsammans så hon förstår mig bättre.
Och sen kommer det till mig. Att efter alla år få veta varför jag haft så svårt med många saker, att acceptera att vissa saker är svåra men försöka hitta alternativ och sätt som passar mig. I början skämdes jag över diagnosen, nu är den en del av mig.
Ett exempel på hur jag löst problem kopplade till mitt fyrkantiga och strikta tänkande är att när jag var på behandlingshemmet hade vi ju måltidsordningen frukost, förmiddags frukt, lunch, mellis, middag och kvällsmellis uträknade av en dietist. Mitt problem var att jag inte kunde äta fullt ut hemma och då kunde jag få blodsockerfall eller vara nära att svimma och må illa utan att klara att ta något extra för att det inte passade in i någon kategori. Så började jag känna mig svimfärdig vid 14 men mellis inte var förrän 15 så vågade jag inte ens ta en bit äpple eller en sked keso eftersom det inte fanns ett namn på den maten. Jag och min psykolog försökte lösa det här med att vara flexibel men det gick verkligen inte. Förrän jag kom på att jag ju kan döpa den där maten till något så jag döpte det till "Vid behovs mat", då fanns den i en kategori och hade ett namn och jag kunde ta något litet att äta. Det var inte flexibilitet som var nyckeln utan att skapa en trygghet och fyrkantighet och få något som gick att placera som var tydligt och konkret.
Återgå till Att leva som Aspergare